Sabotör

Betyg: 4 monument

Det börjar oerhört elegant under förtexterna och fortsätter sedan med en klassisk filmbild: arbetarna lämnar fabriken och redan där förstår vi vad som ska hända - det som inte avslutas förrän vi befinner oss högst uppe i Frihetsgudinnan, i själva facklan. 

En oskyldig fabriksarbetare anklagas för att vara sabotör och jagas genom USA samtidigt som han jagar de skyldiga. Spännande och politiskt brännande i Hitchcocks starkaste uppgöresle med fascismen, den inhemska, amerikanska fascismen. Tydligast blir det i kontrasterna till de demokrater vi möter; lastbilschaufförer, utstötta cirkusartister, en blind man - medan fascisterna är sheriffer, poliser, ranchägare och New England-överklass.

Historien är bra, dialogen lysande - Doroty Parker är medförfattare - men det är egentligen bara birollerna som är riktigt välspelade: den fascistiske ranchägaren, den döda arbetskamratens mor, skäggiga damen och det levande skelettet på cirkusen, som bl a genomför filmhistoriens bästa votering.

Han som måste dö

Betyg: 5 monument

I en liten turkisk by, där överväldigande majoriteten av byborna är kristna greker, sätter man upp ett passionsspel där byrådet väljer vilka som ska spela huvudrollerna: apostlarna Jakob, Petrus, Johannes, Maria Magdalena, Jesus och Judas. När en grupp flyktingar - greker vars by bränts ner av turkarna - anländer så är inte rollerna i passionsspelet roller längre utan verklighet. Skammen står i centrum, skammen hos de som talar om evangeliet, men inte lever det - och frimodigheten hos de som vågar. Evangeliet ställs på sin spets när flyktingarna anländer - precis som i våra dagar! Och vi får aldrig glömma: "Mänsklig vänlighet är inte ett mirakel".

Här gestaltas Mose talfel i 2 Mos 4:10 på ett fint sätt och Matt 10:34 blir utgångspunkt för revolten mot de bekväma och besuttna. Vackert foto och fint skådespeleri i en fantastisk berättelse av Nikos Kazantzakis ("Den eviga vandringen uppåt") som ger en lika stor dos religionskritik som innerlig kristendom.

Skjut på pianisten

Betyg: 4 monument

En man jagas om kvällen längs Paris gator, han stöter ihop med en främling och de pratar på som om inget hänt om äktenskapets vedermödor. Två mindre gangstrar diskuterar underkläder medan deras bil går sönder, en barägare talar utförligt om kvinnan med stort K samtidigt som han försöker strypa sin pianist... Så är det hela tiden - märkliga dialoger eller monologer som inte riktigt passar med handlingen. Absurt på något vis samtidigt som det som visas är en enkel gangsterhistoria med mycket skjutningar, lite biljakt, kidnapping och enfald. Ganska oförskyllt hamnar den blyge och något sorgsne pianisten Charlie mitt i alltihopa. 

Snygt filmat med udda övergångar och stundtals märklig vinklar - men bäst är ändå Charles Aznavours ledsna ögon och förstås dialogen: "Det vet ni väl, att präster har långkalsonger".

The Shape of Water

Betyg: 4 monument

En mycket vacker kärlekshistoria, eller kanske mer, en saga. I bakgrunden amerikanskt sextiotal med kalla kriget, agressiv nationalism och öppen rasism, men stämningen är mer tidlöst trettiotal med sång- och dansfilmer, prydliga dräkter och handtecknade reklamaffischer. 

En varelse i mänsklig skepnad, men med gälar och utan tydligt språk, blir förd till ett hemligt laboratorium väl övervakad av den onde Strickland, alltid redo med elbatongen. I laboratoriet finns också den ryske infiltratören Dr Hoffstetler, en dedicerad vetenskapsman och humanist. Kring dessa män städar den till synes osynliga Eliza, en kvinna utan röst, samtidigt som hon uppvaktar varelsen i dess vattentank och lär den/honom sitt teckenspråk. Kärlek, uppror och kommunikation. Allt filmat med långsamma, följsamma inzoomningar som ger en känsla av sagoberättande.

Bibelns berättelse om Simson och Delila (Domarboken 13-16) finns tydligt med, liksom ett udda lenincitat.

The Sisters Brothers

Betyg: 4 monument 

Arvsynden står i centrum när de två bröderna Sisters ger sig ut på ännu ett uppdrag där de ska ta livet av någon de egentligen inte har något otalt med. De är prisjägare, eller helt enkelt lejda mördare. Dock är de väldigt olika, storebror - som bär filmen - är eftertänksam, lite långsam men vill i grunden väl, medan lillebror är häftig, melodramatisk och snar till ilska. Uppdraget går inte som de tänkt sig - den jagade undslipper dem tills de inte längre kan undslippa honom och hans utopiska idéer om jämlikhet och fred. Det är en aning absurt, men samtidigt helt realistiskt med smuts, dålig mat, hårklippning och sjukdomar. Sådant som klassisk westernfilm sällan visar. Kanske är det poängen: realismen och med den också betoningen av relationen mellan bröderna. Slutet, som åtminstone överraskade mig, är kanske inte så överraskande i ljuset av bröderna Sisters familjehistoria. Det är fint på något vis, en sort försoning.

Jakten på Röd Oktober

Betyg: 3 monument

Sean Connery och Stellan Skarsgård som ryska ubåtskaptener i ett drama om ubåtsteknik, kalla kriget, avhopp och manlighet (det förekommer knappast några kvinnor alls). Det kunde bli bra, men det är något som brister, det blir aldrig spännande - kanske för att hjälten Alec Baldwin är alltför ointressant. Men vi får reda ut skillnaden mellan Pavarotti och Paganini, höra högläsning ur Bhagavad gita (som för tankarna till Uppenbarelseboken) och hur Robert Oppenheimer citeras, följa navigeringen mellan "Tors Tvillingar" och lyssna till en mäktig manskör som sjunger den sovjetiska nationalsången. 

Det intressantaste är att den ryska politiska officern som avpolleteras i filmens början heter Putin - dock inte Vladimir! Det mest ointresanta är den fåniga drömmen om Amerika.

The Devil's Men

Betyg: 3 monument

En ensam präst i en enslig by på den grekiska landsbygden misstänker att byn drabbats av djävulsdyrkan då flera unga par som turistat i området försvinner. Med hjälp av sin vän - en playboy och privatdetektiv - tar han upp kampen. Problemet är att ingen tror på prästens tal om Djävulens makt.

Mycket sjuttiotal med platåskor och polisonger, men också palmsöndagskors, attackbön, excorsism och våldsamt vigvatten. På ett plan känns filmen aktuell då prästen mer än en gång säger: "Djävulen har många ansikten och många medhjälpare". Tolka det bokstavligt eller symboliskt - det stämmer med vår tid.