23 april 2024

Rebecca (2020)

Betyg: 2 monument

Vi kan fundera över varför det ska göras en ny version av en redan mycket bra film. Tillför det något nytt? Finns här en annorlunda skildring? Förstås berättelsen på ett nytt sätt? Nej, blir svaret på alla dessa frågor. Istället så blir det en film som skiljer sig från den roman den bygger på genom att Maxim de Winter är för passionerad, Mrs Danvers för modern och Mrs de Winter för aktiv. Hela berättelsen bygger på dessa personers respektive personlighet och då blir det märkligt när de förändras. Det är ändå snygg gjort, med fina dekorer, vackra scenerier och eleganta kostymer. Trots det är de bästa delarna inledningens och avslutningens högläsning ur romanen.

Lisztomania

Betyg: 3 monument

Som om Hase å Tage mötte Jadorowsky och gjorde en film om europeiska klassiska kompositörer. Fånigt, roligt, smått obegripligt men med fantastisk dekor. Vi får följa kampen mellan en sexliberal Franz Liszt (Roger Daltray) och en från början komunistisk och sedan alltmer nazistisk Richard Wagner (Paul Nicholas). De börjar som vänner men slutar som fiender i en kosmisk kamp med musiken som vapen - förstärkt med bomber och kulsprutesalvor. Kanske är det en film om musikens makt med eldsprutande pianon och snabbskjutande elgitarrer, eller så är det en skildring av nazismens framväxt och musikens del i det, eller så är det helt enkelt en fredsmusikal, fast i såfall en ganska udda sådan.

Vi blir införstådda med skillnaden mellan aristrokrati och borgerlighet, blandar ihop ortodoxt med katolskt och får uppleva Ringo Starr som påve. Det är inte jättebra, men ytterst märkligt och i stort sett uppiggande, förutom antisemitismen i skildringen av Mendelssohn. Bästa repliken alla gånger är: "Piss off Brahms!". Märkligast är att Rick Wakeman (som gjort musiken) presenteras som Thor i rollistan, men som Siegfried i filmen.

22 april 2024

Oss svindlare emellan

Betyg: 2 monument

En ganska töntig historia där alla lurar alla, men med något sorts gott uppsåt. Ingen blir egentligen arg, allt blir bra i slutänden och den ende som förlorar något är banken. Däremellan åks det Taxi hit och dit, bjuds på bröllopslunch före vigseln och fuskas en hel del vid spelbordet. Gemytligt, men ointressant och ganska svaga rollprestationer. Intrigen skulle kunna ha blivit vassare med ett bättre manus. Dialogen är för lam - ingen screwball här inte!

Vi möter en präst som i och för sig kan cykla och en hel del sjungande damer. Bäst är tapeten med familjen Wagner på picknick - bara den är värd en film!

P.S. Jag inser nu att jag för åtta år sedan sett filmen och skrivit om den: Hi Diddle Diddle. Då tyckte jag den var bättre och tapeten fastnade redan då.

Taran och den magiska kitteln

Betyg: 2 monument

En tunn historia som har sin bakgrund i Walesisk muntligt berättande, samlat i Mabinogion. Här finns stora likheter med Disneys "Svärdet i stenen" från 1963, men det är varken lika bra gjort eller lika roligt. En grisskötare som tar hand om en magisk gris utmanar en ond härskare och med hjälp av en handfull udda vänner: féer, en märklig skogsvarelse, en försigkommen prinsessa och en fånig bard, besegrar han ondskan. Men det kräver ett kristuslikt offer - någon måste frivilligt offra sitt liv för de andra. Offerscenen föregriper Frodo och Gollums kamp i Domedagsberget i "Sagan om ringen", men omvänt - dvs de slåss inte, de är vänner, men en måste offra sig. Dock, för att följa kristuslikheten, så är också uppståndelsen en del av berättelsen.

Tunna karaktärer, tunn berättelse med mycket våld och en ondskans herre som är en kopia av Skeletor och skogsvarelsen Gurgi är en söt kopia av Gollum. Intressant är att 80-talet så tydligt lyser igenom med nyliberalismens köp och sälj idéer. När våra hjältar möter de tre häxorna som bevarat den magiska kitteln så blir det varken strid eller magisk kamp, utan ett köpslående. Affärerna framför allt!

20 april 2024

Faran från skyn

Betyg: 3 monument

Några ungdomar försöker förgäves få de vuxna i en amerikansk småstad att förstå att de står inför en katastrof. En katastrof som endast kan avvärjas med att allt kyls ner. Vuxenvärldens hånskratt är en del av filmens idé. Känns det igen? Jo, visst är det aktuellt, men filmen är gjord 1958 och handlar om en rosaröd slemklump från yttre rymden som landar i ett skogsområde i stadens närhet. Slemklumpen kan inte besegras, den slukar allt levande i sin väg, men den reagerar negativt på en sak: kyla.

I grunden en mycket fånig historia och ganska illa spelad av vuxna skådespelare i trettioårsåldern som spelar tonåringar. Typisk amerikansk femtiotalsfilm. Men det finns något i ungdomarnas förtvivlan och uthållighet i sin historia som känns positiv. Och när sedan slemklumpen forslas iväg till Nordpolen av Nationalgardet känns det som att "ack vore vi där!".

Nosferatu - Nattens vampyr

Betyg: 4 moument

Det börjar fantastiskt med mexikanska mumier och Popol vuhs musik. Långsamt, vackert och otäckt. Sedan fortsätter det; fortfarande långsamt och vackert, men mindre otäckt. Filmen följer ganska troget sin namne Nosferatu från 1922 och är med sina skuggningar och kameravinklar en hyllning till just den filmen och till den expressionistiska tyska filmeran över huvudtaget. Långsamheten är nog det som stannar kvar. Werner Herzog har aldrig bråttom i sina filmer, tiden är en del av kompositionen. Mest fascinerande är Klaus Kinski som greve Dracula, spröd och stenhård på samma gång.

Vigvatten, korstecken och välsignat nattvardsbröd blir vapen i kampen mot ondskan, men de kan lätt borstas bort eller slungas undan. Den mänskliga civilisationen har inte mycket att sätta emot, fåren och grisarna går ostörda på gatorna, de pestsmittade råttorna härjar fritt och i slutscenen ger sig Bruno Gantz iväg med greve Draculas smitta ut i världen. Ondskan dör inte så lätt!

Bäst är Popol vuhs musik. Helt genialisk!


17 april 2024

Bram Stoker's Dracula

Betyg: 2 monument

Filmen handlar i grunden om frälsningen, om att bli befriad från det jordiska och omsluten av Guds godhet. Detta förvägras den unge Draculas vackra hustru av den dogmatiska kyrkan då hon tagit sitt eget liv. Grevens förtvivlan leder till ett hat mot kyrkan, Gud och människorna - men i botten en förtvivlad kärlek och saknad. När han 400 år senare som uråldrig hamnskiftare möter en kvinna så lik hans Elisabeta att de tycks vara samma person är det han som slutligen får känna frälsingen och lämnar sin odödlighet. Vackert på ett sätt, lite förenklat på ett annat.

Det är förvisso, som någon skrivit, ett fyrverkeri av färger och rörelse, men det hjälper inte. Historien är osammanhängande och skådespeleriet håller inte. Anthony Hopkins spelar över, Keanu Reeves spelar inte alls och Winona Ryder övertygar inte. Jag ser med större behållning Nosferatu från 1922.

16 april 2024

Mickey and Nicky

Betyg: 4 monument:

Ett kammardrama med egentligen bara två skådespelare: John Cassavetes (Mickey) och Peter Falk (Nicky). Alla de andra - från den lejda mördaren till deras respektive fruar - är en sorts stafflagefigurer som på olika vis understryker Mickey och Nickys relation. Allt utspelar sig under en natt och mest på sjaskiga hotellrum, barer, nattbussar och regnvåta, knappt upplysat gator. 

Mickey har lurat sin gangsgterboss, är livrädd för vedergällningen och har låst in sig på ett hotellrum. Hans enda chans är att barndomsvännen och kumpanen Nicky ska kunna rädda honom. Så småningom blir vi varse att en lejd mördare faktiskt är ute efter honom. De två gamla vännerna bestämmer sig för att gå på en midnattsbio och sedan få Mickey ut ur stan. På bion väntar mördaren, men de kommer aldrig dit. En mängd olika infall för dem runt i staden bla till den nedsläckta kyrkogården där de med hjälp av ljuset från en tändare letar efter Mickeys mammas grav. Men mördaren hinner slutligen upp dem och lojaliteten till deras gemensamma gangsterboss visar sig starkare än vänskapen. Sorgligt, men välspelat.

Bäst är när Nicky vid graven försöker komma ihåg orden i Kaddish (den judiska begravningsbönen) medan Mickey inte kan sluta prata om sin mamma.

13 april 2024

Stromboli

Betyg: 4 monument

Det är sällan jag ser en film där bön är en av huvudhandlingarna. Bönen är ständigt närvarande, i bävan inför naturens krafter, i tacksamhet över den lyckade fiskefångsten och i den långa slutscenen med Ingrid Bergman ensam på vulkanens topp som i stort sett är en bön från början till slut om hjälp och mod att stå ut eller kraft att ta sig vidare. Vilket vet vi inte. Den borgerliga och intellektuella Karin (Ingrid Bergman) gifter sig med en fattig fiskare för att slippa ur det interneringsläger hon är satt i som statslös i Italien efter kriget. Med giftermålet blir hon fri, men hamnar i ett värre fängelse på ön Stromboli. Ön har inget att erbjuda henne förutom sten, fattigdom och påtvingad ödmjukhet. 

Det är en film med stark existentiell kraft: Hur ska människor kunna bryta sig ut ur traditionens fängelse när allt de har är fattigdom, analfabetism och okunskap. Samtidigt skildras det hårda livets kollektivitet som en styrka och bundenheten till jorden som en längtan. Modernitet står mot tradition. Klass står mot klass. Och över det hela vakar en Gud som säger "jag blev funnen av dem som inte söker mig, jag visade mig för dem som inte frågade efter mig" (Rom 10:20 eg Jesaja 65:1). Karin frågar inte efter Gud, men något sker på berget - bergstoppar är platser där Gud brukar låta sig finnas. Hur hon sedan väljer att göra, vet vi inte. Men hon har sett en skönhet, överlevt en natt på berget. Kanske är hon starkare, eller mer ödmjuk...

11 april 2024

En iskall i Alexandria

Betyg: 4 monument

En brittisk militärambulans färdas genom öknen på väg mot Alexandria, uppdraget är en aning oklart, men de måste ta sig igenom minfält, fiendeland, sträckor av kvicksand och svårframkomlig saltöken. Problemet är att den ena sjuksköterskan är död, kaptenen är alkoholiserad, en av de övriga är troligtvis spion och själva bilen ett vrak.

Mycket svett under ökensolen, skarpa skuggor och obarmhärtigt ljus, långsamma förflyttningar över minerad mark och tunga spadtag i sanden. Det händer inte så mycket, spänningen ligger i relationerna i gruppen. Hur de skiftar och slutligen får sin konsekvens. Anmärkningsvärt är att tyskarna beskrivs som humana - det kunde man alltså göra redan 1958!

Vi får vara med om en gravinskrift med läppstift, Psaltaren 23 nästan korrekt återgiven och se hur ens ungdoms bus "socker i tanken" sätts i verket i en stor skala. Bäst är ökenkängorna - det är klart att så snygga skor vann kriget!

08 april 2024

Prisoners of the Lost Universe

Betyg: 2 monument

En kvinnlig reporter söker upp en vetenskapsman för en intervju, men han - och senare hon - råkar transporteras till en parallell värld. Den nya världen är lik den gamla, men här och där i naturen tycks någon ha gjort konstinstallationer - men det visar sig vara en sorts frukter eller bär som kan användas på oväntade sätt. Dessutom finns det fantastiskt otäcka monster i den nya världen och människor som talar engelska (!) - en del snälla, andra onda. Efter några strider och tillfångataganden så lyckas hon tillsammans med sin plötsliga pojkvän ta sig tillbaka till vår värld, men professorn blir kvar. Även om vi nog inte riktigt förstår hur det går till.

Skådespeleriet är ungefär lika uselt som monstren och storyn. Det är stolpigt, svårbegripligt och ganska fånigt. Men det exploderar en hel del på slutet och en av varelserna i den nya världen heter Malaki, precis som en av profeterna i småprofetboken i Bibeln - det borde betyda något. Vad vet jag inte.

07 april 2024

Z - Han lever

Betyg: 5 monument

En vänsterpolitiker mördas vid ett politiskt möte. I jakten på mördaren leder spåren allt högre upp i den militära och politiska hierarkin. Det är oerhört elegant gjort och spännande som få filmer jag sett. Militären och regeringen sitter på makten, men de tvingas ständigt till reträtt på grund av en oförvitlig undersökningsdomare, en urtrist byråkrat. Just kontrasten mellan de hetlevrade kommunisterna i oppositionen, de maktspelande generalerna och denne petimeter är det som bär filmen och spänningen. Skorna är lika välputsade som samvetet bör vara inför Gud.

Det är sällan en politisk film blir så bra - men här har Costa Gavras lyckats med allt från Theodorakis musik, till stämningen och rollerna. Det blir en hyllning till rättvisan och demokratin och känns kusligt aktuell med högerradikala lynchmobbar och makthavare som slirar på sanningen. Elegantast är de inledande orden om att "all likhet med nu levande personer är m e d v e t e n". Filmen har en verklig förlaga i mordet på den demokratiske politikern Grigoris Lambrakis 1963. Och i eftertexten läses upp sådant som militärjuntan i Grekland förbjöd på sin tid (1967-74): långt hår, minikjolar, Sofokles, strejker, Euripides, popmusik, den nya matematiken, Pinter, Aristofanes, sociologi ... och bokstaven Z.

De ohängda

Betyg: 4 monument

Tänk er en Westernfilm med manus av Samuel Becket inspelad i en sandgrop i Finland - om det nu går att tänka sig. Det går tydligen att göra film på det viset. I en vag framtid slår två vilsna existenser, Lone Ranger och Tonto, på sätt och vis följe med en tredje, Gonzales på väg till den "stora" och svåruttalade staden Helsinkigradstad. Dock går de mest i cirklar, först med häst och vagn, sedan med enbart vagn och sist blir de av med vagnen också, men de kommer inte närmre. Istället återkommer de till utgångspunkten. Då är relationerna i viss mån förändrade och de är kanske inte riktigt lika vilsna.

Det är helt absurt, mycket konstigt, men ömsint, och ytterst välspelat - särskilt Aku Hirviniemi som Lone Ranger, så charmigt enfaldig. Filmen är en hyllning till populärkulturen; tv-spel, finsk pop, Western-serier och samtidigt en drift med detsamma. (Jadorowskys Fando y Lis, känns igen. Liksom The Lone Ranger med Johnny Depp som Tonto.) Allt är filmat i samma grustag med usla plåtskjul och gammalt skräp som rekvisita, vilket ger en mycket existentiell prägel på denna udda film. Det understryks också av dialogen som oftast tar helt oväntade riktningar - från erfarenheten av att mobbas som barn, till vem som uppfann fotbollen, till kritik av modern teknik och konsumtion, till frågan om uppståndelsen eller finns det en dysleximedicin... Bäst är just de helt oväntade replikerna, som när de rånas och rånarna frågar vad de har i vagnen; svaret blir helt seriöst: "Guld, rökelse och myrra... har vi inte". Eller när Lone Ranger söker efter vatten medan han sjunger en egen version av "Härlig är jorden" SvPs 297.

06 april 2024

Under Bagdads måne/Kizmet

Betyg: 3 monument

Kameler, orientalism, månsken, romantik och förvecklingar. Eunucker med kroksablar och undersköna danserskor. Se där en riktig saga! Bagdads okrönte tiggarkung klär i hemlighet ut sig till prins medan prinsen i Bagdad i hemlighet klär ut sig till en fattig arbetare. Deras vägar möts utan att de vet att bägge är utklädda, sedan möts deras vägar igen när förklädnaderna har tagits av, helt enligt våra förväntningar. Allt är förutsägbart, men ändå underhållande med dessa fantastiska kulisser och dansande haremsdamer, onda skurkar och trofast kärlek. Och alla får sina älskade på slutet, förstås.

Vi får vara med om förberedelser inför fredagsbönen, höra muezzin ropa ut bönetimmen och originaltiteln (Kizmet) är ett engelskt låneord från arabiskan som betyder öde och som ofta tolkas som Guds vilja. Bäst är ändå Marlene Dietrichs håruppsättning (och guldmålade ben!).

01 april 2024

Sorry We Missed You

Betyg: 2 monument

Ett filmatiserat inlägg i debatten om gigekonomin. Och tyvärr inte mer än det. Det är något som saknas i personteckningen, vilket gör att vi inte riktigt känner med personerna i deras utanförskap och desperation. Det blir en berättelse med pappfigurer, som i och för sig gör sitt, men det blir aldrig levande film utan en politisk pamflett. Sådana behövs sannerligen, men då skulle den ha kunnat gjorts annorlunda och med andra anspråk.

Ricky och Abby försöker hålla ihop familjen, varandra och familjens ekonomi när Ricky får jobb hos en budfirma. Probemet är att det nästan bara blir skyldigheter och övertidsjobb utan att ge några resultat - när han sedan bir rånad och nerslagen på jobbet tar firman inget ansvar. Allt mycket realistiskt skildrat, men inte med samma skärpa som i Family Life. Här och var glimtar hoppet till, men mest är det mörkt och förfärligt. Bäst är ändå barnen, bägge två.

Family Life

Betyg: 4 monument


En fantastisk tidsskildring redan i de inledande stillbilderna - sedan följer en berättelse om det sena sextiotalets generationskonflikter skildrat genom psykiatrin: "Ska vi låta oss styras av den yngre generationen?" är moderns retoriska fråga till psykoanalytikern som behandlar hennes dotter. Dottern som kanske mest vill leva ett eget liv och bestämma över sin egen kropp och det barn hon sedan tvingas abortera. Det är väldigt bra och väldigt otäckt - att se hur en ung människa bryts ned av psykiatrin, först i en experimentell psykodynamisk gruppterapi och sedan med medicinering och elchocker, tills hon kan visas upp som ett levande exempel på schitzofren mutism. Riktigt obehagligt, men ytterst välspelat och snyggt filmat i en klar och tydligt realistisk stil. Vi får nästan känslan av att det är en dokumentär - men samtidigt lyckas Ken Loach med konststycket att även ge föräldrarna en viss förståelse - de gör vad de kan från sin utgångspunkt, liksom läkarna gör sitt. Det är det grundläggande systemet som är ont, inte de enskilda människorna.

Intressantast är hur modern lyckas argumentera för abort trots att hon är emot det av religiösa skäl. Bäst är den ikoniska scenen när de sprayar ner trädgården och alla trädgårdstomtarna med blå färg i en sorts protest mot konvenansen. Där ges utrymme för ett visst hopp ändå.

25 mars 2024

Mordet på 0rientexpressen (2017)

Betyg : 3 monument

Så ser vi samma historia en gång till. Det börjar bra, vid Klagomuren i Jerusalem, men fortsätter inte lika bra. Kulisserna är bättre, skådespelarinsatserna - i den mån vi får se dem - är bättre, men berättandet förutsätter att vi kan historien, annars vore det obegripligt. Det är på många sätt en bättre film än den som gjordes 1974, men i grunden helt obegriplig. Här ges ingen bakgrundshistoria och vi får ingen inblick i Poirots tankevärld. Associationerna till fallet Armstrong kommer som en blixt från klar himmel. Och denna snygga samling skådespelare får överhuvudtaget inte plats att spela ut någonting.

Här läggs inte lika mycket betoning på mordets moraliska rättfärdighet, men det kan bero på att vi faktiskt inte förstår vad det egentligen är som hänt - vi får ingen bakgrundshstoria. Istället betonas Jesu ord om att inte kunna tjäna både Gud och Mammon i Matteusevangeliet 6:24. Dessutom sitter de tolv som målade av Leonardo Da Vinci vid förhöret. Naturligtvis medvetet.

24 mars 2024

Mordet på Orientexpressen

Betyg: 3 monument

En klassisk "whodunn'it" där tolv personer befinner sig på ett tåg som fastnat i snödrivorna i det forna Jugoslavien samtidigt som ett mord uppdagas. Den skarptänkte, men ack så otrevlige, Hercule Poirot tar sig an fallet då han råkar befinna sig på samma tåg. Historien är fiffig, även om vi ganska snart begriper vartåt det bär hän, men den blir inte bättre av att spelas upp. Särskilt inte av denna skådespelarelit som helt spelar över - eller möjlgtvis under i Ingrid Bergmans fall: Lauren Bacall, Vanessa Redgrave, Richard Widmark, Sean Connery mfl.

Det intressanta är att hela upplägget rättfärdigar mord och hämnd. Att brottslingen förtjänar sitt straff och att ingen nåd eller ånger är möjlig. Passar väl in med vår tids syn på brott, men det förvånar att den gjordes 1974 då synen var en annan. Kanske är det den historiska placeringen - 1930-talet - som gör det möjligt. Telogiskt bygger den möjligen på Jesu ord i Lukas 17:2, men då har fortsättningen glömts bort om att "förlåta sju gånger om dagen".

22 mars 2024

Brighton Rock

Betyg: 4 monument

En hel del stiletter, en hel del vespor och många kameraåkningar över Brighton Pier. Annars i grunden en katolsk moralitet om smågangstern Pinkie och hans "flickvän" Rosie som han gör allt för att tysta - han till och med älskar henne för att hon ska hålla tyst. Eller gör han det? En film om kärleken och vad den kan användas till och hur den trots allt kan bryta igenom. Slutet är helt enkelt fenomenalt!

Till synes en generationskonflikt, men egentligen en fråga om himmel och helvete. Där helvetet är den mest trovärdiga platsen av de två. En intressant replik är när Pinkie säger: ”Man har inte tid att be”. Då har han blivit, lurad, knivskuren och jagad och han hinner inte med hela Mariabönen innan de är på honom igen. Bra manus och välspelat - i synnerhet av Phil Davis som Spicer och Helen Mirren som Ida.

Den förlorade sonen

Betyg: 4 monument

Det börjar med en bild på den korsfäste Kristus och slutar med en bild på den himmelska madonnan - däremellen utspelar sig en enkel berättelse som är hämtad ur Lukasevangeliets femtonde kapitel, men helt utan bibeltextens komplexitet. En man tröttnar på de bayerska alperna och utvandrar till Amerika där han går hungrig och arbetslös i New York. Efter ett antal påhugg, längtar han hem och återvänder till hembyn på julnatten. Hans älskade väntar och bland alla maskerade bybor finner de varandra och går gemensamt till midnattsmässan. 

Men det är inte berättelsen, eller den folkligt katolska inramningen som gör filmen utan kameraarbetet. Det är mycket snygga filmningar från först Alperna och sedan med en överglidning till skyskraporna i New York. Höjder som höjder. Skidtävling genom de snöklädda bergen är fantastisk liksom New York om natten och scenen när de käcka männen i byn arbetar i skogen och sjunger i takt till sågar, yxhugg och fallande träd. Till detta en mycket suggestiv musik. Intressant är hälsningen Grüss Gott (Gud välsigne er) som är typisk för den tysktalande alpvärlden och som ständigt upprepas.

21 mars 2024

Fickpengar

Betyg: 4 monument

Det börjar med en bred trappa där barn bara väller fram och sedan sprids de vidare genom stadens trånga gränder och trappor - allt till en Vivaldi-liknande musik. De rusar fram i ett glädjerus utan att ha bråttom till något, bara det att skolan är slut för dagen. Under tiden presenteras förtexterna. Det är mycket snyggt och ger en ton som håller hela filmen igenom. Det är barnen som står i centrum, inte bara ett utan flera av dem skildras i små novellartade berättelser som alla bygger på en sorts barnslig oskuld i kontrast till de vuxnas problem och bekymmer. Även om det handlar om övergrepp, misshandel, stöld och begynnande sexualitet så är det skildrat i ett försonande ljus utan sentimentalitet och konsekvent ur barnets perspektiv.

Barnen bor, mer eller mindre, i samma hyreshus och vi möter dem alla i olika situationer då de är ensamma eller interagerar med varandra eller de andra vuxna. Sedan möts de alla, även skolläraren och fröken, på den lokala biografen. Scenerna från klassrummen är fina med sin blandning av bildning, auktoritet och frihetslängtan. Bäst är lärarens tal till eleverna om livet som både svårt och vackert och tanken på rösträtt åt barnen. Roligast är alla leksakspistoler som lämnas tillbaka och så förstås, den mycket korta stunden de råkar få in TV-gudstjänsten till frukost.

Rom, öppen stad

Betyg: 5 monument

Rom under den tyska ockupationen. Staden har deklarerats som Öppen stad, dvs en stad som frivilligt låtit sig ockuperas av fientlig makt utan väpnat motstånd. Men motståndet finns där i de djupare folklagren och vi får följa några av de som gör motstånd och hur de en efter en förlorat livet på grund av sitt ställningstagande. Här finns inga huvudpersoner, utan gruppen av motståndsmän och -kvinnor är de som för berättelsen framåt. Deras ställningstaganden, deras fruktan, deras risktaganden och slutligen deras död. Det är grymt och sorgligt, men i slutscenen när barnen går tillbaks från avrättningsplatsen och vi får se hela staden under deras fötter så finns ändå ett hopp för framtiden. Vilket just nu, särskilt i Italien, tycks bräckligt.

Det är elegant hur motståndsgruppen representerar hela folket, kyrkan, kommunisterna, arbetarna, tjänstemännen, kvinnorna, barnen - alla gör de motstånd på sitt vis. Bäst är nog ändå Aldo Fabrizio som prästen Don Pietro. Han kan både förbanna och välsigna när så behövs och spela fotboll (nåja!).

19 mars 2024

Everything, Everywhere, and All at Once

Betyg: 2 monument

En medelålders utbränd, invandrad kinesisk kvinna som äger en kemtvätt blir under tiden hon sitter hos sin skatterevisor uppmärksammad på att hon har som uppgift att rädda universum. Sedan följer en märklig blandning av kampsport, science-fiction mumbojumbo, förflyttning mellan världar, superkrafter framkallade av pinsamheter och familjeterapi. Udda, på många sätt, men föga begripligt. I grunden handlar det nog om att hålla ihop en familj trots tristess, kontroverser och slentrian. 

Återkommande är en referens till spruckna lerkärl, samma som finns med i en av överlåtelsebönerna i Kyrkohandboken. Annars är det anmärkningsvärt att en stor del av filmen utspelas på ett skattekontor. Roligast är när de är stenar i en värld utan biologiskt liv.

15 mars 2024

Det gröna rummet

Betyg: 3 monument

Det börjar med att vi får möta en förtvivlad man vars älskade hustru just dött. När prästen försöker trösta med sitt tal om uppståndelsen och att ingen döpt är död i reell mening slänger hans vän Julien (Francois Truffaut) ut prästen och Julien ger sin vän sin version av vad döden innebär: Så länge vi minns de döda och håller deras minne levande är de inte döda - då är de hos oss och vi hos dem. Den förtvivlade mannen gifter senare om sig och Julien föraktar honom för att han då förråder sin döda hustru och låter henne dö. Själv lever Julien med sina döda; sin hustru, stridskamraterna från Första Världskrigets skyttegravar, gamla släktingar, grannar, mäniskorna han känt i den lilla staden. Han har en hel uppsjö av döda kring sig, men knappast någon som helst kontakt med de levande. I ett förfallet gravkapell samlar han minnena av de döda och tänder ljus för dem, ljus som han håller ständigt brinnande. Han lever bara för de döda och det kan bara sluta på ett sätt... och det gör det. 

Vackert spelat, men mycket stillsamt och förutsägbart. Det bästa är att mitt i all sorgen får vi ta del av franskt teckenspråk, då Juliens hushållerska har en stum pojke boende hos sig.


14 mars 2024

Alper

Betyg: 2 monument

En färgskala i grått, suddigt foto på det och dessutom filmade scener i dåligt ljus där inget egentligen händer. Lite trist, faktiskt. Det blir inte bättre av att historien är svårbegriplig då det inte ges någon förhistoria och ingen egentlig utveckling sker.

Några människor som regelbundet möts i en gymnastiksal har en sorts affärsidé där de erbjuder sig att ersätta människor som dött genom att spela den döde/döda i deras hemmiljö; exemplevis en tennisspelande dotter, eller en gammal vän som varit sjökapten. Med igenkännbara attribut och inövade repliker vill de fylla ut tomrummet efter de döda. Kanske vällovligt, men vi förstår inte varför. I och med att ingen bakgrund ges får vi inga bevekelsegrunder. Till detta så är det svårt att veta när de spelar roller och när de inte gör det. Är huvudpersonens pappa hennes pappa, eller spelar hon bara hans dotter? Egentligen en film som mest lämnar obehag efter sig, en dålig smak i munnen.

Spegeln

Betyg: 4 monument

På något vis handlar det om ord, språk och minnen. Om saknad och vad förlusten gör med oss människor. En pappa lämnar familjen och det sätter spår hela livet. Ironiskt nog återkommer pappans röst i uppläsningen av sin egen kärlekspoesi - om vi nu ska se filmen självbiografiskt. Mycket talar för att det är meningen. Annars är det en historia som berättas, eller snarare skildras, i fragment blandat med bildpoesi, dokumentära inslag från andra delar av världen, krigsminnen, drömmar och små realistiska scener. Det är vackert, fascinerande och väl sammanhållet, men inte helt begripligt - vilket ju inte behöver vara meningen.

Eld, jord, luft och vatten spelar en tydlig roll, liksom Rysslands särställning i den kristna världen. Till det en illustration av Mose brinnande buske i Andra Moseboks tredje kapitel.

All världens morgnar

Betyg: 3 monument

Vackert, stillsamt - kanske lite väl vackert och stillsamt. Till detta bitterljuv musik på viola da gamba, ett instrument som liknar en cello men mest är släkt med basfiolen. 

Det är sent sextonhundratal som övergår til sjuttonhundratal och kungens musikmästare (Marin Marais) ser tillbaka och minns sin mästare (Saint-Colombe), en man som i sorgen efter hustruns död stängde (i princip bokstavligt) in sig i musiken och vägrade delta i det omgivande samhället. Han menade att musik bara kan skapas av lidande, sorg och behovet att uttrycka sig - ekvilibrism är fullkomligt ointressant. "Jag ser och hör att ni kan spela, men det är i n t e musik jag hör." Snygga peruker och kostymer i en film som nog, förutom att Gerard Depardieu gör en bra roll som den åldrade, yngre mästaren, är bäst som titel. Musikaliteten nämns som Guds gåva och vi får se en fin scen med en korgosse som rituellt släcker ljusen.

12 mars 2024

Till sista andetaget

Betyg: 5 monument

Oh så syggt! Från Michels (Jean-Paul Belmondo) kedjerökning till Patricias (Jean Seeberg) klänningar via bilarna och gatuvyerna från Paris. Men snyggast är när Michel i vit skjorta springer över ängarna i kvällsljuset.

En smågangster (vilket ju filmhistorien kryllar av!) skjuter en trafikpolis för att inte åka fast för fortkörning och måste därför lämna Paris. Men först vill han övertyga sin nya amerikanska flickvän att följa med samt hämta in en större summa pengar. Det blir många frustrerade telefonsamtal, snabba byten av bilar, existentiella samtal om döden och livet samt frunktansvärt många cigaretter. Bästa scenen är nog när Michel i filmens början kör längs en spikrak väg medan han muttrar över de andra bilförarna och småsjunger för sig själv. Kul också att de citerar Faulkner ur "De vilda palmerna", en bok som också citeras i Perfect Days.

Det är enkelt, ungdomligt och nervigt med ett mycket fint kameraarbete där skuggor och ljus ger en elegant kontrastverkan. En ny favoritfilm!

09 mars 2024

Igår, idag, imorgon

 Betyg: 4 monument

En novellfilm som binds ihop av samma skådespelarpar: Sophia Loren och Marcello Mastroianni. Vi får tre berättelser om varsin kvinna från i tur och ordning Neapel, Milano och Rom som sinsemellan inte alls hör ihop. Den första handlar om solidaritet mellan invånarna i ett av Neapels fattigkvarter och deras kamp mot makthavare. Här är Sophia Loren fantastisk som sjubarnsmodern som säljer smuggelcigaretter. Fylld av glädje, triumf och kampvilja. I den andra filmen, den kortaste, får vi följa en överklasskvinna från Milano och hennes älskare på en biltur. Temat är överklassens besatthet av ting före människor. Pessimistisk och smått obehaglig. Den tredje filmen sedan skildrar en mycket ung präst i Rom - mest en pojke - som förälskar sig i en prostituerad kvinna som bor granne och hur han vill lämna prästkallet för hennes skull medan hon vill att han ska fortsätta sin bana. Hennes tro känns betydligt mer genomtänkt och reell än hans. Här är Marcell Mastroianni som älskare fantastiskt enfaldig och komisk.

Det går naturligtvis att tolka De Sicas idé med de tre filmerna och filmens titel på olika sätt. Jag skulle kunna uttrycka det så här: Igår fanns det solidaritet och kärlek mellan människorna, idag är det dött och materiellt och imorgon handlar det om att finna sin väg och följa den. 

Snyggast är när Marcello Mastroianni tappar en låda med apelsiner på en brant gata. Hela gatan fylls av rullande apelsiner, elegant filmat! Roligast är alla barnen.

The Creator

Betyg: 3 monument

Det är lite för tårdrypande och romantiskt om krigets förluster och kampen för en mänsklig värld. Det problematiska, vilket ju är filmens stora poäng, är att i striden mellan människor och robotar så är robotarna de som visar mest omsorg och minst grymhet. Det vi brukar kalla mänskliga egenskaper. Det som robotarna inte kan och inte heller de halvrobotar som ser ut som människor kan är att utföra barmhärtighetsmord. Det ingick tydligen inte i programmeringen.

Vi befinner oss i en framtid, åren efter att en atombomb förintat större delen av Los Angeles. Atombomben skylls på robotar, här kallade AI. Mäniskorna (läs amerikaner) förintar robotarna i USA, men människor i Asien ser inte på robotarna med samma hatiska blick. Så amerikanerna drar ut i krig för mänsklighetens skull mot robotarna i Asien och männsikorna där också förstås. Skildringen av och motiveringen för våldet är en upprepning av Vietnam-kriget. Det förstärks av de små, röda flaggorna som då och då dyker upp i de asiatiska byarna.

Bäst är technobuddan och robotmunkarna, intressant är citatet från 1 Mos 3:20 och talet om den som är helt utan skuld, dvs en ny Kristus.

07 mars 2024

Blood Simple

Betyg: 4 monument

Det börjar redan i inledningen - berättarröstens breda sydstatsdialekt och märkliga fascination av Sovjetunionen. Sedan blir det bilåkning på långa raka vägar, ganska skruvat och blodigt periodvis. Alltså en film av bröderna Cohen, (deras debut, faktiskt). I grunden en film om ett misslyckat äktenskap och till följd av det ett misslyckat mord som i sin tur leder till ytterligare ett par mord. Samtidigt pågår en sorts normalitet mitt i alltihop och takfläktarna snurrar långsamt runt, runt som om inget hänt.

Det är bra skådespeleri - i synnerhet M Emmet Walsh som privatdetektiven och Samm-Art Williams som Meurice - och, förstås, ett udda persongalleri. Johannes 6:18 citeras av en radiopratare i texasnatten, men varför blir jag inte helt klok på.

06 mars 2024

Attila - hunnnernas hövding

Betyg: 2 monument

Mer snack och intriger än action när Attila och hans bror är på väg att erövra Italien. Brodern Bleda är mer inställd på fred och förhandling medan Attila vill slåss och erövra. Det går så långt att Attila låter döda sin bror under en jakt och sedan öppet erkänner både sin kärlek till honom och sitt ansvar för mordet när han tänder likbålet. Han får folket på sin sida, men räds ändå på något vis det kristna riket. Det är själva kristendomen med sin förlåtelse och suveräna gudsbild som skrämmer - han vet inte hur han ska bekämpa de som varken kämpar emot eller visar rädsla utan istället ber och sjunger psalmer. På så vis är påven som han möter utanför Ravenna starkare än Attila och hela hans här av hunner. Lite märklig historieskrivning.

Anthony Quinn gör en acceptabel roll som Attila och Sophia Loren likaledes som Honoria, annars en ganska tråkig femtiotalsfilm (1954).

28 februari 2024

Mussolinis sista dagar

Betyg: 4 monument

Vi får följa Mussolini under hans sista dagar, från det att han flyr Milano i försök att ta sig ur landet vid Schweiziska gränsen tills det att partisanerna tar honom till fånga och skjuter honom. Det är ett sammelsurium av högtravande ord, ren feghet, orealistiska drömmar, realiteter, förräderi och patetik som han lever i. Ständigt beredd att stå fast med de sista trogna trupperna vid sin sida, och lika ständigt beredd att fly med svansen mellan benen och lämna de andra bakom om möjligheten ges. 

Det är snyggt gestaltat och bra berättat med dokumentära inslag i Mussolinis minnen från storhetstiden. I synnerhet är Rod Stieger lysande som trumpen, magsur och deprimerad Mussolini. Här dyker kardinalen av Milano upp i ett svårhanterligt dubbelspel, Sankt Benediktus erfarenheter åberopas och fascisterna hävdar att de har med sig Dantes aska (vilket inte är historiskt korrekt). Dessutom får vi veta att "rött är en läskig färg", särskilt i den nyans som de röda fanorna och partisanernas halsdukar har.

26 februari 2024

Rebel Moon - A Child of Fire

Betyg: 3 monument

Det vore intressant att räkna samman hur många filmer som döljs i denna films story, bildrutor och berättarteknik. Jag har hittat följande: "Tomb Raider", åtskilliga av "Star Wars-filmerna", "Sagan om ringen", "De sju samurajerna". "Oceans Eleven", "Frost" och "Gladiator". På något vis har jag sett hela filmen förut, även om det är första gången jag ser den.

En liten lycklig by på en planet i universums utkant blir hotad av det stora imperiets fascistoida soldater. Några bybor med hemlig bakgrund börjar förbereda sig för motstånd och kontaktar andra motståndsfickor på andra småplaneter här och var i universum. Det talas om Rättvisa, Upprättelse, Hämnd, Skuld och Heder - men mest går det ut på att skjuta på varandra och att slåss på utsatta platser. Det intressanta är att det talas om en flicka som "Kalken", "Frälsaren", helt enkelt en kvinnlig Kristus samt att det talas så initierat om revolution och revolutionens mening.

Heja Roland

Betyg: 3 monument

Det är miljöerna, kameravinklarna och skådespeleriet som lyfter denna ganska obegripliga historia om Roland som får ett jobb på en reklambyrå för att ta reda på hur ungdomar tänker. Det går inte jättebra och han lämnar jobbet men vill ta med sig materialet (intervjuerna med ungdomarna).

En historia om reklamens förljugna värld som nog är lika förljugen nu som 1966, men vi har ingen Bo Widerberg som tar sig ann det, tyvärr. Det är snyggt, men inte så bra berättat - dock mycket tidstypiskt. 

Vi får höra talas om ”muskelkontroll på andlig väg”, se rulltrappehissar och höra Matt 19:5 citeras - i gamla bibelöversättningen förstås.

Bäst är de klassiska svenska skådespelarna: Tommy Berggren, Mona Malm, Holger Löwenadler, Ulf Palme och Eddie Axberg samt Jojje Wadenius' musik.

23 februari 2024

Salomes Last Dance

Betyg: 4 monument

Oscar Wilde besöker sin favoritbordell i London där personalen just denna kväll vill överraska honom med att spela upp hans pjäs Salome med författaren som enda publik. Sedan följer pjäsen och vi se hur Oscar Wilde själv blir en del av den pjäs han skrivit om kärlek, sexualitet, svartsjuka och död. Filmen slutar med att polisen fängslar honom och bordellägaren (som spelar Hoerodes Antipas i pjäsen). 

Det är inte hela pjäsen vi får se, men tillräckligt mycket för att pjäsen ska bli begriplig. Det är vulgärt, skamlöst och mycket bibliskt! Inte bara från Matteusevangeliet om Johannes Döparens död (Matt 14:1-11) utan texten är genomlyst av bibelreferenser. Skådespeleriet är mycket bra, liksom kulisserna. Bäst är de två soldaterna som kommenterar händelserna och den lilla blodpölen av plast som Herodes halkar på.

22 februari 2024

Och tranorna flyga

Betyg: 5 monument

Stalineran är förbi och "det stora fosterländska kriget" ligger tillräckligt långt borta för att det ska kunna kritiskt granskas. Året är 1957 och den experimentella fotokonsten har överlevt både kriget och Stalins likrikting. Detta är framförallt Sergej Urusevskijs film. Hans vinklar, panoreringar, handkameraskakningar, överglidningar är helt underbara. Det är så snyggt gjort från början till slut! Mest fascinerande är de scener som återkommer vid olika tillfällen: en man rusar upp för en trappa. Samma scen dyker upp i en dröm och sedan också i verkligheten men nu är trappan sönderbombad och det är en kvinna som rusar upp för den, men det är samma intensitet i scenerna. Liksom i avskedsscenerna när de frivilliga ger sig av till fronten och samma scener som upprepas på samma plats när de kommer hem igen. Till detta mycket bra skådespeleri från statister till huvudpersoner. 

Det är en djupt humanistisk film om hemmafrontens vacklande och en vidräkning med stalintidens nationalism. Vi får till och med se ett dolt kortstecken.

Nebraska

Betyg: 4 monument

Mycket motorvägar genom öde landskap, urtrista småstäder och människor som "utvecklingen" glömt bort. En man med grava minnesproblem och långvarigt alkoholmissbruk tar en reklamannons om att vinna en miljon dollar på alltför stort allvar och ger sig av till fots genom Mellanvästern för att hämta hem "sin vinst". Han stoppas av en vänlig polis, men ger sig av igen nästa dag - då stoppas han av sin son, men trots familjens förmaningar ger han sig av igen. Tills den yngre sonen ger honom en chans och tar med honom i bilen till Nebraska och den förestående miljonvinsten.

Det är nära, enkelt, vardagligt och väldigt fint med den argsinte och förvirrade pappan och den uppgivne sonen i bilen på väg mot Nebraska. De talar inte så mycket, ser mest rakt fram, men en del små incidenter för dem samman på ett vackert vis; pappan blir av med löständerna, sonen beslutar att hälsa på släkt han inte träffat på många år... Genom olika människors möten med pappan så växer vår förståelse för honom och han blir en verklig människa till slut, inte bara en sur gubbe. 

Bäst är scenerna på den lutherska kyrkogården där gravarna berättar om barndomens plåga. Mamman som pekar ut gravarna har inte sina gravar där "bland en satans massa lutheraner", utan på den katolska kyrkogården i samma lilla stad. Just mamman (June Squibb) är fullkomligt underbar, så frispråkig, så bitsk och ändå omtänksam.

18 februari 2024

The Rock

Betyg: 4 monument

När den här filmen kom (1996) måste den ha känts som en udda politisk idé - en grupp missnöjda militärer ockuperar den före detta fängelseön Alcatraz, tar 70 turister som gisslan och hotar att sända giftgasmissiler över Los Angeles. Men efter stormingen av Kapitolium 25 år senare känns den mer realistisk. Det är något med det fascistiska i de revolterande militärernas sätt att agera - samtidigt som de egentligen bara kräver erkännande för kamrater som dödats i strider regeringen inte vill erkänna att USA är inblandat i - och mörkret, regnet, tunnlarna som skapar en spänning som är utöver det vanliga. Varken Nicholas Cage eller Sean Connery gör någon vidare bra roll, men det håller ändå som bra film.

Det talas en hel del om Gud, men mest i klassiska talesätt, som "God be with You", "With God on our side" och om ett möjligt gudomligt ingripande. Annars en kommentar om det omöjliga i att vara ogift, gravid och katolik.

17 februari 2024

Jackie Brown

4 monument

Mycket 90-tal, med LP-skivor, cigaretter och personsökare. Till detta en fantastisk dialog och fräcka frisyrer - som alltid när Quentin Tarantino regisserar. En äldre flygvärdinna hankar sig fram på det sämsta flygbolaget och drygar ut lönen genom att agera pengakurir åt en relativt fånig och självupptagen gangster (Samuel L Jackson). Hon blir avslöjad och spelar sedan ett högt spel med tullen, FBI och gangstern om pengarna. Det tycks inledningsvis ganska oskyldigt och lite töntigt, men det vore inte Tarantino om det inte plötsligt går över styr och blir våldsamt. 

Det är en intressant historia och en intressant film som i grunden är väldigt vardaglig och mest handlar om rädslan att bli av med jobbet. Arbetslöshet och fattigdom finns där i bakgrunden, liksom den ständigt närvarande rasismen. Bäst är nog musiken trots allt - mycket soulmusik bla med The Delfonics (se bilden).

14 februari 2024

De röda skorna

Betyg: 3 monument

"Musiken är det enda som betyder något", musiken och dansen. En karismatisk balettimpressario tar sig motvilligt an en ny ballerina som sedan visar sig bli en stjärna. Men hon förälskar sig i balettens musiker och impressarion som ständigt framhåller att den enda kärleken kan vara till konsten finner försent att han själv blivit förälskad i henne. I bakgrunden finns H C Andersens saga "De röda skorna".

Det är i grunden en berättelse om konst vs liv. Offra allt för konsten, eller offra konsten för livet och natutligtvis är det en kvinna som står för dessa omöjliga val. Männen kan enkelt välja konsten och livet följer med. Det är inte så välspelat, ganska svårt att förstå varför känslor uppstår då vi inte vet något om personernas historia eller känsloliv. Men det är mycket fina dansscener, särskilt den för filmen skapade baletten "De röda skorna" som vi får se i sin helhet och den sista föreställingen av samma balett där ballerinan är ersatt av en tom ljuskägla och de röda skorna. Elegant, vackert och storartat.

Predikaren säger att det "finns en tid för allt som sker under himlen" och där finns dansen med: "en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa" (Pred 3:4). Filmen skildrar den tiden.

11 februari 2024

Nomadland

Betyg: 4 monument

Det är jul i mellanvästern (i hela den del av världen som firar jul också förstås) och Amazon behöver säsongsanställda för att klara julhandeln. Fern (Frances MacDormand) är en av dem som tillhör reserven inom den amerikanska arbetarklassen. Hon lever ensam i sin husbil då hennes man är död, huset övergivet och staden de bodde i nedlagd tillsammans med gruvan. Fern är en av många som med olika trasiga historier bakom sig, lever på vägarna i USA. De möts och skiljs, håller samman och bråkar, blir sjuka och dör, men hela tiden är de på väg: "further down the road". Det är inte på något sätt glamoröst, det är fattigt, osäkert, krångligt och kallt. Men de har oftast inget val. Deras traumatiserade liv har lett dem hit och här kan de fungera något så när med tillfälliga påhugg och en ny parkeringsmöjlighet i sikte längs vägen.

Kontrasten är stor till Ferns syster som bor i en fin villa med maken som är fastighetsmäklare - en tydlig ironi då Fren förlorat sitt hus för att det blev värdelöst när gruvan lades ned och hon inte kunde sälja det. Systerns man tycker att Fern är en romantiker, men han kan inte se de hårda villkoren hon lever under, han ser bara friheten, den öppna vägen... Och naturligtvis är det så, de är en sorts fria människor, men bundna av sina plågor, mardrömmar och fattigdom. Sedd så blir filmen en effektiv kritik mot kapitalismen som driver människor från hus och hem och kallar dem fria. Kanske är det signifikativt att Fern i öppningsscenen sjunger en julpsalm om barnet som föds i krubban - hon och hennes vänner är lika utsatta, lika utelämnade, lika ovälkomna.


09 februari 2024

The Old Oak

Betyg: 3 monument

Solidariteten och människovärdet står i centrum som i alla Ken Loachs filmer, eller kanske ska jag skriva människovärdigheten. En buss med flyktingar från krigets Syrien anländer till en liten stad i Norra England där arbetslösheten och fattigdom är svår. De tas inte emot med någon vänlighet, tvärtom - det är bara nåra få bybor som engagerar sig i de nykomna. TJ som äger stans Pub får dag efter dag höra hur invandringen förstör landet, hur flyktingarna får allt, men de som slitit i gruvan (så länge den fanns kvar) får ingenting. Rasismen ökar med antalet pints. Det blir ändå TJ som med hjälp av minnen från en solidarisk tid då hans pappa var aktiv i gruvarbetarfacket möter de nykomna och tillsammans med Yara en ung kvinna som talar engelska startar han en matbespisning för både flyktingarna och de fattiga barnen i stan. "När man äter tillsammans kan man inte vara fiender". Det går bra och blir populärt, men inte hos alla och snart rasar elektriciteten samman och rören springer läck. Det finns inga pengar till reparationer, drömmen gick i kras. 

En film om politik, klass, rasism och samhällskonflikter som slutar i en sorts försoning kring det svåra i att vara människa, kring dödens grymhet. Det är vackert, men inte så välspelat. Ändå fint med en så tydlig betoning av måltidsgemenskapen, vilket ju är grunden för den kristna kyrkan.

08 februari 2024

Passionernas rike

3 monument

Japan, strax utanför Tokyo, under artonhundratalets sista år. En äldre kvinna och hennes unga älskare mördar hennes make för att kunna leva ut sin passion tillsammans. Men det blir inte som de tänkt sig. Snarare tvärtom. Brottet gör att de inte vågar träffas och när ryktet börjar sprida sig i byn och den mördade mannen dyker upp som spöke blir det ohållbart. Mordet leder till ytterligare ett mord och så småningom till att de avslöjas och döms till döden.

Det är en förskräcklig historia om kärlekens kraft och passionens risk, de offrar allt för varandra, men får egentligen inte varandra ändå. Allt är lönlöst, fåfängligt och tragiskt, men snyggt spelat och fint filmat i byn där det mest tycks regna eller snöa. Vädret följer personernas känslor på ett vis.

Vi får, lite på håll, vara med om både bröllop och begravning för samme man - annars är religionen ganska frånvarande. Det är mer slitet för brödfödan som tar plats bland dessa fattigbönder fångade i feodalismens järngrepp.

Het sol

Betyg: 3 monument

En tidig (1960) filmatisering av Patricia Highsmith's roman The Talented Mr Ripley. Samma roman filmades 1999 med bl a Mat Damon, Jude Law, Gwyneth Paltrow, Cate Blanchett och Philip Seymour Hoffman: The Talented Mr Ripley. En jämförelse känns på plats. Denna film är enklare, mindre förhistoria, mer avskalad. Här är det den italienska Amalfikusten och Neapelbukten som är en av huvudkaraktärerna, medan det är gardet av berömda skådespelare i den senare filmen. Jag gillar särskilt scenerna från fiskmarknaden i Neapel. Det är möjligt att Tom Ripley är lika osäker som person i denna version, men jag håller ändå Alain Delon högre än Mat Damon. Mer nerv, mer pojkaktighet.

I grunden en historia om lögn, och mord som lögnens konsekvens. En moralitet på så vis. Effektivt avslutad i slutscenens fejkade telefonsamtal. Fra Angelicos änglabilder finns med på ett hörn, liksom en antydan om botgöring.

Perfect Days

Betyg: 4 monument

Något så ovanligt som en film om en lycklig människa, inte en människa utan bekymmer, problem eller sorger - utan en människa som har hittat ett sätt att hantera livet och leva lycklig, glädjas åt var dag, söka det enkla och finna styrka i upprepningen. Var dag är sig lik för Herr Hirayama som städar Tokyos offentliga toaletter: han vaknar, viker ihop sängen, borstar tänderna, köper en burk iskaffe i samma varuautomat, kör bil till första toaletten medan han lyssnar på gamla kasetter, städar, äter samma lunch i samma park, på samma bänk, fotograferar samma träd på lunchen, tvättar sig efter jobber på samma badhus, äter middag på samma matställe, åker hem, läser i en pocketbok, somnar. Små saker händer som rubbar hans cirklar och dagarnas rutin förändras lite grann: en arbetskamrat slutar, hans systerdotter kommer och bor hos honom ett tag, en kvinna han tycker om visar sig ha en historia...

Det skulle kunna vara tråkigt, men det är så vackert filmat och varje dag förskjuts allt en aning, en annan vinkel, en lite annan ordning, en ny gatuvy, en flicka på en parkbänk vi inte sett förut. Det är verkligen de små förändringarnas film samtidigt som just förändring nog är huvudtemat, förändring och sorg. För någonstans bär Herr Hirayama på en stor sorg som han först visar i slutscenens magiska tagning av hans ansikte som skiftar mellan sorg och lycka i flera minuter. 


Den blodiga långfredagen

Betyg: 3 monument

För en svensk är originaltiteln teologiskt fyndig: "The Long Good Friday". Alltså både det engelska och den svenska ordet för denna dag på samma gång! Och visst är denna dag i stilla veckan riktigt lång för londongangstern Harold som nu ska sy ihop sina storstilade planer med den amerikanska maffian, men särskilt god är den inte. Hans Rolls Royce sprängs i bitar liksom hans favoritpub och en av hans närmaste män hittas knivmördad på badhuset. Vem ligger bakom? Är det någon av de konkurrerande gängen i andra delar av London? Är det de korrumperade poliserna? Är det kanske rent av amerikanerna som vill testa honom? Eller kan det vara IRA och i så fall varför? Vi blir varse så småningom och slutet är underbart grymt.

Elegant spelat - särskilt av Bob Hoskins som Harold - om klassbakgrund, kontroll och framtidsaffärer. Alla är korrupta, opålitliga och våldsamma, men det finns en sorts hederskodex mitt i allt. En hederskodex som nu är bruten: "Man korsfäster inte folk utanför en kyrka på långfredagen."

Det är inte bara titeln som är teologiskt intressant, utan vi får också vara med om ett gudstjänstbruk som inte förekommer i Svenska kyrkan: en nattvardsgudstjänst på långfredagen. I svenskkyrklig teologi är det inte möjligt, Kristus har ännu inte uppstått från de döda och kan inte vara närvarande i delandet av bröd och vin. Mässan firas först på påskdagen. Dessutom anklagas medarbetare för att vara Judas! Snyggast är concorden!

06 februari 2024

Judy

Betyg: 2 monument

Om Judy Garlands sista år i livet. En bitter, pillerberoende och i många stycken odräglig kvinna reser till London för att uppträda ett antal kvällar för fullsatta salonger. Hennes publik älskar henne, men hon klarar knappt att sjunga, bryter samman, skäller ut publiken, försöker igen och igen för hon behöver pengarna. Ibland blir det fullträff och magiskt, men hon är för sjuk och svajig för att det ska bära. Det är plågsamt att följa henne kväll efter kväll. Ändå slutar det i en sorts försoning. Hon dör ett halvår efter dessa londonkonserter. 

Filmen saknar tyvärr dramaturgi, här finns ingen egentlig berättelse. Glimtarna från det plågsamma livet som barnstjänra hjälper inte, allt berättas rakt upp och ner utan någon form av dramatisk twist. Det enda som bär är sången (när den bär), men det räcker inte. Finast är ändå när hon tappar orden i ”Somewhere over the rainbow” och publiken fyller i åt henne. Då blir det en sorts gemensam psalmsång.

Ombyte av tåg

Betyg: 1 monument
Det kallas ”en allvarlig komedi”, men är en tragedi rakt igenom. Särskilt om hänsyn tas till Walter Ljungquists roman som filmen ”bygger” på. Boken är i alla hänseenden tvärtom: kvinnan är den drivande och hon är både självständig och sexuellt erfaren, sanningen berättas, mannen är en kallhjärtad slarver, som en gång svikit sina drömmar, teaterminnena nämns knappt, att leva och hantera sitt liv är poängen. I filmen är kvinnan svag och oerfaren, mannen trofast, sanningen yttras aldrig, teaterminnena är filmens berättelse, det existentiella planet existerar inte. Till detta stelt skådespeleri, teatrala kulisser och ett oengagerat kameraarbete. Det mest upprörande är nog ändå kvinnobilden, Guje i boken, Inga i filmen är varandras motsatser. Mycket märkligt att Walter Ljungquist gått med på att låna titel och namn åt en så dålig film.

Bäst är trots allt poesideklamationerna: Ture Nermans ” Den vackraste visan om kärleken” och Pär Lagerkvist: ”Det är vackrast när det skymmer”. Den senare får stå för den andlighet som ges i filmen.

04 februari 2024

Dream Scenario

Betyg: 3 monument

Om drömmar och vad drömmar kan göra med oss - eller om hur drömmarna blir för den som krymper sitt liv, förnekar sig själv och samtidigt kräver upprättelse. På så sätt en sorts psykoanalytisk historia. Kanske, eller en berättelse om en lärare som blir anklagad av sina elever och hur han stängs ute från allt. Fast egentligen är det en kritik av den digitala kapitalismen som till och med gör pengar på drömmar.

Problemet är att det inte håller samman. Delar, vissa scener är mycket bra som Kbt terapin i gymnastiksalen, medan helheten på något vis saknas. Bra skådespeleri, särskilt Nicholas Cage som så mesig och färglös att han blir riktigt otäck, men det kan inte rädda en film som inte riktigt vet vad den vill säga. Till skillnad från den bibliska drömberättelserna finns här inget intresse av att tyda drömmarna, de bara är. Först udda, sedan häftiga och slutligen otäcka och hotfulla. Det sista skulle kunna vara ett alternativt sätt att se filmen - som en allegori över nyfascismen.