Da Vinci-koden

Betyg: 3 monument

Spännande, lite långsökt, men intressant som en skildring av den kyrkostrid som bland annat resulterade i reformationen. Dvs är gudsrelationen beroende av den enskilda människans avgörande upplevelser, eller är det traditionen, dogmer och ritualer som är religionens centrum. Tydligt representerar symbolforskaren Robert Langdon (Tom Hanks) den reformerade, liberala kyrkan där en personlig upplevelse av Guds närhet är avgörande och där tolkning tar plats före dogmer. Han kan också, till skillnad från de som slår vakt om traditionen, ganska problemfritt relatera till den kritiska vetenskapen (Ian McKellen som graalforskaren Sir Leigh Teabing) och den agnostiska moderna människan som saknar sina rötter (Audrey Tautou som kryptologen Sophie Neveu), men står ändå i förhållande till dem för något annat. Denna motsättning har inte med de reformerade eller katolska kyrkan att göra, utan går tvärs igenom kyrkofamiljerna, vilket inte riktigt framgår i filmen.

Själva idén med graalen och de teologiska striderna som det berättas om känns platt och blir mest till fria fantasier jämfört med den grundläggande tanken; den enskilda människans relation till Gud, hur gestaltar sig den.

Avatar

Betyg: 5 Monument
En fantastisk bio-film. Oerhört vacker; maffig och magnifik underhållning. Kommer nog att bli en klassiker, och jag har hört att det är en av de dyraste filmer som gjorts. För övrigt är det samma regissör som gjorde Titanic, och han har inte regisserat något annat sen dess.

Så, till handlingen då jag hört att mina recensioner handlar för lite om vad filmerna handlar om. Avatar utspelar sig i framtiden på en planet som heter Pandora. Människorna är där och utvinner en metall som är oerhört värdefull, samtidigt som de försöker komma överens med lokalbefolkningen, en humanoid ras kallad Na´vi. Huvudpersonen är en förlamad marinkårssoldat som blir delaktig i ett projekt som går ut på att genom diplomati komma överens med Na'vi. Detta görs genom att man har "klonat" fram Avatarer, en mix mellan människor och Na'vi, som styrs av människor som på något sätt mentalt tar över dessa kroppar.

Huvudpersonen lyckas bli accepterad hos en Na'vi-stamm och får i uppdrag att lära sig alla deras seder och traditioner. Allt för att försöka övertala dem att flytta då de bor precis över den största fyndigheten av den ovärderliga metallen, och som chefen för gruvbrytningen säger; "Det ser inte bra ut att döda och driva bort lokalbefolkningen, men aktieägarna tycker att det är värre med en dålig kvartalsrapport." Alltså; de ekonomiska intressena går före och de vill helst undvika att kriga med Na'vi, men ser det egetligen inte som ett problem.

Handlingen kan kopplas mycket till exploateringen av regnskogen, och hur de industrialiserade länderna utnyttjar de fattiga ländernas resurser. Det är ett intressant budskap. Vad som också är intressant är att huvudpersonen, genom sin avatarkropp, blir en Na'vi, och ställer sig på "deras" sida. I slutet får han frågan; "Hur känns det att förråda sin egen ras?" Detta är en mycket intressant fråga, och den korta repliken gjorde att filmen fick en helt annan innebörd för mig. Huvudpersonen är ju människa, men genom hela filmen tycker man att människorna är onda och Na'vi är goda. Och han vill ju vara en Na'vi, och leder dem i kriget mot människorna. Men han är ju bara en Na'vi "på låtsas", så han förråder ju människorna och på då även sig själv. Eller...?

Hur som helst är det bra jullovsunderhållning, 2 h och 40 min av fantastiska miljöer, varleser och hemsk exploatering av naturen. Enjoy!

Watchmen

Betyg: 4 monument

Det är mitten av 1980-talet och ändå inte. USA segrade i Vietnam och Richard Nixon blev omvald för en tredje presidentperiod. Det ger en sorts skum framtidskänsla, fast allt är 80-tal. Ett gäng äldre, ganska trötta och överspelade superhjältar tvingas tillbaka in på scenen av en serie mord - som riktar sig mot dem själva. De måste antingen slå sig ihop igen och damma av sina gamla kostymer, eller passivt låta sig mördas. Motvilligt försöker de slå tillbaka, det går inte så bra. Slutligen står de ansikte mot ansikte med mördaren - och det visar sig handla om det klassiska moraliska dilemmat om ändamålet får helga medlen eller inte, med hela vårt jordklots överlevnad i stöpsleven.

Det är snyggt, oerhört snyggt, ofta nästan grafiskt filmat - så är också manuset en serieroman. Det moraliska dilemmat är intressant och på väg dit så avhandlas en del tankar av teologiskt värde, kan kärleken övervinna vår existentiella ensamhet, kan en människa ha gudomlig makt och om det är så vilket ansvar har man för andra...

Bäst är karaktären Rorschach med ett ansikte där bläckfläckarna ständigt skiftar. Sämst är kärlekshistorien som kräver superhjältedräkter för att det ska bli något.

Damernas detektivbyrå

Betyg: 1 monumnet

Mma Ramotswe är alltigenom god och klär sin traditionellt byggda kropp med vackert mönstrade klänningar. Hennes tillkommande make, Rra Matekoni, är tafatt och snäll. Resorna genom Botswana med den gamla vita pick-upen är som safari med giraffer och elefanter bakom varje krök. Landskapet är lika färgglatt vackert som människornas kläder. Barnen i skolan skanderar talkörer om människovärde och demokrati. Läraren är både rättrådig och kärleksfull. Gaborone myllrar av liv och dammiga gator. De onda är så onda och de goda så goda. Och det är en så tråkig film. Tyvärr.

Vänner för livet

Betyg: 2 monument

Utan de vackra New York-bilderna vore denna film inget. Men tack vare dem kan jag ändå lite grand uppskatta denna två timmar långa film. Charlie och Alan, rumskamrater från college, har sedan många år tappat kontakten med varandra när Alan (rekorderlig tandläkare) plötsligt får syn på Charlie i ett gathörn. Charlies fru och barn förolyckades den 11 september 2001 och efter det har han "tappat fotfästet". Alan försöker hjälpa Charlie, bl a genom en kvnnlig terapeut som Alan konsulterar på ett något annorlunda sätt. När filmen pågått en stund står det klart att det inte bara är Alan som hjälper Charlie utan lika mycket Charlie som hjälper Alan. Alltså, ytterligare en film om manlig vänskap.

PS. Donald Sutherland som domare Raines är bäst!

In the Loop

Betyg: 5 monument

En ny 5:a! Anledningen denna gång är inte bara att det är en mycket bra film utan också att den passade så bra just när jag såg den. Var på spontanbio med en kompis igår och valde att se denna film som handlar om en brittisk politiker som råkar uttala sig i frågan om ett ev. krig i mellanöstern. På grund av detta uttalande blir han skickad till Washington för att "medla", och blir en nyckelperson för både förespråkarna och motståndaran till kriget.

Vi får följa med bakom kulisserna i det politiska systemet i både England och USA, vilka skiljer sig märkbart. Det är mycket underhållande, intressant och spännande att se hur det slutar. Det finns också en intressant aspekt som gäller alla unga människor som jobbar inom politiken. Framförallt i USA är många mycket unga, vilket engelsmännen inte direkt gillar. Men jag gillar det. Filmen är visserligen inte baserat på någon verklig händelse, men att se en massa unga människor som är mer än bara medhjälpare och sekreterare gör mig peppad på att det faktiskt går att påverka även om man är ung. Kanske en karriär inom något politiskt departement (helst miljöfrågor) skulle vara möjligt även för mig. Jag vet inte riktigt om jag vill det, men att möjligheten finns känns mycket bra.

PS: det finns en TV-serie som heter The Thick of it med samma skådisar som ska vara minst lika bra!

Don't Come knocking

Betyg: 4 monument

En man rider ensam bort, förbi märkliga klippformationer i ett annars öde westernlandskap. Senare byter han bort hästen mot en hyrbil och reser hem till sin mamma som han inte sett på 30 år. Färden fortsätter till den familj han förnekat att han haft och de nu vuxna barn han aldrig sett. I hans spår följer en märklig försäkringsagent med en mycket pessimistisk världsbild.

En film där mammor är centrala och så småningom även pappor. Småstäder är viktiga och förmågan att vänta. Mycket vackert filmat med öde landskap, tomma himlar, och övergivna småstadsgator i gryningsljus - till detta stilla musik som långsamt blir en del av bilden (det är ju Wim Wenders som regisserat, så annat är väl inte att vänta!). Vackraste scenen är när Howard väntar i nästan ett helt dygn i en trasig, utslängd soffa mitt på gatan i Butte, Montana medan kameran mycket långsamt cirklar runt honom och ljuset skiftar med solens ned och uppgång. Storartad filmkonst!

"Nasty old people"

Betyg: 3 monument

Se vidare här.

Wall-E

Betyg. 4 monument

Sällan har man väl skådat en robot med så mycket mänskliga känslor och uttryck. Med så mycket kreativitet och konstnärlighet. Början av den datoranimerade filmen är klart bäst. Jorden efter undergången är full av skräp och reminiscenser av mänskligt liv. Wall-E plockar upp en rostig navkapsel som kan användas som tamburin i hans dans. Han (för jag tror att det är en "han") bygger en skulptur av sin nya vän Eva där det enda egentligt utmärkande i hennes väsen, hennes blå lysande ögon, är tydligt markerade. Wall-E är full av lekfullhet och allvar och med hans hjälp börjar den utarmade Jorden att blomstra på nytt. Vägen dit är tekniskt fulländad, både vacker och sorglig, och fylld av robotar med tusen gånger mer personliga egenskaper än människorna. Att filmen trots den lysande starten ändå "bara" får fyra monument beror nog främst på att fortsättningen inte lever upp till upptaktens genialitet. Men när eftertexten rullar och konsthistorien skildras med några få animerade bilder, då är det lysande igen.

The Yakuza

Betyg: 3 monument

Det är 70-tal, Japan och Robert Mitchum. Det kan bara bli bra! En spännande historia om svek, ära, manlighet och förment japansk livsfilosofi. Mycket vassa knivar och svärd ingår också samt en del pistoler och mindre gevär som lätt blåser genom tunna rispappersväggar. Väldesignat och snyggt, inte minst Robert Mitchums kamelhårsulster (jag tror att det är en sådan). Men filmen ger en fadd smak i munnen. I slutändan är det hämnaren, den som inte kan lämna den feodala manlighetsmyten, han som inte kan acceptera historiens gång som får sista ordet. Det handlar om en romantisering av det gamla "feodala" Japan, som känns typisk för filmens värld men väldigt otidsenlig i tankens värld, eller i den sociala värld vi lever i. Dessutom är jag mycket tveksam till att vänskap bygger på hedersoffer. Snacka om hederskultur!!

The Boat that Rocked

Betyg: 1 monument

En piratradiostation någonstans ute i Östersjön som sänder popmusik dygnet runt. Subversivt, säger den brittiska regeringen och lejer lömska agenter att utsläcka sändningarna. Det hade de gärna fått gjort för min del, om det inte vore för musiken, uslare film får man leta efter, men soundtracket är värt alla monument man kan ge. Som "Across the Universe" (filmen som byggde på beatleslåtar) fast ganska mycket sämre - och redan den var dålig!

Bästa scen är när de simmar i den vattenfyllda båten och LP-skivorna flyter runt i ett virrvarr av sextiotalspsykadelikaomslag. Ganska vackert, en slags undervattensbalett. Vilsamt att se på men i berättelsen en katastrof.

Brüno

Betyg: 3 monument

Det är pinsamt, vulgärt och fult och stundtals skäms jag för att jag sitter och tittar på detta. Men bakom fasaden är det en oerhört effektiv satir. Med pinsamheten som en skalpell skär han upp och visar sådant om oss människor som vi inte vill se, åtminstone inte om vi betraktar oss som upplysta, radikala européer. Fördomsfulla vill vi ju inte vara.

Det är så vulgärt och förfärligt och hela tiden utsätter han sig för den ena förnedringen efter den andra. Vore han inte så vulgär skulle jag skriva att det handlar om en kristusrepresentation, att genom förnedring och utsatthet segra till sist, och att det faktiskt är kärleken som segrar. Men kanske är han ändå en bild av Jesus. Han söker ständigt upp situationer som är hotfulla och där han kommer att förnedras. Frivilligt utsätter han sig för spott och spe och genom detta så segrar han på ett märkligt sätt - han besegrar dem som skriker efter honom, de som vrålar ut sitt hat mot honom, de som kastar saker på honom. Han är genompinsam, men får ändå i slutscenen sjunga med världseliten bland popmusiker, Elton John, Bono och Sting. Sången är alltigenom pinsam och handlar naturligtvis om honom själv. Den är pinsam, vulgär, dålig och stundtals skäms jag när jag lyssnar, men egentligen är det nog en självklar och lysande slutscen.

James Bond - Quantum of Solace

Betyg: 3 monument

James Bond är James Bond är James Bond är James Bond. Börjar med biljakt, sedan jakt på hustak i Sienna där tegelpannorna flyger åt alla håll, biljakt igen, kort denna gång, båtjakt, före det mycket kort motorcykeljakt och så jakt med flygplan och helikoptrar. Jag förstod inte riktigt all intrig, men det var mycket spännande oftast.

Intressant att notera; USA-kritiken - filmen är gjord innan Obama blev president - där amerikanerna är bad guys och håller skurken under armarna och därmed förtrycker de fattiga lantarbetarna i Bolivia. Men det intressantaste för en teolog är det centrala motivet i filmen: den klassiska motsättningen mellan hämnd och förlåtelse som det uttrycks i gamla och nya testamentet. I en central scen i Port au Prince där en av Bonds vänner blir skjuten så säger den döende vännen: -Du måste lära dig förlåta och du måste förlåta dig själv. Ett nytestamentligt budskap till en man som är helt fast i det gamla testamentets hämndtanke: öga för öga och tand för tand. Och det är också här som filmens titel kommer in. Quantum of Solace = ett mått av tröst. Det är som att filmen vill säga att tröst och förlåtelse hänger intimt samman. En god tolkning av evangelium.

Milk

Betyg: 4 monument

På pridefestivalen i somras ställdes frågan om paraden är party eller politik. Svaret är inte helt självklart. Efter att ha sett filmen om Harvey Milk, den förste öppet homosexuelle politikern i USA, så blir inte svaret enklare. Å ena sidan är rätten att få vara den man är så mycket en politisk rättighet och grundläggande för varje samhälle som vill vara demokratiskt. Samtidigt så är den kamp som en gång fördes, för inte så länge sedan - och fortfarande förs i andra delar av världen för just detta, så mycket mer än den glamour och det glitter som stundtals präglar prideparaden. Någonstans hör det kanske ihop...

Filmen är mycket vacker med starka närbilder. Den är liksom filmad utifrån en sorts relationell idé. Det är relationerna som hela tiden bär bilden. Det blir inte en konventionellt berättad historia, mer en sorts stämning, eller känsla. Ändå lär man sig mycket om amerikansk sjuttiotalshistoria med växande kristen höger och gräsrotsdemokrati. Intressantast är gruppen runt Harvey Milk, hans stab av aktivister som gör den politiska segern möjlig, deras avvägningar och taktiska bedömningar. Dokumentära bilder blandas elegant in i spelfilmen och när vi i slutbilden får se den verklige Harvey Milk tycks det som om han har varit med hela tiden.

Harvey Milk sköts till döds på sitt tjänsterum 1978, på kvällen tågade över 30 000 människor genom San Fransisco för att hedra honom och det han åstadkommit. Hans aska spreds vid brofästet av Golden Gatebron, kanske på den plats som bilden visar.

Genova

Betyg: 2 monument

Precis som Vicky Cristina Barcelona mer än något annat är en reklamfilm för Barcelona och Katalonien undrar jag om syftet med Genova är att locka tursiter till just Genova och Ligurien. I så fall är det en lyckad film, för nog blir jag lockad att åka dit efter att ha sett alla kameraglidningar över den gamla staden och det vackra landskapet. Men det är lite för många filmsekvenser som utspelar sig i irrande gränder. Kanske för att det är en utmärkt plats för den döda modern att visa sig på. Hon kan skymta fram i grändernas skugga för att snabbt försvinna igen när man viker runt hörnet. Precis som det kan vara med de människor vi nyligen mist. Vi tror att vi ser dem om och om igen.

I Genova "flyr" Joe (Colin Firth) till en lärartjänst i Italien efter det att hans hustru omkommit i en bilolycka. Hans båda döttrar, 16-åriga Kelly och 11-åriga Mary, blir tvungna att följa med. De försöker anpassa sig till det nya livet på olika sätt. Men moderns död finns förstås där hela tiden, precis som bilden av henne som dyker upp överallt i gränderna. Kanske är det en bra skildring av hur svårt det är att prata om det som hänt, när det allra värsta har hänt. Joes oförmåga är i alla fall påfallande tydligt skildrad. Bäst tycker jag om Mary och hennes försök att hantera livet utan sin mamma. Jag är imponerad av den unga skådespelaren Perla Hayne-Jardines talang. Verkligen. Om man ska se filmen är det för hennes skull!

Zombieland

Betyg: 4 Monument

Zombieland är precis som det låter en zombiefilm. Vilket inte precis är min favoritgenre. Men Zombieland är en bra film! Den är fruktansvärt underhållande i alla fall om man är som jag. Dvs. kille, runt 22 år och gillar dumma (dum i bemärkelsen korkad, intelligensbefriad, knäpp osv.) filmer. Om man uppfyller dessa kriterier, eller kanske några av dessa räcker, är detta en kul film. Det är alltså en zombie-komedi, snarare än en zombiefilm.

Förutom allt dumt, och roligt, finns en känsla som alltid finns i post-apokalyptiska filmer. Och framförallt om de utspelar sig i USA. Känslan är frihet; att vara ensam (näst en massa zombies) och kunna åka vart man vill; hänga en dag i ett övergivet köpcentrum och bygga konservburkstorn, spela bowling på ALLA ställen som finns i nån stad i mellanvästern eller leta rätt på jätte-jätte-jätte-dyra gitarrer och samla alla på någon vindsvåning på Manhattan. Det här är saker jag skulle gjort, och inte sånt som de gör i filmen...

Men friheten har väl en baksida. I zombiefilmer är det oftast zombies som är baksidan, men jag tänkte mest på att man är väldigt ensam. Filmerna bygger oftast på att alla andra människor har blivit förvandlade/smittade och är otrevliga zombies. Så det finns inte så många som man kan prata med och som samtidigt INTE vill äta upp en. Men man har en enorm frihet...om man kan köra bil...och det kan ju inte jag...ännu...
Så jag tror nog att zombiefilmen inte är en passande plats för mig.

Hälsningar från skogen

Betyg: 2 monument

Ett radhusstaket som tycks räcka runt hela jorden, en kung som ber för världen, en danskurs, ett barn som föds, en man som lever bland fotografier, en företagsinvigning, en indianfestival, en stormarknad, en å, en väg, ett par soluppgångar, en liten hund... Det handlar om Gällared i den halländska skogsbygden. Bilderna åtföljs av ljudet från dammsugare, gräsklippare, snarkningar och stundtals mycket vacker musik. Det är långsamt, stilla och ganska trist. Den möjliga fascination som väcks inledningsvis lovar mer än vad som ges. Ändå ett stycke Sverige som jag kan känna igen. Bäst är en sekvens av snabba filmklipp visade i mycket långsam takt. En sorts absurd meditation över en vardagstillvaro med gräsklippning och bilkörning. Effektfullt, nästan vackert.

Bröllopsfotografen

Betyg: 2 monument

Efter att ha sett och njutit av Smala Sussie ett antal gånger är förväntningarna på Ulf Malmros Bröllopsfotografen högt ställda. Och visst är inledningen från gillestugan i kedjehuset i Molkolm helt acceptabel. Den brunmurriga färgtonen, den lite snedställda kameravinkeln, värmländskan, tristessen... Så klart att det regnar ute. Men sen, vad händer sen? Inte mycket. En seg historia är det, med en huvudrollsinnehavare som inte fyller ut sin roll (Björn Starrin som spelade Pölsa i Smala Sussie).

Turandot - Liveopera från the Met

Betyg: 4 monument

Kina i någon sorts sagotid. Allt är kinesiskt, dräkterna, danserna, maskerna, kontrasten mellan det fattiga folkets kollektiva färglöshet och överklassens sprakande färger, balustradernas bronslejon (i frigolit troligen), mandarinernas skägg och långa naglar, tekannorna och bödelns böjda svärd. Till och med delar av musiken bygger på kinesiska folkmelodier, men allt sker på italienska. Vilket egentligen inte alls stör - det är inte språket det handlar om, utan något annat. Och det är detta som jag tror är anledningen till att jag kan sitta i tre timmar och se denna föreställning utan att tröttna.

I en teater eller en film handlar det om en sorts intellektuell verksamhet, man vill berätta med språket som en huvudingrediens. Men i operan är språket, själva librettot, ganska ointressant. Vilket gör att det inte är en intellektuell upplevelse, utan att det mer handlar om skönhet, totalkonst, rörelser, musik, och detta är det viktigaste, allt är på allvar, rent och skärt allvar utan någon som helst ironi. Skulle man göra film av detta skulle det ovillkorligen rymmas mängder av ironier. Men så är inte fallet. Inte ens de tre ministrarna Ping, Pong och Pang som lätt skulle kunna göras hur ironiska som helst i en film, är det när de sjunger om sin längtan till hembygden i andra aktens första scen. Tragiken är så stor, kärleken är så ren, ondskan är så ond, sorgen är så smärtsam. Känslorna är helt igenom genuina. Det är så skönt att det är så. Jag har inte förstått det tidigare, men det är för mig operakonstens poäng.

Gladiator

Betyg: 4 Monument
Jag såg Gladiator i korridoren med mina grannar för nån vecka sen. Det är en riktigt klassiker, 5 Oscars har den vunnit, och självklart som alla bra filmer så handlar den delvis om manlig vänskap.

Storyn är kortfattat att Maximus, en mycket duktig general i den romerska armen, önskar inget hellre än att få åka hem till sin familj. Tyvärr så vill den romerska kejsaren Marcus Aurelius att Maxumus ska bli hans efterträdare till tornen och se till att Senaten i Rom får tillbaka makten. Detta ogillas självklart av Commodus, son till Marcus Aurelius, som hellre själv sitter på tronen än ser Maximus där.

Commodus, blind av anundsjuka, mördar sin far och tar Maximus till fånga för att avrätta honom. Maximus lyckas fly, men är skadad och kollapsar tillslut av utmattning. Han blir då upphittad av en slavhandlare som säljer honom till en man som har en gladiatorskola. Eftersom Maximus har ett långt förflutet inom den romerska armen, klarar han sig väl som gladiator och blir mycket popular bland publiken, vilka kallar honom för "the Spanjor".

Maxumus vill hämnas på Commodus, och när han tillslut kommer till Rom och ska visas upp på självast Coloseum, korsas deras vägar igen. OK, kanske inte så kortfattade beskrivning av handlingen men, men.

Vi märket också att musiken var läskigt lik den från Pirates of the Caribbean, och förväntade oss att se Jack Sparrow komma svingandes får en mast eller liknande. Självklart så är det samma filmmusikkompositör; Hans Zimmer.

Och så till den manliga vänskapen. Den finns dels mellan Maximus och Marcus Aurelius, men också mellan Maximus och en av hans betjänter, som har en viktigt, om än liten, roll i filmen. Och så självkalart mellan gladiatorerna, där det speciellt är en afrikansk man vid namn Juba som är hans närmaste vän.

Allt flyter

Betyg: 3 monument

Jag hade inga större förväntningar, men blev glatt överraskad. Det är en fin film där manligheten står i centrum, manligheten och misslyckandet. I vår kultur kanske det är så att de hör ihop, den gängse bilden av mannen och misslyckandet? Tål att fundera på...

Innebandylaget förlorar sin träningstid och börjar istället träna konstsim, villket tar dem till VM i Berlin ett halvår senare. Det är naturligtvis ingen enkel väg dit, många tabun måste raseras, som att uppträda helt naturligt i baddräkt eller att inse pedikyrens nödvändighet. Det är förlorarnas historia som berättas, de ensamma männen, de som inte riktigt räknas med och som naturligtvis får en upprättelse på slutet - på så sätt är filmen mycket konventionell. Kvinnorna finns någon annanstans, på en annan planet, vilket gör männen ännu mer ensamma och vilsna. Kanske är det detta som filmen egentligen handlar om, mansrollen som gått förlorad och famlandet efter något annat.

Bästa repliken kommer när den som är sämst i laget vill hoppa av och huvudpersonen säger: "Vi är alla sämst. Det är därför vi tränar" Också ett förhålningssätt till tillvaron. Vi tränar i första hand för att vi är dåliga, inte för att bli bättre. För mig är de orden befriande...

Eastern Promises

Betyg: 4 monumnet

Denna oerhört brutala film utspelar sig i London och kretsar kring den ryska (och östeuropeiska) maffian. Filmen börjar med en "Sweeney Todd"-inspirerad scen, där en man blir mördad av sin barberare...ett smakprov på att detta inte är en film för barn. Vilket det inte är.

Filmen handlar om en kvinnlig sjuksköterska, Anna, som försöker leta reda på familjen till ett nyfött barn vars mamma dött på sjukhuset under förlossningen. Mamman går inte att identifiera, och det enda som hon har en är dagbok på ryska.

Anna försöker spåra mammans historia utifrån dagboken, och hamnar i kontakt med den ryska maffian, och en av dess högt uppsatta "bossar". Först blir hon mycket trevligt bemött, men när hon börjar inse vad dessa gansters har gjort dras hon in i en soppa av hotelser, våld och kidnappning. Hon inleder ett minst sagt komplicerat förhållande med en av maffiabossens hantlangare, Nikolai, som även är en av filmens huvudpersoner. Han spelas för övrigt av Viggo Moternsen, som är mycket bra i denna film.

Den här filmens värde ligger i gestaltningen av den ryska maffian, och relationen mellan maffian och Anna (och hennes familj). Alla ryska accenter är också ett plustecken. En varning dock; det är en mycket obehaglig film. En hel del våld och hemska scener vilka antagligen ska gestalta den ryska maffians brutalhet, och visst är det effektfullt. Man blir verkligen rädd, och arg på Nikolai och hans kumpaner vars kvinnosyn är fruktansvärd. Men samtidigt tycker man igenom hela filmen om just Nikolai, utan att egentligen förstå varför. Mer kan jag inte säga, då det avslöjar för mycket.

I skuggan av Paris

Betyg: 3 monument

I skuggan av Paris är inte en oförglömlig film. Det är egentligen inte en speciellt bra film ö h t. Ändå inns det ett par saker som gör att den är värd tre monument:

För det första är det berättarens (lillebror Jonathans) repliker direkt till betraktaren. Jo, säger han i början när han tittar rakt in i kameran, det är en apostrofering till dig som ser på den här filmen. Och jag är den allseende berättaren. Mycket av det vi sen får uppleva tycks lite skruvat och överdrivet. En del kanske bara sker i den allvetande berättarens fantasi? Bl a förför han unga kvinnor på löpande band och beskriver sig som en fantastisk älskare. De scener vi får se från dessa ”erövringar” stämmer inte heltt överens med hans beskrivning, vilket är ännu en av filmens berättarpoänger. Men det finns en anledning till Jonathans erotiska eskapader denna dag. Han vill genom att berätta om dessa göra sin bror något mindre deprimerad.

Och därmed kommer jag in på den andra anledningen till filmens betyg vilket är skildringen av Pauls depression. Vi får veta något om bakgrunden till den (även om det mesta förblir osagt), hur den ter sig och vad som verkar vara början till ett ljus i mörkret. Jag tycker om skildringen av den mycket depressiva Paul, som håglöst ligger i sängen eller rör sig långsamt i lägenheten. Ingenting av det Jonathan eller deras far gör för att muntra upp honom når liksom fram. Han är innesluten i sin egen bubbla. Men när det i filmen uppenbarar sig ett tillfälle för Paul att få berätta om sin syster och hennes liv, så anas en hoppfullhet. Berättelsen om systerns återkommande sorgsenhet tar bara några minuter, men är en oerhört fin beskrivning av något som skulle kunna kallas ”existentiell sorg”. Det är också en trovärdig skildring av berättandets kraft och av hur en uppmärksam lyssnerska (eller lyssnare) kan ge hjälp ur det svartaste mörker. Kanske en glimt av vad ett terapeutiskt samtal kan innehålla när det är som bäst?

Far from heaven

Betyg: 4 monument

I Todd Haynes "Far from Heaven" (2002) får vi dyka in bakom gardinerna hos familjen Whitaker; Frank som är toppsäljare på framtidsföretaget Megatech och Cathy som är den perfekta hemmafrun och den perfekta värdinnan på sociala tillställningar samt deras två barn. På ytan är familjen Whitaker, både bildligt och bokstavligt, den ultimata affischbilden för den övre medelklassens helylleamerika. (citat från russin.nu)

Men det är bara på ytan. Under ytan finns något helt annat. Förutom att vara en film om yta och dolda djup är "Far from heaven" också en orgie i 50-talsestetik. Inredning, möbler, färger, bilar, klänningar... allt matchar på något sätt och ibland kan det vara svårt att följa med i själva handlingen för kontorsinredning och vardagsrum är så perfekt designat. Det är lite synd, för under ytan finns ett djupt allvar och en sorglig historia där människor inte får möta varandra som människor. Jag såg filmen från vardagsrumssoffan för flera månader sedan, men jag hade hellre sett den på bio.

Aida - Liveopera från the Met

Betyg: 3 monument

Att se på opera på bio låter inte så kul, men att gå på The Met, fast på kvartersbion, är faktiskt en fantastisk upplevelse. Väldigt bra ljud och bild, och så kommer man mycket närmare sångarna än vad som är möjligt på en föreställning "in real life".

Aida är en mycket tragisk historia om kärleken till en annan människa och kärleken till sitt eget land. I centrum står Aida, en etiopisk prinsessa som lever som slavinna hos faraos dotter i Egypten. Hon blir en bricka i ett spel i kriget mellan Etiopien och Egypten, och går under sviken av dem som säger sig älska henne - men utan att hon ser det. Hon behåller en sorts naiv tilltro till de män som utnyttjar hennes kärlek; Radames, den egyptiska härföraren och hennes pappa, Kungen av Etiopien. Det är den stora tragiken, att sedan i princip alla dör gör inte saken bättre. Berättelsen fastnar dock i minnet som en sorts evig historia om kärlek, krig, nationalism, könsroller, avundsjuka, maktbegär...

Det operaaktiga kan jag inte riktigt bedöma. Lite tråkigt ibland med för långa arior, men det är ändå ett uttrycksfullt sätt att berätta en historia - känslorna blir tydliga och stundtals är det vackert och märkligt. Och så kan man fläska på med fantastiska masscener, som vid den välkända triumfmarschen, då soldaterna kommer tillbaka från det etiopiska fälttåget med krigsbyte, fångar och spjut som glänser i strålkastarljuset!

Det är värt en eftermiddag (fyra timmar med pauser), man går därifrån lite mer insatt i det som är vårt kulturarv. Känns bra.

Män som hatar kvinnor

Betyg: 3 monument (när jag precis hade sett den)

2 monument (när jag skriver om den ett par veckor senare)

När jag läste Stieg Larssons Millenium-triologi var jag mycket fascinerad av den. Jag slukade böckerna och levde med Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander. Att nu se den första boken i filmad version är faktiskt lite av en besvikelse. Men det är inte bara av den ofta uttalade "sanningen" att man aldrig ska läsa boken innan man ser filmen, utan också för att en mycket spännande bok blivit en ganska medioker film. Ibland får jag en känsla av att man velat göra en turistreklamfilm för Sverige. Götgatans folkvimmel i motljus, Riddarfjärden och Stadshuset i kvällsljus, x2000 som plöjer genom den svenska landsbygden, först norrut och sedan söderut. Dessa "naturskildringar" kunde utgå och huvudpersonerna hade kunnat få bli något mer komplexa. En hel del intressant information om deras liv får vi aldrig reda på.

Det som fångar mig i filmen är den ofattbara grymhet som några av männen utsätter kvinnor för. Våldsscenerna är riktigt otäcka. Peter Andersson och Peter Haber, som spelar dessa "män som hatar kvinnor", är den största behållningen med filmen. Vid sidan av dem ter sig både Mikael Nyqvists Blomqvist och Noomi Rapaces Salander som tämligen intetsägande.

Recipes for disaster

Betyg: 3 monument

Den här korta dokumentärfilmen handlar om en finsk/engelsk familj i Finland som under ett års tid bantar sina koldioxidutsläpp, för att leva mera klimatsmart. Det är pappan i familjen som kommer med idén och hans fru är allt annat än nöjd. Men som hon säger; "Jag går med på det för att jag älskar dig". Ganska fint.

(Jag utgår ifrån att alla som läser ser kopplingen mellan att minska sina CO2 (koldioxid)-utsläpp och att vara klimatsmart, så jag förklara inte hur det hänger ihop. Igentligen är det ju inte så enkelt...)

De har två söner (9 och 5 år kanske) som tycker det är rätt konstigt, men klarar det bra och tjatar till och med på deras pappa när han gör fel.

Efter ett år har de lyckats att skära ner sina koldioxidutsläpp med 52 %, något som de uppnått genom att;
Sluta köpa saker som är gjorda av plast, eller inbundna i plast
Sluta använda bilen, och åka buss istället
Byta elbolag till ett som använder förnyelsebar el
Göra egen tandkräm, hårgelé mm.
Åka tåg till Italien på semester, istället för att flyga.
mm

Det är tufft, det är jobbigt men också rätt kul (för familjen alltså). Och mamman kommer i slutet fram till att det inte varit så farligt. Dessutom har de, bl.a. genom att åka buss hela tiden istället för att ta bilen, fått mycket mera tid med sina söner.

Filmen är väldigt fin och en riktig Feel-Good-känsla finns, vilket är ovanligt då det är en dokumentär som handlar om klimatförändringar och global uppvärming. Det är ett spännande budskap, att det faktiskt går att minska sina koldioxidutsläpp med 50 %, och ändå leva ett bra liv.

Robin Hood

Betyg: 5 Monument

En riktig klassiker är ju Disneys Robin Hood, eller hur. Idag såg jag den för första gången på engelska, och insåg hur grymt bra den är!

Favoritscenen är när Lady Kluck slåss mot vakterna efter att Robin har vunnit bågskyttetävlingen, men sen blivit avslöjad. Musiken är helt hysterisk och det är filmat som under en match i amerikansk fotboll eller rugby. Lady Kluck mot alla stora noshörningsvakter. Och hon klår dom lätt!

Det var även kul att höra alla sånger på engelska, och jag tror faktiskt att det var mycket länge sedan jag såg hela filmen. Den biten som visas på julafton har jag sett en massa gånge men det är ju så mycket mer.

Bäst av allt är ändå början, när alla huvudkaraktärer pressenteras, och animationerna medans förtexterna är igång är fantastiska. Allt till en free-stylande (scat-ande kanske är bättre) Allan i Dalen.

Jag måste nog se om några andra Disney-klassiker snart.

Burn after reading

Betyg: 4 monument

Kanske är det manligheten som bröderna Cohen försöker ringa in, från CIA-agenter i snygga kostymer som inte begriper någonting, till Brad Pitt som helt utflippad gyminstruktör med George Clooney som ömklig, hypokondrisk otrogen äkta man och John Malkovichs koleriske exagent. Alla är de män som försöker bevisa något, men det går illa. Värst går det för den man som nog är mest eftertänksam och försiktig - när han av kärlek tvingar sig till att bli handlingskraftig går det överstyr. På något sätt är det som om kvinnorna är de som går helskinnade ur denna skruvade "låtsas" agentthriller, även om de är beräknande, kyliga eller enbart besatta av sig själva så når de mer eller mindre sina mål, medan männen knappast ens överlever.

Hur ska man förstå det? En lek med hollywoods könsschabloner? En kritik av den traditionella manligheten? Ett porträtt av en mansroll i upplösning? Jag vet inte, men det är mycket underhållande.

Julie & Julia

Betyg 4 monument

Sedan 25 år tillbaka finns boken Det goda franska köket bland makens och mina kokböcker. Den är inte särdeles flitigt använd, med undantag av receptet på Boeuf Bourguignon, som vi faktiskt lagade ett par gånger innan vi upptäckte att det fanns ett snarlikt och mycket enklare recept i Vår kokbok. Men från och med ikväll kommer den sjuhundra sidor tjocka kokboken med franska recept samlade och nedtecknade av amerikanskan Julia Child att få en mer framträdande position i vårt kök. Tror jag.

Efter att ha sett filmen Julie & Julia inser jag i alla fall att SMÖR är något alldeles oumbärligt om man vill laga god fransk mat i Julia Childs anda. Men filmen är mer än en film om mat. Den beskriver hur två kvinnors liv kan mötas över decennierna. Julia som lär sig allt om den franska kokkonsten i Paris under efterkrigstiden, och Julie som bestämmer sig för att under ett år laga alla 536 recept i Det goda franska köket och börjar blogga om sina erfarenheter.

Filmens två verkliga historier vävs in i varandra. Men det är inte bara maten som har en viktig roll i dessa båda kvinnors liv utan även deras respektive män. De båda parens relationer skildras på ett ömsint och vardagligt sätt, som gör mig glad. Lika glad blir jag av att se filmens kvinnor laga mat för att de tycker så vansinnigt mycket om mat. Både Julia Child och Julie Powell genomför sina matprojekt för sin egen glädjes skull. De gör matlagningen till sina personliga projekt. Precis som många av de senaste årens manliga stjärnkockar gör. Så lite feminism finns det kanske också i den här filmen, även om det inte är det första men tänker på.

Blue Velvet

Betyg 3 monument

Rödhaken är viktig för David Lynch, rödhaken och en trädgårdsslang. (Just rödhaken återkommer i ingressen till "Twin Peaks" om jag inte misstar mig. )Trädgårdsslangen inleder filmen och rödhaken avslutar den. Däremellan ryms sex, död, våld och bilåkande i amerikansk småstad.

Det är märligt att se en kultförklarad film så många år efter att den gjordes. Jag såg den aldrig när den kom, hade tänkt det, men drog mig för det då jag förstod att den var obehaglig. Nu är den fortfarande obehaglig, men också så tidstypisk att den blir komisk. Då tänker jag på de fantastiska åttiotalsfrisyrerna. De har inte åldrats med värdighet! Men här finns ändå drag av "Twin Peaks", dock inte fullt så mystiskt, och utan de skruvade karaktärerna. Kanske är det småstadens tätt åtdragna snara kring personerna som är gemensam - en sorts baksidesrelief av den amerikanska drömmen. Trångt, otäckt och hotfullt på något sätt...

Dream of Life

Betyg 4 monument

Detta är filmen om Patti Smith, filmaren Steven Sebring har följt henne med sin kamera i elva år. Lågmält, stilla har han filmat henne, hon som räknas till de mer radikala, revolutionära och avantgardistiska rockmusikerna - inte lågmäld, inte stilla. Men det har blivit en mycket fin film om ett liv, om konsten, om sorg och saknad "det var på den tiden då alla våra vänner levde" säger hon om det sena sextiotalet; en film om att vara människa. Det är mycket amerikanskt och då i den amerikanska litterära traditionen av upproriska och frihetliga poeter. Mycket poesi, Allen Ginsberg återkommer, hon läser hans "Helig, helig, helig" i Jerusalem, den heliga staden. Blakes och Rimbauds gravar besöks. Hennes egen poesi kommenterar tidens händelser. Det blir vardagligt och eftertänksamt. Finaste scenerna är hemma hos hennes föräldrar, inget märkvärdigt, alldagligt och mycket närvarande. Det är mycket lite av musikfilm, mycket av poesi, melankoli och politik. Vackert och hoppingivande på något sätt...

Keillers Park

Betyg: 3 monument

Såg filmen för ett tag sedan, det har varit svårt att skriva om den. Jag tyckte inte så mycket om den från början, men den har ändå dröjt kvar. Det är en både rörande och brutal film om en homosexuell man som blir ihjälslagen, och hans pojkvän som blir anklagad för mordet. Filmen igenom är vi osäkra på om han gjort det eller inte. Uppbyggnaden är thrillerartad och själva brottet har verklighetsbakgrund. Och det är just att den bygger på "a true story" som gör filmen så hemsk. Men det är inte säkert att den blir bättre för det. Det är en svår genre.

Huvuddelen av filmen handlar om den smärtsamma processen att komma ut som homosexuell. Det blir så tydligt vad våra kärnfamiljer och dess cementerade relationer gör med oss. För mig blir detta filmens starkaste budskap, kärleksrelationen och våldet intresserar mig inte lika mycket.

Porco Rosso

4 monument

Att se Porco Rosso är som att göra en semesterresa till Adriatiska havet. Kameran zoomar in det blå vattnet. Gubbarna på den lokala baren känns autentiska. I den vackra trädgården prunkar blommorna. På nattklubben dricks det färglös sprit och puffröks cigarrer. Det är märkligt när en tecknad film ger så verkliga bilder. Som om man hade varit där, vid Adriatiska havet straxt innan andra världskriget, och upplevt inte bara det vackra landskapet utan också den gryende fascismen.

Hayao Miyazaki, som bl a har gjort Spirited away och Det levande slottet, lyckas blanda verklighet med saga. För det är mycket saga i den här filmen också, där huvudpersonen Marco av någon ej berättad anledning förvandlats till en gris. Men hellre en ren gris än en smutsig fascist. Och som i alla riktigt bra sagor finns här modiga och klipska hjältar och hjältinnor, kärlek, tvekamp och ond bråd död

One Hour Photo

Robin Williams gestaltar på ett rörande sätt den enslige fotoaffärsföreståndaren Sy. Även intrigen är rörande på så vis att den bygger på ett fenomen som kanske bara existerade under några decennier - att man lämnade in en filmrulle och fick ut kopior efter en timme. Filmen är från 2002 och nu sju år senare är den marknaden död. Vid ett tillfälle säger Sy att kundernas foton "är små försvar mot tidens gång" - han kunde lika gärna talat om själva filmen.
I början framstår "One Hour Photo" som lite fjomsig, men eftersom Sy sitter i ett förhörsrum och handlingen spelas upp som en tillbakablick ligger dramatiken på lur. Spänningen byggs upp genom skildringen av hur Sy genom åren kommit att bli kär i en familj som tillhör stamkunderna, och hans sätt att närma sig dem, vilket i hans fantasi utspelar sig på ett hjärtevarmt sätt till skillnad från den verkliga händelsutvecklingen.
Den ensamme Sy, vid ett par tillfällen skildrad som en beige man i beige kläder i ett beige rum, är på gränsen att bågna av alla avarter av mänskliga relationer som han sett på sina kunders foton. Men en av filmens tillgångar är att den inte väljer det mest spektakulära våldet för att lämna sitt budskap, och därmed stämmer till eftertanke: att vara rädd om det man har.
Den här filmen hade haft potential för en "De andras liv" om det inte varit för det lätt klichéartade sätt som Hollywood tror att man måste prata till publiken på, till insmickrande musik förstås.

Mitt liv i rosa

Betyg: 4 monument

I grälla färger och med lätt överdrift av villalivets stereotyper berättas den ganska sorgliga historien om 7-årige Ludovic som helst av allt vill bära klänning och, när han en gång blir flicka, ska gifta sig med grannpojken. Nu är Ludovic ingen flicka, vilket han inte bryr sig om, men alla runt honom gör det. Det är ingen som ser honom som den han är, utan enbart som den han borde vara.

Pastellfärgerna, den lätt absurda skildringena av villaförorten och inte minst den goda fén Pam (en fransk Barbiedocka med fantastiska blonda lockar) blir en sorts berikande kontraster till filmens allvarliga tema om könsidentitet och rätten att själv få välja vem man vill vara. Som en barnvariant av "Pensionat Oskar", eller "Edward Scissorhands" fast med könsöverskridande som tema.

Car Wash

Betyg: 5 monument

Car Wash - en film om hur man tvättar bilar och sånt. Behöver man säga mer. Egentligen inte.

Car Wash handlar om just det, en biltvätt, de som jobbar där och de som kommer dit och tvättar sina bilar. Allt inramat med fantastisk musik från 70-talets Los Angeles, California. Handlingen finns egentligen inte, eller rättare sagt, den är så oerhört spridd då man får följa i princip alla karaktärer som jobbar och kommer till biltvätten under en dag. Mycket är väldigt roligt, det mesta är väldigt bra, och en del är lite svårt, obehagligt och sorgligt. Som livet ungerfär...

Bäst är när Lindy (en transvestit) säger till Duane att; "Honey, I'm more man than you'll ever be and more woman than you'll ever get."
Och när Duane förklarar; "My name is Abdullah Mohamed Akbar, alright"

Det här är min första 5:a, tror jag, och det är den här filmen absolut värd!

The Man from Earth

Betyg: 3 monument

Äntligen har jag sett den! Filmen som min kusin berättade om för många månader sedan, under en av de många middagarna med "berätta om dina bästa filmtips"- konversationerna. Redan då blev jag sugen på att se den, och har haft höga förväntningar. Dock blev jag lite besviken. Storyn till filmen är mycket bra och många intressanta tankar förs fram, men resultatet blir rätt mediokert. Ganska tråkigt, helt enkelt.

Filmen handlar om professor John Oldman som hastigt beslutar sig att lämna sitt universitet efter 10 år som professor, utan att förklara varför. När han bjuder hem sina vänner och kollegor för ett sista farväl, märker de tydligt att det är något konstigt på gång. När vännerna tjatat tillräckligt lägger Oldman fram en teori; Tänk er om en förhistorisk människa från 14 000 år sedan var odödlig och lever idag. Hur skulle det fungera, och vem skulle denna människa vara?

Hans vänner, som alla är lärare på uiniverisetet inom olika områden, förkalrar att detta inte är möjligt. Plötsligt säger Oldman att han är denna odödliga "grottmänniska", 14 000 år gammal.

Resten av filmen handlar om hur Oldmans vänner försöker motbevisa honom, utan att lyckas speceillt bra, samt om problemen med att vara odlödlig. Först tror de att han bara driver med honom och blir mest lite irriterade. Men när de börjar diskutera religion och bibeln blir stämmningen plöttlsigt riktigt hotfull. Kan Oldman ha svar på ifall det som står i bibeln är sant? Eller är han bara en bluff, som är påläst i historieböckerna?

Som sagt, en film med en väldigt bra handling, som kunde bli så mycket bättre med en annan inraming.

Vertigo (En studie i brott)

Betyg: 5 monument

Vad skriver man om en Hitchcock-film som inte redan skrivits? Kanske att den kändes oerhört aktuell och som en tydlig partsinlaga i den så infekterade debatten om Kbt-terapin inom psykologin. Allt ska vara Kbt nuförtiden. I filmen prövar Scottie den metoden tre gånger, alla tre gångerna med ödesdigert resultat.

Så alla som är lite trötta och tveksamma till "Kbt-hypen", kan se fram emot en bekräftande filmstund och alla andra kan åtminstone glädjas åt förtexternas suggestiva bildspel och en av filmhistoriens kanske bästa öppningsscener.

Videocracy

Betyg: 5 monument

Det är dokumentärerna som väcker uppmärksamhet i höst men den rätta benämningen på Erik Gandinis skildring av det italienska, Berlusconidominerade medialandskapet är snarast skräckkomedi.

Vi får följa ett antal personligheter som på olika sätt är eller vill vara del av den kändiskult som Silvio Berlusconi gjort till en oerhört lukrativ affärsidé och som fört honom till den politiska makten. Av filmen att döma är det också denna kvasivärld som i stort sett dominerar det offentliga samtalet - åtminstone den del av det som merparten av italienarna tar del av.

Gandini introducerar sina medverkande med ett stadigt och lågmält tonfall. Det är hemmasonen Ricky som med beundransvärd målmedvetenhet försöker arbeta sig fram till det eftertraktade kändisskapet. Om än inte för honom själv så för biopubliken står det klart att han borde satsa på en karriär som ståuppare i stället för som dansare och alldeles särskilt inte som sångare. Fabrizio i sin tur framstår som en karikatyr av en b-filmsmafioso och slår mynt av varje möjlighet till förnedring av andra, till och med personliga tragedier. Hans narcissism är så monumental att han till och med släpper in kameran i duschen, där skönhetsvården ingalunda gör halt vid intimhygienen. Berlusconis vitkklädde kompis tv-agenten är en spindel i den solkiga väven men framstår i sammanhanget som tämligen harmlös tills han halar fram idol-klippet med Mussolini som han har i mobilen. En kvinnlig granne till Berlusconi granne har hittat sin nisch som fotograf. Alla vill gå på festerna i och kring sommarvillan och bilderna har en marknad inte bara i blaskorna utan också för de plåtade som bevis på att de tillhör kändisvärlden. Och så alla dessa unga kvinnor vars karriärväg in i tv-rutan går ut på att åma sig i 30 sekunder kring manliga programledare enligt en plågsamt inövad koreografi.

En ohelig allians mellan medierna och makten, där en enda person dominerar båda. Gandini kallar det för en kulturrevolution, men det man känner att Italien behöver när man fångar upp sin tappade haka efter filmen är precis en sådan.

Margot at the Wedding

Betyg: ? monument

För några år sedan såg jag filmen The Squid and the Whale av Noah Baumbauch och när Margot at the Wedding gick upp på biograferna ville jag väldigt gärna se den också. Så blev det inte. Men häromdagen kom den i brevlådan via den dvd-klubb som maken och jag är med i. Kanske är det så med filmer som man gärna vill se när de var nya, att de inte riktigt står sig efter något år. Kanske är det helt enkelt så att film är bäst på bio.

Men för mig var den här filmen en besvikelse när jag såg den, trots att Nicole Kidman och Zane Pais är otroligt bra i sina roller som Margot "the mother" och Claude "the son". Sedan dess har det som gått några dagar och det märkliga är att filmen trots min besvikelse inte lämnat mig. Något obehagligt dröjer sig kvar. Margot manipulerar inte bara sin son utan hela sin omgivning. När hon åker på sin systers bröllop tror vi först att det är för systerns skull, men i Margots liv är ingen annan människa än hon själv viktig. Långsamt och med obehaget sugande i magen går det upp för oss som ser filmen att Margot inte är den kompetenta och kapabla person hon ger sig ut för att vara. Men egentligen vet vi det redan, för i filmens allra första scen, med Claude och Margot på tåget på väg till bröllopet, får vi se all den frustration Claude bär på.

Så någonstans på vägen mellan själva tittandet och de tankar som kommer efteråt, har jag omvärderat filmen. Det är därför jag inte vet riktigt vilket betyg jag ska ge den. Den osäkerhet som alla som umgås med Margot hamnar i har blivit min.

Den nya Världen

Betyg: 3 monument

Sicilien, tidigt nittonhundratal (1913). Sten, vind och fattigdom. De bär till och med sten i munnen! Amerika lockar, men det är något bortom det begripliga. Hur ska man kunna förstå Amerika när man inte ens vet att man bor i Italien? Resan över havet är förfärlig, trångt och eländigt. Och väl framme blir det värre. Själva filmens idé är att skildra förnedringen vid mottagandet av nyanlända immigranter vid Ellis Island. Oklanderligt korrekta immigrationstjänstemän som med en neutral vänlighet och enkla test skiljer ut vilka som ska få komma in i det nya landet och vilka som ska skickas tillbaka. Riktigt obehaglig social ingengörskonst.

Dock en film med problem. Det episka anslaget är svindlande med stenarna, bergen, vinden, nöden... Till detta en esteticerad filmteknik, alltför snygga vinklar, gärna uppifrån, människorna blir mönster mer än personer, och rent drömska fantasiscener. Det fungerar inte tillsammans, det blir varken eller. Så till en början två monument...

...men sedan ett extra monument tillgat i efterhand, för plötsligt när jag skriver inser jag filmens aktualitet. Den handlar naturligtvis om flyktingmottagande idag. Kanske i synnerhet Italiens förfärliga behandling av människor som söker en ny framtid bortom fattigdom och nöd. För hundra år sedan var det fattiga italienare som drömde om en ny framtid i USA, och knappt släpptes in i landet. Nu är det människor från andra delar av världen - främst Afrika som drömmer om en ny framtid i Europa och som inte släpps in i Italien. Vi människor lär oss så lite av historien...

Kärlek på menyn (eller No reservations)

Betyg: 1 monument

Det finns egentligen bara två skäl till att se Kärlek på menyn, om man nu ö h t ska se denna film. Det ena är de svepande bilderna över New York och det andra är skådespelerskan Abigail Breslin (Little Miss Sunshine) som spelar Zoe. För övrigt är filmen egentligen inget att orda om. Trots att det lagas massor av mat hela tiden blir man ändå inte inspirerad till egna kokkonster. Och knappast ens hungrig.

Kate är kökschef på en flott restaurang. Hon har av sin chef skickats till en terapeut, troligen för att hon skäller ut gästerna efter noter om de får för sig att klaga på hennes mat. Terapeuten bryter ideligen mot de terapeutiska ramarna, men trots det (eller tack vare det?) gör Kate framsteg i sin terapi. Under tiden tvingas hon utan förberedelser ta hand om sin nio-åriga systerdotter Zoe samtidigt som en excentrisk kock gör intrång i hennes revir, dvs restaurangköket. Att denne smått töntige kockman vinner både den yngre och den äldre damens hjärtan förblir obegripligt för mig. Den enda stunden filmen får lite nerv är när jag tror att han har dolda avsikter med sitt flirtande. Vilket han naturligtvis inte har. Ingen konflikt, knappast någon intrig och väldigt träligt.

Mumien: Drakkjesarens grav

Betyg: 3 monument

Det är 40-tal i Kina, men inga referenser till revolutionen eller Mao. Dock spelar terrakotta-armén en central roll. Denna armé är egentligen förtrollad och den som med hjälp av Ungdomens källa, som naturligtvis rinner upp i Shangri-la, kan väcka kejsaren och hans arme till iv igen kan få herraväldet över hela Kina (om det nu inkluderar Mao och Röda armén vet vi inte). En brittisk mumiebekämpare med fru och son är filmens hjältar. Inte så värst spännande, men mycket välgjorda effekter. Särskilt tyckte jag om Snömännen, Yetis, som dyker upp och räddar våra hjältar. Slutstriden med lersoldaterna är också bra gjord. Detta ger filmen bättre betyg än vad den egentligen är värd.

Man kan fundera över varför man i alla filmer måste ha en "sidekick", en tramsig figur som ställer till det och är allmänt korkad, men som ändå klarar sig helskinnad igenom alla äventyr. I det här fallet en svåger till mumiejägaren tillika nattklubbsägare i Shanghai. Kanske är det en del av den eviga dramaturgin med narren/sanningssägaren som kommenterar hjältarnas uppgång och fall. I den här filmen ser vi i så fall blott en ynka spillra av ett så grandiost upplägg.

Transamerica

Betyg: 2 Monument

I en grön bil färdas Bree och hennes 17-årige son tvärs genom Amerika. Problemet är att Bree egentligen heter Stan och ska om ett par dagar genomgå ett könsbyte, och den unge mannen vet inte att den något högdragna damen vid ratten är hans pappa. Innan resan tog sin början visste inte heller Bree att sonen fanns. Upplagt för ett starkt relationsdrama med en del möjligt komiska eller om man vill tragiska förvecklingar om kön och könstillhörighet. Och i viss mån blir det så, men utan egentlig dramtiska nerv, för många snygga soluppgångar, för mycket av komplicerade kisstunder, för mycket dramaqueen-uppträdande från Brees sida.

En intressant teologisk idé är när Bree jämför sig med Kristus och förklarar sitt könsbyte med att han dör som Stan och uppstår som Bree. Könsbytet blir en del i den kristna tanken: genom död till liv. Påskens berättelse i en människa liv. Spännande tanke!

Caramel

Betyg: 3 monument

Att filmen Caramel "för tanken till Almodovar" som det står på dvd-omslaget, är kanske något överdrivet. Men det är i alla fall en fin liten film där temat faktiskt är kvinnlig vänskap, något som inte alls är lika vanligt som filmskildringarna av manlig vänskap. En skönhetssalong (!) i krigets Beirut är tillflyktsort för de fyra kvinnorna som filmen handlar om. En har en gift älskare. En är på väg att gifta sig men men inte med den första mannen i hennes liv. En älskar kvinnor. En försöker med alla medel göra sig yngre än vad hon är. Ingen av dem passar liksom in i den roll som förväntas av dem. Tydligast och otäckast blir det när den blivande bruden rullas in på operationssalen för ett gynekologiskt ingrepp som ska göra henne till oskuld igen. Hennes mobiltelefon ringer och iklädd sterila kläder på operationsbåren säger hon till sin väninna: "hälsa honom att jag är hos skräddaren". Det gör ont. Precis som den alldeles speciella kur för hårborttagning som kvinnorna på skönhetssalongen använder sig av.

För mig var behållningen med filmen att jag fick en inblick i alldeles vanliga människors liv i en stad som jag inte vet något alls om. Jag kommer troligen aldrig komma till Beirut, men efter att ha sett filmen Caramel känns det som jag har varit där. Åtminstone på ett kort besök.

Butch Cassidy and the Sundance Kid

Betyg: 3 monumnet


Butch Cassidy och Sundance Kid är ett radarpar i den amerikanska western. De rånar tåg och banker på löpande band, tills de blir överrumplade av sheriffen och hans män. Nu väntar en lång jakt genom de vackra landskapen i "the Wild West". Kommentaren "who are those guys" sägs mer en en gång av dem båda, när de undrar varför deras fiender aldrig ger upp med att sluta följa efter dem.

Tillslut kommer de på att de kan fly till Bolivia, och tar med sig deras gemensamma (!? ja, det är skumt men de har samma flickvän, som verkar tycka det är helt ok...) flickvän och drar. I Bolivia upptäcker de att det är svårt att råna banker utan att kunna spanska. Då blir plötsligt allt fjantigt och töntigt. Vilket förstör lite.

Den här filmen sägs vara "en av de mest populära westernfilmer som någonsin gjorts", och visst är den bra, men inte så bra. Jag kommer ihåg att jag såg den för länge sen, och såg om den i helgen. Blev lite besviken, trodde den skulle vara bättre.

Jag gillar visserligen dessa två karaktärer och deras relation till varandra, samt ett roligt inslag när en man introducerar sin fantastiska uppfinning; cykeln! Annars är det mest bara western. Och just det; dialogen med en mycket stolt kassaskåpsvakt ombord på ett tåg som de rånar två dagar i rad, är väldigt underhållande.

Couscous

Betyg: 1 monument

Spännande idé, den sydfranska staden Sètes hamnkvarter, mycket skrot, betong, arbetslöshet och hopplöshet. En nyss arbetslös man får en idé: att renovera en gammal lastbåt och öppna en couscous-restaurang på den med hjälp av sin före detta fru och sina barn.

Börjar lysande med en guidad båttur genom skrothamnen med tyngdpunkten lagd på modernt industrifiske. Sedan tar filmen slut, eller snarare den börjar aldrig på riktigt. Långdraget får vi följa turerna kring restaurangen och motsättningarna i familjen, skeptiska tjänstemän som inte vill ge tillstånd eller banklån och välvilliga grannar på ungkarlshotellet. Allt detta filmat nära och inkännande men alldeles på tok för länge - hälften av varje scen hade räckt gott och väl!

Allt slutar i en sorts offer där vi aldrig får veta vad det gav för resultat; stolthet, integritet, hälsa, liv (?) offras - men till vad nytta?

Teologiskt haltar det. Offertanken är ett centralt telogiskt tema som går igen i många filmer, men poängen är att offrandet ger något, att det åstadkommer någon form av förändring, någon form av förvandling. Här får vi inte veta, då blir det bara svårbegripligt och destruktivt. Kanske ska man se hela filmen som en introduktion till det som kommer sedan - det som filmen på något sätt ger sig ut för att handla om - dvs hur går det med restaurangen. Det vore intressant att veta, vi får aldrig reda på det.

The Dish

Betyg: 4 monument

Mitt i en fårhage någonstans långt bort i Australien står en enorm parabol. Genom denna parabol sändes bilderna av den första månlandningen ut till hela världen. The Dish är filmen om de fyra ganska udda forskare som gjorde detta möjligt - OCH om samhället som födde och stödde dem. Mycket udda, mycket nördigt, mycket bra!

Här finns skolorkesterns som spelar helt fel melodi för Amerikas ambassadör, en fantastisk borgmästarhustru som med stor kärlek avlossar sylvassa kommentarer, barn som begriper mer än sina föräldrar om rymdteknik, fullkomligt obegriplig teknisk dialog, en storm som nära nog ödelägger alla drömmar, Twin Peakskänsla och mycket värme.

Själva månlandningen är kanske inte så viktigt, det handlar mer om relationer. Borgmästaren och hans hustru, dottern och hennes friare, de australiska forskarna och NASAs amerikanske representant, borgmästaren och premiärministern, dörrvakten och Neil Armstrong....

Revolutionary Road

Betyg: 4 monument

Ett kammardrama i amerikansk femtiotalsförort, mycket snyggt filmat. Tät berättelse om instängdhet och frihet, drömmar och längtan, uppbrott och svek. Handlar om att bryta sig loss från konventionen, könsstereotyper, borgerligheten.... i vilket fall följs dramat av en psykiskt sjuk sannningssägare som likt kören i en grekisk tragedi återkommande för handlingen framåt. En genial biperson.

Favoritscener; när alla förortsmännen i överrock och handskar och hatt tar bussen till pendeltåget och sedan vidare in till Grand Central Station. Elegant likriktning! Och när kameran mot slutet av filmen sveper över de oklanderligt städade rummen i förortsvillan och de är lika tomma på liv som huvudpersonernas äktenskap. Som tavlor: still leben = nature morte!

The Jane Austen Book Club

Betyg: 4 monument

Det här är kanske ingen film som stannar kvar i tankarna så länge efter det att man sett den, men den är en välspelad och god underhållning så länge den varar. Jag tycker främst om filmen för att människorna i den pratar med varandra eller åtminstone försöker prata med varandra. Jag vet inte om ni tänkt på det, men i många filmer pratas det faktiskt väldigt lite. Men jag tycker också om att de för samtal om böcker, närmare bestämt Jane Austens romaner. Även om man som jag inte läst dessa går det bra att se filmen.

Coraline

Betyg: 4 monument

Några av de filmer jag tycker allra bäst om är animerade. Mina topp tre är Spirited Away, Hitta Nemo och Shrek I. Att Coraline, som jag såg på BioRio i våras i 3D-versionen, inte kvalar in bland dem beror främst på att det som är fantasi och saga i berättelsen delvis försvinner bland alla effekter man velat åstadkomma i filmen. Just nu läser jag boken och slås av hur vardagligt det fantastiska beskrivs. Och så mycket bättre det blir då.

Coraline är en Alice i Underlandet-saga. När Coraline går genom den lilla dörren i vardagsrummet till lägenheten bredvid hamnar hon i en spegelvärld där hennes "other mother" finns och där katten talar. En skrämmande spegelvärld som styrs av stor ondska och som det krävs mycket mod och list för en liten flicka att besegra.

Yamakasi

Betyg: 4 monument

Yamakasi, Storstadens Samurajer, är ett gäng på 7 killar som lever i en av Paris förorter. De är utövare av Le Parkour, ett slags akrobatiserande i storstadsmiljö. Ungefär som att åka skateboard, fast utan en skateboard. Filmen börjar med att de, tidigt en morgon, klättrar upp längs ena fasaden av ett 24-våningshus, för att från taket titta på soluppgången.

Filmen är lite av en Robin Hood-Story. En liten pojke från samma område som killarna, råkar ut för en olycka efter att ha försökt härma dem. Pojken, som har ett medfött hjärtfel, behöver ett nytt hjärta inom 24 h, något som kostar 400 000 franc. Då pojkens familj inte har de pengarna lovar Yamakasigänget att hjälpa till. Tillsammans med en 8:e kompis använder de sina akrobatiska kunskaper för att stjäla pengar från ett antal rika läkare. Dessa läkare sitter alla i samma styrelse som är ansvariga för pojkens nya hjärta. Killarna i Yamakasigänget tycker att de med gott samvete kan stjäla pengar från dem, då pengarna för att "köpa" det nya hjärtat ändå i slutända hamnar hos dessa styrelsemedlemmar.

Samtidigt som detta har den lokala polischefen satt in extra resurser för att stoppa de fasadklättrande förortskillarna. Det resulterar i att Yamakasigänget får både tiden och polisen emot sig, medan de försöker samla ihop tillräckligt med pengar för att rädda den lilla pojken.

Filmen är mycket bra, framförallt på grund av 4 saker:
1. Den utspelar sig i Paris och dess förorter och är helt på franska vilket ger en passande stämmning.
2. Killarna är sjukt duktiga på Le Parkour, och det är häftigt att se de hoppa mellan hustaken.
3. En av killarnas kusin är polis och försöker att få gänget att hjälpa pojken utan att stjäla och bryta mot lagen. De diskussioner som uppstår, och motsättningen mellan poliserna och förortskillarna är intressant.
4. Filmen har en humoristisk touch, samtidigt som den tar upp allvarliga ämnen som när det är moraliskt OK att stjäla, eller varför en liten pojek måste betala 400 000 franc för att överleva.

De sju förortsakrobaterna i Yamakasigänget

Martin

Rädda menige Ryan

Betyg: 3 monument

Startar med landstigningens kaos. Känns mycket realistiskt, obegripligt hur någon kunde överleva. En extra dimension är att har vait på plats. Nog en ganska bra krigsfilm, om man gillar sådana.

Två detaljer som ger en sorts ideologiskt perspektiv: inlednings- och avslutningsbilden är en amerikansk flagga i starkt motljus som gör den nästan helt färglös och genomskinlig och att vändpunkten i filmen sker i en laddad scen då huvudpersonen för första gången berättar om vem han är i det civila - det är inte vad han berättar utan att han berättar som är avgörande. Detta tillsammans, den nästan utplånade flaggan och betydelsen av att ha en civil historia ger en idé om att kriget är en allmänmänsklig erfarenhet. De är inte amerikaner eller allierade i första hand, utan människor. Kriget är något som påverkar människan i grunden oavsett om hon är hjälte eller pultron. På något sätt blev filmen intressantare av detta, filosofisk bortom kanonkrevaderna och "sticky" bomberna (trotyl nerpressad i en arméstrumpa insmord i vapenfett och försedd med en stubin).

Jonas

Hellboy

Betyg: 4 monument



Vad innebär det att vara människa? Kanske är det vad Bach försöker visa i sina fugor? Troligtvis var det det som drev Michelangelo i hans konst och verk. Ingemar Bergman skulle nog kunna säga att hans filmer är ett utforskande av det mänskliga. Bakom det mesta, kanske rentav allt, konstnärligt skapande ligger frågan om det mänskliga.
I kristen tro är detta centralt i och med att Gud själv väljer att bli människa. Inkarnationen – Guds människoblivande – ställer frågan om det mänskliga i trons absoluta centrum. Men frågan ställs också i kulturens utmarker; i skräplitteratur, i serietidningar, i underhållningsfilmer, i populärmusiken. Filmen Hellboy (2004), baserad på en serietidningsfigur, berättar om hur en demon med avsågade djävulshorn försöker lära sig att bli människa. Vägen går via vänskap, kärlek och förlåtelse – men det är först när han i avgörandets stund offrar sig för någon annan som hans mänsklighet på allvar skiner igenom, i den sårbarhet som då blir synlig. Det är inte stor konst eller litteratur, men det är en djupt kristen erfarenhet som spelas upp i filmen. Vi blir till som människor genom att öva oss i vänskap, kärlek, förlåtelse och genom den sårbarhet det innebär att vara till för andra.

Denna lilla text är tidigare publicerad i Kyrkans Tidning Nr 46, 2008

P.S En fin detalj är den mycket autistiske kamraten som mest lever sitt liv i en vattentank, en vänskap som gör att den liksom de flesta andra filmer kvalar in i kategorin "manlig vänskap".

En julberättelse

Betyg: 4 monument

... eller "Un conte de noël" som denna franska film av Arnaud Desplechin heter i original, är klart sevärd. Den kom till Sverige i slutet av förra året. Några dagar kring jul får vi följa en familj där mamman Junon (Catherine Deneuve) just fått veta att hon drabbats av en sorts blodcancer som kräver benmärgstransplantation. Bara en nära släkting med kompatibel blodgrupp kan stå för ttransplantationen. och så rullar historien igång. Junon och hennes man Abel bjuder in sina barn och barnbarn i hopp om att någon av dem ska vara en lämplig donator. Familjen har inte samlats på många år och när de nu träffas allihop kommer gamla konflikter fram i ljuset. Men det som skulle kunnat bli en melodramatisk uppgörelse blir en ganska lågmäld och vardaglig skildring av en familj och de människor en familj består av. Vi följer dem i förberedelserna inför julen. Äppelkaka bakas och finklänning inhandlas. Samtidigt kommer olika konflikter upp till ytan. Men livet rullar på ändå, alldeles vardagligt, och när filmen är slut känner jag mig som en del av familjen. Jag känner mig liksom hemma, och ändå är det så mycket som förblir outtalat. Precis som i verkliga livet.

Augustilunch i Rom

Betyg: 2 monument

Gianni de Gregorio spelar huvudrollen i sin egen film från 2008. Det är varm augusti i Rom och alla som kan reser till landet under helgen. Gianni och hans mamma stannar i stan och får sällskap av tre äldre damer, i olika grader av förvirring. Gianni lagar mat till tanterna och dricker vitt vin, iklädd rosa skjorta som blir allt skrynkligare. Tanterna är experter på att vara nyckfulla, spå i händer och laga lasagne. Inte så mycket händer egentligen. Det mest spännande är när Gianni åker vespa genom det semestertomma Rom, tillsammans med sin vän Viking, på jakt efter fisk till kvällens middag. Det är 15 augusti och minnet av jungfru Marias himmelsfärd högtidlighålls med speciell mat och speciell duk. Se där, en helgdag som jag inte hade en aning om att den fanns. Alltid lär man sig något. Gamla excentriska tanter har jag dock nog av på arbetet.

Jonas och jag såg den på BioRio (gamla Kvartersbion i Hornstull) häromkvällen. Vi var inte många i publiken, men vilken ansiktslyftning biografen fått! Där luktar gott, är lagom varmt, bra bild och ljud och alldeles nymålat. Salongens karaktär är dock intakt. Biorepertoaren finns på den här snygga hemsidan.

Astrée och Cèladons kärlek

Betyg 1 monument

En sorts romantisk herdeidyll skriven ursprungligen på 1600-talet men utspelar sig under 400-talet med druider och romerska gudar. Säkert någon sorts franskt nationalepos, men ack så illa spelat. Stolpigt och styltigt långt från Branaghs eleganta shakespearefilmer. Intressant dock av teologiska skäl och i viss mån på grund av sitt queertema, som ju mycket av 1600-talets förvecklingsdramer präglas av.

Huvuddruiden, som tyvärr inte alls har långt vitt skägg och guldskära, håller en lång utläggning om Belenos, Teutatés och de andra keltiska gudarna (de minns ni från Asterix!). Han presenterar dem som en och samma gud, med olika egenskaper; skaparen, människornas hjälpare och kärlekslågan - han lyckas till och med få in jungfrumodern i den keltiska gudaläran. En mycket god katolik med andra ord i förkristen tid!!

I övrigt mycket fågelsång, evigt vårgröna träd, högtravande tal, hövisk kärlek, män i kvinnokläder, ståndfast kärlek.... ganska segt på det hela taget.

Såg det hela på TV i går kväll.

Jonas

Paris

Betyg: 4 monument

Filmen Paris handlar mest om staden och dess människor även om en dödssjuk man och hans syster är centralgestalter. Mer stadens liv än människans död. Pierre väntar på en hjärttransplantation och tillbringar dagarna med att titta ut över sin älskade stad från balkongen. Precis sådana balkonger såg vi i många av Paris gathörn. Människorna i staden lever sina liv, på marknaden, i bageriet, på modevisningar och på flykt. Pierre försöker överleva och det försöker hans syster också. Kanske är det något som förenar alla människor i filmen. Men staden Paris den bara är.

Marie & Jonas