The Battle of Red Cliff

Betyg: 4 monument

Vi befinner oss långt bak i historien - i Han-dynastin sista år - enligt berättarrösten på 200-talet. Tycks då lite udda med armborst och fotbollsspel, men kineserna var tidiga med mycket. Det är vackert filmat, fantastiska hattar och truppformationer i ett sagolikt flodlandskap. Mycket våld i motljus och kärva kampsportshjältar som lika gärna skriver poesi och dricker te enligt all ceremoniel som med bara händerna välter hästar och slår ner kohorter av fiendesoldater. Kampen står mellan de som värnar kultur, civilisation och civilsamhälle och de som drivs av maktbegär. Den uppdelningen känns lite modern och tillrättalagd, men annars bleve det väl ingen film.

Intressantast är ormmolnen och hur meteorologi och stridstaktik går hand i hand och den fantastiska parallellen till "duelling banjos" fast med kinesiska cittror (guzheng).

Timmen noll

Betyg: 3 monument 

Om svarta hål, antimateria och krökta rum, eller mest om helikoptrar, stridsflygplan och hangarfartyg. Men egentligen en enkel historia om att vi inte kan ändra historien, eller? Hangarfartyget USS Nimitz med Kirk Douglas som kapten (bara det!) råkar in i en tidsstorm och flyttas från 1979 tillbaka till den 6 december 1941, dagen före japanernas anfall mot Pearl Harbor. Striden står dock aldrig mellan hangarfartygets stridsflygplan och de japanska angriparna utan mellan de som vill förändra historien och de som menar att vi inte kan det. Det är små subtila handlingar som gör det möjligt att agera utan att påverka utgången - förutom det att just när de är beredda att faktiskt slå tillbaka japanerna så dyker tidsstormen upp igen och kaptenen tvingas kalla tillbaka alla stridande enheter. Inte så subtilt...

Rätt intressant som idé, tämligen spännande och en del snygga 70-tals mustascher!

Every face has a name

Betyg: 4 monument

Så olik den kan vara; en livshistoria. Någon vill knappt kännas vid den medan någon annan minns och fyller rösten med minnen. Några av de krigsflyktingar som kom till Malmö direkt efter kriget, då koncentrationslägren befriades, får namn och berättelser. Gamla ögon söker i den journalfilm som filmen utgår från efter något bekant ansikte. Någon känner igen sin mor, någon sina vänner och flera ser sig själva som barn. Känslostarkt och vackert. Världen över får vi möta ansikten som passerar förbi på journalfilmen tagen för exakt 70 år sedan; den 28 april 1945. Fascinerande research!

Hesekiel skriver om hur en flykting ska berätta om det fruktansvärda "Inför flyktingen skall din tungas band lösas, du skall tala och inte längre vara stum" (Hes 24:27). På något sätt är det väl vad som sker, särskilt när flyktingarna är de som i sjöodugliga båtar anländer över Medelhavet till Sicilien och en oviss framtid. Hoppas någon om sjuttio år följer deras väg i världen. Magnus Gertten talar och talar väl om det ytterst och innerst mänskliga. Lyssna, du med, med både öron och ögon!

Jag har älskat dig så länge

Betyg: 4 monument

I en scen betraktar huvudpersonen Juliette (Kristen Scott Thomas) noga de sörjande ansiktena i den här målningen av den franske konstnären Émile Friant (1863-1932). Både målningen och hennes betraktande av den berättar något om hennes liv. När filmen börjar vet vi inte mycket om henne, mer än att hon nyss blivit frigiven från fängelse och att hon ha en syster (Léa) som öppnat sitt hem för henne. I systerns hem finns de två adopterade barnen, maken och svärfadern, vilka alla blir viktiga personer för Juliette. I det här samtidigt vardagliga och extraordinära dramat finns också en del andra människor runt Juliette; socialarbetare och arbetsgivare samt systerns vänner och arbetskamrater. De är viktiga. Hynek Pallas uppehåller sig i sin recension kring detta tema, dvs hur man kan återvända till samhället efter ett långt fängelsestraff.

Den äldsta systerdottern är särskilt betydelsefull i Juliettes nya liv. Barnet öppnar för detta genom att omedelbart när de träffas berätta för mostern att hon har en dock-kyrkogård. Hon hatar nämligen dockor. Så fort hon får en ny begraver hon den direkt i en resväska hon förvarar under sin säng. Istället för att leka med dockor övar Juliette och systerdottern piano tillsammans och tränar sig i tillit. Den här filmen blir till genom relationerna mellan människorna. I scenen på konstmuseet möter Juliette en av Léas arbetskamrater och han har fastnat för en annan av Friants målningar, som berättar något om hans historia.

Into the woods

Betyg: 2 monument

Inte så osökt kommer jag att tänka på en gammal sång med Norrbottens järn som jag lyssnade på i slutet av 1970-talet. Konserverad gröt, heter den, och texten lyder: Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt. Det måste vara reklamen, tänker jag, som gör att den här konserverade gröten (=smörjan) får ta plats på biograferna. Och vem kom på idén att göra en ny saga genom att blanda sagorna om Askungen, Rödluvan, Rapunzel och Jack och bönstängeln. Svårt att begripa.

Två saker kan trots allt sägas till den här dåliga filmens fördel. Det ena är att musikalmusiken inte är så tokig i sin genre, men den går det ju att lyssna på utan att se den drygt två timmar för långa filmen, och det andra är skådespelaren Daniel Huttlestone som spelar Jack.

Thor - The dark World

Betyg: 2 monument

Brödrakonflikten känns igen från Bibelns berättelse om Esau och Jakob (1 Mosebok 25:19 - 33:16), men det är mer Loke som ikläder sig Jakobs roll och Thor Esaus. Det är i sig intressant, inte minst i slutscenen där välsignelse ges, liksom i bibelberättelsen. Annars är det som att se Sagan om ringen fast med lasereffekter; svärd som svingas i strid, alvöron och kärva män som talar enstavigt, uppblandat med lasergevär och rymdskepp (här talas till och med alviska, men troligtvis en annan dialekt). Dock är storyn för tunn, så det blir ganska tråkigt. Roligast är berättelsen i realtid i London där hela universum bryter samman över Greenwich (av alla platser) och en smått galen Stellan Skarsgård i kalsonger räddar alltihop.

Äventyraren Thomas Crown (1968)

Betyg: 2 monument

Pengar, makt och brottslighet är tre kategorier eller etiketter som jag saknar när jag skriver om den här filmen. Två andra är "sömn-piller" och "förlegad kvinnosyn". Även ord som experimentellt foto kan användas för att beskriva den här rullen. När filmrutan delar upp sig i smårutor för femtielfte gången suckar 2010-talets filmälskare och tänker att begreppet "kill your darlings" nog inte var uppfunnet 1968.

Men det är snygga miljöer och kläder á la Mad Men och Faye Dunaways håruppsättningar är rent makalösa. Är det hennes eget hår alltihop, eller bär hon postisch enligt högsta mode på slutet av 1960-talet? Steve McQueens blå ögon är det heller inget fel på. Och deras superlånga kyss pågår verkligen mycket länge, nästan en minut. Jag vet inte om jag vågar ge "uppföljaren" med samma titel från 1999 en chans. Där är det Pierce Brosnan som spelar äventyraren.