Livet är underbart/It´s a Wonderful Life

Betyg: 4 monument

Jag vet att det saknas gråskala. Jag vet att det dryper av Amerikansk sentimentalitet. Men det är så oerhört skönt med en skildring av en god människa. Vi behöver det! Och jag tror att vi alla behöver påminnelsen om hur viktig varje människa är, hur livet skulle te sig väldigt annorlunda om bara en av oss aldrig funnits. Det är, som sagt sentimentalt, men fint gjort.

Intressant att inledningsscenen är en enda lång förbön, sedan kan vi lämna samtalet mellan Gud och änglarna utan teologisk kommentar. Det teologiska sker i vardagslivet, i de goda handlingarna, i insikten om varje människans värde och i konstaterandet att livet inte blir som vi tänkt det, men att det blir i alla fall!

White Christmas

Betyg: 3 monument

En äreräddning, ett missuppfattat telefonsamtal och då och då ett omotiverade sång och dansnummer. Dessutom snabb dialog, tydlig handling och en sorts sentimental humanism. Danny Kaye, Bing Crosby, Rosemary Clooney (George Clooneys faster) och Vera-Allen lovar stämsång och mycket dans, där Danny Kaye och Rosemary Clooney lyser mest.

Den av soldaterna älskade generalen hotas att hamna på obestånd några år efter Andra världskrigets slut. Om inte mannarna ställer upp är förnedringen ett faktum. Det fina är inte i första hand att de ställer upp, utan att de tar med sig fruar och barn så att militärlivet inte blir en sorts exklusiv manlig parentes. Den solidaritet som krigserfarenheten skapat bär också in i det civila livet. En sorts hopp om en mänsklig värld, trots allt och en hel del överdådiga dansnummer! Se där ett julbudskap som inte står änglarnas efter (Luk 2:8-14)!

Van Helsing

Betyg: 3 monument

En sorts kristen gothfilm med en så tydlig skärseldsteologi att jag är glad att jag är lutheran. Korstecken, Psaltarens 23:e psalm, 10 Guds bud, Kristus som morgonsolen (se Den svenska kyrkohandboken "Du evigt strålande morgonsol"), förlåtelsens problem, Notre Dame i Paris, Peterskyrkan i Rom, kardinaler, Ärkeängeln Gabriel, Den gyllene regeln - fast tvärtom... En film fullkomligt späckad med kristna referenser (här nämns dessutom Massadaupproret i Palestina år 73 e kr).

Nåväl bortsett från detta en märklig äventyrsfilm där Dr Jekyll, Frankensteins monster, Greve Dracula, vampyrer och varulvar figurerar samtidigt. Snygga miljöer, men en ganska illa sammansatt berättelse. Intressantast är Frankensteins monsters digitalt lysande hjärna i denna 1800-tals gotiska berättelse. Udda, men snyggt!

Hi Diddle Diddle

Betyg: 3 monument

Oförargligt men ganska underhållande.  På något vis ett ifrågasättande av monogamin, eller kanske är det ett försvar för den? Det är som sagt ganska oförargligt och då brinner det knappast till i äktenskapsfrågan, det blir mest några skämt om att vara gift med tre kvinnor samtidigt. Kan jämföras med Saddukeernas fråga till Jesus om vem en är gift med efter uppståndelsen, i Lukas 20:27-40. En historia som också kan utmana äktenskapet.

Nåväl, bäst är kvinnan som dyker upp i olika roller i i stort sett varje scen och som får sin förklaring i en metablinkning till publiken - hon är regissörens favorit! Och den animerade Richard Wagner som i förtvivlan ger upp sin plats på tapeten när sångarna tar i. Än en gång oförargligt, men tydligen en av Quentin Tarantinos favoritfilmer enligt Open Culture.

De misstänkta

Betyg: 4 monument

Det börjar som en omvänd "Oceans eleven" och slutar möjligen i en sorts uppgörelse med Djävulen, han som alltid kommer förtäckt. Eller så är det en sorts Tintin-historia, men mycket blodigare. I vilket fall intelligent, överraskande och spännande med ett nästan ordagrant citat ur Lukas 22:53 (när Jesus diskuterar med tempelvakten) i samband med ett av de många förhören.

Oväntat bra. Snygga New York-bilder (bl.a. På Twin Towers) även om det mesta utspelas i Los Angeles hamnkvarter. Och en oväntad vinkling av vad en CP-skada kan betyda. Dock saknas det kvinnor, kanske är den undre världen en mestadels manlig värld, men ändå!

The Hustler

Betyg: 5 monument

Felriktad passion, snygga kostymer, tuffa män i små hattar och en sorts uppvaknande utifrån orden i Lukasevangeliet: "Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men får betala med att mista sig själv?" (Luk 9:25)

Eddie söker utmaningen, vill vara bäst, vill vinna. Då han i slutscenen packar ihop sin biljardkö är segerns sötma bitter och han han har lämnat både vänskap och kärlek bakom sig. Men innan dess hinner vi med en del biljardmatcher, mycket whisky och cigaretter, en utläggning om biljardspelandet som inte står Martin Luther efter och ett mycket bra och intressant kvinnoporträtt; Sarah (lysande spelad av Piper Laurie). Hon förebådar både en feminism och en cripactivism som egentligen inte finns i filmen och hon är med det en spännande person som ger filmen dess styrka. Sedan får Paul Newman säga vad han vill!

Ensam i Berlin

Betyg: 5 monument

Otto och Anna Quangel är ett arbetarpar i centrala Berlin vars son dör på slagfältet i Hitlers armé och beskedet slår sönder deras liv. Det är Hitlers fel! En natt textar Otto ett kort med orden "Ner med lögnaren Hitler, vars krig dödar oss!" Nästa dag placerar han kortet i en trappuppgång. Det blir 285 kort allt som allt, spridda över Berlin. En detektiv börjar jakten på landsförrädaren...

Det är en styv skildring av staden Berlin mellan 1940 och 1943, innan bomberna faller och människor på flykt kommer i kilometerlånga köer. Förtrycket i vardagen är totalt med nazister i olika skepnader: poliser, SS-män, och inte minst angivare.

Vincent Pérez har gjort en mästerlig film av Hans Falladas bok med samma namn, en måstefilm som också förbereder en för läsningen av romanen som tillför andra sidor än de som får plats i filmen. Att det är en engelsk film med engelska skådespelare funderade jag inte ens på. Det är alltför nära och gripande.

Tracks

Betyg: 2 monument

Jag vet inte om vägen över kontinenten följde den sjungna kartans linjer - som Bruce Chatwin skrivit om i "Drömspår". Men då en av de äldste stundtals följde med som vägvisare kanske det var så. Det är i vilket fall en brist att vi inte får veta. Varken varför vandringen genomförs eller hur den egentligen går till. Vi får följa Robyn Davidson och hennes kameler (och hund) genom obebodda (stundtals glest bebodda) landskap, öknar och karga stäpper. Men vi kommer varken henne eller landet särskilt nära. Närmast kommer vi kamelerna och det är ju i sig bra. Filmer med kameler är nästan alltid bra!

Vidsträckt landskap, fint foto, snygga kameler, men en brist på berättelse.

Legenden: Mörkrets härskare

Betyg: 2 monument

En sorts moraldiskussion om syndens straff, lagens kraft och den befriande kärlekens makt. Kanske en förenklad skildring av lag och evangelium, eller en än mer förenklad skildring av kvinnlig sexualitet. Men egentligen mest en ganska förutsägbar saga med fånigt dum ondska (någon sorts troll) och småcharmigt dum godhet (någon sorts tomtar). Förvånansvärt välgjord, men i total avsaknad av gråskala, komplexitet och därmed liv.

Salvation

Betyg: 3 monument

Hämnd och hämnd och åter hämnd. Hämndens infrastruktur bara växer och här finns inte en tillstymmelse till evangelium. Det är till och med så att orden ur 5 Mos 19:21 "Visa ingen förskoning: liv för liv, öga för öga, tand för tand" citeras affirmativt. En grym historia om landaffärer, oljefyndigheter, rädsla, feghet och i viss mån mod. Men mest hämnd.

Snyggt filmat och ett snyggt utförande av den gamla militära  ordern "ålning medelst hasning". I övrigt mest märkligt att det är en dansk westernfilm med Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt som två danska bröder vilka emigrerat till Amerika efter tysk-danska kriget. O c h en lysande slutscen, medan eftertexterna rullar.

World Invasion: Battle Los Angeles

Betyg: 4 monument

Vi kastas in i ett kaos där ingen ser någonting, där alla ropar order och där ingen vet vem fienden är, men alla blir beskjutna. Det är riktigt otäckt och därför realistiskt, även om hjältemodet nog inte är det. Hela världen attackeras av rymdvarelser som vill åt det vatten vi har på jorden. Vi får följa striden om Los Angeles. En strid som tycks hopplös så när som på en handfull marinsoldater vilka leds av en sergeant som ledde sin senaste trupp rakt in i döden. Det handlar om skuld och om rättfärdiggörelse (dock inte i första hand i luthersk mening), om tvivel och misstro, om hjältemod och vänskap, om död och sorg.

... och om ledarskap. När allt är kaos, när ingen vet, när allt är mörker - då måste beslut fattas, oavsett vilka, men de måste fattas. Det är beslutet som sådant som kan betvinga kaos. Som när Skaparen beslutar sig att ur kaos skapa ljus. Något uttalas, någon utstakar en riktning och det blir möjligt att uthärda kaos. Det ges en möjlighet.

Min pappa Toni Erdmann

Betyg: 4 monument

Efter att ha sett trailern är det lätt att tro att det här är en burlesk komedi. Men det är i grunden en mycket allvarlig film om vad som är viktigt i livet, t ex relationen till våra närmaste. Pappa Winfried/Toni klär ut sig och wallraffar i dottern Ines konsulttillvaro i ett multinationellt oljebolag i Rumänien. Hennes lyxiga och på många sätt världsfrånvända liv kontrasteras mot fattigdomen i Bukarest på ett stillsamt och okommenterat sätt. Bl a när Ines tittar ut genom fönstret i det överdesignade konferensrummet och vi ser människor kåkstaden nedanför. Och när Winfried/Toni träffar arbetare på ett oljefält, ett av hans i filmen många oväntade och oförglömliga möten med människor.

Tonis taffliga försök att nå fram till sin dotter, som han är övertygad om inte mår riktigt bra, och Ines bakvända försök att hitta sig själv, bär genom hela filmen. Efter nästan tre timmar tillsammans är det till slut som att skiljas från två riktigt goda vänner. Hej Toni och Ines, jag hoppas allt är bra med er!

Dödspolarna

Betyg: 5 monument

Breda slipsar, Den helige Franciskus, spagetti vongole och sunkiga bakgator i Little Italy, New York. Det börjar i bön, eller snarare i ett samtal med Frälsaren och fortsätter sedan så filmen igenom - genom slagsmålen och utpressningarna, genom misslyckandet och möjligheterna, genom leken och allvaret. Det är fantastiskt skådespeleri, särskilt Robert De Niro som Johnny Boy. Men det är också en tät, tung berättelse om smågangsters, vänskap och omsorgen om de annorlunda. Allt till ett lysande soundtrack.

Mest intressant är det direkta citatet från Joh 18:33-36 (dialogen mellan Jesus och Pilatus) som spelas upp vid bardisken på festen för den hemvändande vietnamnsoldaten, och flickan med Downs syndrom som är statist i en av gatufestivalscenerna. Inget av detta väntade jag mig i en amerikansk gangsterfilm.

Det enda bekymret är den svenska titeln, "Mean Streets" är betydligt bättre.

Tyrannosaur

Betyg: 4 monument (på väg mot 5)

Våldsam och deprimerande - men trots allt hoppfull.

Så skulle jag beskriva Tyrannosaur, den brittiska filmen från 2011. Jag har läst om den, och valt bort den p g a dess våldsamhet. När den nyligen fanns på Svtplay så såg jag den, och ångrar mig inte. Det är svårt att beskriva hur en så våldsam och deprimerande film ändå kan ge hopp. Och det måste vara ännu svårare att gestalta det. Jag är full av beundran inför författaren och regissören Paddy Considines och de två huvudrollsinnehavarnas (Peter Mullan och Olivia Colman) insatser.

Gåtan Ragnarök

Betyg: 3 monument

Svindlade vackra bilder från Finnmark. Dock är det inte skönheten som är poängen, snarare att det är en gränstrakt; geografiskt mellan Ryssland och Norge, tidsmässigt mellan vikingatid och nutid och nog också en sorts psykologisk gränstrakt mellan relationernas sammanbrott och sammanhållning. Men egentligen en film om en pappa och en tonårsdotter. Eller helt enkelt en äventyrsfilm om arkeologer, vikingagravar, ett hiskeligt monster och bra barnskådespelare.

En runsten som tros vara en karta visar sig vara en varning. En vän som tros vara pålitlig, visar sig vara den som sviker. En pappa som aldrig håller vad han lovar, visar sig vara den som räddar.

Den mest teologiska referensen är till Uppenbarelseboken (Upp 20:2), det närmaste Ragnarök vi kommer i Bibeln.

The Homesman

Betyg: 4 monument

Tre psykiska sjuka kvinnor fraktas i en låst vagn genom ett landskap som lika väl hand kunnat vara hav. Oändliga vidder, horisonten som aldrig kommer närmare, inga träd, bara gräs, gräs och gräs. Gräs som dessutom är vintertorrt och inte ger något foder åt mulorna och hästarna. En man och en kvinna för vagnen över prärien, var och en av sina skäl. Kanske handlar det om frälsning, kanske om försoning. I vilket fall är det en resa som förvandlar dem, omgivna som de är av böner och förbannelser.

Det är stundtals vidrigt grymt, stundtals uthärdligt men ändå mest sorgligt.

Märkligast är byggnaderna, den pyttelilla kyrkan i byn och det ytterst märkliga Fairfield Hotel - hade det enbart varit för dem hade filmen definitivt kallats absurd. Men den är långt därifrån.

Only Lovers Left Alive

Betyg: 2 monument

Det är mycket vackert filmat. Men det hjälper knappast upp en obefintlig handling och ett oerhört segt förlopp. Vampyrer, jodå, men de är slöa och ganska ointressanta. Det enda intressanta är deras uråldrighet och att vi får reda på vem som egentligen skrev Hamlet och vem som inspirerade Schubert. På något vis är musiken central, liksom gamla elgitarrer och dans. Men varför begriper ingen.

Adam och Eva är huvudpersoner i ett övergivet Detroit. Det roligaste är att de passerar Jack Whites hus, men det mesta förblir mest patetiskt och tråkigt. Och när en alltför utstuderad produktplacering dyker upp förlorar jag intresset helt. Trist.

Into the White

Betyg: 3 monument

Snö och oändliga vidder. Några soldater isolerade under en snöstorm i en hytte i de Norska fjällen. En maktkamp som böljar fram och tillbaka där övertag också betyder ansvar. Det blir enklare när de lägger ner vapnen och möts över både nations-och klassgränser. Men bara i stugan, så länge de är isolerade. Sedan träder gränserna fram igen. Men försoningen var ändå möjlig en kort stund.

Antydan till existentiellt drama men mest tröttsam manlig vänskap, dock några snygga scener när de klär om till middag, eller när den tyske officeren frågar sin engelske kollega "Är din halsduk av siden?" och svaret kommer som en pisksnärt: "Självklart!". Dessutom en bra kommentar till fjärde budet (5 Mos 5:16) och ett intressant utnyttjande av klassmakt - det är riktigt njutningsfullt.

Avengers - Age of Ultron

Betyg: 2 monument

I stort sett obegriplig handling. Mycket saker som går sönder; laboratorium, pendeltåg, bilar, städer, robotar... Men varför är lite svårare att förstå. Viljan att skapa den goda kraften visar sig resultera i ondska. Bara det är ju i sig ett intressant tema. Men det är för disparat, för mycket explosioner och sammanbitna ansikten och alldeles för många uppgivna superhjältar som slutligen segrar i alla fall. Intressant är istället bibelreferenserna; Noa-berättelsen apostroferas (1 Mos 6:5 - 8:22) och Jesu ord om Petrus citeras: du är "Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka" (Matt 16:18) - men fråga mig inte varför!

Märkligast är det flygande lastbilssläpet. Annars är det ganska tråkigt.

The Forbidden Kingdom

Betyg: 2 monument

Inledningen känns stulen från "Den oändliga historien", men det handlar inte om en bok och fantasins obändiga kraft utan om en stav och möjligheten att bli odödlig. Alltså inte lika intressant. Men det tuffa pojkgänget är där, den osäkre pojken är där, den märkliga affären med gammalt bråte är där. Kanske är allt detta arketyper för vår tid, eller kanske snarare 1980-talet?

I vilket fall, staven tar med vår motvillige hjälte till hittepåmedeltids Kina där Kung Markatta behöver staven för att befrias ur sin förtrollning. Onda krigare med odödlighetselixir står honom emot och ett brödra- och systerskap krävs för att med gong fu besegra de onda jadekrigarna. Ganska förutsägbart, ganska fyrkantigt, ganska mycket låtsasdålig engelska.

Idémässigt är den intressantaste kommentaren den att saknad och minnen är det som gör oss odödliga, vi behöver inget elixir. Så egentligen var alla strider onödiga!

Black Coal, Thin Ice

Betyg: 3 monument

Mest vinter och vardag, mycket cigaretter och grådassigt ljus, ibland gröngult. Före detta polis söker lösa brottet som fick honom att lämna poliskåren, delvis för att ha något att göra. Blodigt, inte riktigt som vi trott, sorgligt och lite sjaskigt. Men en fantastisk fin dansscen mot slutet där allt det sjaskiga, allt våld dansas ut. Men våldet står väldigt lite i centrum, istället är det tristessen och vintern som aldrig tar slut. Dansen kan kanske hjälpa mot det också.

Märkligast är baren "Fyrverkeri mitt på dagen" - något som faktiskt också sker. Bisarrt!

Into the Wild

Betyg: 4 monument

En film om Den Amerikanska drömmen och samtidigt en mycket tydlig civilisationskritik, intressant att det går så bra att kombinera. Det handlar om den totala friheten men också om många sårade människor. Om den absoluta ensamheten men också om insikten att glädjen enbart kan delas. Sorgligt, förfärligt, vackert, tragiskt och stundtals begripligt. Jag tänker på Jesus möte med den unge mannen som ägde mycket (Matteus 19:16-24). Här följer han Jesu uppmaning, men inte Jesu spår. Hade han följt i spåren hade han begripit långt tidigare nödvändigheten av relationer. Ensamheten betyder död.

Men också om flykten från småborgerlighetens förljugenhet, en klassresa neråt och sanningens nödvändighet. Radikal och förfärlig på samma gång.

Flykt

Betyg: 2 monument

Hämnd, våld, död. Och ett förtvivlat men misslyckat försök att vara mor. Två flickor, en yngre och en äldre, tvingas fly för sina liv in i den stiglösa skogen. De rör sig i Digerdödens spår och möter ödegårdar och obegravda människorester under sin flykt. Händelser och tillbakablickar gör att jakten svänger helt om så att den jagade blir den som jagar. Då blir det mindre spännande, vi vet hur det kommer att sluta.

Egentligen handlar allt om hämnd. Hämnden som den enda vägen ut och bort. Hämnden som befriare och möjliggörare. Långt från kristendomens tal om förlåtelse - här finns en antydan till förståelse, men inte förlåtelse och det enda tecknet på kristendom är korsen på de hastigt grävda gravarna.

En klumpigt täljd trähäst och ett armborst är de ting som är mest laddade med mening - en mening som hör samman.

Cape Town Cops / Zulu

Betyg: 4 monument

Här speglas hela det moderna Sydafrikas historia i en våldsam polishistoria om brutala mord och hänsynslös droghandel. Som en dov resonans filmen igenom ljuder Sanningskommissionen med sitt frikännande och förlåtelse framför hämnd. I de förtvivlat magnifika slutscenerna når förlåtelsen vägs ände, eller? Det ges ingen referens till Matteus 18:22 om att förlåta sju gånger sjuttio gånger, men någonstans i bakgrunden ekar orden där ändå.

Det är otäckt, spännande och ovänat. Dialogen växlar mellan engelska, afrikaans och zulu, liksom miljöerna växlar mellan slum och lyxvillor. Den nya nationen skildrad utan kosmetika. Nationen som inte kan komma ifrån sin egen historia. Det är riktigt  bra, till och med Orlando Bloom är bra.

Belägringen av Jadotville

Betyg: 3 monument

Högt politiskt spel, kallt krig och FN i väpnad konflikt. Kongokrisen är ett faktum. Hjältemodiga soldater, falska politiker, en rätt stolpig Dag Hammarsköld (Mikael Persbrandt) och effekten av kontinuerlig förbön.

Grundhistorien är en skandal där irländska FN-soldater tvingas in i strid med Katangarebeller och lämnas helt i sticket mot en övermäktig fiende. Senare kommer de att anklagas för feghet. Först 2005 får de sin upprättelse.

Skuld, mod, feghet och politisk moral står i centrum. Det handlar om politik men det som skildras är ett krig. Så hör det samman.

Linje Lusta (A Streetcar Named Desire)

Betyg: 4 monument

Skam. Visst handlar det mer om skam än om lust. Skam över den man är och längtan efter ett annat liv. Egentligen är den svenska titeln missvisande, precis som de erotiserade bilderna av Marlon Brando i mörksvettig tröja och en trånande Vivien Leigh i sköra spetsar. Jag tycker nog att Linje Längtan hade passat bättre, men kanske inte en lika intresseväckande titel? Jag undrar också vad den hade översatts till idag, om den hade översatts? Nåväl, det är otoligt bra. Och fascinerande att en allvarlig och tung film, om missbruk, våld i nära relationer och psykisk ohälsa, gjordes 1951. Den har inga likheter de lättviktiga Hollywood-rullar från 40- och 50-talen som jag såg på TV på eftermiddagarna när jag var barn, och som jag älskade då. Men nu ser jag tusen gånger hellre den Stanelys (Brando) underliggande aggressiviteten och Blanche (Leigh) på gränsen till sammanbrott. Och inte minst Stellas (Kim Hunter, till vänster på bilden) slitsamma försök att medla mellan sin make och syster, och däremellan navigera i sitt eget liv. Heja Stella! Det är du som är hjälten i filmen. Hoppas det var någon som såg det även på 50-talet.

Jungfrukällan

Betyg: 3 monument

Skuld. Går det att leva vidare med den största skulden av alla, den att vara skyldig till någons död. Jag vet inte. Jag tror inte heller Ingmar Bergman visste, men han ville i alla fall utforska ämnet. Till sin hjälp tog han den medeltida balladen om Per Tyrssons döttrar, i alla fall om vi ska tro på Wikipedia, och ett gäng bra skådespelare. För trots det högtravande och teatrala uttrycket från 1960 är detta en film som det är lätt att leva sig in i. Den är både vackert ljus och obehagligt otäck. Väldigt otäck. Men i slutscenen finns en sorts frid och försoning som jag inte uppfattar som särskilt bergmansk. Och vackert filmat är det också, av Sven Nyqvist förstås.

Kollektivet

Betyg: 4 monument

Svek. Det handlar egentligen inte alls om ett kollektiv i en stor villa i 1970-talets Köpenhamn. Det här är ett klassiskt drama som lika väl hade kunnat utspela sig närsomhelst och varsomhelst i världen. Kollektivmedlemmarnas längtan efter trygghet och gemenskap (se den fina bilden ovan) kontrasteras mot svek och tragedi. Så berättas något som är en långt större berättelse än den om kollektivet.

Något annat mycket tilltalande är de fina skildringarna av barnen, som sitter uppkrupna i varsitt fönster på bilden. Det är inte enbart skådespelarnas förtjänst, även om både Martha Sofie Wallstrøm Hansen och Sebastian Grønnegaard Milbra spelar tonåriga Freja och den något yngre Vilads med den äran. Men om inte manus och regi hade tagit barnen på lika stort allvar som de vuxna, och skildrat deras upplevelser av det som händer och deras vänskap, så hade detta inte blivit en så bra film.

The Swedish Theory of Love

Betyg: 1 monument

Visst är det intressant med den svenska ensamheten, visst är det intressant med den svenska individualismen - men den startade inte med socialdemokratin på sextiotalet och dess främsta uttryck är inte sextio- eller sjuttiotalsförorter. Det är mycket mer komplext än så. Jag vill veta vad lutherdomen har för bidrag i detta, vad den geografiska utsträckningen och den relativa glesbygden har för betydelse. Likaså hur en internationell solidaritet kan förklaras med individualism.

Nå, intressanta frågor men ointressanta svar. Och dessutom en mycket bisarr utflykt till Etiopien som knappast har med saken att göra. Min enda tydliga tanke efteråt var att jag mycket hellre blir opererad av en läkare med själsångest än en glad läkare med borrmaskin och buntband!

I am Number Four

Betyg: 2 monument

Så oförarglig att jag knappt minns den. En sorts rar collegehistoria, med lite action, om en utomjording som jagas av andra väldigt otäcka utomjordingar. I viss mån en nördarnas seger över musklerna, och en sorts referens till Kristi Himmelsfärd - dvs att stå ensam kvar med uppdraget. Men mest oförargligt och tråkigt. Och ett alldeles för fräscht ambulerande tivoli - det är fantasy!

The Wolf Pack

Betyg: 4 monument

På något vis som en grym version av "Be Kind Rewind" - fast på riktigt. Det är otäckt och klaustrofobiskt, samtidigt förlösande och kreativt. Sju syskon lever instängda i en lägenhet på Manhattan. Deras bild av världen får de genom de tusentals filmer som de ser tillsammans och sedan spelar upp i lägenheten med hemmagjorda kostymer, bla en fantastisk Batman-dräkt gjord av en avlagd yogamatta och några flingpaket. Pappans auktoritet avtar med åren och alkoholkonsumtionen, och i filmens slutscener anas befrielsen och möjligheten att leva någorlunda normala liv.

Pappans väg från Bagwan och rädslan för samhällets kontroll till en bitter förlorare som skyller ifrån sig med hjälp av Jesu ord på korset (Lukas 23:34) är beklämmande, men för barnen befriande. Han för ett resonemang om att bli förlåten för han inte vet vad han gjort, vilket skorrar falskt. Förlåtelse kräver "syndamedvetande" enligt klassisk kristen själavård. Sådan saknas helt.

8 Mile

Betyg: 4 monument

Det är Detroit, det regnar mest och det finns fortfarande arbete i bilindustrin. Men egentligen är det en kärlekshistoria som så många andra, eller en berättelse om hur vägen till framgång är kantad av misslyckanden, eller en skildring av manlig vänskap...

Jag kommer att tänka på Johan Asplunds något udda bok om "hälsningsceremonier och mikromakt" och hur jag brukade hitta på sånger för barnen när de skulle sova. Långt från fräna rap-battles, men ändå i samma grannskap. Här finns också omtanken, värmen, hoppet och viljan "to be straight with the Lord" (oöversättbart). Bäst är dialogen, ljuvligt grov i mun!

Två saker sticker ut. Dels att det förekommer förvånansvärt lite droger,  dels att det är klasstillhörighet och klassmedvetenhet som avgör i slutänden.

Speglingar

Bilden lånad från Broos Film

Betyg: 4 monument

Speglingar av Sara Broos är en stor film. Den är som en rysk gumma, med nya berättelser inuti dem som tidigare berättats. Eller som Pandoras ask, full av sorg och smärta som flyger ut över världen när asken öppnas – och till sist återstår bara hoppet i botten av asken. Titeln är mycket väl vald. Inte bara för att moderns Karin Broos’ liv speglar sig i dotterns Saras liv, utan lika mycket för att deras respektive konstnärskap kan ses som speglingar av livet. 

I filmen finns bilder som på många sätt liknar eller försöker efterlikna Karin Broos tavlor, ofta fyllda med vattenspeglingar och skuggspeglingar. Men Sara Broos har också ett alldeles eget bildspråk som jag gärna hade sett mer av. Och då tänker jag inte på de frekvent förekommande dubbelexponeringarna (också en form av speglingar) utan t ex slutscenen med den vitklädda familjen, som tittar på gamla familjefilmer i det gröna landskapet.

Men det som berör mig mest är Karin Broos ambivalenta och ärliga inställning till sitt eget åldrande som hon uttrycker på ett väldigt direkt sätt men också mer symboliskt.

Kontakt

Betyg: 4 monument

William Ockham

Kanske är det så att SF-filmer är de som på det mest grundläggande viset diskuterar teologi, dvs Guds möjliga existens. Här ges ett brett spektra av teologiska ståndpunkter från skolastikern William Ockham till Don Cupitts kristendom utan gudstro. Märkligt, men förvånansvärt teologiskt välgjort. Men egentligen handlar det om radiosignaler. Först amatörradiosignaler, sedan signaler ut i rymden och sökandet efter liv "out there". Vad händer då om signaler utifrån uppsnappas? Är de trovärdiga? Vad får de för politiska konsekvenser? Påverkar det vår syn på Gud?

Vad är sanning? Har vetenskapen sanningen? Om inte, var finns sanningen då? Sanningsfrågan diskuteras, men egentligen står människan som existentiell varelse i centrum; vårt behov av gemenskap, vår sorg och vår förtvivlan över dödens realitet. Stundtals vackert, någon gång patetiskt, men mest intressant.

Jodie Foster glänser över de andra, men här finns också en mycket porträttlik Bill Clinton och en modern variant av Kapten Nemo.

One More Time with Feeling

Betyg: 4 monument

Det börjar med att berättelserna inte längre håller. Verkligheten är för rapsodisk. Sorgen splittrar också berättaren så att han inte längre riktigt vet vem han är - då blir berättelserna skärvor, glimtar, ord - men så vackra och så tunga:

With my voice
I am calling you

orden från sången "Jesus Alone" löper genom filmen som är en sorts konsertfilm före konserterna. Sånger, samtal, bilder, minnen. Allt (nästan) i svart-vitt. Allt präglat av sorgen över en död son. Och så denna röst som ropar, ropar.

Fantastiska fyran och Silversurfaren

Betyg: 2 monument

                                                             Johan Zachrisson = Zilverzurfarn
Handlar det om kapitalismkritik, knappast. Är det en film som ställer sig kritisk till det globala miljöhotet, kanske. Men mest av allt en film som menar att alla människor alltid har ett val, en sorts grundläggande liberal idé. Däremellan ganska fånigt, tramsigt och som vanligt stereotypa personporträtt. Silversurfaren är den mest personliga av dem alla, märkligt nog, trots att han mest liknar en staty.  Men i slutscenen står han på sin surfingbräda av flytande kvicksilver likt en Kristus med armarna utsträckta som ett kors och går mot sin undergång - och världens frälsning.

Jorden hotas, fantastiska fyran är upptagna av personliga motsättningar och ett bröllop. Sedan löser sig allt i slutet. Trist och mycket andefattigt. Synd, Silversurfaren är ju en spännande figur. Och det hade kunnat bli en intressant diskussion om funktionsvariation, men det blir det inte. Lyssna hellre till Zilverzurfarn när han spelar i Dag Vag än se filmen!

Winter in Wartime

Betyg: 4 monument

En pojke med sin cykel, en pojke med sin häst, en pojke med sitt uppdrag. Runtomkring pågår en sorts vardag med människor i ständig rörelse på flykt undan kriget. Men skogen är tyst och stilla. Snön döljer spår och ljud. Som på lek blir han indragen i motståndet mot den tyska ockupationen, men han är för ung, för naiv. Eller?

Det blir en finstämd och ganska grym illustration till orden i profeten Jeremias kallelse "Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig" (Jer 1:7) och med det en skildring av mellanrummet mellan barn och vuxen. Vackert, särskilt vinterljuset över vägarna och det holländska flacka landskapet, sorgligt och spännande när det visar sig att vän är fiende.

Before the Devil Knows You are Dead

Betyg: 4 monument

Det blir, som i de flesta filmer där Philip Seymour Hoffman är med, mer ett kammarspel än en thriller. Fantastiskt skådespeleri, täta dialoger - ibland över telefon, och en berättarteknik där vi vet vad som ska hända men ändå förvånas över händelserna. Väl gjort, bra dialog, men en rätt trist kvinnoskildring.

En sorts bitter kommentar till Fjärde budet i 5 Mosebok 5:16 om att hedra föräldrarna.

Star Trek - Beyond

Betyg:4 monument

Gravitation och sammanhållning är en sorts centrala begrepp. Gravitationen som rörelse, sammanhållningen som idé. Rymdskeppen rör sig, faller, upplöses, liksom varelserna (människorna och de människolika). Sammanhållningen är det som kan motverka sönderfallet. Samtidigt är det just gravitationen som driver ut ondskan (om det nu handlar om ondska) i yttre rymden där den faller sönder.

Vi kan också säga att det handlar om demokrati kontra fascism. Här finns en tydligt demokratisk agenda där till och med fackföreningsrörelsens gamla slogan "Unity is strength" citeras mer än en gång. Intressanta nya världar, några lite fåniga varelser, märklig rymdteknik men i centrum står ändå relationerna, trots det äventyrliga och alla rymdstrider. Det är bra.

Kanske är det en film om vänskap, om det kloka beslut som Jesus tog när han sände ut lärjungarna två och två (Mark 6:7). Karriär och plikt kan locka bort, men vänskapen är starkast.

Ip Man 3

Betyg: 3 monument

Hong Kong sent femtiotal. Gängvåld och kriminalitet, mutor och korruption och bakom det hela står som vanligt de vältaliga och välutbildade engelsmännen. Det är mycket tydligt antikolonialt även om politiken nog är än mer frånvarande här än i de andra Ip Man filmerna.

Ip Man slåss för sin heder och för det rättfärdiga och kryddar sitt tal med konfucianska sentenser. Men när han säger att "världen tillhör dem med rena hjärtan", ligger Jesu ord i Matteus 5:8 om de renhjärtade som ska se Gud, närmare sanningen - om vi betraktar hans hustru Cheung Wing-Sin som renhjärtad. Ip Man besegrar alla till slut (står till och med emot Mike Tyson), men cancern kan han inte besegra.

Intressantast är Oxgrodssoppan och att det är mer en saga än de tidigare filmerna, samtidigt som de alla bygger på en verklig person.

Gudarnas krig

Betyg: 2 monument

Episkt, mytiskt och ganska mycket sent 70-tal. Vi möter bland annat Medusa, Kraken, Pegasus, Kerberos och Caliban. De är alla illa gjorda och de ställer till en viss oreda i mytologin då de tillhör olika ursprungsberättelser. Men det spelar ingen roll Perseus besegrar dem alla och får naturligtvis sin  Andromeda i slutet, men det visste vi från början. Så har de ju också blivit bevarade som stjärnbilder!

Det är mer teatralt än spännande och vi möter goda skådespelare (Lawrence Olivier) som spelar riktigt dåligt med en pretentiös dialog som ingen egentligen förmår bära upp. Här finns en antydan av antikt drama, men den antydan är mest fånig.

Jag måste säga att de flesta moderna superhjältefilmer är bättre.

Bland män och får

Betyg: 3 monument

Vardag, stumhet, rutiner. Ganska långsamt och kärvt så att käkarna skrumpnar. Men också vackert om bröderna som bor grannar men inte talat med varandra på fyrtio år. Om försoningens pris - som en kommentar till Jesu ord ur Bergspredikan (Matt 5:23-24). Men mest handlar det om fåren, kärleken till fåren, omsorgen om fåren. Och katastrofen!

Men jag kan tycka att det finns ett problem när modernitet och solidaritet framställs som övermakt och den goda makten är den som tas i egna händer. Så ser inte jag världen. Vackert, teologiskt fint men politiskt tveksamt.

Mad Max

Betyg: 2 monument

Spikraka vägar. Mycket bilåkning. Kanske är det därför de onda kör motorcykel. Om alla andra kör bil blir motorcykeln annorlunda och subversiv. Eller så ligger det helt enkelt något objektivt hotfullt i ett gäng motorcyklar som närmar sig i lös formation, det okontrollerbara, hastigheten, dånet från motorerna...

Vi befinner oss i en  knapp framtid i en sorts polisstat där grymheten avlöses av rara familjescener tills de förs samman och en hämnare, Mad Max, föds. En hämnare med syftet att vara lika grym tillbaka. En sorts kommentar till Mika 5:15 om att ta "hämnd på de övermodiga". Filmen förbjöds på svenska biografer när den kom 1981.

Det är svårt att förstå att en så träaktig Mel Gibson någonsin fick göra en film igen, men fortsättningen känner vi till och den är ju faktiskt betydligt bättre. En sorts utveckling i det.

Harmonica - en hämnare

Betyg: 4 monument

Först är det ljuden; en flugas surr, gungstolens knirkande, klirret av kristallkronan i den överdådiga tågvagnen, fotstegen på taket, ånglokets frustande på tomgång... Sedan är det svetten och ansiktets fåror. De godas ansikten. De ondas ansikten. Och långsamheten, den nästan plågsamma långsamheten som i vår snabba tid enbart är befriande.

I grunden ett spel om land där järnvägen dras fram. Pistoler, hattar, dollar, hästar. Men egentligen en film om manlighet, mycket primitiv sådan. Henry Fondas sista replik innan han blir skjuten är "I'm just a man", sedan försöker han skjuta sin motståndare. Det är intressant att det vi lite nedlåtande kallar "spagettivästern" egentligen är en kompromisslös uppgörelse med klassisk manlighet.

The Dressmaker

Betyg: 2 monument

Snygga klänningar och småskurenhet. Fantastiska tyger och inskränkthet. En historia om kvinnan som drevs bort från byn som barn och nu återvänder. Något hände som drev henne bort, långsamt nystas det upp samtidigt som hon med sin sömmerskekonst försöker få en plats i byns gemenskap. Eller försöker hon det? Å ena sidan kan vi se filmen som en kommentar till Jesu ord om att inte vara profet i sin hemstad (Luk 4:24), men det stämmer inte riktigt. Mer rätt är att säga att det är en kommentar till 5 Mos 5:20, det åttonde budet om att inte vittna falskt. Eller så handlar det helt enkelt om hämnd... och snygga klänningar!

Det är egentligen en ganska absurd historia, tyvärr är skildring alltför realistisk. Hade varit bättre att berätta den som den saga den är. Och sagor behöver inte vara så låååånga.

Närkontakt av tredje graden

Betyg: 3 monument

Det börjar i öknen och slutar på en bergstopp - ett tydligt bibliskt perspektiv. Ökenvandringen och gudsuppenbarelsen på bergets topp återkommer i flera bibelberättelser, särskilt tydlig i Moseböckerna. Kanske handlar det om dikotomin livets vardaglighet och det heliga? Och visst är vardagligheten påfallande, men också heligheten i slutscenerna där elorgeln och rymdskeppet genomför en sorts uppgradering av "duelling banjos", medan alla människor rör sig som i en dans i ultrarapid.

Det som slår mig mest är, förutom de breda slipsarna, den oerhörda välvilja som strålar ut från alla. Här handlar det om ett välkomnande av de andra, en nyfikenhet gentemot främlingen. Inget våld, inget hot - bara stilla dans, musik som kommunikation och ett ytterst frivilligt offer. Borde vara fantastisk, men är tyvärr ganska tråkig. Synd!

Tomb Raider - The Cradle of Life

Betyg: 2 monument

Egentligen fantastiskt! En kvinna som står emot alla män, som slår först och hårdast, som är smartare och som vinner varje strid. Men ack så tråkig! Både unken ur ett etniskt perspektiv och totalt humorbefriad.

Iallafall; arkeolog med smak för gravplundring få nys om Pandoras ask, finner en "karta", löser koden med hjälp av avancerad datateknik och kunnig men smått enfaldig medarbetare. Men ruggiga skurkar (som vill släppa lös alla världens sjukdomar) är dem på spåren som leder via Kina och Hong Kong till Afrikas hjärta. Ingen egentlig dialog, inte mycket till sammanhängande handling, men en hel del slagsmål och sönderskjutna laboratorier.

Kanske bör det tilläggas att filmen som är en uppföljare bygger på ett TV-spel. Det blir sällan så bra.

Heat

Betyg: 4 monument

En central scen är när mamman till den prostituerade tonårstjejen förtvivlat bryter sig fram för att se sin mördade dotter; poliskommissarien håller om henne utan att säga något och för, liksom ömsint, bort henne från platsen. Grymt, förtvivlat, våldsamt och mycket fysiskt - och i grunden relationellt. Egentligen en film om  livets mening, det svåra i att leva tillsammans och drömmen om något annat. Men på ytan en actionspäckad, våldsam polisfilm om kampen mellan skrupelfria gangsters och minst lika skrupelfria poliser i Los Angeles på 90-talet.

Bra manus, bra skådespeleri (både Al Pacino och Robert De Niro) och en fin skildring av det svåra att vara människa.

I inledningsscenen fångar kameran upp en Pietá - vid sjukhusentrén. Pietán en symbol för mänsklig relation och sorg i en grym värld. Passande.

King Kong (2005)

Betyg: 3 monument

Det börjar i depressionens soppkök och slutar, mer eller mindre bokstavligen, "on top of the world", åtminstone mätt efter amerikanska stadsplanemått. Men temat är inte framgång utan berättelsens makt, drömmens möjligheter, fantasins kraft. Då är alla klichéer tillåtna och de brukas ohejdat; de barbariska vildarna och den vita kvinnan, den motvillige och den fege hjälten, den rättrådige och den skrupellöse och så mycket monster du kan tänka dig - gigantiska kackerlackor och tusenfotingar, dinosaurier, blodtörstiga fladdermöss och så förstås Kong, kungen över den förtrollade, ociviliserade världen.

Men det är en tragiska historia. Civilisationen är så mycket starkare än fantasin, det vilda måste tämjas och friheten har sitt pris.

Mer klichéer än skådespeleri vilket gör Kong till den ende med ett känslomässigt register. Snygga monster och välgjorda monsterstrider annars saknas en hel del trådar i berättelsen trots att den är alldeles för lång.

Heartbreak Ridge

Betyg: 2 monument

Det är inte tubsockorna och de alltför tajta shortsen, det är inte 80-tals frisyrerna och den fördomsfulla dialogen, det är inte det förutsägbara eller det fånigt grabbiga. Det är inte den lite tradiga motsättningen mellan akademiker och riktiga soldater, det är inte arrogansen utan den patetiska skildringen av USAs invasion av Grenada 25 oktober 1983 som ger en dålig smak i munnen. Annars är det nog egentligen ett äktenskapsdrama och som sådant förutsägbart, men fint spelat.

Här finns dock en enkel, men ärlig kommentar till det femte budordet: "Du skall icke dräpa" (5 Mos 5:17).

Jag med

 Betyg: 4 monument

I grunden en enkel historia om kärlek på kontor. Men än mer en berättelse om normalitet och normalitetens gränser. Daniel har Downs syndrom och första dagen på nya jobbet blir han förälskad i en arbetskamrat som inte har någon diagnos men lever utanför normaliteten av andra skäl. De blir ett udda par i gränslandet mellan kärlek och vänskap. Tragiskt, på ett vis. Hoppfullt på ett annat.

Filmen har så klart ett ärende och stundtals lyser det igenom alltför väl i dialogen. Det är synd, men skådespelarensemblen, särskilt Luisa en av dansarna i Daniels brorsas danstrupp, väger upp. Det är så snyggt och verklighetsnära när hon gör upp med den överbeskyddande modern. Äntligen rollfigurer med funktionsvariation som spelas av skådespelare som har just det!