29 november 2010

Män som simmar

Betyg: 4 monument

Den här filmen är precis som Allt flyter, men på riktigt. Det är Stockholms konstsim herr:s historia, dvs berättelsen om några medelålders män som bestämmer sig för att starta ett konstsimlag tillsammans. Jane Magnusson, som skrev manus till Allt flyter finns med även i Män som simmar. Och det finns många fler paralleller. Men vid en jämförelse är det Män som simmar som tar hem flest poäng. Där Allt flyter mest handlade om några olika manstypers svårigheter i livet och deras försök att träna konstsim, går Män som simmar djupare (!) och berör på ett mer allmänmänskligt plan. Hur finner man sin plats i livet? Hur kommer man in i en gemenskap i ett nytt, främmande land? Och det viktigaste - hur hittar man den där svåruppnådda timingen (synkningen) som alla lag eller arbetsgrupper så väl behöver för att bli bra? Män som simmar är dokumentärfilm när den är som bäst. Den är både snyggt berättad och ger perspektiv på livet.

Bonuslänk: musikvideon till filmen, Tillsammans i världen på rygg.

26 november 2010

Scott Pilgrim vs. the World

Betyg: 3 Monument

"Scott Pilgrim must defeat his new girlfriend's seven evil exes". Det är det första som man kan läsa om man går in på imdb.com och söker på denna film. Det sammanfattar ganska bra vad filmen handlar om, och hur pass seriös den är (dvs. inte speciellt seriös alls). Det finns en massa kopplingar till TV-spel, vilket jag uppskattar, men som nog kan ses som konstigt om man inte känner till den kulturen.

Jag tycket att filmen var underhållande, många roliga karaktärer och en hel del underförstådd humor. Dock så lämnade den i princip ingenting att fundera över efteråt, utan filmen försvann snabbt ur mitt huvud och mina tankar, ett tecken på att en film inte har speciellt mycket substans. Men, än dock underhållande under tilden som man tittar.

25 november 2010

The Maiden Heist

Betyg: 2 monument

Viss charm, men inte mycket mer. Tre åldrade museivakter på ett konstmuseum i USA vars favoritkonstverk ska säljas till ett konstmuseum i Danmark ser ingen annan utväg än att stjäla dem så att de inte går förlorade. Det går så där halvbra. Inte särskilt roligt. Ganska fånigt, men framförallt långsamt. Kanske är det något i dessa äldre herrars blickar som gör att det trots allt blir två monument i betyg. Det hade känts så trist om de bara skulle få en etta, de hade blivit så ledsna då

Bästa repliken: "Vet du hur lång det är till Danmark?"

23 november 2010

Closer

Betyg: 3 monument

En ganska otäck film, eller är det en teaterpjäs. Filmad teater kanske beskriver den bäst; tydliga scener, bättre dialog än brukligt, få roller. Det är också, mycket riktigt, en pjäs från början. I centrum står två par vars relationer på olika sätt, mer eller mindre trovärdigt, korsar varandra. Välspelat och dialogsmart, men det är som att de två kvinnorna som egentligen är mycket starka kvinnor helt låses av relationerna till de två männen. Mycket kretsar kring sexualitet och svartsjuka och då är sexualitet liktydig med manlig sexualitet. Det otäcka ligger i de destruktiva relationerna, i hur sexualiteten används som ett vapen i kampen om kvinnorna och mot kvinnorna. Vad vill den berätta? Att manlig sexualitet är destruktiv, att kvinnor inte kan leva egna liv i en relation, eller att det trots detta ändå är mannen som går under?


Svårast har jag för Jude Laws rolltolkning av Dan. Han är så kaxig och självgod när det går bra för honom och så glåmig och färglös när han inte mår bra att jag inte förrän långt in i filmen begrep att det var en och samma person.

20 november 2010

The Joneses

Betyg: 1 monument

Det är bra att se en riktigt dålig film emellanåt. Det ger liksom perspektiv åt andra filmer, som trots att de inte är superbra ändå är tillräckligt bra för att vara bra. Det är inte The Joneses. Jag trodde att den kanske skulle vara lite småtrevlig och konsumtionskritisk. Men det är en illa spelad, fattig historia som hade kunnat berättats på fem minuter. Filmen är full av longörer, långa kameraåkningar över förortsområdets sims-hus, och välansade gräsmattor. Budskapet, att vi inte blir lyckligare av att konsumera mera, står liksom skrivit svart på vitt under hela filmen men gestaltas aldrig så det blir kännbart. Att se The Joneses är att vänta på att den ska ta slut.

(För den som så önskar finns här en mer positiv beskrivning av filmen.)

18 november 2010

The Big Lebowski


Betyg: 4 monument

Egentligen handlar det nog om identitet och rätten att få vara annorlunda och rätten att få göra misstag. Varje person i filmen är annorlunda, udda, inte som vi... och de gör alla mer eller mindre ödesdigra misstag, vissa gör det oftare än de andra. Ändå går livet vidare, bowlingturneringarna pågår, sabbat ska firas, hundar ska tas hand om, mattor ska ersättas... Kanske handlar det ännu mer om förlåtelse, om att ständigt handla fel och ändå vara värd en omfamning i slutscenen.

Bäst är annars det språkliga; alla fantastiska efternamn: Sobchak, Kerabatsos, Lebowski, Kunkel och det bästa av alla Knuetson(!) och när de tyska nihilisterna beställer pannkaka med lingonsylt!

15 november 2010

Jules och Jim

Betyg: 4 monument

Jules och Jim är bästa vänner, de boxas, går på konstutställningar, ser Shakespeare-pjäser och pratar om kvinnor; Jim om sina erövringar och Jules om flickorna hemma i Österrike som han nog aldrig fick ihop det med. Så bryter Catherine in i deras liv och de är inte längre två utan tre. Genom 1900-talets första decennier rör de sig med samma eleganta lätthet. Första världskrigets skyttegravar där Jules och Jim hamnar på var sin sida kan inte hota deras vänskap. Och egentligen inte heller det faktum att Jules gifter sig med Catherine och att de får en dotter. Jim flyttar in hos dem och blir en del av familjen; mamma, pappa, pappa, barn. Men den lätthet som präglat relationerna blir mer ansträngd. Catherine kläms mellan de två vännerna. Det är hon som förlorar i spelet mellan vänskap och kärlek och hon finner ingen annan utväg än slutkatastrofens.

Här finns en lätthet i berättandet som är fantastisk, samtidigt som allvaret aldrig förloras ur sikte.

09 november 2010

A Mighty Wind


Betyg: 4 monument

Det är fullkomligt lysande, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt; de tre åldrade musikerna i gruppen "Folksmen" när de helt alllvarligt berättar om hur de när karriären dalade var tvugna att ge ut LP-skivor utan hål i mitten, de fasansfullt pastellfärgade slipovrarna som gruppen "The New Main Street Singers" bär samtidigt som de helt synkroniserat svänger med gitarrerna eller Jonathan Steinbloom som stillsamt påpekar att han tycker om ordning samtidigt som han placerar pennan exakt parallellt med anteckningsboken på det perfekt städade skrivbordet.

Jonathan ska ordna en hyllningskonsert för sin döda pappa och han lyckas få till en reunion av ett par av de mest inflytelserika folkmusikgrupperna från sextiotalet, som alla på ett eller annat sätt är knutna till hans pappa. Vi får följa arbetet med konsertarrangemangen samtidigt som vi genom tillbakablickar, arkivmaterial och intervjuer får följa artisterna i deras förberedelser för konserten. Det är inte så självklart att de ska spela tillsammans igen, bland annat så har en av de populäraste sångarna tillbringat flera år på mentalsjukhus. Men konserten blir av och alla förenas i den avslutande titelmelodin: "A Mighty Wind", en lysande hit - om det inte var för det att den på något vis är för bra för att vara sann.

För så är det. Inget är sant. Grupperna har aldrig funnits, Jonathans pappa, folkmusikikonen Irving Steinbloom är bara påhittad, alla sånger är nyskrivna och arkivfilmerna fejk. Men det är så bra gjort att man tvivlar på falskheten. Bara det är ju en intressant känslan, man brukar ju annars tvivla på sanningen!

07 november 2010

Dorian Gray

Betyg: 1 monument

Hästdroskor blir bilar, telefonen blir en del av hemmet, det Brittiska kolonialväldet övergår i Första världskriget, men Dorian Gray förblir densamme; sval, vacker och oklanderligt klädd. Samtidigt åldras porträttet på vinden, åldras och fördärvas av det liv Dorian lever.

Det är en bra historia, men livlöst filmad. Dorian är för stel, för kontrollerad - när han i slutet av sitt liv ångrar sig och vill göra bot och bättring är det inte särskilt trovärdigt, inget i hans karaktär talar om att något särskilt skett. Han blir varken särkilt tragisk eller särskilt otäck - även om det finns några ansatser till halloween-skräckis-effekter i slutet av filmen.

Läs boken av Oscar Wilde istället!

06 november 2010

Somewhere

Betyg: 4 monument

I Sofia Coppolas Somewhere finns en stämning som påminner om Lost in translation. Om jag skulle beskriva den med ett ord vore det  e n s a m h e t. Eller kanske manlig ensamhet. Men egentligen är det en existentiell ensamhet som skildras. Fast det spelar ingen roll. Det är en fin film och även om jag, som är en ganska rastlös person, ibland har svårt att sitta still så vill jag hela tiden sitta kvar och följa det stillsamma dramat till slut. Kanske för att det som händer inte händer mitt framför ögonen på mig, utan utanför bild. Det som sägs i den taffliga och sparsamma dialogen är vardagligt nonsensprat. Och ändå blottas en ganska pinsam människas inre, och det bästa - han får faktiskt lov att förändars och utvecklas.

Men filmen vore inte värd sina fyra monument utan det långsamma filmfotografiet. Flera scener är filmade med stillastående kamera, eller en närbild som sakta zoomas ut. Långt ifrån snabba klipp och effektsökeri. Somewhere är en film att vila i. Den börjar som den slutar, med huvudpersonens Johnny Marco (Stephen Dorff) körande sin Ferrari. Ändå är det en lång väg mellan början och slutet.

05 november 2010

Greenberg


Betyg: 2 monument

"Hurt people hurt people". Kanske är det så? Roger Greenberg har varit psykisk sjuk och i sin kontakt med de gamla vännerna i Los Angeles sårar han mer än han läker. Empatin sträcker sig inte längre än till hunden han tillfälligt tar hand om. Han vill nog egentligen något annat, men har svårt att se hur han sårar människorna i sin närhet. Det gäller också Florence, en ung kvinna som är assistent åt hans bror.

Bästa scenen är när Florence alldeles naket, prestigelöst och utelämnande frågar Roger: "Kan du älska mig?" Han undviker att svara, kärleken tycks inte möjlig. Det är mycket, mycket sorgligt.

Ändå finns där någon sorts hopp och utveckling, eller hopp om utveckling. Hunden som blir svårt sjuk överlever och i ett långt meddelande på Florence telefonsvarare lyckas han säga det han annars inte skulle kunna säga. Ibland är maskinerna en välsignelse! Kanske slutar han såra henne nu, kanske inte...

01 november 2010

Mary & Max

Betyg: 3 monument

Mary & Max är en av de sorgligaste filmerna jag sett på länge. Det är lite anmärkningsvärt eftersom det är två animerade lerfigurer som spelar huvudrollerna. All scenografi och rekvistia är också gjord i lera, om jag förstår det rätt. Filmen utspelar sig både i ett bruntonat Australien och i ett grått New York. Livet är inte så roligt, varken för Mary i Australien eller Max i New York. Hon är ensam och mobbad med föräldrar som har helt andra intressen än sin åttaåriga dotter. Han är ensam och har svårt att förstå människorna och världen omkring honom. Senare får vi veta att Max svårigheter att tolka omvärlden beror på att han är en Aspie (dvs har Aspergers syndrom). I början av filmen skickar Mary ett brev till en slumpmässigt utvald amerikan, för hon vill veta ett och annat om livet i USA och så vill hon ha en brevvän, förstås. Max svarar och en oväntad vänskap uppstår. Det är egentligen hela filmen, vars bakgrund är en sann historia. Adam Elliot, som står för både manus och regi, har själv brevväxlat med en Max i 20 år.