Tag mitt liv

Betyg: 3 monument

Alain bor på ett vårdhem där de försöket bota hans alkoholism, men inte hans depression. Spriten hjälper inte, kvinnorna hjälper inte, framgångarna hjälper inte, vännerna hjälper inte. Livet är tomt för Alain. I ett sista försök att finna meningen ger han sig av till Paris för att söka upp de gamla vännerna, de som var med när livet var lättare att leva. Men de har alla förändrats, blivit äldre, mer självupptagna. Förtvivlat återvänder han stupfull till vårdhemmet. 

Vackrast är Erik Saties musik och gatuscenerna från Paris. Men till det: kläderna, frisyrerna - hur fartvinden blåser i håret, ansiktena i närbild. Naturligtvis förekommer här filosofiska diskussioner (det är ju en fransk prat-film); om thomismen och huruvida erotiken är en produkt av kristendomen, men de är mest utfyllnad. Ansiktena och Alains hjälplöshet är huvudsaken. Märkligast är den unga kvinnan som pratar svenska i telefon i bakgrunden när Alain tvättar sig i ansiktet på toaletten. Exotiskt för fransmän.

Köttets lust

Betyg: 4 monument

En bra historia om den arbetslöse Gino som förälskar sig i den vackra Giovanna - dock är hon gift med en odräglig karl. Passionen mellan Gino och Giovanna böljar fram och tillbaka med ödesdigra konsekvenser för alla inblandade - under tiden äter de, cyklar lite vingligt, spelar boccia, är med på sångartävling, kör bil och lever italienskt efterkrigsliv i en blandning av nöd och överflöd.

Det är vackert spelat, väl berättat och snyggt filmat med flera panoreringar över solbränd italiensk landsbygd. En viktig scen är när Gino och Giovanna rymmer första gången och vilar vid en landsväg, i bakgrunden ser vi en skördeplats där man skiljer agnarna från vetet - vackert stiger vetekornen mot himlen men samtidigt olycksbådande med tanke på ordspråket och orden i Matt 3:12 där agnarna ska brinna "i en eld som aldrig slocknar". Är Gino och Giovanna vetekorn eller agnar? 

Mest udda är prästen med solglasögon som ska ut och skjuta gäss och sedan fiska ål.

Snön på Kilimanjaro

Betyg: 2 monument 

En döende man ligger och minns gamla kärlekar och hur han gjort dem illa. Det speciella är att döendet sker i den afrikanska bushen, där gamarna samlas om dagen - de luktar sig till döden - och hyenorna stryker förbi om natten. Mannen själv är inte rädd för att dö, men hans relativt nyblivna hustru är övertygad om han ska bli räddad  genom att ett flygplan kommer att komma för att hjälpa honom till sjukhuset. 

Det är en fin novell av Ernest Hemingway, men det blir inte bra film. Gregory Peck är för snygg för sin roll och övertygar inte, medan kvinnorna inte riktigt ryms i berättelsen. Den döende författaren Henrys deliriska drömmar blir i filmen för mycket av minnen och allt blir alltför tråkigt. Vi får dock del av en innerlig bön till Maria som faktiskt går i uppfyllelse - annars mest kolonialt, patriarkalt och svårsmält.

A Fistful of Lead

Betyg: 4 monument

En förfärlig historia; alla dör och blodet skvätter - men det är en bra historia om ett bankrån som går överstyr och som visar sig egentligen inte vara så mycket av ett rån. Inledningsvis är allt mystiskt och märkligt, men det finns en logik, en sammanhängande berättelse om guldets lockelse och hämndens förtvivlan. Vi påminns både om orden i Genesis om att ”ta hand om min bror” (1 Mos 4:9) och Jesu ord i Bergspredikan om att ”inte tjäna både Gud och mammon” (Matt 6:24). Dessutom uppmärksammas vi på fräckheten att råna en bank på en söndag och det faktum att några får skulden istället för guldet.

Filmer som ”Rio Bravo” och ”För en handfull dollar” finns i bakgrunden, men med en twist.

Kriget bortom stjärnorna/Battle Beyond the Stars

Betyg: 2 monument

Det börjar bombastiskt, men lever inte riktigt upp till det. Det är teatralt och ganska taffligt gjort, en kopia på Star Wars - men så mycket sämre. En mindre planet präglad av fred, fattigdom och romerskt mode utsätts för hot av fruktad rymddiktator. För att kunna försvara sig mot dessa fånigt grymma fiender krävs det legosoldater som kan slåss utan lön. De går att finna, men de är ganska udda var och en av dem. Sedan följer själva striden. Inte mycket till berättelse i detta!

Ett rymdskepp med minnesproblem, en filosofi där det är tillåtet att ta liv för att rädda liv och på det en fantastisk gestaltning av Urim och Tummim från 1 Sam 14:41, (eller Exodus 28:30).

Besöket

Betyg: 5 monument

Ingrid Bergman är fullkomligt suverän som miljardärskan med repliker som piskrapp och ett leende som skulle kunna skrämma vem som helst från vettet. Hon återvänder till den lilla stad som våldförde sig på henne för att hämnas på "de goda medborgarna". Och vilken hämnd! Så utstuderad, så blottande av deras ynkliga humanism och giriga solidaritet. En enastående bra historia, så bygger den också på en pjäs av Friedrich Dürrenmatt.

Här avbryts förlåtelsen i Herrens bön med rätta, den skenhelige prästen har inget att komma med och det har ingen annan av männen heller. Det är kvinnorna som vinner, genom att ge sig av och lämna det förljugna bakom sig. När Ingrid Bergman sätter sig i bilen så ger hon slutrepliken: "Besöket är över". När bilen kört bort återstår bara bara skammen, skammen och skulden.

Smutstvätt

Betyg: 3 monument

Absurd och socialrealistisk, grov och poetisk. Poeten Charles Serking (aka Charles Bukowski) återvänder till de förlorade änglarnas stad, Los Angeles - till sin exfru och hennes älskare, till sin skrivmaskin och alla ölburkarna, till hyreshuset med de vilsna barnen, till alkoholen - som han aldrig lämnat - och till kvinnorna som han ständigt åtrår, unga, gamla ... En ganska omöjlig film efter meetoo, men ömsint och fin på sitt sätt som en sorts skildring av och hyllning till de undanstoppade, de misslyckade, de udda människorna i USA. Alla försöker de på något desperat vis att vara någon annan, men sitter fast i den de är. Allt ackompanjerat av Charles Bukowskis egna ord lästa av en stillsam berättarröst. Det är vackert! Men Barfly som också bygger på Bukowskis liv är en bättre film.

Ben Gazzara är alldels för snygg och välbevarad för att vara så alkoholiserad som Charles Serking framställs, annars är det bra rolltolkningar och då gillar jag särskilt de litterära agenterna i New York, så fullkomligt taffliga i relation till hans drickande. I övrigt får vi i en sorts udda föreläsning reda på att Jesus har stil.

Blood on the Crown

Betyg: 3 monument

Det börjar med ett citat av Cecil Rhodes om brittisk överhöghet sedan följer en skildring av hur malteserna gör uppror mot just denna överhöghet. Upproret den 7:e  juni då flera människor dödades av brittiska soldater högtidlighålls än idag som helgdag. Att de sedan inte fick fullständig självständighet förrän 1974 är en annan historia.

En delvis spännande historia om hur ett uppror startar i en del av världen som jag inte vet så mycket om. Men det är lite för mycket filmat genom rök, dimma, soldis eller helt enkelt med oskärpa och berättelsen tycks mig inte helt sannolik, även om den bygger på historiska händelser. Märkligt är att i stort sett alla arbetare har samma sorts keps, medan alla studeter har halmhatt. Så var det kanske, men det ser lite märkligt ut. En annan udda detalj är att de gör allvar av det som är ett skämt i Monty Pythons Life of Brian; felstavade slagord målade på väggen. I övrigt folklig fromhet och naturligtvis jämförs malteserna kamp mot britterna med Davids kamp mot Goliat i Första Samuelsboken.

The French Connection II

Betyg: 4 monument

Fortsättningen på Lagens våldsamma män men nu är vi endast i Marseille dit kommisarie Doyle skickats för att han är den ende som vet hur Alain Charnier (hjärnan bakom narkotikasmugglingen) ser ut. De franska poliserna är inte särskilt glada över att få samarbeta med en skjutgalen, våldsam och arrogant amerikansk kollega, som dessutom inte kan ett ord franska. Så mottagandet blir minst sagt frostigt.

Det blir en smutsig, hård och våldsam skildring av språkförbistring, utanförskap och droganvändning. Underbyggd av färgsättningen och det ständigt närvarande regnet. Charnier ser till att Doyle blir beroende av heroin och hans avgiftning är filmens bästa scener - bland annat en märklig diskussion om baseball och katolicism. Att filmen som känns mycket realistisk sedan slutar på ett orealistskt vis beror nog på att de måste ha ihjäl skurken på något vis, annars hade det blivit en tredje film och det orkade nog ingen med.

Eyes Wide Shut

Betyg: 4 monument

En både otäck, märklig och fascinerande film. Inga våldsamma scener, men den fullkomligt kokar av undertryckt våld. Grym och otäck, helt utan otäcka eller grymma scener. Drömsk och fantasifull, men helt realistiskt filmad. Besatt av sex, men nakenheten blir bara en yta, en förklädnad. Kanske är det den perfekta filmen för att skildra 90-talet.

Tom Cruise och Nicole Kidman spelar ut varandra i ett svartsjukedrama helt utan gränser. Vad är dröm, vad är fantasi, vad är verklighet? Och mitt i denna lek/detta krig så är de relativt välfungerade föräldrar. Den kontrasten är både fascinerande och väldigt obehaglig.

Fear and Desire

Betyg: 5 monument

I ett påhittat land under ett påhittat krig har fyra soldater hamnat långt bakom fiendens linjer utan vare sig vapen eller förnödenheter. Vägen tillbaka förändrar dem på olika sätt. Ingen förblir sig lik efter att ha mött krigets grymma ansikte.

En poetisk och existentiell skildring av människan i hennes mest utsatta läge: förtvivlan, hopp, uppgivenhet, rädsla, galenskap, död, våld, hunger. Det otäckaste är att de fyra männen är så isolerade från varandra; de har en gemensam uppgift men känslan är att var och en är sin egen ö i en "värld av öar", för att plagiera John Donne (vilket Lt Corby gör i sin inre monlog). Förutom Donne så är Shakespeares Stormen en av grunderna för den drömska dialogen/monologerna.

Det är Stanley Kubricks första egentliga långfilm men som han inte velat visa. Märkligt då det är en mycket fin och välgjord film.

Hoffman

Betyg: 4 monument 

En märklig film som börjar i kvinnoförakt och hot om övergrepp men slutar i en bildningsresa. Det är riktigt otäckt med Peter Sellers som Mr Hoffman - stundtals helt galen, stundtals ömsint, stundtals ömkansvärd och samtidigt helt briljant i dialogen. Sinéad Cusack som Miss Smith går från livrädd över förtvivlan, till acceptans och till slut övertag. 

Vi får se Miss Smith lämna sin pojkvän för att "resa till mormor". Men det gör hon inte! Istället tillbringar hon nästan en vecka hos sin chef i hans slutna våning med honom ständigt hängande över sig vätande på att få utnyttja henne. Eller vill han det? Förmår han det? Han har i vilket fall tvingat dit henne då han har en hake på pojkvännen som han hotar att avslöja - vilket han till slut gör i alla fall. Det är ett laddat kammardrama som tyvärr slutar alltför fånigt.