Death Rides a Horse

Betyg: 4 monument

Många ansikten i närbild, många ögon och blickar som bär minnen. För Bill minnen av det han såg och var med om som barn - hur hela familjen brutalt mördades. Nu har han i ensamhet gjort sina skjutövningar och är redo att hämnas. Men det är en sak att vilja hämnas, en annan sak att hantera sina känslor. Han får motvilligt hjälp i bägge fallen av en nyss frigiven revolverman. Tillsammans misstror de varandra ända till slutets halvhjärtade försoning.

Det är kärvt. Det är mycket kulor och ännu mer krut. Det är mycket snygga panoreringar och en spännande historia om tillit, misstro, hämnd samt traumatiska minnen. Men absolut bäst är Enrico Morricones musik (eller är det ljudillustrationer?) särskilt körpartierna är oerhört suggestiva.

En fråga som ställs är om de två hämnarna är "sända av Gud" till de fattiga mexicanska lantarbetarna - slutstriden som följer visar att så inte är fallet. Lantarbetarna lämnas i sticket när våra hjältar barrikaderar sig ensamma efter det första våldsamma anfallet. Så var det med det gudsbudet...

Krigarna

Betyg: 3 monument

New York, mycket tunnelbana och sent sjuttiotal. Från alla kvarter samlar sig gatugängen - mestadels rädda och osäkra tonårspojkar som går samman och klär sig likadant. Just gängens outfit är en av behållningarna, särskilt i inledningsscenerna när alla gängen samlas för att hålla en sorts riksdag. Den som kallat till mötet blir skjuten och Krigarna blir anklagade för mordet. Jagade av både polis och de andra gängen försöker de ta sig hem, men de har aldrig varit i Bronx förut och det är långt hem till Coney Island. Jakten leds elegant av en radioröst som kommenterar deras framfart och väljer lämpliga låtar. Mycket stilfullt. Annars mest trista tunnelbaneperronger, mycket spring och fåniga stridstuppar, men en sorts begynnande kvinno- och klassmedvetande som anspelar på Paulus ord i Romarbrevet 2:11 ”Gör inte skillnad på människor”.

Slutscenen vid havet ger både nåd och dom, medan vågorna - fullkomligt likgiltiga för människobarnens väl eller ve - rullar in. Mycket våld, mycket 70-tal och stundtals en klang av Odysséen. Och en sorts känsla av småstadsmentalitet mitt i New York.

55 dagar i Peking

Betyg: 5 monument

Kina år 1900 mitt under boxarupproret. Vi befinner oss i Pekings europeiska kvarter bland diplomater, ministrar, blåsorkestrar och soldater. Varje imperialistisk nation, från England till Österrike, vill ha sin del av den kinesiska kakan. De svältande kineserna gör uppror mot det västerländska inflytandet, men vi är en del av Europa och våra hjältar likaså. Märkligt, rent politiskt, men oerhört välspelat. Spännande och med ypperlig dialog. Filmen skildrar i stort sett de historiska händelserna under sommaren 1900.

Det mest intressanta är hur barnen står i centrum. Den franske prästen säger att varje människa är förälder till varje barn. Det är en motkraft mot imperialismen, liksom Ava Gardners fantastiska baronessa - hon styr både sitt eget liv och sin egen död. En fri kvinna mitt bland konventionerna. Det bästa är nog dessa underströmmar som motsäger den imperialistiska tanken om någons överhöghet över någon annan. Och sett ur vår tid med brexit och Trump så visas här det motsatta; hur enighet ger styrka, hur nationer kan samarbeta och därför överleva. En snygg kamp (och vänskap) mellan USA (Charlton Heston) och England (David Niven) förhöjer nöjet. Bara i riktigt bra film kan sådana klichéer uppskattas!

Snygga masscener, fantastiska kostymer, en dräpande hänvisning till Salomos vishet (1 Kung 3:16 - 28) samt en läcker hatt med påfågelsfjädrar (manlig sådan).

Dirty Harry

Betyg: 4 monument

Egentligen är det en western-film, men satt i Los Angeles under tidigt sjuttiotal. Den rättfärdige tar lagen i egna händer och den rättfärdiges moral betyder mer än den borgerliga lagen. Vackert filmad med ett spännande spel mellan mörker och ljus, snygga panoreringar och en magnifik utzoomning i slutscenen. Mer western kan det knappast bli utan att vara det!

Dock ger tidsfärgen inga cowboyhattar utan lite för långt hår och polisonger men fortfarande snygga kostymer. En skolbuss spelar in, en neonskylt med orden ”Jesus saves” samt det stora korset i Mount Davidson Park likaså. Våldsamt och spännande. Men filmen ställer frågor kring den rättfärdiges rätt att skipa rättvisa, om våldets nödvändighet och ohörsamhet mot fega (eller kanske kloka och försiktiga?) överordnande. Kanske kan vi se filmen som en kommentar till Psaltaren 94:21: ”De gaddar sig samman mot den rättfärdige och dömer den oskyldige till döden”. Men vem är skyldig till vad?

The Trip to Italy

Betyg: 1 monument

Det hjälper inte att referera till Byron och Shelley, det hjälper inte att köra bil på serpentinvägar, det hjälper inte att lyssna på Alanis Morrisette. Här finns ingen idé, bara en sorts trött upprepning av förra filmen.

Lika lite som i de andra filmerna (The Trip 2010, The Trip to Spain 2017) handlar det egentligen om Itaien eller om mat - utan om dessa två herrar, Rob Brydon och Steve Coogan, som kivas och försöker bräcka varandra med sina respektive framgångar och kändiskontakter. Det kan bli riktigt bra om det görs med finess och en sorts sårbar underliggande ömhet, men här blir det bara trist. Ursprungligen en TV-serie, borde förbli en sådan!

The Trip to Spain

Betyg: 3 monument

Det finns något rörande över dessa den övre medelålderns män som jag inte kan släppa. De kämpar med relationer, kroppar och sviktande framgång. De är fåniga, cyniska och elaka, men också litterära, allvarliga och genuint roliga som när de sjunger om David Bowies twitterkonto. Upplägget är detsamma som tidigare: de reser runt i vackra landskap och testar  lyxrestauranger för några amerikanska och engelska tidningar. Denna gång i Spanien, men varken maten eller landskapen har någon större betydelse. Det är samtalet, associationerna, imitationerna, de populärkulturella referenserna som är det viktiga: Shakespeare, Roger Moore, Laure Lee, Mick Jagger, Cervantes... Bakom elakheterna och de (ofta) självironiska kommentarerna skymtar en rörande och ganska skör vänskap och en vilja att försöka förstå vad livet går ut på - och det är inte lyxigt god mat, inte poplåtar från sjuttiotalet, inte att upptäcka mer av världen, utan vänskap och kärlek - och sorgen när det inte fungerar.

Leoparden

Betyg: 2 monument

Aristokratins död i 1860-talets Italien, närmare bestämt Sicilien. Garibaldis rödskjortor slåss för en ny tid, nya ideal och en ny klass. Egentligen är det en klassisk klasskampshistoria om hur adeln får lämna plats för borgarklassen, hur tradition, kultur och lojalitet ställs mot pengar och modernitet. I denna omställningstid försöker den gamle prinsen Fabrizio Salinas navigera mellan katolska kyrkan, revolutionen, folket, landet och familjen enligt maximen "man måste förändra för att allt ska förbli som det är". Det är en sorgesång över en gången tid med tjänstefolk i varje hörn, överdådiga fester, palats lite här och var och en självklar koppling till kyrkan, men än mer till jorden - landet Sicilien. Kanske är det Sicilien som är den egentliga huvudpersonen.

Stundtals vackert, men mest långtråkigt. Det blir för lite relation och för mycket idé. Människorna blir symboler eller representater förr än levande personligheter. Den tid den vill spegla är mer dramatisk än själva filmen. Men kanske är det inte bara en skildring av 1860-talet, utan också en kommentar till 1960-talets förändringstid (då den är gjord) - så blir den möjligen något intressantare.

Anmärkningsvärt är hur Jesu ord ur Bergspredikan, Matt 5:13, används men med ett annat pronomen: "Vi är jorden salt"!

Frequently Asked Questions About Timetravel

Betyg: 3 monument

Som alla vet är den främsta regeln när det gäller tidsresor att inte ändra något som har med dig själv att göra, för då kan du sluta existera i nutiden. Då blir det problem om tidsresan sker på en pubtoalett och det egentligen handlar om minuter. Du måste gömma dig för dig själv och det mer än en gång då  samma scen upprepas ett antal gånger ur olika vinklar och tidsperspektiv. Halvkul, lite tröttande, men ändå intelligent gjort - stundtals småkul dialog, särskilt kring begreppet "nerd" som här istället blir "imagineer" och kring absurda filmidéer ("Ninjajoddlaren" exemplevis).

Låten "Total Eclipse of the Heart" har betydelse, liksom misslyckandets svåra konst och Petrus förnekelse av Jesus.

Mannen från Nasaret/The Greatest Story Ever Told

Betyg: 4 monument

Fantastiska klippformationer, svartklädda romerska soldater på bergsryggarna likt apachekrigare, stiliga kamelsilhuetter mot fullmånen... och allt i stort sett bibelcitat, men omkastat och hopsatt på ett elegant sätt. Bäst är Max von Sydow som en stillsamt mild och vänligt bestämd Jesus. En mastodontfilm från 1965 som känns mycket kvar i sextiotalet och kunde varit betydligt kortare. Ändå elegant filmad, oväntade biroller, fin skildring av innerligt troende människor, gott skådespeleri och ett fantastiskt sceneri långt från verklighetens Galiléen. Bland Jesusfilmerna en av de stora klassikerna.

Särskilt tyckte jag om när Jesus samlar de första lärjungarna under en bro och talar lågmält till dem medan olika representanter för delar av den tidens samhälle passerar ovanför. Evangeliet mitt i samhällslivet, men lågmält berättat, utan megafon, för den som böjer sig ner över brokanten och lyssnar.