Revolutionary Road

Betyg: 4 monument

Ett kammardrama i amerikansk femtiotalsförort, mycket snyggt filmat. Tät berättelse om instängdhet och frihet, drömmar och längtan, uppbrott och svek. Handlar om att bryta sig loss från konventionen, könsstereotyper, borgerligheten.... i vilket fall följs dramat av en psykiskt sjuk sannningssägare som likt kören i en grekisk tragedi återkommande för handlingen framåt. En genial biperson.

Favoritscener; när alla förortsmännen i överrock och handskar och hatt tar bussen till pendeltåget och sedan vidare in till Grand Central Station. Elegant likriktning! Och när kameran mot slutet av filmen sveper över de oklanderligt städade rummen i förortsvillan och de är lika tomma på liv som huvudpersonernas äktenskap. Som tavlor: still leben = nature morte!

The Jane Austen Book Club

Betyg: 4 monument

Det här är kanske ingen film som stannar kvar i tankarna så länge efter det att man sett den, men den är en välspelad och god underhållning så länge den varar. Jag tycker främst om filmen för att människorna i den pratar med varandra eller åtminstone försöker prata med varandra. Jag vet inte om ni tänkt på det, men i många filmer pratas det faktiskt väldigt lite. Men jag tycker också om att de för samtal om böcker, närmare bestämt Jane Austens romaner. Även om man som jag inte läst dessa går det bra att se filmen.

Coraline

Betyg: 4 monument

Några av de filmer jag tycker allra bäst om är animerade. Mina topp tre är Spirited Away, Hitta Nemo och Shrek I. Att Coraline, som jag såg på BioRio i våras i 3D-versionen, inte kvalar in bland dem beror främst på att det som är fantasi och saga i berättelsen delvis försvinner bland alla effekter man velat åstadkomma i filmen. Just nu läser jag boken och slås av hur vardagligt det fantastiska beskrivs. Och så mycket bättre det blir då.

Coraline är en Alice i Underlandet-saga. När Coraline går genom den lilla dörren i vardagsrummet till lägenheten bredvid hamnar hon i en spegelvärld där hennes "other mother" finns och där katten talar. En skrämmande spegelvärld som styrs av stor ondska och som det krävs mycket mod och list för en liten flicka att besegra.

Yamakasi

Betyg: 4 monument

Yamakasi, Storstadens Samurajer, är ett gäng på 7 killar som lever i en av Paris förorter. De är utövare av Le Parkour, ett slags akrobatiserande i storstadsmiljö. Ungefär som att åka skateboard, fast utan en skateboard. Filmen börjar med att de, tidigt en morgon, klättrar upp längs ena fasaden av ett 24-våningshus, för att från taket titta på soluppgången.

Filmen är lite av en Robin Hood-Story. En liten pojke från samma område som killarna, råkar ut för en olycka efter att ha försökt härma dem. Pojken, som har ett medfött hjärtfel, behöver ett nytt hjärta inom 24 h, något som kostar 400 000 franc. Då pojkens familj inte har de pengarna lovar Yamakasigänget att hjälpa till. Tillsammans med en 8:e kompis använder de sina akrobatiska kunskaper för att stjäla pengar från ett antal rika läkare. Dessa läkare sitter alla i samma styrelse som är ansvariga för pojkens nya hjärta. Killarna i Yamakasigänget tycker att de med gott samvete kan stjäla pengar från dem, då pengarna för att "köpa" det nya hjärtat ändå i slutända hamnar hos dessa styrelsemedlemmar.

Samtidigt som detta har den lokala polischefen satt in extra resurser för att stoppa de fasadklättrande förortskillarna. Det resulterar i att Yamakasigänget får både tiden och polisen emot sig, medan de försöker samla ihop tillräckligt med pengar för att rädda den lilla pojken.

Filmen är mycket bra, framförallt på grund av 4 saker:
1. Den utspelar sig i Paris och dess förorter och är helt på franska vilket ger en passande stämmning.
2. Killarna är sjukt duktiga på Le Parkour, och det är häftigt att se de hoppa mellan hustaken.
3. En av killarnas kusin är polis och försöker att få gänget att hjälpa pojken utan att stjäla och bryta mot lagen. De diskussioner som uppstår, och motsättningen mellan poliserna och förortskillarna är intressant.
4. Filmen har en humoristisk touch, samtidigt som den tar upp allvarliga ämnen som när det är moraliskt OK att stjäla, eller varför en liten pojek måste betala 400 000 franc för att överleva.

De sju förortsakrobaterna i Yamakasigänget

Martin

Rädda menige Ryan

Betyg: 3 monument

Startar med landstigningens kaos. Känns mycket realistiskt, obegripligt hur någon kunde överleva. En extra dimension är att har vait på plats. Nog en ganska bra krigsfilm, om man gillar sådana.

Två detaljer som ger en sorts ideologiskt perspektiv: inlednings- och avslutningsbilden är en amerikansk flagga i starkt motljus som gör den nästan helt färglös och genomskinlig och att vändpunkten i filmen sker i en laddad scen då huvudpersonen för första gången berättar om vem han är i det civila - det är inte vad han berättar utan att han berättar som är avgörande. Detta tillsammans, den nästan utplånade flaggan och betydelsen av att ha en civil historia ger en idé om att kriget är en allmänmänsklig erfarenhet. De är inte amerikaner eller allierade i första hand, utan människor. Kriget är något som påverkar människan i grunden oavsett om hon är hjälte eller pultron. På något sätt blev filmen intressantare av detta, filosofisk bortom kanonkrevaderna och "sticky" bomberna (trotyl nerpressad i en arméstrumpa insmord i vapenfett och försedd med en stubin).

Jonas

Hellboy

Betyg: 4 monument



Vad innebär det att vara människa? Kanske är det vad Bach försöker visa i sina fugor? Troligtvis var det det som drev Michelangelo i hans konst och verk. Ingemar Bergman skulle nog kunna säga att hans filmer är ett utforskande av det mänskliga. Bakom det mesta, kanske rentav allt, konstnärligt skapande ligger frågan om det mänskliga.
I kristen tro är detta centralt i och med att Gud själv väljer att bli människa. Inkarnationen – Guds människoblivande – ställer frågan om det mänskliga i trons absoluta centrum. Men frågan ställs också i kulturens utmarker; i skräplitteratur, i serietidningar, i underhållningsfilmer, i populärmusiken. Filmen Hellboy (2004), baserad på en serietidningsfigur, berättar om hur en demon med avsågade djävulshorn försöker lära sig att bli människa. Vägen går via vänskap, kärlek och förlåtelse – men det är först när han i avgörandets stund offrar sig för någon annan som hans mänsklighet på allvar skiner igenom, i den sårbarhet som då blir synlig. Det är inte stor konst eller litteratur, men det är en djupt kristen erfarenhet som spelas upp i filmen. Vi blir till som människor genom att öva oss i vänskap, kärlek, förlåtelse och genom den sårbarhet det innebär att vara till för andra.

Denna lilla text är tidigare publicerad i Kyrkans Tidning Nr 46, 2008

P.S En fin detalj är den mycket autistiske kamraten som mest lever sitt liv i en vattentank, en vänskap som gör att den liksom de flesta andra filmer kvalar in i kategorin "manlig vänskap".

En julberättelse

Betyg: 4 monument

... eller "Un conte de noël" som denna franska film av Arnaud Desplechin heter i original, är klart sevärd. Den kom till Sverige i slutet av förra året. Några dagar kring jul får vi följa en familj där mamman Junon (Catherine Deneuve) just fått veta att hon drabbats av en sorts blodcancer som kräver benmärgstransplantation. Bara en nära släkting med kompatibel blodgrupp kan stå för ttransplantationen. och så rullar historien igång. Junon och hennes man Abel bjuder in sina barn och barnbarn i hopp om att någon av dem ska vara en lämplig donator. Familjen har inte samlats på många år och när de nu träffas allihop kommer gamla konflikter fram i ljuset. Men det som skulle kunnat bli en melodramatisk uppgörelse blir en ganska lågmäld och vardaglig skildring av en familj och de människor en familj består av. Vi följer dem i förberedelserna inför julen. Äppelkaka bakas och finklänning inhandlas. Samtidigt kommer olika konflikter upp till ytan. Men livet rullar på ändå, alldeles vardagligt, och när filmen är slut känner jag mig som en del av familjen. Jag känner mig liksom hemma, och ändå är det så mycket som förblir outtalat. Precis som i verkliga livet.

Augustilunch i Rom

Betyg: 2 monument

Gianni de Gregorio spelar huvudrollen i sin egen film från 2008. Det är varm augusti i Rom och alla som kan reser till landet under helgen. Gianni och hans mamma stannar i stan och får sällskap av tre äldre damer, i olika grader av förvirring. Gianni lagar mat till tanterna och dricker vitt vin, iklädd rosa skjorta som blir allt skrynkligare. Tanterna är experter på att vara nyckfulla, spå i händer och laga lasagne. Inte så mycket händer egentligen. Det mest spännande är när Gianni åker vespa genom det semestertomma Rom, tillsammans med sin vän Viking, på jakt efter fisk till kvällens middag. Det är 15 augusti och minnet av jungfru Marias himmelsfärd högtidlighålls med speciell mat och speciell duk. Se där, en helgdag som jag inte hade en aning om att den fanns. Alltid lär man sig något. Gamla excentriska tanter har jag dock nog av på arbetet.

Jonas och jag såg den på BioRio (gamla Kvartersbion i Hornstull) häromkvällen. Vi var inte många i publiken, men vilken ansiktslyftning biografen fått! Där luktar gott, är lagom varmt, bra bild och ljud och alldeles nymålat. Salongens karaktär är dock intakt. Biorepertoaren finns på den här snygga hemsidan.

Astrée och Cèladons kärlek

Betyg 1 monument

En sorts romantisk herdeidyll skriven ursprungligen på 1600-talet men utspelar sig under 400-talet med druider och romerska gudar. Säkert någon sorts franskt nationalepos, men ack så illa spelat. Stolpigt och styltigt långt från Branaghs eleganta shakespearefilmer. Intressant dock av teologiska skäl och i viss mån på grund av sitt queertema, som ju mycket av 1600-talets förvecklingsdramer präglas av.

Huvuddruiden, som tyvärr inte alls har långt vitt skägg och guldskära, håller en lång utläggning om Belenos, Teutatés och de andra keltiska gudarna (de minns ni från Asterix!). Han presenterar dem som en och samma gud, med olika egenskaper; skaparen, människornas hjälpare och kärlekslågan - han lyckas till och med få in jungfrumodern i den keltiska gudaläran. En mycket god katolik med andra ord i förkristen tid!!

I övrigt mycket fågelsång, evigt vårgröna träd, högtravande tal, hövisk kärlek, män i kvinnokläder, ståndfast kärlek.... ganska segt på det hela taget.

Såg det hela på TV i går kväll.

Jonas

Paris

Betyg: 4 monument

Filmen Paris handlar mest om staden och dess människor även om en dödssjuk man och hans syster är centralgestalter. Mer stadens liv än människans död. Pierre väntar på en hjärttransplantation och tillbringar dagarna med att titta ut över sin älskade stad från balkongen. Precis sådana balkonger såg vi i många av Paris gathörn. Människorna i staden lever sina liv, på marknaden, i bageriet, på modevisningar och på flykt. Pierre försöker överleva och det försöker hans syster också. Kanske är det något som förenar alla människor i filmen. Men staden Paris den bara är.

Marie & Jonas