Utan de vackra New York-bilderna vore denna film inget. Men tack vare dem kan jag ändå lite grand uppskatta denna två timmar långa film. Charlie och Alan, rumskamrater från college, har sedan många år tappat kontakten med varandra när Alan (rekorderlig tandläkare) plötsligt får syn på Charlie i ett gathörn. Charlies fru och barn förolyckades den 11 september 2001 och efter det har han "tappat fotfästet". Alan försöker hjälpa Charlie, bl a genom en kvnnlig terapeut som Alan konsulterar på ett något annorlunda sätt. När filmen pågått en stund står det klart att det inte bara är Alan som hjälper Charlie utan lika mycket Charlie som hjälper Alan. Alltså, ytterligare en film om manlig vänskap.
PS. Donald Sutherland som domare Raines är bäst!
En intressant detalj i sammanhanget är att Charlie tillbringar sin tid med att spela TV-spelet "Shadow of the Colossus". Ett mycket snyggt och välgjort spel. Kanske är det så att de kolosser han besegrar egentligen är hans sorg och att det är först när han slutar spela som han på allvar kan vända sig mot världen igen.
SvaraRaderaDessutom gladde det mig att en Jackson Browne låt var med i filmen.
Och Alan släpper äntligen loss sin självbevarelsedrift när han har släppt loss i "Shadow of the Colossus". Där ser man vilekn inverkan TV-spel kan ha på det mänskliga psyket.
SvaraRadera