Betyg: 2 monument
Det är ganska fånigt och lite tonårstramsigt. Men illa genomfört från storyn till skådespeleriet. På något vis står livet och allt de håller kärt på spel, men det värsta som händer är att mobilen laddar ur. På något vis påminner det om Jesu ord i Matteusevangeliet 24:22 om tiden som förkortas. Eller det motsatta.
Betyg: 3 monument
Det är vackert med fjällen och havet och symboliskt när fåglarna ger sig av. Annars är det en del geoteknik som inte säger så mycket och en hel del klaustrofobiska scener i trånga utrymmen fulla av stigande vatten. När Kristian, geologen som egentligen lämnat jobbet som bergsskredsbevakare, vandrar genom det brinnande och totalt förstörda Geiranger kommer Lewi Pethrus psalm ur Den svenska Psalmboken till mig: "Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna..." (SvPs 254).
Betyg: 3 monument
Under Andra Världskrigets ökenstrider släpps en grupp amerikanska commandosoldater ner någonstans i den nordafrikanska öknen för att erövra och försvara en oas som kontrolleras av italienska styrkor. Alla de amerikanska soldaterna är italienare eller italienskättlingar och ska, efter att ha tagit kontrollen över källan, låtsas vara den italienska ursprungliga styrkan (så det gör inte så mycket att filmen är dubbad på italienska). Ett spännande upplägg om språk och nationslojalitet. Nu går det inte riktigt enligt plan, men det är välgjort och välspelat. Bäst är nog att vi får möta mänskliga tyska soldater och modiga italienare - det blir inte heller så enkelt för oss som tittare var lojaliteten ligger.
Här talas, eller snarare antyds frågor om klass och identitet, här citeras Goethe (ur sorgespelet Egmont) och vi får uppleva PTSD innan diagnosen fanns. Finast är den förbrödring som faktiskt blir möjlig i stridens våldsamma meningslöshet och den respekt som visas de döda. Kanske är det ett försök att leva efter Jesu ord: "Älska din fiende" (Matt 5:44)?
Betyg: 2 monument
En cowboy försvinner, han rider bort genom öknen och säljer både häst och stövlar för att resa hem till mor. En bra början, men vi får aldrig en chans att förstå varför. Nu är han ju ingen riktig cowboy, utan en avdankad B-skådis som fortfarande spelar in dåliga westernfilmer, men i alla fall. Filmbolagets försäkringsagent är honom snart i spåren och det börjar likna Twin Peaks, men det bär inte hela vägen. I staden Butte i Montana möter vår cowboy så en gammal flickvän och deras gemensamma son (som han inte känt till) och fler ur det förflutna. Men det är svårt att ta på allvar, ingen spelar särskilt bra - med undantag av Jessica Lange - och även om det är oerhört snyggt gjort, fint filmat, snygga färger så finns här ingen berättelse. Det känns mest som en trött hälsning till filmen "Paris Texas" med samma manusförfattare och regissör: Sam Shepard och Wim Wenders.
Här får vi en osentimental inblick i en krematoriearbetares vardag och en udda sång om Guds eviga väsen. Och det är nog bäst där, i de korta, glimtarna av absurditet - sedan blir det pretentiöst, snyggt och ointressant igen,
Betyg: 3 monument
Bäst är kröningen som berättas med stor inlevelse för allt tjänstefolk och den fantastiskt uråldrige ryske generalen som genast genomskådar Napoleons taktik, men som förblir ohörd. Och att Sveriges framtida kung Jean Baptiste Bernadotte, dyker upp vid minst två tillfällen. I övrigt kan jag inte avgöra huruvida det är historiskt korrekt, men många timmar och många eleganta kostymer är det i vilket fall.
Här talas franska, italienska, engelska, tyska och ryska men allt inleds med Jes 26:19 på latin.
Betyg: 4 monument
En trappuppgång någonstans i England sent femtiotal. Hyresgästen högst upp har mardrömmar och kan inte få någon värme i det utkylda rummet, han saknar gaspolett. I desperation knackar han på alla dörrar och råkar av misstag slå till en av grannarna, genast kallas polisen in och det blir alltmer dramatiskt kring den stackars frusne och förtvivlat förvirrade mannen i lägenheten högst upp. Brandkåren kommer och fler poliser, t o m med militär kallas in, men också en socialsekreterare.
Det är mellan socialsekreteraren och poliskommisarien dramat utspelar sig; vård eller våld. De liksom dansar fram i trappuppgången, än har den ene övertaget, än den andre - än dragna vapen, än inbjudan till samtal - samtidigt som mannen blir mer och mer desperat och klungan utanför på gatan blir större och allt otåligare och de boende i trappuppgången måste ta ställning; för eller emot. Det är oerhört spännande och välspelat. Och genom natten dånar kyrkklockorna olycksbådande.
Betyg: 4 monument
Vardagen, arbetet, poesin. Vad mer kan vi begära? Adam Paterson kör buss i staden Paterson. Bara det en film i sig! Han skriver vardagsdikter i pauserna på jobbet, går ut med flickvännens fula bulldog och dricker sitt glas öl på den lokala baren varje vardagkväll. Livet är inrutat, men fullt av mysterier, samtal och människor. Det är oerhört fint filmat med en koncentration på detaljerna. Små saker; en tändsticksask, ett ölglas, en glasyrstrut, en poesibok. Det är både lågmält och humoristiskt.
I centrum finns William Carlos Williams, som var läkare i Paterson men också poet. Dessutom är Allen Ginsberg född och uppvuxen i Paterson. Mycket poesi blir det och många bussresor samt en fullkomligt makalös uppvisning av tvillingar så att bibelordet i 1 Mos 25:24 blir mer än levande!
Betyg: 4 monument
Auktoritet och motstånd, förnedring och stolthet, klass och kultur, liv och död - men mest död. Vi får följa en amerikansk stridsvagnsbesättning under Andra Världskrigets sista och mest intensiva strider. Det är stundtals klaustrofobiskt, stundtals motbjudande och stundtals gripande. Men hela tiden med en sorts underliggande och pågående teologisk diskussion. Filmen skulle kunna ses som en undervisningsfilm i kristen etik, och hur den förhåller sig till krigets fasor och krigets grundidé (dvs döda fienden till varje pris, annars dödar fienden dig).
Förutom den underliggande teologin förekommer här Herrens bön och en bordsbön, direktcitat ur både Första Johannes brevet och Jesajas 6:e kapitel samt en intressant frågeställning om skillnaden mellan dop och frälsning. Och en väldig mängd pansargranater, förstås!
Bäst är nog Dons (Brad Pitt) panikångestattack - den bär vi med oss genom hela filmen när han vägrar visa sina känslor. Vi vet att de finns där!
Betyg: 4 monument
En ung aborigin ger sig ut på sin "walkabout", den långa ensamma vandring genom öknen och vildmarken som ska föra in honom i männens gemenskap. Hans väg korsas av en tonårig flicka och hennes lillebror, som flytt från sin våldsamma far ut i ödemarken. Redan här ser vi kontrasten mellan olika manligheter. Vi får följa de tre unga människorna på deras vandring genom ett på människor öde landskap, men rikt på djur och insekter. En annan kontrast mot inledningens scener från storstaden där djurens saknas men människor finns i överflöd. Det blir fler kontraster: liv - död, glädje - sorg, frihet - bundenhet, nytta - nöje, kärlek - förakt ...
En sorts "coming of age"-, eller kanske än mer "coming out of innocence"-berättelse (vilket understryks av A E Housmans dikt som läses i slutscenen) skildrad med en fin poetisk realism och en märkligt suggestiv collageteknik. Vackert, sorgligt och drabbande.
Bäst är alla djur som ständigt dyker upp, större delen av Australiens djurvärld visar upp sig. Just när jag tänkte "de har missat kragödlan", så dök den upp!
