Gravity

 

Betyg: 4 monument

Det är lätt att se Gravity som en skapelseberättelse. Ur intet, tyngdlösheten, skapade gud jorden och med den tyngdkraften. När jag slår upp ordet "gravity" så läser jag att det förutom tyngd och tyngdkraft också betyder allvar, allvarlighet och värdighet. De orden passar väl in på filmen och hjälper mig att förstå vilket mångbottnat konstverk detta är. Inte alls bara ett rymdäventyr - ensam astronaut kämpar mot universums makter - utan också en existentiell berättelse om vad det är att vara  människa och vad som är viktigt i livet. Och här menar jag att det trots den ensamma skådespelaren (Sandra Bullock) finns ett oerhört viktigt relationellt fokus. Jo, George Clooney är också med i filmen, men det är Bullocks karaktär Ryan Stone som det handlar om.

Ett annat sätt att beskriva filmen är genom citatet "ingen människa är en ö". Vi blir till genom våra relationer med andra människor. Vi får vår näring och glädje och livskraft genom dem, men också vår sorg och smärta. Ryan Stone kämpar med sin sorg i dödsskuggans dal, kanske är den tyngdlösa tillvaron i rymden rentutav helvetet? Där virvlar otäckt rymdskrot runt i en fasansväckande hastighet och hotar att förgöra henne. Det är också en film om sorg och djup depression, och om hur hopp och livskraft kan väckas. En livskraft som behöver allvar, värdighet och närvaro av en annan mänsklig varelse för att kunna finnas.

Jag är imponerad av de lager av betydelser och tolkningar som går att utläsa ur den här filmen. När jag ser den tycker jag nästan att den är lite tråkig, alla 3D-effekter till trots. Bullock och Clooney svävar runt i rymden och försöker hålla reda på sina redskap som far iväg i tyngdlösheten och hålla sig borta från rymdskrotet som hotar att förgöra dem. Då och då skymtar vi det blågröna klotet som är vår Jord eller en hänförande soluppgång. Visst finns det en spänning á la rymdäventyr i händelseförloppet, men jag vill ändå påstå att det största som sker är förändringen i den lilla människan. Mycket vackert och sinnligt skildrat.

Den store skønhed/La grande belezza

Betyg: 4 monument

Det är naturligtvis vackert, mycket vackert. Rom om natten, Rom i gryningen, Rom under de tider på dygnet då de dygdiga sover. De andra dansar, dricker alldelse för mycket och pratar mest om sig själva, men någon enstaka gång sägs en sanning så tydligt att alla kan höra den.

Intellektuell överklass, fantastiska våningar med utsikt över Colosseum och Forum Romanum, överdådiga fester i fantastiska omgivningar och samtidigt en stark känsla av tomhet. Människor dör, älskar, försvinner. Det enda som består är stadens skönhet. Kanske är det så med Rom, att inget och ingen kan mäta sig mot själva staden. Det enda möjliga är att ge sig av, att lämna. Vilket också Jepp Gambardella, den intellektuella playboyen som lever på ryktet om den bestseller han skrev en gång för länge sedan, gör. Resan går bakåt,  hem till rötterna - i Rom finns inget utrymme för att rota sig.

Det intressant med filmen är att nästan alla skådespelare är femtio plus eller mer - de vilda festerna till trots.

Kasper Hauser - var och en för sig och Gud mot alla

Betyg: 5 monument

Så vacker! Språket, fotot, skådespeleriet, stämningen där tiden tycks gå långsammare än idag. Den märkliga historien om hittebarnet Kaspar och hans möte med civilisationen i form av tysk artonhundratalssmåborgerlighet. Mycket kretsar kring språket, men än mer den grundläggande förståelsen av vad det innebär att vara människa.

Min tyska är så dålig att jag först inte begrep undertiteln - den var inte heller översatt. Så jag såg filmen utan att fundera över Guds agg mot mänskligheten. Men jag noterar så här efteråt att här finns ingen nåd. All omtanke har en baktanke. Kaspar är inte först och främst en människa utan ett fenomen, ett intressant studieobjekt, något som roar och oroar. Vi får aldrig någon förklaring till varför han lämnades eller växte upp i källarhålan och vi får ingen förklaring varför han dödas. Det behövs inte. Förklaringarna är ointressanta, det intressanta är hur vi möter varandra, den okände, den andra.

Betties resa

Betyg: 2 monument

Jag tycker Jeanette Gentele i SvD har sina poänger i sin recension av filmen. Bl a uppskattar jag det lustfyllda rökandet (mycket oväntat), det vackra franska landskapet (inte fullt så oväntat), de alldeles vanliga fransmännen som Bettie möter under sin resa och Nemo Schiffman som spelar Betties dotterson Charly. Naturligtvis uppskattar jag även Catherine Deneuve (andra filmer med henne har jag skrivit om 2009 och 2011), men det räcker liksom inte.

Mina invändningar är främst två: slutet är bedrövligt dåligt och filmens manus ungefär lika illa. Den ganska dystra och sorgliga filmen slutar i en slags sorglöst gulligull som för mig bara blir irriterande.  Dessutom saknas alltså en berättelse och istället får vi del av en massa olika berättelsetrådar som det aldrig spinns vidare på, vilket gör att handlingen blir smått obegriplig och ointressant. Kanske är det meningen men det blir tråkigt och är inte rättvist mot huvudrollsinnehavarna som verkligen gör sitt bästa.