24 september 2009

Videocracy

Betyg: 5 monument

Det är dokumentärerna som väcker uppmärksamhet i höst men den rätta benämningen på Erik Gandinis skildring av det italienska, Berlusconidominerade medialandskapet är snarast skräckkomedi.

Vi får följa ett antal personligheter som på olika sätt är eller vill vara del av den kändiskult som Silvio Berlusconi gjort till en oerhört lukrativ affärsidé och som fört honom till den politiska makten. Av filmen att döma är det också denna kvasivärld som i stort sett dominerar det offentliga samtalet - åtminstone den del av det som merparten av italienarna tar del av.

Gandini introducerar sina medverkande med ett stadigt och lågmält tonfall. Det är hemmasonen Ricky som med beundransvärd målmedvetenhet försöker arbeta sig fram till det eftertraktade kändisskapet. Om än inte för honom själv så för biopubliken står det klart att han borde satsa på en karriär som ståuppare i stället för som dansare och alldeles särskilt inte som sångare. Fabrizio i sin tur framstår som en karikatyr av en b-filmsmafioso och slår mynt av varje möjlighet till förnedring av andra, till och med personliga tragedier. Hans narcissism är så monumental att han till och med släpper in kameran i duschen, där skönhetsvården ingalunda gör halt vid intimhygienen. Berlusconis vitkklädde kompis tv-agenten är en spindel i den solkiga väven men framstår i sammanhanget som tämligen harmlös tills han halar fram idol-klippet med Mussolini som han har i mobilen. En kvinnlig granne till Berlusconi granne har hittat sin nisch som fotograf. Alla vill gå på festerna i och kring sommarvillan och bilderna har en marknad inte bara i blaskorna utan också för de plåtade som bevis på att de tillhör kändisvärlden. Och så alla dessa unga kvinnor vars karriärväg in i tv-rutan går ut på att åma sig i 30 sekunder kring manliga programledare enligt en plågsamt inövad koreografi.

En ohelig allians mellan medierna och makten, där en enda person dominerar båda. Gandini kallar det för en kulturrevolution, men det man känner att Italien behöver när man fångar upp sin tappade haka efter filmen är precis en sådan.

2 kommentarer:

  1. Välkommen som skribent!

    Vi har diskuterat hur filmens väl valda titel ska uttalas. Visst måste det uttalas enligt engelskans standardregel, dvs betoningen på antepenultima, så att det rimmar med democracy? Att det sedan också rymmer ordet "crazy" är bara en bonus.

    SvaraRadera
  2. Jag har aldrig tänkt annat än att det skulle uttalas som du säger, så jag blev förvånad när jag hörde den andra varianten en gång. Men jag tycker att det skulle stavats -crazy i så fall om det skulle varit någon vits med det - och som du säger, bonusen finns ju i alla fall.
    Men jag glömde sätta poäng!

    SvaraRadera