Attack i sol

Betyg: 3 monument

En pluton amerikanska soldater under Andra världskriget får i uppdrag att gå i land och erövra en mindre bondgård någonstans i södra Italien. Varför vet vi inte, inte de heller. På något vis är det kanske filmens ärende, att skildra soldatlivet precis som det är: väntan, ingen som egentligen vet var eller om fienden är i närheten, cigaretterna, gissningarna, att aldrig se vad som sker utan bara höra det på avstånd, att inte veta, att hantera de sjuka, de sårade de döda, breven hem, fler cigaretter, osäkra befäl, hjältemodiga insatser som leder till död, irritation, kollektiviseringen av personligheten, ålning meddelst hasning, ännu fler cigaretter, frustration, sammanbrott, osäkerhet och stundtals säker död. All denna realism är interfolierad med en kraftig mansstämma som sjunger en romatisk sång om just dessa män och deras insats i kriget. Ytterst märkligt! Det stämmer inte - romantiseringen av hjältemodet och den bittra verkligheten långt från hjältemod och ära.

Det mest udda, förutom sången, är samtalen om det framtida kriget i Tibet. Som en sorts mänsklighetens förtvivlade framtid. Samtidigt som vardagslivet i New Jersey och helgerna på Coney Island manas fram i drömmar och samtal. En sorts vardaglig utopi står mot dystopin om det eviga kriget.

Än viktigare då med Jesajas ord om "stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta ska brännas, förtäras av eld" (Jes 9:5), fredens utopi!

Lycko-Per

Betyg: 2 monument

Självupptagenhet, stolthet och än mer självupptagenhet. Nej, Per är inte någon sympatisk person och inte heller någon begriplig person. Det är ingen annan heller för den delen - möjligtvis undantaget den obehaglige storebrodern. Varför faller alla för Per, kvinnor som män? Varför hatar han sin egen familj så mycket - det antyds men känns inte. Varför är han en sådan auktoritär antiauktotirär man? Varför vågar han inte säga att han älskar någon? Vart tar han vägen när han lämnat fru och barn och varför? Det är alldeles för många frågor och för få svar. Kanske ger romanserien svar, men Bille August ger det inte. Dessutom är det dåligt skådespeleri, obefintlig regi och rätt ointressant manus. Trist då det faktiskt gav Nobelpris 1917 (Henrik Pontoppidan).

Kanske en skildring av "ödmjukhetens väg", men inte särskilt övertygande. Det finns en känsla av gudsuppgörelse långt i bakgrunden, men den kommer inte fram. Mest minnesvärt är inledningsscenens middagsbön, tyngre bön får man leta efter!

Hvítur, hvítur dagur (En vit, vit dag)

Bilden kommer härifrån och visar huvudrollsinnehavarna, men är inte från filmen.

Betyg: 3 monument

Ingimundurs (Ingvar Sigurdsson) inkapslade sorg är att likna vid den sten som som rullar ner för ett av Islands lavaberg. Vi ser hur stenen bryts loss och börjar sin färd nedåt, först långsamt och sedan med ökande hastighet. I en lång sekvens rullar stenen nerför berget - det är inte filmens starkaste scen - och när den landar i vattnet är det med en våldsam kraft. Sorgens kraft är också stor, och när den sätts i rullning hos den fåordige mannen och dessutom grumlas av bitterhet och hat, blir fallet dramatiskt.

Bäst är Ingimundurs dotterdotter Salka (Ida Mekkín Hlynsdóttir) och relationen de har till varandra. Men den sätter Ingimundur på spel när hans uppdämda sorg och vrede sätts i rullning. Näst bäst är det isländska landskapet och den långa inledningen där kameran står stilla medan årstider och väderlek växlar, hästar och dagar kommer och går. Och huset, snarast en barack, som Ingimundur bygger om till sin dotter förvandlas lika långsamt till en bostad. De fullkomligt absurda inslagen i filmen har jag svårt för, kanske för att jag inte kan avgöra om de är menat att vara realistiska trots att jag tolkar dem som absurda eller tvärtom.

Transnistra

Betyg: 2 monument

Jag ser den här filmen med en del förväntningar. Den har fått guldbagge som 2019 års bästa dokumentär och den handlar om ett gäng ungdomar i Transnistrien, en region i östra Moldavien vid Ukrainas gräns. Det är  två goda skäl till att ha höga förväntningar på en film. Men för mig är det oklart vad Anna Eborn som gjort filmen vill berätta. Kanske om en plats som inte erkänns som självständigt land utan betraktas som en utbrytarrepublik och som får både ekonomiskt och militärt bistånd från Ryssland? Men i så fall hade åtminstone jag behövt få det mer förklarat för mig. Eller helt enkelt om att ungdomar på tröskeln till vuxenlivet är ganska lika var de än befinner sig i världen? Men i så fall hade jag behövt få se dem i fler andra sammanhang än när de tillsammans uppehåller sig vid en liten sjö eller högt upp i en halvfärdig och förfallen byggnad.

Störst frågetecken har jag kring hur den unga kvinnan i gänget behandlas. Hon känns som en huvudperson - är det kanske en film ur hennes perspektiv - och det visar sig att hon är den enda i gänget som förmår ta sig ifrån Transnistrien. Det jag hade velat se mer av är hennes liv när hon inte träffar de andra i gänget. Mer av hennes familj och lillebror. Hennes lillebror som reser till den högtidliga ceremoni där pojkar, en del mycket unga, förvandlas till soldater och får med sig följande ord av skolans rektor (kanske är det skolans rektor, vi får inte veta): "Vi hoppas att du slipper vara med om något krig." Vad har hänt i Transnistrien? Vad händer nu? Varför vill hon resa därifrån? Och vart reser hon?

För alla oss som aldrig tidigare hade hört talas om Transnistrien hade det behövts lite bakgrund. Ett sammanhang. För ingen människa lever utan sammanhang - och det sammanhanget vi har runtomkring oss är viktigt. Inte bara det vi gör tillsammans i den lilla gruppen som vi för just nu tillhör.

Remember

Betyg: 4 monument

Det är en bra berättelse om mannen med demens som ger sig ut för att hämnas sin familj som mördades i Auschwich under kriget. Han vet stundtals inte vem han är, eller var han är, eller varför han är där, men i necessären har en en skarpladdad pistol och ett telefonsamtal bort finns den som satt honom på spåret. Det blir en hämndodyssé på jakt efter mördaren - problemet är att det finns fyra personer som bär samma namn och han vet inte vem av dem som är den skyldige.

Det är fint filmat och välspelat i täta, enkla scener där det nästan alltid finns ett ansike i bild. När vi kommer till slutet blir det tydligt varför det varit så viktigt. Ansiktet och rösten säger vilka vi är, vem vi har varit en gång - inte bara dem vi utger oss för att vara, eller tror vi är.

Wagner, Mendelssohn, Moszkowski spelar in, liksom hämndtanken i 2 Mos 21:24. Men det ger en dålig smak i munnen efteråt. Varför var det nödvändigt att följa Tjechovs tanke? Bara för att det finns en pistol behöver den inte avfyras, inte fyra gånger i alla fall. Sanningen är förfärlig nog, ingen skulle behöva dö för den.

The Revenant

Betyg: 4 monument

Det börjar med vatten, sedan eld och så småningom luftens vindar och gravens jord. En tanke är att det handlar om människans kamp mot elementen - i dess klassiska grekiska tappning: jord, luft, eld och vatten. Men kanske handlar det än mer om människans kamp mot sig själv, eller människans kamp mot människan. Den halvdöde pälsjägare som överges i den öppna graven tar sig - mot alla odds - genom eld och vatten, berg och storm för att slutligen utkräva sin hämnd på den som övergav honom. Även om vi får höra att "hämnden ligger i Skaparens händer".

Det är magnifikt och dramatiskt med landskapet som en viktig med- eller snarare motspelare. Vackert och grymt med en lysande Leonardo di Caprio som den överlevande pälsjägaren, det stripiga håret till trots. Bästa scenen är när de i barnslig glädje fångar snöflingor på tungan - en oförställd lycka mitt i all förtvivlan och smärta. Sämst är den ständigt upprepade kameravinkeln underifrån upp i trädkronorna - snyggt första gången, trist sedan.

Padington 2

Betyg: 4 monument

På något vis en av de viktigaste filmer jag sett på länge. Så mycket godhet, så mycket glädje, så mycket uppriktig humanism, så mycket tillit till andra människor och tro på godheten. En hyllning till det mångkulturella London och till ett samhälle som inte fördömer, utan som ger möjligheter. Denna gång med utgångspunkt från fängelsematsalen.

Historien är bättre än förra filmen, animeringen lika fantastisk om inte bättre och tonen är lika varsamt varm som förut. En fin illustration av Psaltaren 146:9 "Herren ger främlingar skydd, stöder faderlösa och änkor, men korsar de ondas planer." En film att tycka mycket om.

Parasit

Betyg: 3 monument

Det är en sorts, troligen omedveten, tolkning av Jesu ord i Matteusevangeliet: "De fattiga har ni alltid hos er" (Matt 26:11). Visst, men kanske var det inte menat just så nära! Och inte att de skulle lukta så illa! För just lukten av fattigdom är central och en av de avgörande avslöjandena i denna film av förklädnader, lögner och förtvivlad påhittighet. Men egentligen handlar det om klassförakt; en skildring av klassförakt, men också - kanske omedvetet - en förmedling av klassförakt. Här visas ett förakt för alla människor, rika som fattiga, men de fattiga förnedras mest - dumma och egoistiska går de under på grund av sin egen oförmåga att hålla sams. Medan de rika mest är enfaldiga eller arroganta skitstövlar, men inte mer än så.

Grundidén är bra, skådespeleriet är mycket bra, fotot är fantastiskt, men det blir för absurt, för mycket blod, för mycket förakt. Jag går inte på Oscarsjuryns linje.

Brevbäraren som byggde ett palats

Betyg: 4 monument

Stillsamt, långamt går brevbäraren Joseph Cheval sin runda med posten, drygt tre mil varje dag (!) och inget i världen kan få honom att låta bli - inte hustruns död, inte att sonen bortadopteras, han fortsätter sin tremilarunda. Så möter han kärleken - han fortsätter att gå, de får ett barn - han fortsätter att gå, men får en idé. En idé han inte kan få ur huvudet; att bygga ett palats, det vackraste palatset i världen till sin dotter. Han vet dock inget om hur man bygger, han kan inget om arkitektur, men han har sett palats på bild och börjar bygga... Det är en illustration av Ordspråksboken 24:27, med den skillnaden att det handlar om brevbäreri inte åkerarbete och palats istället för hus.

En man och hans idé, eller en man som inte kan visa känslor eller kärlek på annat sätt. Det är sorgligt, vackert, storslaget och mycket märkligt. Nu står palatset där som ett minnesmärke över en ovanlig brevbärare som gick flera varv runt jorden, men aldrig lämnade hemtrakten.

Silverado

Betyg: 4 monument

Det börjar med skottlossning, sedan hästar, mycket hästar. Senare mycket kor och sedan en del hästar igen och en hel del skottlossning. Dessemellan handlar det om lojalitet och lojalitetskonflikter - i familjen, bland gamla och nya vänner. Men egentligen skulle hela handlingen kunna sammanfattas i orden: en man och hans hatt. Dialogen är korthuggen som en norrländsk novellsamling och naturscenerierna är formidabla. Musiken, dialogen, landskapet och förtexternas grafiska profil för tankarna till sextiotalets stora westernfilmer. Kanske kan den inte riktigt bära upp kostymen, men nära på.

Det mest udda är en ung Kevin Costner som spelar lillebror med ADHD (mycket övertygande), John Cleese som dyker upp i en biroll och att en av huvudpersonerna har hämtat sitt namn från Tolvprofetboken: Malaki (spaningen att en western film bygger på orakade män med gammaltestamentliga namn håller!).

Waterworld

Betyg: 3 monument

Tänk dig vatten, överallt vatten, mest stilla vatten - inga häftiga stormar eller gungande dyningar utan stilla vatten mitt i havet. Det är ganska tråkigt. Fyll detta vatten med skrotbåtar, udda mekanik, konstiga männsikor, obarmhärtighet, våld, överdimensionerade vattendjur och en skoningslös kamp om både dricksvatten och den lilla jord som finns kvar nu när polarisarna smält. Det blir inte så mycket bättre. Placera ett barn i detta vattenrike, ett barn som betyder hopp, ett barn som i sig bär framtidens möjligheter, ett barn som "är tecknet" (Lukas 2:12) och vi närmar oss en sorts kvasireligiös tanke om ett framtida paradis kallat "Dry Land".

Stundtals fascinerande, stundtals ganska tråkigt, men än mer förutsägbart och ologiskt. Mad Max filmerna, som den är en sorts kopia av, är betydligt bättre både vad gäller handling, skådespeleri och dialog. Samtidigt är det rätt fint med en film som bygger på barnteckningar, simlektioner och så tydigt pekar på konsekvenserna av den globala uppvärmningen (från 1995!).

Roligast förutom Kevin Costners gälar är att oljetankern Exxon Valdes (se bilden) som gick på grund utanför Alaskas 1989 finns med i en cameo-roll.