The Tree of Life

Betyg: 2 monument

Det börjar med ett bibelcitat ur Jobs bok (Job 38:4,7), om människans klagan inför Gud och Guds svar. Detta blir en sorts återkommande tema, de stora frågorna till Gud om varför, men svaren uteblir. Ändå tror jag regissören menar att svar ges i filmen genom de oerhört pretentiösa bildspelen om allt från solstormar, Saturnus ringar, dinosaurier och vulkanutbrott till celler som delar sig. I naturen, genom skapelsen talar Gud till oss människor. Problemet är att där finns ingen nåd, även om det talas högtidligt om nåd inledningsvis. Nåden har med Kristus, med ett relationellt förhållningssätt till Gud att göra. Gud som faktiskt delar våra mänskliga villkor, inte Gud bortom mänskligheten, dold i naturens oerhörda kraft. Resultatet blir natur contra nåd och, skulle jag vilja säga, religion contra kristendom. Det är nog inte meningen, men det känns rejält omodernt, konservativt och okristet.

Bortsett från den pretentiösa gudsskildringen är det en fin barndomsberättelse från amerikanskt femtiotal med auktoritära fäder (Brad Pitt med utputande underläpp) och milda mödrar. Men det förmår inte väga upp de patetiska bildsvallen och den tröttsamma new age-musiken. Plus dock för de snygga femtiotalsvillorna!

The Music Never Stopped

Betyg: 2 monument

Om minnet och musiken. Hur musik kan hjälpa oss att minnas. Men också om föräldrauppror, sextiotal och konsekvenserna av att se respektive inte se The Greatful Dead live. En intressant historia som bygger på en essä av Oliver Sachs, men en ointressant film. Trots ett magnifikt soundtrack så lyfter det aldrig. Alltför sentimentalt. och trots de konflikter som skildras alltför konflikfritt. Mer känsla av TV-film än något annat, lite sämre än "riktig" film, lite sämre filmat, lite sämre spelat, lite sämre färgsatt, småtrist på många sätt... och utan att man egentligen förstår storheten hos The Greatful Dead.

Marie Antoinette

Betyg: 4 monument

Jag såg Marie Antoinette av Sofia Coppola när den gick på bio. Det är några år sen, men jag minns filmen väl. Jag minns också att jag inte var så särdeles förtjust. Jag förstod varken filmen eller huvudrollskaraktären. För några dagar sedan skrev Maria om filmen på sin blogg. När jag läser det hon skriver får jag nya tankar om filmen. Maria får mig att se filmen både ur ett historiskt perspektiv och som en kommentar till dagens samhälle. Och flera år senare tycker jag att det är en mycket bättre film än jag tyckte när jag såg den. Så kan det också vara.

Citronträd och motorolja

Betyg: 3 monument

Vackert om att åldras och att behålla sin dröm. Med pojkaktig charm spelar Anthony Hopkins Burt Munro, nyazeeländare som i slutet på 60-talet slog hastighetsrekord med sin mer eller mindre hembyggda motorcykel. Ett fint porträtt av en man som  lever sin dröm trots att omgivningen tycker att han är för gammal och för gammalmodig. Men det blir lite för bra, för många kyssar genom nervevade bilrutor, för mycket naiv pojkaktighet, för sentimentalt helt enkelt. Ändå är det en fascinerande historia som är välberättad och vackert filmad: av naturliga skäl mängder av panoramabilder över platta landskap (för att köra riktigt fort måste underlaget vara plant).

Bäst är ändå den bild av Amerika som visas upp. En transvestit, en gammal indian och en ömhetstörstande änka är de som får introducera landet för nykomlingen Burt. Det ger en spännande amerikabild.

Attack the Block

Betyg: 4 monument

Tänk dig Fem-böckerna; men i en av södra Londons betongförorter, och tänk läskiga utomjordningar. Tänk bort alla scener med mat och lägg istället till fyrverkerier. Se där, Attack on the Block! I grunden en mycket brittisk film med Enid Blyton i botten, socialrealistisk i viss mån, samhällskritik uppblandat med en rätt drastisk humor.

Bortsett från storyn som är mest fånig handlar det om lokalpatriotism och förortsautonomi "Here on the block we manage on our own", men också om vad som händer när hierarkierna blir omvända. Aliens anfaller ett förortsområde och det lokala, smått fåniga ungdomsgänget står plötsligt som de enda möjliga hjältarna. Polisen jagar fel personer och de riktiga gangstrarna begriper inget. Men det handlar också om ansvar och att ta konsekvensen av ens handlingar. Egentligen om att växa upp. Kanske är det så att när Moses i slutscenen sitter med handklovar i polisbilen har han blivit vuxen - fastkjedjad i vuxenlivets ansvar - och det han då gör är att han för första gången i filmen ler. Det är inte farligt att bli vuxen!

Fint med eumoppar och cyklar istället för bilar i jakten på och av de utomjordiga.

United

Betyg: 4 monument

Fotboll, femtiotal och brittisk arbetarklass. Kan det bli bättre? Möjligt, men det här är mycket bra. Stark närvaro hos de unga spelarna i Manchester Uniteds A-lag som slog både engelska ligan och de europeiska storlagen med häpnad. Ett gäng unga män som både vill och vågar och på något vis lever efterkrigstidens framtidsoptimism, tills deras flyplan kraschar utanför München och större delen av spelarna omkommer. Arbetet med att bygga upp laget på nytt, att låta livet fortsätta, att våga spela igen och att våga vinna över döden är gripande och vackert i sin brunmurriga, brittiska arbetarklassfärgsättning. Sentimentalt, javisst, och alldeles underbart!

Bäst är när den assisternade tränaren förklarar för Bobby Charlton fotbolsspelarens plats i klassamhället på ett tomt Old Trafford. God sociololgi. Jag undrar om någon fotbollsspelare blir introducerad för sitt ansvar gentemot publiken på det viset nuförtiden.

Almost Famous

Betyg: 2 monument

Ungt skrivande. Rockmusik. Turnéliv. En alltför ung man (femton år!) får i uppdrag att följa ett rockband på deras turné och skriva ett reportage till Rolling Stone Magazine. Märkligt nog blir han deras förtrogne och de berättar sådant de inte berättar för andra journalister. Ännu märkligare är att historien bygger på regissörens egna upplevelser som mycket ung rockjournalist åt just Rolling Stone. Men det övertygar inte. William är alltför äppelkindad, musikerna alltför förtrogna, groupiesarna alltför moderliga. Det är också något i förgsättningen som gör att all autencitet tappas. För grällt och konstlat.

Men egentligen handlar filmen nog inte alls om musik, skrivande och turnéliv under tidigt amerikanskt 70-tal. Utan om en alltför neurotisk mamma och hennes försök att hålla kontakten med sina barn. Det är hennes oro som driver filmen framåt, en sorts urkraft som är mycket starkare än rockmusiken.

Vackrast är skivsamlingen som storasyster lämnar i en back under sängen när hon flyttar hemifrån. Där finns allt!