Aalto

Betyg: 2 monument

Om detta var en film om byggnader (och möjligtvis stolar) hade den fått ett fantastiskt betyg. Vackra byggnader i vackert ljus, snygga detaljer, vinklar, skuggningar - just så som arkitekten och formgivaren tänkt sig det. Men det handlar inte bara om byggnader utan också om människorna bakom och där brister det. Vi får se Alvar Aalto i möte med berömda arkitekter och formgivare, vi får se journalfilmer från hans ateljéer - och vi får förvisso se Aino Aalto i badddräkt men hennes betydelse för namnet Aalto lyfts bara fram halvhjärtat. Vilken betydelse hade egentligen kvinnorna bakom mannen - eller bredvid (som det antyds men aldrig beskrivs)? Dessutom saknas förklaringen av hans popularitet, vad var det egentligen med "människan som alltings mått" som tilltalade och hur gick brytningen med funktionalismen till och vad bestod den egentligen i? Det hade också varit intressant med en utveckling av betydelsen av barnens lek för arkitekturen. Antydningar, liksom ovan, men inget som förklaras och görs begripligt - men snyggt o så snyggt!

Bäst är fotografierna på barnen när de använder de arkitektritade stolarna som helt vanliga stolar och när Kristian Gullichsen på ålderns höst går runt i huset han flyttade in i som sjuåring och berättar om hur han mobbades för att han bodde i ett så konstigt hus (Villa Mairea ritad av Alvar Aalto, se bilden ovan). Intressant är dock skildringen av Treenigheten och tvivlets teologi skildrat i kyrkorummet i De tre korsens kyrka.

Undine

Betyg: 3 monument

En saga om sanning och lögn och där lögnens konsekvens är död och där liv bara kan ges om någon annans liv tas. Sorgligt, ganska vackert i ett modern Berlin där historiska föreläsningar om stadens stadsplanering varvas med industridykarens vardag. Det är inte så märkligt som det låter, hon föreläser i stadshuset han lagar saker under vattnet - de möts och stark kärlek uppstår. Det han dock inte vet är att hon egentligen är en undin, en sjöjungfru. Så heter hon också Undine. 

Mycket vatten; från akvarium till uppdämda, dunkla insjöar och villa-pooler. Men också en hel del telefonsamtal, resor med lokaltåg och klädbyten. Jag hade nog gärna sett mer av det sagolika och mindre av det realistiska - det gifter sig inte samman tyvärr, utan blir mest lite konstigt. Skönt ändå att livet segrar. Det är som en illustration av 1 Joh 3:14 "Den som inte älskar är kvar i döden".

Finast är livräddningen med "Staying Alive" som grundrytm.

Tiny Tim

 Betyg: 4 momument

Om att skapa sig själv, att göra om sig från en ensam grabb i New York till en av sextiotalets mest märkliga popstjärnor: Tiny Tim. Med ukulele, falsettsång, sköna lockar och märkliga kavajer uppträder han på de mest konstiga ställen, Vaudeville-teatrar, burleskshower, Isle og Whight festivalen, i en film som Bob Dylan regisserar, på TV-shower och cirkus. Alltid lika androgyn, lika tvetydig, så vi vet aldrig om han driver med allt och alla eller verkligen är så här udda. 

Bakom detta en katolsk uppfostran där den lokala prästen uppmanar honom att söka en psykiater när han söker läkedom hos Jesus. Just den innerliga Jesus-tron löper som en röd tråd genom filmen, särskilt i de svåra stunderna, när han misslyckas, faller från höjderna och kraschlandar.  

Finast är kanske ändå den enkla hstorien om hur Neal Cassady och en till försöker rädda honom när maffian satt klorna i honom men han är bara livrädd för att de kör för fort.

A Useful Life

Betyg: 3 monument

Cinemateket i Montevideo passar inte in i den nya tidens lönsamhetstänkande. Tillgången på smala isländska filmer på VHS är inget kulturpolitikerna i Uruguay känner ansvar för. Detta till Jorge och hans medarbetares stora förtvivlan. Desperat försöker de öka antalet medlemmar och besökare på cinematekets visningar, men ingen av dem vet hur man gör för att dra till sig folk. Det blir tommare och tommare, färre och färre besökare och långsammare och långsammare rör sig filmen framåt. Det är långsamt från början, men mycket lite händer. Ett besök på juridiska institutionens kvällskurs där Jorge utger sig för att vara den nya läraren och föreläser till försvar för lögnen (hämtat från Mark Twain), en liten dans i väntan på en kvinna i universitetets stora trapphall och ett avbrutet telefonsamtal med pappa. Se där det dramatiska! Allt detta till tonerna av klassisk filmusik, vackert filmat i svart-vitt, men alldeles för långsamt och utdraget.

Här finns en existentiell ton i filmandet, i känslan av att Jorge egentligen inte finns, att han är så förbigången, ensam och obetydlig att ingen lägger märke till honom. Och därför blir det desto kraftfullare i slutscenen när han med spänst i stegen går mot en biograf för en kvällsföreställning och -  han går inte ensam.

Maze

 Betyg: 3 monument

Det är åttiotal och de hungerstrejkande IRA-fångarna har just gett upp då tio av deras kamrater avlidit. I världens modernaste och säkraste fängelse, Maze, planerar de överlevande en rymning bara för att bevisa för omvärlden att de inte är besegrade. Rymningen kräver att de byter taktik och istället för konfrontation visar samarbetsvilja inom murarna. Det skapar känsliga lojaliteter mellan några av fångarna och vakterna, särskilt mellan Larry och Gordon. Just den gryende vänskapen, som slås i spillror vid rymningsförsöket, är fint skildrad och känns riktig. Annars är det svårt med heroism, martyrskap, hämnd och fasthållandet vid våld och terrorism. Samtidigt spännande och välspelat.

Mest betonggrått, mycket papperslappar som snabbt byter hand (meddelanden skrivna på cigarettpapper), en samling av Che Guevaras skrifter och ett ärligt samtal om föräldrars ansvar för sina barns framtid som ställer Fjärde budet (2 Mos 20:12) i en ny dager. Har föräldrarna ansvar för att barnen inte ska fastna i samma våldsspiral som de själva? Även om föräldern räknas som hjälte eller martyr? 

High Life

Betyg: 2 monument

En samling dödsdömda fångar har istället för dödsstraff skickats iväg ut i rymden för att ta sig igenom ett svart hål - vilket i sig med största sannolikhet innebär döden. År efter år färdas de likt Aniara i en existentiell dimension där död och liv är varandras motsatser och förutsättningar. Men i ett sammanhang där bön bara är en gest och Gud är bortglömd för länge sedan. Det är grymt, sjaskigt och rätt trist. 

Både storyn och skådespeleriet brister, vilket gör att dramatiken uteblir. Det blir ungefär lika trist som det liv som skildras och det är nog knappast meningen. Bäst är de stunder då rymdens tomhet blir uppenbar, särskilt när de dödas kroppar svävar bort i det eviga mörkret. Grymt, men vackert som en dans utan rörelser.

Att vandra osynlig: Systrarna Brontë

Betyg: 3 monument

Heden, landskapet, klänningarna och karaktärerna säger mer än filmen som sådan. Det handlar om systrarna Brontë och deras skrivande, men skildrar mest brodern Branwell. Det är faktiskt han som är huvudpersonen - men det är nog inte meningen. Problemet är att vi får ingen som helst förståelse för varför systrarna skriver. Vi får aldrig se dem läsa, eller egentligen diskutera något annat än redan skrivna dikter, inget av skrivandet som process eller arbete. Däremot får vi veta en hel del om broderns olycka och spritbegär -  i sammanhanget ganska ointressant.

Det är svårt att göra vettig film om skrivande, men här har de knappast försökt. Ändå är det vackert, svindlande vackert med ropande spov och sjungande lärkor. O c h en helt fantastisk inledning där de alla är barn och i leken regerar över sin egen värld. Synd att det inte fortsätter så. Det är också fint med den gamla pappans milda ord om hur "vänlighet och förböner" skall hjälpa den försupna brodern. Det gör det inte.

Mortal Engines

Betyg: 4 monument

En saga om vandrande rovstäder och ädla motståndskämpar, berättad i Östern. Det är långt efter vår tid, i en värld förstörd av girighet och vapenteknik. Några försöker överleva, andra söker den gamla tekniken för att konstruera de förödande vapnen en gång till. Det är spännande som en gammeldags matinéfilm, många kliffhangers (kanske lite för många), ädla hjältar och martyrer (bl a en som heter Nils) samt en hel del sentimentalitet. Ändå är det underhållande och snyggt gjort med alla folkslag, kulturer och spännande farkoster.

Här förekommer udda amerikanska gudar, arkeologer, en filosofi som kallas municipal darwinism, märkliga robotkrigare som kallas Lasarosbrigaden (Joh 11:1-44), en kyrka "som inte har med Gud att göra" och innerlig bön.

Last Knights

Betyg: 2 monument

En värld någonstans mellan västerländsk medeltid och österländskt 1700-tal, en länsherre faller i onåd på grund av idealism och ståndaktighet mot korruptionen kring kejsaren. Hans lojala soldater skingras, men planerar i hemlighet sin hämnd och upprättandet av länsherren namn.

Äran står i centrum. För din heder kan du utstå vad som helst både dödsstraff och förnedring. Så länge du är man, förstås - och kan svinga ett svärd. Kvinnor och veklingar göre sig icke besvär. Det är trist, då här finns en öppning för att skildra hederns baksida: självföraktet - men det visar sig inte vara så. Det går alldeles för snabbt från förnedring till hjältestatus. Regissören har inte läst Ordspråksboken 15:33 "ödmjukhet är vägen till ära".

En natt i Casablanca

Betyg: 4 monument

Ett hotell i Casablanca rymmer en skatt som bara nazisterna känner till. En efter en mördas hotellcheferna för att skatten säkert ska kunna smugglas ut ur landet. Men den senast anställde hotellchefen är en udda figur och uppför sig inte som sina föregångare, han har dessutom två kumpaner som är ännu mer udda. 

Bröderna Marx retar gallfeber på gamla nazister, konstaterar att Amerika besegrar Bayern och spottar ur sig "herrefolk" med illa dold sarkasm när tyskarna besegras. I övrigt komplicerade hälsningsceremonier, män i fez, märkligt teckenspråk, en tupé som lever sitt eget liv och ett par mycket svårpackade koffertar. Det är galet och roligt och stundtals galet roligt. Det finns något oerhört befriande i att ha glädjen och skrattet som utgångspunkt - så kan skurkarna och nazisterna vara hur uppblåsta som helst, men de har ingen glädje. Jag tänker att detta är ett teologiskt statement från bröderna Marx, hämtat från Predikaren 8:15.

Här kommer en annan

Betyg: 3 monument

Den stillsamme korrekturläsaren Walt hamnar av misstag i en härva av lögner, falskhet och mord. Lika naivt går han i fälla efter fälla, men vinner till slut prinsessan och halva kungariket. Det är fånigt, snällt, oskuldsfullt och femtiotal - men i kulisserna osar det sex, synd och dåligheter. Men enbart i kulisserna. Kanske ligger charmen där, eller egentligen i Danny Kayes otroliga vänlighet, i hans uppriktiga snällhet. Den vinner till slut. Det känns i dessa dagar oerhört hoppfullt. Så jag väljer Danny Kaye för 2021!

Teologiskt handlar det om drömmarnas makt (1 Mos 41), om det sjätte budet (2 Mos 20:14) och om de renhjärtade (Matt 5:8). Men än mer om att äta hundkex och rädisor, om billiga äventyrsromaner och fantastiska hattar. Annars är största överraskningen Boris Karloff som läskig läkare.

Massor av Whisky

 Betyg: 4 monument

En liten by i Yttre Hebriderna drabbas under kriget av uteblivna whiskyleveranser och livet är inte längre värt att leva. Men så går ett fartyg på grund utanför ön. Ett fartyg som är lastat med 50 000 flaskor whisky. Dock är alla på ön naturligtvis goda presbyterianer så de kan inte bärga lasten under sabbaten. Blickarna när de på söndagseftermiddagen står och ser ut mot det sjunkande vraket säger allt. Så slår klockan midnatt och sabbaten är över! Tyvärr finns där en nitisk engelsman som har ansvar för hemvärnet på ön. Dessutom är han absolutist. 

Fånigt är det, men också vackert filmat och i grunden en skildring av den lilla människans uppror mot byråkrati och maktfullkomlighet. Dessutom fullkomligt bedårande med sin anarki, sina kärlekspar och byoriginal.

(Det här handlar om en sorts jäv. Detta var min älsklingsfilm som barn och jag kan inte förråda min barndom genom att inte tycka om den!)

Final Portrait

Betyg: 3 monument

Paris, sextiotal. Alberto Giacometti målar ett av sina sista porträtt i den nergångna, kalla ateljén där han bor med hustrun en trappa upp. Modellen är den amerikanske författaren James Lord och sittningen ska bara ta ett par timmar - men det blir inte så. Arton dagar senare står James Lord inte ut längre utan tvingar Giacometti att avsluta, när han för hundrade gången börjar om igen från början - allt utom näsan behöver göras om. Poträttet är berömt och lika berömda är James Lords dagboksanteckningar från sittningarna. Dessa har nu blivit film. En film om att vara i konstens våld och om avbildningens omöjlighet. Tyvärr blir det för excentriskt och kärlekshistorien har inget med boken att göra - boken är mycket bättre än så. Men Geoffrey Rush är suverän som den kedjerökande Giacometti.

Egentligen står skapande- eller skapelseprocessen i centrum, där konstnären likt Gud gör om, förkastar och skapar nytt. Dock finns här inget löfte om att inte göra om allt från början - som det Gud ger till Noa i 1 Mos 9:13. Konstnären är således inte Gud utan tar sig friheten att utplåna allt och börja om på nytt.

Assassin's Creed

Betyg: 4 monument

Det handlar om trosbekännelsen, men inte om den apostoliska eller nicenska utan om en trosbekännelse som talar om att allt är möjligt, ingen sanning är för mer än någon annan och om friheten att tänka fritt. Denna bekännelse har, märkligt nog, sina bekännare i det muslimska Spanien under fjortonhundratalet och de förföljs av den dogmatiska kristna kyrkan, främst då tempelriddarna. Det bekännarna - assassinerna - beskyddar och som kyrkan jagar är själva roten till den fri viljan, en frukt som växt på livets träd (läs 1 Mos 2:9 och vidare). Denna kamp rasar genom seklerna.

Det påminner om Da Vinci-koden, men med en annan teologisk utgångspunkt. Här är det muslimerna som står för det goda, medan den kristna kyrkan är grym, dogmatisk och förtryckande. Lite ovanligt i amerikansk film. Rafflande slagsmål, snygg hyllning till åttiotalsfilmen E.T. och oändiga takåsar - både i fjortonhundratalets Cordoba och i det moderna London - gör sitt till!

För att vara en film byggd på ett dataspel är den förvånansvärt sammanhållen och begriplig.