Äventyraren (Bonnie Prince Charlie)

Betyg: 2 monument

Det är i slutet av den jakobitupproren, närmare bestämt mitten på 1740-talet. Bonnie Prince Charlie landstiger med sju man i Skottland efter att ha levt hela sitt liv i exil i Rom. Han ambition är att återta den engelska tronen för sin åldrade fars räkning. Men han har inga pengar, ingen legoarmé, bara sitt namn och sin härkomst att erbjuda. Men det räcker. De skotska stormännen minns sin forne kung och deras lojlaitet är stark. Första delen av filmen handlar om hur Bonnie Prince Charlie lyckas samla klanerna och besegra engelsmännen vid ett flertal tillfällen. Andra delen skildrar tiden efter slaget vid Culloden där den skotska saken går förlorad och prinsen måste förklädd fly ur landet.

I grunden en film om lojalitet, ursprung och hemland. Där löftena till det kära Skottland är starkare än till någon människa. Ganska romantiskt och lite ålderdomligt. Just det skotska betonas med evinnerliga säckpipsblåsare, en blind siare med harpa, ljunghedar, berg, den trofasta befolkningen, kiltar och lite påklistrade dialekter. Men handlingen är för bristfällig och för odramatisk i denna dramatiska tid. Intressant är dock David Niven som Bonnie Prince Charlie, ständigt leende och ännu utan mustasch. Bäst är när klanerna samlas och säckpiporna överröstar varandra. Finast är när Tullibardine släpper ansvaret med orden ur Lukas 2:29: "Nu låter du din tjänare gå hem i frid".

Hannibal erövraren

Betyg: 3 monument

Det börjar med fantastiska bilder över snöklädda alper, stupande klippor och en armé på marsch i kolonn genom snön. Då och då faller någon ur ledet ner i avgrunderna, då och då stegrar sig en häst och då och då får vi se elefanterna som i snöyran långsamt tar sig över branterna. Det tycks omöjligt idag och tycktes ännu mer omöjligt 218 f.kr. då den kartagiska generalen Hannibal leder sina trupper med stridselefanter över Alperna in i Italien för att anfalla Rom. Sedan blir det ganska långsamt, med mycket prat och dåliga stridsscener. En kärlekshistoria ska skildras och på något vis vara orsaken till att Hannibal tvekade att gå mot själva staden Rom när han hade möjligheten.

Delvis historiskt trovärdig skildring av inledning till Det andra puniska kriget (kärlekshistorien undantagen). Dock är kartagerna, alltså nordafrikaner, väldigt ljushyllta. Det troliga måste ha varit att flera av trupperna var mörhyade. Dock inte så 1960. Bäst är elefanterna och standaren som skulle kunna vara gjorda av Picasso under hans primitiva period. 

Franz K

Betyg: 4 monument

Det är mycket snyggt gjort. Att skildra en författares liv är svårt då skrivande inte gör sig på film, men här har Agnieszka Holland lyckats genom att blanda in gestaltningar av hans berättelser blandat med högläsningar både offentliga och för vänner. Dessa tillsammans med en skildring av Franz Kafkas liv som inte är linjär utan böljar fram och tillbaka och som då och då kommenteras ogenerat av skådespelarnas roller; systern, vännerna (sannolikt ord hämtade ur de många brev han skrev och fick) gör att vi får en sorts inblick i ett litterärt skapande. Detta i sin tur kontrasteras mot dagens kommersialiserade Kafka-turism. Det blir både roligt och allvarligt på samma gång. Särskilt då historien sträcker sig förbi Franz Kafkas tidiga död och till Auschwitz mörker där resten av familjen utplånas.

En fest för ögat, men kanske en aning för mycket ögongodis. Bästa scenen är när Franz helt besatt av att ord måste stå för det de betyder kräver pengar tilbaka från en tiggare. Han åberopar Jesu ord ur Bergspredikan "Vad ni säger ska vara ja eller nej" (Matt 5:37), dvs ni måste hålla fast vid vad ni säger. Idag en helt borglömd tanke bland världens presidenter och statsministrar.

 

Edward II

Betyg: 4 monument

Mycket snyggt, mycket teatralt med både dans och sång. Varje scen tycks koreograferad och dialogen följer koreografin - en dialog från sent femtonhundratal men modern då filmen är modern. Christopher Marlowe skrev sin pjäs 1592 och den handlar om kung Edward II och hans älskare Piers Gaveston. Adeln accepterar inte Gaveston, som är en uppkomling, utan tar strid mot kungen, avsätter honom och slutligen dödar honom å det grymmaste. 

Mycket nakna manskroppar - det är en film av Derek Jarman - men också mycket eleganta scener där just dialog, rörelse och kamera flyter så väl in i varandra. Bäst är scenen när de konspirerande adelsmännen talar med varandra första gången, ett sorts röstspel som blir mer poesi än politik. Märkligast är sonen, som sedan blir Edward den III, som hela tiden dyker upp med sina leksaker; en ficklampa, en robot på batteri, ett leksaksgevär när de vuxna konspirerar. Otäckt, men fascinerande. Mest fascinerande är kanske ändå raden av spottande präster.

I afton dans

Betyg: 4 monument

En dansrestaurang någonstans i Frankrike. Lokalen börjar långsamt fyllas, benor kollas, slipsar rättas till, liksom dekolletage, läppstift och puder på plats medan en stilla doft av herrparfym och munspray sprids i lokalen. Discolampan tänds och dansen är igång. Var och en med sin stil, var och en efter sin förmåga. Så småningom bryts scenen och vi förflyttas bakåt i historien för att sedan följa Frankrikes utveckling från trettiotal och framåt. Samma lokal, samma skådespelare. Det som skiljer är musiken, danserna, kläderna och att servitören åldras för varje decennium. Från folkfrontens seger 1936, över Andra världskrigets utbrott och bombningar, via ockupationen, efterkrigstiden och sextiotalets studentuppror tillbaka till ursprungsscenen - sent sjuttiotal skulle jag tro. Det intressanta är att varje scen har sin egen dramatik trots att det inte yttras ett ord i hela filmen. Bara dans, mimik, gester och musik och ändå en tydlig berättelse om tiden och samhällets förändring.

Stundtals sorgligt, stundtals komiskt, men fascinernade med skådespelare som byter roller efter årtiondena. Bäst är den tyske nazistens dans med sin överlöpare, medan det roligaste är när servitören torkar bort kapitalistens kokain med sin trasa, i all välmening. 

Rude Boy

Betyg: 4 monument

London sent 70-tal, Thatcher blir statsminister, motsättningar, arbetslöshet, rasism, tristess, polisvåld, National Front och Anti-Nazi Leauge. Men också musik! Filmen är ett försök att beskriva punkens antipolitiska politik och dess komplicerade relation till den politiska vänstern och det sker genom Ray, en ung man med otydliga drömmar, ett starkt ego och en lika stark vilsenhet. Han hänger runt The Clash, känner några i bandet och blir en del av deras roddarteam. Ett jobb han inte klarar av på grund av för mycket alkohol och för lite allvar, samtidigt har han synpunkter på just bandets alltför politiska framtoning. 

Alla i filmen spelar mer eller mindre sig själva, men det är ingen dokumentär även om många delar är dokumentära; gatuscener, polisuppbåd, demonstrationer, konsertfilminingar. Det blir till ett kalejdoskop av känslor i det sena 70-talets London, där The Clash med sin musik blir en sorts utlösare. Och musiken är själva behållningen, tillsammans med gatubilderna från det Brixton jag bodde i 1980. Bäst är ändå när Joe Strummer tvättar sin "Brigade Rosse"-Tshirt i hotellrummets handfat.

Reds

Betyg: 4 monument

En hollywoodfilm om bildandet av det Amerikanska kommunistpartiet, om diskussionerna i Komintern under sent tiotal och om den ryska revolutionen - kort sagt en omöjlig film, egentligen. Ändå kunde den göras i slutet av sjuttiotalet och den amerikanska freds- och vänsterrörelse det handlar om skildras med omtanke och historisk korrekthet. Vi får följa journalisten John Reed som lyckades befinna sig i Ryssland vid oktoberrevolutonen och sedan var med och bröt med det Amerikanska socialistpartiet för att bilda ett kommunistiskt parti i USA. Men filmen skildrar lika mycket, och kanske mer, hans relation till Louise Bryant, hans journalistkollega och livskamrat.

Det är enda gången i filmhistorien Zinovjev, ledare för Komintern, har en framträdande roll i en amerikansk spelfilm. Och det är den del av filmen som utspelar sig i Ryssland/Sovjeunionen strax före, under och efter revolutionen som är bäst. De politiska diskussionerna, längtan efter fred, hoppet om en ny och annorlunda värld blir en kraftfull markering mot dagens politik. Jag är förtjust i agitproptåget (bilden), men bäst är de "vittnen" som sextio år senare kommenterar berättelsen, människor som själva var med och som med ålderns rätt minns både rätt och fel. Det tveksamma är att filmen blandar ihop religiös tro med politisk övertygelse - det är två olika saker.

God afton, Herr Wallenberg

Betyg: 3 monument

Det är grått, dystert och klaustrofobiskt från början till slut, som vore alla redan döda - först i de allra sista bilderna från det befriade Budapest lyser solen. Tydligt följer färgsättningen berättelsens stämning. Döden och förtvivlan håller Budapest i sitt grepp de sista månaderna av Andra världskriget när tyskarna och de inhemska pilkorsarna vill hinna utplåna stadens stora judiska befolkning innan ryssarna kommer. Det är klart att i en film om Raoul Wallenberg måste han själv stå i centrum, och Stellan Skarsgård gör det bra, men problemet är att alla andra blir skuggfigurer, ett opersonligt kollektiv. Vilket motverkar filmens idé; att just ge personlighet, namn och värdighet åt varje mördad. Marja säger det så tydligt; "jag vill att mördarna förstår att vi har hår, fötter, händer, kroppar - vi är verkliga människor."

Dialogen är det viktiga, det är mycket spring på gator om natten och upprörda möten med tyska och ungerska beslutsfattare, men det som bär filmen är de långsamma samtalen i den övergivna lägenheten, samtal om liv, existens, Gud och död. Människans helighet framträder och Predikarens ord om att "allt har sin tid" motsägs (Pred 3:1-8). 

12 Years a Slave

Betyg: 4 monument

 

Det är en oerhört skickligt komponerad berättesle, med tillbakablickar och återkommande scener samtidigt som berätteslen i sig är ganska rättfram. På något vis som Kirkegaard säger: "Vi lever livet framlänges men förstår det baklänges". Men också en fin avvägning mellan ett personporträtt och en kollektivhistoria. Solomon Northup lever ett gott liv i en liten stad i New York på 1850-talet med fru, barn och ett kreativt yrka. Det som skiljer honom från hans vänner är att han är afroamerikan. Det gör att han blir lurad i en fälla, kidnappad och såld som slav i sydstaterna. Kontrasten kan inte var större mellan hans borgerliga medelklassliv och slavens lidanden. Jo, kanske mellan slavägarnas familjer, fester och bostäder och slavarnas kollektiva sovloft. 

Det intressanta med filmen, det som gör den så förtvivlat obehaglig, är realismen. Inte i första hand realismen i våldet och förnedringen, utan realismen i att de skyldiga inte straffas. Så är historien, det är inte självklart att de onda far illa. Snarare säger vår erfarenhet det motsatta, Det smärtar! Det är också plågsamt hur slavägarna ständigt bryter mot det andra budet: "Missbruka inte Herren, din Guds namn". Starkast är scenen när slavarna sjunger "Roll, Jordan, roll". 

Spartacus (1960)

Betyg: 4 monument

Storartad och politiskt frispråkig, men lite för lång och kanske en scen för mycket med tusentals människor som vandrar genom öde landskap. Det börjar med en berättarröst som beskriver det romerska imperiet som besmittat med den tidens sjukdom; slaveriet. Sedan möter vi Spartacus när han i förtvivlan över hur andra slavar behandlas ger sig på en vakt och biter hälsenan av honom (ett eko från 2 Mos 2:32-33). Han blir köpt av en gladiatortränare och på skolan gör han och de andra uppror. De samlar ett stort följe av förrymda slavar - tio tusentals - som liksom gladiatorerna bara vill ta sig till havet och fly landet, lämna det gamla bakom sig och leva fria i sina hemländer. Men varken patricierna eller plebejerna i den romerska senaten vill låta dem löpa. Intrigerna pågår samtidigt som slavarmén besegrar de romerska trupper som skickas efter dem. Till slut blir de inringade och tvingas till en bitter sista strid, förrådda och offer för romersk inrikespolitik. I slutscenen är alla överlevande korsfästa, men Spartacus son och hustru lever och det som fria människor!

De romerska politikernas girighet och cynism kontrasteras mot slavarméns vardagsliv och folkliga gemenskap. Maktens män, de som äger land och pengar är inget värda - det är den enkla mäniskan som bär rätten att kallas människa. Här ekar det också från både Predikaren (Pred 3:1-8) och Paulus (2 Kor 12:9-10). Bäst är Peter Ustinov som Batiatus och Charles Laughton som Gracchus. Märkligast är den bisexuella inviten ("både ostron och sniglar") när Crassus badar. 

 

Bilrånaren

Betyg: 4 monument

Det börjar med en tydlig text om att filmen har en verklighetsbakgrund: "Det hade kunnat vara din bil som stannade och tog upp den okände liftaren..." Sedan följer en mycket snygg start där vi varken får se mördaren eller brottet, men vi är med på plats hela tiden! Mycket mörker, mycket skuggor. Senare i öknen tvärtom, ett överflöd av ljus, starkt ljus. Ljussättnigen är lysande, liksom William Talman som den efterlyste mördaren Emmet Myers. Större delen av filmen utspelar sig i en bil där Emmet Myers tagit två män som gisslan och driver dem framför sig genom Mexikos öknar och sömniga småstäder. 

Även om brottpsykologin är lite för enkel är det en mycket spännande film, där vi hela tiden tror att något ska hända fast det inte gör det förrän på slutet. En laddad välsignelse och en desperat bön ingår också.

Amundsen

Betyg: 2 monument

Mycket is. Is och snö och en hel del isblått ishavsvatten. Men så handlar filmen också om Roald Amundsen, Norsk nationalhjälte och den person som var först till både Sydpolen och Nordpolen (den sistnämnda flög han över med luftskepp). Men att vara först hade sin kostnad i lämnade kamrater, svikna ideal och fiendskap. Han följer inte Bibelns ord om att "ödmjukhet är vägen till ära" (Ords 15:33), tvärtom! Det är ingen hjältehistoria, men ändå alltför romantisk i sin syn på den store äventyrarern, särskilt med slutscenen som faktiskt är helt onödig och borde ha utgått Det är som att filmen både äter kakan och har den kvar, den både hyllar och kritiserar. Kanske i ett försök att vara realistisk, men det blir inte bra film av det. 

Annars kransekage, förfrysta fötter, hemmasnickrad psykologi ännu mer is och en lögn inför kungen.

Drottning Kristina

Betyg: 2 monument

Det är märligt hur Hollywood 1933 kunde beskriva Sverige som ett land som inte går att känna igen. Husen tycks vara från Schweiz, långt från små stugor, kungliga slottet någon sorts skotsk borg och landskapet ser mer ut som klippiga bergen än svenska berg och skogar. Och till detta en drottning Kristina som förvisso är intellektuell, men som inte visar någon som helst tillstymmelse till katolsk omvändelse - vilket ju var kanske den viktigaste anledningen till hennes abdikering. Istället är det kärlek och längtan efter personlig frihet som får henne att lämna tronen och landet. Nu stod inte katolska kyrkan särskilt högt i kurs i trettiotalets USA, så det är begripligt att den är utbytt mot personlig frihet, men som historisk film är det högst besynnerligt.

I övrigt mycket kulisser och ganska teatrala framträdanden där Greta Garbo lyser med sin androgyna framtoning. Roligast är förklaringen till varför Sverige inte är något kulturland: "Man kan inte sjunga serenader i snöstorm".

Pansarkryssaren Potemkin

Betyg: 5 monument

Kraftiga linjer, skarpa skuggor, roterande maskindelar, ansikten i närbild, grova händer, smutsiga fötter och så dessa detaljer; ett krucifix som fastnat i golvet, ett värjfäset nervöst fingrat på, ett bröd, ett par glasögon, en barnvagn ... Och så masscenerna med människor överallt, i trappor, på gator, på kajer, i båtar, gående, springande, flyende ... Det är svårt att värja sig mot det suggestiva filmspråket, så det kan vara begripligt att filmen förbjöds att visas i länder som Storbritannien och Frankrike för risken att den skulle starta en revolution också där.

Det finaste är de sovande matroserna, både före och efter revolten. Nästan ömsint ligger de huller om buller i sovmattor, på golv, i soffor, i fåtöljer,  tätt tillsammans, åtskilda - alla lika trötta, alla lika skyddslösa. En stunds vila mitt i historiens virvelstorm.

Röd Hymn

Betyg: 5 monument

En stiliserad och koreograferad skildring av ett bonde- och lantarbetaruppror i Ungern under sent 1800-tal. Med kollektiva danser och arbetar- och folksånger gestaltas upproret och dess motstånd. Som en renlärig marxistisk historiebok, fast med vackra färger, fantastiskt foto, sommarhimlar, hästar och barn. De första soldaterna som ska slå ner upproret avväpnas, godsägaren besegras, kyrkan bränns, folket vinner mark - men till slut sätts legoknektarna in och massakern är ett faktum. Därpå följer avböner och arkebuseringar av de överlevande. Ändå höjs revolvern mot himlen, draperad i revolutionens röda band i slutscenen. Folket ska segra!

Det är vansinnigt snyggt med extremt genomarbetade scener, mättade sensommarfärger, långsamma rörelser, symbolhandlingar och sånger blandade med politiska tal. Filmen liknar inget annat jag sett. Bäst är den förbön de ber vid den egna gudstjänsten efter att de bränt herrarnas kyrka:

                                    Bevare oss från kål utan kött
                                    Bevare oss från sexton timmars arbete
                                    Bevare oss från trasiga kängor
                                    Bevare oss, Herre.
                                    Amen 

Jungle

Betyg: 2 monument

En ung man söker sig tillsammans med några andra unga män in i Bolivias djungler i sökandet efter ... Ja, vadå? Kanske det ultimata äventyret? Kanske en bortglömd spillra av någon form av djungelcivilisation? Kanske sig själva? Kanske inget alls, men sökandet är bättre än det liv de lever? I vilket fall så finner de inget av detta. Deras fötter slits sönder, de splittras som grupp och tappar bort varandra, de saknar mat och riktning och går helt enkelt vilse i djungeln.

Filmen har gjorts förut har jag en känsla av, Aguirre - Guds vrede är kanske det mest extrema exemplet, men då den här filmen bygger på en autentisk historia från 1980-talet har den kanske ett visst berättigande. Dock är skådespeleriet inte särskilt utvecklat. Daniel Radcliffe ser likadan ut hela tiden, förutom att han blir smutsigare för varje tagning och det blir aldrig riktigt spännande eller intressant. Kanske möter han Gud i djungeln när hoppet är ute, kanske verkar farbroderns välsignelse - vi vet inte riktigt. 

American Pop

Betyg: 4 monument

USA:s nittonhundratalshistoria skildrad genom populärmusik och berättad som en släkthistoria med start hos ryska, judiska immigranter. På något vis löper bönen genom hela denna profana historia - från pappan som måste avsluta bönen och därför blir ett offer för tsarens kosacker till sonsonsonen som springer förbi en synagoga i slutscenen där bönen fortsätter. Det är mycket vackert så.

Snyggt tecknat med fantastiskt soundtrack: Elvis Presley, Bob Dylan, Jimi Hendrix, Janis Joplin, The Doors, Grace Slick, Lou Reed, Sex Pistols (?) - för att inte tala om all tidig jazz och blues som jag inte kan eller känner igen. Musiken, den musik som kan förändra människor och samhällen skapas genom smärta och förluster. Kanske är det sant, kanske en romantisk idé, men den bär filmen igenom. 

Cromwell

Betyg: 4 monument

En brittisk storfilm med storslagna landskap, bataljer och mängder av statister - men i grunden ett kammardrama om kampen om makten mellan Kungen, Charles I (Alec Guinness) och parlamentet genom Oliver Cromwell (Richard Harris). Det handlar om demokrati, om att kämpa mot tyranniet och som en av hstoriens stora ironier, bli den du bekämpade. Snyggt gjort. Snyggt manus, snyggt skådespeleri, snygga kostymer och snygg musik - dock var det bara kostymerna som vann en Oscar. 

Det är spännande att se en film som har sin utgångspunkt i liturgin och som sedan följs av att de kristna uttalandena staplas på varandra - från bägge sidor. Tidigt i filmen säger Cromwell: "Alla parter i ett krig säger sig ha Gud på sin sida, men frågan Gud har att ställa sig är vem som står på Guds sida." Cromwell framstår trots allt som den gode revolutionären och folkhjälten, långt från den bild som ges i "Jagad av rebellerna" som gjordes 13 år tidigare. Men nu har sextiotalet passerat med all sin politik och upprorsmannen blir hjälte. Det mest fascinerande är fårskocken mitt på slagfältet vid Edgehill och hur prästerna på bägge sidor med ungeför samma bibelord och bön ber om seger för sin sida. Bäst är Alec Guiness bekymmersrynkor, det är inte lätt att vara kung! Trots den påkostade produktionen är filmen inte helt historiskt korrekt. Men som film är den helt korrekt.

 

The Irishman

Betyg: 4 monument

Det börjar med en fin kameraåkning genom vårdhemmet, där de katolska detaljerna sticker ut. Kameran söker upp Frank "the Irishman" Sheeran (Robert De Niro) där han sitter i sin rullstol och han får berätta om sitt liv som maffians lejda mördare (a "wall painter") och de män han sett upp till; Russel Buffalino (Joe Pesci) och Jimmy Hoffa (Al Pacino). Det blir till en ganska vardaglig skildring av ett Amerika präglat av våld, utpressning, svågerpolitik, mutor, mord, lojalitet, vänskap, korruption och makt. Frank sörjer att kontakten med äldsta dottern brutits helt, men ångrar i stort sett inget - inte ens i bikten där prästen försöker få honom att uttrycka någon form av medkänsla med sina offer, eller deras familjer.

En bred berättelse om en tid som tog slut vid skiftet mellan 70- och 80-tal. En berättelse vi sett förut; Gudfadern-filmerna exempelvis, men intressant då den uppehåller sig kring amerikansk fackföreningsrörelse, så olik den svenska. Väl berättat, med snygga filmiska avvikningar och ytterst välspelat där Joe Pesci lyser starkast. Annars är det lite för långt och lite för vardagligt. Dramat håller inte hela vägen. Roligast är att Jimmy Hoffa och Frank umgås så mycket i pyjamas. Intressant är att Joey Gallo "Crazy Joe" finns med och är ganska otrevlig, medan han skildras som en romantisk hjälte av Bob Dylan i sången "Joey" (från "Desire").

Peterloo

Betyg: 3 monument

Det börjar med att krutröken skingras efter slaget vid Waterloo och en engelsk soldat som förvirrat ser sig omkring. Och slutar med samme soldats begravning efter att fyra år senare ha blivit dödad av de engelska soldater han stred tilsammans med, nu som offer vid Peterloomassakern. Hans krigstrauma gick aldrig över, han är lika förvirrad på S:t Peters Field i Manchester som vid Waterloo. På S:t Peters Field har tusentals fredliga demonstranter samlats för att kräva rösträtt och parlamentarisk representation. Kavalleriet gör en chock, 18 personer dödas och 700 såras. En skamligt bortglömd mänsklig katastrof.

Det är välspelat, med goda manchesterdialekter, bra kostymer och scenografi - men det lyfter aldrig. För mycket politiska tal och för lite liv. Filmen vill både skildra händelserna ur ett kollektivt, folkligt perspekiv och berätta om en enskild familj. Men det blir lite för många att hålla reda på, för många oratorer, för många svartklädda myndighetspersoner. Det blir varken hackat eller malet. Mest intressant är att alla, reformivrare, revolutionärer, konservativa, militärer åberopar Bibelns ord, Guds allmakt och Jesu välsignelser. Tydligast blir detta när den konservative prästen läser högt ur sitt brev där han spyr ut sitt hat mot underklassen medan Kristus betraktar honom från korset - anklagande eller inte, det beror på betraktaren. Också intressant att SvPs 17 spelas av den revolutionära orkestern, med melodi av Händel.