Cold War

Betyg: 4 monument

Det börjar direkt med en polsk säckpipa och fortsätter med flera folksånger, bla annat på karpatorusinska (!). Några musiker och dansare reser runt på den polska landsbygden strax efter Andra välrdskriget och samlar sånger och danser från lantbefolkningen för att senare sätta samman en kör och en danstrupp som kan turnera i Östeuropa. När det kommer krav om att sångerna ska handla om femårsplaner, Stalin och fredsrörelsen får en av musikeran nog och flyr till Paris. Planen är att gruppens främsta sångerska ska följa honom, men det gör hon inte. Flera år senare möts de igen och ytterligare år senare och åter igen.

Det är vackert, välfilmat, välspelat och en bra berättelse om längtan, frihet och trygghet. Om kärlekens kraft och kärlekens krav. Sorgligt, men också kraftfullt. Politiskt, men också romantiskt. Musiken, både folksångerna och femtiotalsjazzen är det som stannar kvar tillsammans med enstaka bilder, scener; en busshållplats under ett stort träd, ett barn i päls som lyssnar på sångerna, en helt oengagerad publik, en tom bänk ... Slutscenens vigsel med både korstecken och ett alltför stort antal sömntabletter är både vacker och förfärlig. 

Shooter

Betyg: 4 monument

Å ena sidan mycket manlighet med vapen, helikoptrar, stora hundar, ensamma män i bergen, bilar, bomber, skottsår, hämnd och en tystlåten fd elitsoldat som hjälte. Å andra sidan en helt annan sorts hjälte, en vek FBI-agent (Michael Peña) som är lite för rund i ansiktet, lite för mesig, men smart och envis. Å ena sidan bergen i Wyoming, å andra sidan hustaken i Philadelphia. Å ena sidan ett attentat mot presidenten, å andra sidan är det fejk och ett sätt att täcka upp för ett annat politiskt mord. Å ena sidan en återkommande uppmaning att vara patriot, å andra sidan ett folkmord på en annan kontinent.

Spännande och betydligt mer politiskt än väntat. Mitt i actionscenerna påminns vi om Lundin Oil och deras ansvar i Sudan, men här handlar det om amerikansk kapitalism i Etiopien. I bägge fallen en humanistisk kritik av rovkapitalismen. Kanske onödigt våldsamt och onödigt skrupelfria skurkar, men en bra story. En Etiopisk biskop är central, en Che Guevara T-shirt förekommer och en hel del inköpslistor.

Konvoj

Betyg: 4 monument

Som en blandning av Western-film och Den stora kapplöpningen jorden runt. En strid på liv och död kring ideal som frihet, kollektiv, kamratskap och rätten att leva sitt liv - och samtidigt en rätt rolig jakt genom södra USA med en konvoj lastbilar som villebråd och en galen polis som jägare. Allt kommenterat genom lastbilarnas kommunikationsradio. 

Några lastbilschaufförer blir trakasserade av en bitter polis och efter ett bråk måste de fly delstaten. På vägen plockar andra chaufförer upp deras radiosamtal och ansluter till konvojen samtidigt som människor i städerna de passerar hurrar och hyllar dem som hjältar. I grunden en ganska rå historia om rasism och personlig hämnd, men på ytan en spännande western-komedi i lastbilstappning. Fantastiska kameraåkningar, dammolm som inte är av denna världen och en sorts balett när lastbilarna rullar genom öknen mot New Mexico till Rossinis overtyr till Wilhelm Tell. Bäst är nog ändå Kris Kristofferson i bar överkropp och så hippieprästen och hans lärjungar som bara sjunger väl valda gospels och säger Amen.

The Core

Betyg: 3 monument

En klassisk actionfilm där det först handlar om att "samla gänget", dvs sätta samman de udda figurer som tillsammans ska lösa uppgiften. Denna gång handlar det om vetenskapsmän och tekniker och problemet är att jordens kärna har slutat rotera och därmed är alla elektromagnetiska fält försvunna; flyttfåglar faller till marken, valar hittar inte och människorna kommer att gå under. O m  i n t e någon tar sig ner i jordens inre för att där spränga kärnladdningar som får jordkärnan att rotera som förut. Naturligtvis finns det en vetenskapsman som skapat en sådan farkost, naturligtvis finns där en söt rymdkapten som kan köra farkosten, naturligtvis finns där också en opålitlig typ som bara skryter och naturligtvis finns där en enkel man som heller undervisar på ett bortglömt universitet än blir berömd. 

Fast egentligen handlar det inte alls om kärnenergi, bergarter, flytande järn och diamanter stora "som Cape Cod" utan om vänskap och sorg där sorgen blir vänskapens pris. Och på något vis besannas orden i Bergspredikan "Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade" (Matt 5:4), och det på ett lite oväntat sätt. 

Begärets dunkla mål

Betyg: 3 monument

Det gick bra att göra en film om en äldre man som begär en ung kvinna och med sina pengar försöker köpa henne åt sig själv på sjuttiotalet, men att se den idag känns inte helt ok även om Fernando Rey är bra som den besatte mannen. Kvinnan ömsom lockar, ömsom stöter bort och till slut brister det för honom. Vilket tycks vara en del av strategin - begäret finner inga gränser varken i sin naivitet eller i sin auktoritet. Det enda som kan tygla begäret är en rejäl explosion; ett bombattentat. Och så slutar filmen.

Intressant berättad då den återberättas från en tågresa mellan Sevilla och Madrid där den besatte mannen fängslar en hel kupé (inklusive barnen) med sin berättelse om begär och blind förälskelse. Då och då leds vi tillbaka till tågkupén för några kommentarer - sedan fortsätter  förnedringen. För det är nog vad det egentligen handlar om, förnedring. Det handlar inte särskilt mycket om det 10:e budet (5 Mos 5:21) utan just om hur en snedvriden relation förnedrar alla inblandade. Så blir filmen tragisk fast den är lättsam och lite humoristisk. Roligast är ändå vänsterterroristerna som samlas under namnet JVR (Jesusbarnets Väpnade Revolutionärer). Bäst är flamencon.

Sagan om Ringen: Striden vid Rohan

Betyg: 3 monument

För det första borde den svenska titeln vara Striden om Rohan, för hela kungariket ställs inför sin undergång när förräderi och maktlystnad får styra istället för ädelmod och folkets bästa. För det andra är det förvånansvärt dåligt tecknat, där figurerna inte alls smälter in i bakgrunderna och för det tredje har vi sett det mesta förut i trilogi-filmerna. Ändå lovansvärt om en ung kvinnas kamp för sin rätt att både ha makt och ta ansvar och för betoning av nåd, hopp och fred i en tid av våld och förtvivlan. På så vis blir det en politisk film i vår misogyna, nådelösa och maktfullkomliga tid. Héra blir, märkligt nog, en modern hjältinna i denna krönika om det som hände för så länge sedan att det nu glömts bort.

Largo Winch

Betyg: 3 monument

Är det en kapitalism-kritisk film eller tvärtom? Är det Gud eller Mammon som får sista ordet? Svårt att veta, här nämns en kommunistisk farfar och kritik mot kapitalismen uttalas tydligt, men av en person som visar sig ha en helt annan agenda. En av världens rikaste män dör i vad som omvärlden tror är en olycka, men vi vet att det är ett mord. Mannen är utan arvingar och hela den multinationella koncernen kommer i gungning. Dock visar det sig att det finns en adoptivson - Largo Winch, som helst inte vill kopplas samman med pappans affärer. Ändå måste han göra det för att avslöja mördaren.

Det är snyggt gjort, en bra story, men lite för många snygga kostymer i mörka styrelserum. Kampen står mellan olika aktiemajoritetsägare. Bäst är butlern och slutet som är riktigt fint. Till kuriosan hör att filmen bygger på en belgisk tecknad serie.

Edward II

Betyg: 4 monument

Mycket snyggt, mycket teatralt med både dans och sång. Varje scen tycks koreograferad och dialogen följer koreografin - en dialog från sent femtonhundratal men modern då filmen är modern. Christopher Marlowe skrev sin pjäs 1592 och den handlar om kung Edward II och hans älskare Piers Gaveston. Adeln accepterar inte Gaveston, som är en uppkomling, utan tar strid mot kungen, avsätter honom och slutligen dödar honom å det grymmaste. 

Mycket nakna manskroppar - det är en film av Derek Jarman - men också mycket eleganta scener där just dialog, rörelse och kamera flyter så väl in i varandra. Bäst är scenen när de konspirerande adelsmännen talar med varandra första gången, ett sorts röstspel som blir mer poesi än politik. Märkligast är sonen, som sedan blir Edward den III, som hela tiden dyker upp med sina leksaker; en ficklampa, en robot på batteri, ett leksaksgevär när de vuxna konspirerar. Otäckt, men fascinerande. Mest fascinerande är kanske ändå raden av spottande präster.

Den siste rebellen

Betyg: 3 monument

För Alan Breck (Michael Caine) måste jakobiternas kamp för ett självständigt skotskt kungadöme ske med vapen i hand mot de engelska rödrockarnas ockupation. För hans kusin James Stewart måste vapnen begravas och den engelska övermakten mötas med andra medel. Våld leder enbart till mer våld. En kamp mellan revolution och reformism, helt enkelt. I denna historiska kamp möter vi David Balfour som förråds av sin snikna farbror och ska säljas som slav till kolonierna i Amerika. Med Alan Brecks hjälp tar han sig fri och de två vandrar över högländernas ljunghedar på ständig vakt mot rödrockarna.

Robert Louis Stevensons romaner Kidnappad och Catriona ligger bakom berättelsen som både handlar om kärlek och politik. David är en idealistisk ung man som i dagens politiska klimat nog skulle betrakts som både naiv och woke när han med emfas hävdar sanningen trots att det är politiskt olämpligt och farligt. Han följer Jesu ord i Johannesevangeliet "Sanningen ska göra er fria" (joh 8:32), och kanske är det en sorts frihet Alan Breck går mot i slutscenen när även han accepterar att stå för sanningen och därmed fängslas så att andra kan gå fria. 

Då filmen är gjord 1971 kan vi knappast se den som något annat än en kommentar till konflikten på Nordirland. Ett försvar för de mer modesta rösterna. 

Guardians of the Galaxy Vol. 3

Betyg: 3 monument

Betydligt svartare är de andra filmerna i serien, men inte lika bra. Allvaret fäster liksom inte riktigt. Här är det Rockets bakgrund som skapar berättelsen. En berättelse om plågsamma djurförsök, övergrepp, tortyr, cynism och död. Samtidigt är det lika fånigt, dock saknas de riktiga guldkornen i dialogen. Det är också den sista filmen om galaxens väktare, då de mer eller mindre upplöses i slutscenerna (efter en stor gruppkram). Var och en går sin väg för att finna det de egentligen söker. Så, det kanske inte är slutet utan bara början. Roligast är att de fått med en sovjetisk rymdhund denna gång, Cosmo.

 

De utvalda

Betyg: 4 monument

En jury som ska döma i ett mål där vapenindustrin står anklagad utsätts för illegala påtryckningar från försvarssidan. De skyr inga medel för att först få den jury de vill ha och sedan manipulera den för att de ska bli frikända. Bakom står vapenlobbyn och en miljardindustri. Åklagaren har dock ett internt vittne, så de är säkra på sin sak. Men i juryn sitter en joker som har sin alldeles egna agenda.

Det är ett oerhört spännande drama om moral, rättvisa och manipulering där vapenindustrins cynismer blottläggs. Skådespelaruppsättningen är mycket snygg: Dustin Hoffman, Rachel Weisz, Gene Hackman och John Cusack. Roligast är helgondiskussionen inne på den minst sagt esoteriska woodoo-affären.

Det våras för sheriffen

Betyg: 5 monument

Jag älskade denna film som tonåring, den kombinerade de två filmgenrer jag då gillade: tramsiga komedier och Västernfilmer. När jag ser den nu igen, 50 år senare, tycker jag att den fortfarande håller. Och nu kan jag se den mer sofistiskerade humorn som gick mig förbi i tonåren: Guccimärket på sadelväskorna, den underbara bröllopsbilden på Lamarrs vägg (både brud och brudgum står med ryggen mot porträttören), korna på saloonen, Count Basies storband i öknen, att siouxerna talar jiddish och dessa fantastiska skurkar som samlas för det sista anfallet mot staden Rock Ridge; Klu Klux Klan, tyska SS-soldater, ökenkrigare, Hell Angels, rednecks och mexikanska banditer - notera att det utspelar sig runt mitten av artonhundratalet! Inte heller förstod jag hur politisk den var och är. Det är få filmer som så genialt skildrar den genuint enfaldiga, folkliga rasismen i USA, den som nu valt Trump till president. 

När skurkarna ska försöka jag bort folket från Rock Ridge, för att marken blir värdefull där järnvägen ska dras, dyker idén från Matt 2:16-18 upp; att mörda alla nyfödda. Det avfärdas som "alltför judiskt". En sådan replik kan bara Mel Brooks vara skyldig till. 

Den svenska länken

Betyg: 4 monument

Jönssonligan möter Schindler's list. Där diplomati och byråkrati är vassa vapen i berättelsen om hur tjänstemän på utrikesdepartementet lyckades rädda tusentals judar under Andra världskriget trots att deras överordnade var tyskvänliga och flera av dem judefientliga. Det är allvarligt och dråpligt på samma gång med komediskådespelare i huvudrollerna; Henrik Dorsin, Sissela Benn, Johan Glans, Marianne Mörck... Ändå fungerar det och blir en effektiv film till försvar för öppna gränser, oförvitlig statsförvaltning och humanism. Allt det som vår nuvarade regering går emot. Bara det gör filmen sevärd och liksom alla andra filmer som skildrar historiska händelser är det sin samtid som den främst skildrar. Det blir en påminnelse för oss alla om civilkuragets betydelse, vilket behövs idag!

Ibland lite för mycket slapstick och klichéartat när det gäller tyska soldater och än värre ryssar. Förutom den rent teologiska idén om att inte kränka invandrare (2 Mos 22:21) så tas Josefs anknytning till adoptivbarnet Jesus som exempel när det diskuteras svaga respektive starka  famlijeband. 

 

Rude Boy

Betyg: 4 monument

London sent 70-tal, Thatcher blir statsminister, motsättningar, arbetslöshet, rasism, tristess, polisvåld, National Front och Anti-Nazi Leauge. Men också musik! Filmen är ett försök att beskriva punkens antipolitiska politik och dess komplicerade relation till den politiska vänstern och det sker genom Ray, en ung man med otydliga drömmar, ett starkt ego och en lika stark vilsenhet. Han hänger runt The Clash, känner några i bandet och blir en del av deras roddarteam. Ett jobb han inte klarar av på grund av för mycket alkohol och för lite allvar, samtidigt har han synpunkter på just bandets alltför politiska framtoning. 

Alla i filmen spelar mer eller mindre sig själva, men det är ingen dokumentär även om många delar är dokumentära; gatuscener, polisuppbåd, demonstrationer, konsertfilminingar. Det blir till ett kalejdoskop av känslor i det sena 70-talets London, där The Clash med sin musik blir en sorts utlösare. Och musiken är själva behållningen, tillsammans med gatubilderna från det Brixton jag bodde i 1980. Bäst är ändå när Joe Strummer tvättar sin "Brigade Rosse"-Tshirt i hotellrummets handfat.

Mitt hem är Copacabana

Betyg: 4 monument

 

Paulinho, Jorghino, Rico och Lici bor tillsammans i ett skjul de byggt själva. Ingen av dem har föräldrar, de är varandras familj och de försöker så gott det går att klara sig i Rio de Janeiro genom att vara streetsmarta, putsa skor, tigga och då och då stjäla något. De är väldigt olika, men håller ihop mot andra gäng, gangstrar, poliser, rika barn och illvilliga vuxna. 

Det börjar så oerhört fint med en drake som seglar över Copacabana och Jorghino som aldrig släpper snöret trots att han råkar i slagsmål, dansar, springer i det höga gräset och klättrar på stenmurar. Så levande, så levnadsglad. Men den romantiska bilden av de glada, fria barnen är bara en chimär. Strax blir det allvar, hunger och utsatthet. Fantastiska barnskådespelare och mycket vackert fotograferat, där kamerna hela tiden är på barnens sida i kampen om tillvaron. Intressant är deras spiritualitet som är präglad av macumba, en blandning av afrikansk religiositet och katolicism; de ber en bön vid havet till den Marialiknande vattengudinnan Iemanjá med votivgåvor samtidigt som de gör korstecknet. Skratt, allvar, gråt, våld och hunger - men mest en film om vänskap mellan utsatta barn.

Salka Valka

Betyg: 3 monument

Mellan Frälsningsarméns sånger, förböner och vittnesbörd och den socialistiska revolutionens paradis växer Salka Valka upp i en fattig fiskeby på norra Island. Det är 20-tal och affärsman Bogesen äger hela byn som vore han brukspatron. Som barn är Salka Valka självständig och fri, men hårt präglad av livets våld och övergrepp. Som ung kvinna bär hon friheten vidare, med djupare erfarenheter

Vackert foto av Sven Nykvist, fint skådespeleri, men ändå fattas den nerv som bär Halldór Laxness' roman. Klassmotsättningarna framgår inte lika tydligt och det politiska perspektivet är alltför nedtonat, vilket gör att byns liv aldrig blir på riktigt. Det är i motsättningarna den blir levande, i kampen för tillvaron, för mat på bordet och rätten att vara den du är. Jesu ord om att ”Jag är vinstocken” i Johannesevangeliet är viktiga, liksom Kommunistiska manifestets ord om ”av var och en efter förmåga”. 

Spectre

Betyg: 4 monument

En av de bästa sakerna med Bond-filmena är att vi får resa till så många platser. Här; Mexiko City, Österrikes alper, Rom, London, Tanger, den marockanska öknen och tillbaks till London. Men vi tas även med till "en plats där nåden inte existerar", en plats av ren ondska där Gud inte är närvarande, där mäktiga män planerar människohandel, fuskmediciner och kamp mot demokratin. Därifrån går trådarna till MI6 och en värld av övervakning bortom demokratisk insyn. De gamla 00-agenterna ska bort och ersättas av AI, drönare och nätövervakning. Men James Bond, står emot tillsammans med Moneypenny, Q och M.

En mörk historia om fienden inuti, om den egna historien och våldets konsekvenser, skildrat i dystra färger och med dov humor. I ett samtal får Bond frågan om varför han blev mördare/agent - alternativet var präst svarar han. Intressant med präst som motsatsen till hemlig agent. Värst är idén med en hemlig storebror. (James Bond ska inte ha någon historia!!) Annars är det bästa när Bond kastar pistolen i slutscenen. Där kunde allt ha slutat.

Quantum of Solace

Betyg: 3 monument

Är det hämnd eller förlåtelse som uppfyller vårt mått av tröst? En viktig frågeställning för en man som lever på att söka upp och eliminera sina fiender. James Bond sörjer den kvinna han faktiskt älskade, men vill inte kännas vid sin sorg. Istället tar han upp där förra filmen (Casino Royale) slutade och fortsätter jaga den organisation som ansvarade för hans älskades död. Dock blir det inte lika bra som då.

Men det blir till den kanske mest politiska av alla James Bond-filmerna. MI5 framstår som goda socialdemokrater när de till skillnad mot CIA inte föredrar korrupta politiker köpta av kriminella cyniker framför folkvalda marxister. Det visar på en konflikt med USA som stämmer helt överens med dagens politik, fast filmen är gjord 2008. Bäst är lastbilen med nytillverkade likkistor som kracshar i Port-Au-Prince, fånigt men ganska kul.

Die Another Day

Betyg: 3 monument

Kanske den bästa av Pierce Brosnans Bondfilmer. James Bond surfar in på en bevakad strand i Nordkorea. Tanken är att stoppa en vapenhandlare, men han blir avslöjad och får tillbringa drygt ett år i Nordkoreanskt fängelse under tortyrliknande förhållanden. När han väl blir utväxlad friställs han utan uppdrag och utan licens. Han är en föredetting, en som låtit sig tillfångatas. Detta ger en mörkare bild än vanligt. Men strax är han på banan igen och tortyren är glömd. Han far till Kuba och möter en amerikansk agent - som varken är tjock eller har blommig skjorta. Sedan tar äventyret honom till Island där han måste tillintetgöra ett vapen som skulle kunna påskynda den globala uppvärmningen - betalt med konfliktdiamanter. 

En märklig växling mellan Nordkorea och Island, en osynlig bil, en isjakt och ett ishotell som smälter. Intressantast är den relativt positiva bilden av Kuba och idén att en terrorist i andras ögon är en frihetskämpe. Guds skaparord ur 1 Mos 1:3 missbrukas å det grövsta. Annars är det mest förvånande att The Clash finns med på soundtracket med "London Calling". Roligast är alla gånger att James Bond på Kuba låtsas vara fågelskådare med kikare och Collins guide till Västindiens fåglar, skriven av den verklige James Bond!

Tomorrow Never Dies

Betyg: 3 monument

Det är något otidsenligt, men smått charmigt med James Bond-filmernas generaliseringar. Ryssar är grova och våldsamma, tyskar är antingen blonda muskelknippen utan känsel eller utstuderade sadister med tortyr som hobby, amerikaner är tjocka och iklädda blommiga, kortärmade skjortor - dock är de lojala - kineser är opålitliga. Undantag finns, men de är ganska få. Här en kinesisk agent, som i sin tur inte riktigt litar på Bond. 

En mediemogul bygger sitt imperium på att "producera" nyheter, dvs provocera fram konflikter och skriva om dem innan de egentligen skett för att vara först med nyheten. Men han har inte räknat med James Bond när han vill starta krig mellan Storbrittaninen och Kina. Fortfarande består mediekoncernen av papperstidningar (filmen är gjord 1997) och delar av filmen utspelar sig i ett tryckeri, vilket känns nostalgiskt. Bäst är ända motorcykeljakten genom Saigon. Bergspredikan nämns, men citeras inte.