Vi är bäst

Betyg: 2 monument

Det är tidigt åttiotal och tre tonårsflickor sitter runt ett köksbord och diskuterar Guds existens (en något tystlåten lillasyster finns också med). Clara som är den högljuddaste gudskritikern och som styr det mesta flickorna gör kan inte riktigt styra diskussionen dit hon vill och måste bryta diskussionen med ett skämt. Kan det vara så att Lukas Moodysson menar att den som har en gudstro i de tidiga tonåren kan hantera livet bättre än den som inte har det? I så fall är det en ren reklamfilm för konfirmation! Hedvig är den som bär kamraterna med både musikalisk kunskap och en sorts vardagsvisdom som gör att de faktiskt kan hålla samman bandet och vänskapen, samtidigt som de utvecklas. Och Hedvig har en tydlig kristen tro även om hon undslipper sig en svordom i slutscenerna.

Trots soundtrackets alla punklåtar är det stolpigt och långsamt och alldeles för lite av den tidsfärg som Lukas Moodysson brukar vara så bra på.

We were Soldiers

Betyg: 3 monument

Kriget som sådant står i centrum. Kaoset, de sammanbitna änkorna, Taxibilarna med dödsbud, ångesten, smärtan när kroppen trasas sönder, besluten som tas i blindo, sammanblandningen av fiende och vän, strategierna som går fel, skulden hos de överlevande, skriken från de sårade.

De är sextiotal och Vietnamkriget har precis trappats upp. Förspelet är långt så att vi ska förstå krigets mekanismer ordentligt. Först fransmän, sedan amerikaner - samma blod som spills, samma kaos. Men det är inte så effektivt som det borde. Kanske beror det på att skådespeleriet inte fängslar, de blir aldrig riktiga personer, bara just "soldater". Kanske är det meningen.

Som i många amerikanska filmer står en katolsk familjefar i centrum. Det blir intressant när den femåriga dottern utmanar pappa översten i aftonbönens heliga stund genom att inte be med i Mariabönen - istället vill hon be fritt som i mammans metodistkyrka. Jag anar att det är en nyckelscen, men jag kan inte på rak arm säga vad den låser upp.

Cyclops

Betyg: 1 monument

Kontentan kan vara att det är svårt att lära cykloper tala, men det går hjälpligt med märkligt kroppsspråk och med en del nödvändiga attiraljer till hands, t ex en fågelbur. Annars är det mest skräp, illa spelat, illa gjort, kassa kulisser, obegripligt få statister och en berättelse som har berättats så många gånger förut. Den rättrådige som blir orättfärdigt fängslad av den onde med makt, men som med kärlekens hjälp och folkets stöd störtar tyrannen. Vad sedan cyklopen har med saken att göra begriper jag inte, han stönar och vrålar mest och äter olika kroppsdelar från dem han möter.

Det lustigaste är alla bågskyttar som missar målet. Nästan varje pil går fel. Så går det när statisterna får spela alla roller, både folk och soldater.

Nej, läs om Cyklopen i Odysséen istället - så mycket mer spännande, så mycket bättre!

Lost Treasure of the Grand Canyon

Betyg: 2 monument

Arkeologer stöter på en rest av aztekfolket i en dold dal i Gran Canyon, det är 1930-tal och kampen står mellan den hårdföre hjälten med äventyrserfarenhet och den minst lika hårde, men på något sätt ändå ödmjuke, akademikern. Lite som Indiana Jones men så oerhört mycket sämre och med en bråkdel av budgeten. Illa spelat, trist dekor, futtiga statister och en knappt begriplig handling där den aztekisk guden Quetzalcóatl hostar slem och flyger ryckigt genom den glimt av himmel som den dolda dalen ger. Däremellan möter våra hjältar dumma azteker som inget hör och inget ser.

Det ända någorlunda intressanta är att Quetzalcóatl tycks ha studerat kristendomen då han vägrar att döda den som offrar sig frivilligt för kamraterna.

Påven Johanna

Betyg: 3 monument

Mycket rep och grovt tyg, en del feminism och en hel del sentimentalitet, en kärlekshistoria som kanske inte riktigt fungerar, paulusord som kastas i vredesmod och en ytterst elegant feministteologisk tolkning av 1 Mos 3 (Adam, Eva och äpplet).

Johanna tar sig hela vägen från sin lilla by och sin obarmhärtige far till påvestolen. Är det möjligt? Enligt historiker tveksamt, men skulle det ändå vara så, knappast så som det skildras i filmen. Här ryms alltför många anakronismer, särskilt i de teologiska dispyterna. Liberalteologi gentemot en modern fundamentalism i den frankiska bondbyn runt år 820. Det känns inte helt korrekt och inte heller en baptistisk dopsyn i en diskussion med påven 20 år senare.

Bäst är Johanna som sexåring, öppen, frågvis, vetgirig - så mycket ett barn fast berättarrösten talar om henne som alltför vis för sin ålder.