Betyg: 1 monumnet
Mma Ramotswe är alltigenom god och klär sin traditionellt byggda kropp med vackert mönstrade klänningar. Hennes tillkommande make, Rra Matekoni, är tafatt och snäll. Resorna genom Botswana med den gamla vita pick-upen är som safari med giraffer och elefanter bakom varje krök. Landskapet är lika färgglatt vackert som människornas kläder. Barnen i skolan skanderar talkörer om människovärde och demokrati. Läraren är både rättrådig och kärleksfull. Gaborone myllrar av liv och dammiga gator. De onda är så onda och de goda så goda. Och det är en så tråkig film. Tyvärr.
En besvärlig sak i filmen är den ohämmade nationalismen som flödar. Stoltheten över landet Botswana blir patetisk i mina öron. Kanske beror det på att jag aldrig upplevt en nation födas/befrias.
SvaraRaderaJag läste boken först och den var bättre men förstår inte varför författaren fick nobelpriset.
SvaraRaderaMen nu hänger jag inte riktigt med? Menar du verkligen nobelpriset?
SvaraRadera