Temple Grandin

Betyg: 5 monument

Hur visas en människas tankar på film? Ofta sker det med en sorts surrealistiska drömbilder. Men inte så när det gäller Temple Grandin, då handlar det om matematiska beräkningar! Hennes autism gör att hon ser och tänker i matematiska kategorier och att hon dessutom utan ansträngning kan urskilja individerna i kollektivet - i hennes fall varje enskilt djur i de enorma flockarna av kor som samlas till slakt i den amerikanska mellanvästerns slakthus. Hennes idéer om varje varelses rätt till en värdig död förvandlar dessa slakthus för alltid. Men vägen dit är inte enkel, att både vara kvinna och höggradigt auitstisk borde inte vara en framgångsrik kombination i amerikanskt femtio och sextiotal, särskilt inte i mellanvästern. Men hennes funktionsnedsättning är också hennes styrka. Den starka drivkraften, förmågan att på något vis ändå bortse från det som står i vägen, det hundraprocentiga engagemanget i de egna idéerna gör att hon lyckas mot alla odds. Idag är hon som professor i djurhållning den mest inflytelserika personen när det gäller djurhållning i USA, samtidigt som hon är en aktivist för autistsika personers rättigheter.

En fascinerande film om en fascinerande kvinna. Mycket väl filmad, mycket väl spelad, särskilt när det gäller rösten!. Framförallt gör den henne begriplig, och därmed också andra männsikor som lever med autism av på olika sätt.

Valhalla Rising

Betyg: 1 monument

Oändliga vidder. Tysta män. En fånge, några som vaktar. Våld. Fångvaktarna slås ihjäl. Fången är fri, men lika tyst. Det enda ögat stirrar uttryckslöst i fjärran. Och det är väl problemet, det blir uttryckslöst, trist och oändligt långsamt. En grupp krigare med båt dyker upp, samma sak. Tysta män, nu med än mer stripiga frisyrer, våld och oändliga vidder - möjligtvis några fler träd. Ännu mer våld, sedan tar det slut.

Det är vad man skulle kunna kalla ett praktpekoral vad gäller filmningen, motljusbilder, kontrasterande färger, långa svepningar med kameran - mest att likna vid en sorts krispigt reklamfoto.

Den enda poängen är krigarna med båt som är på väg till Jerusalem men de vet ju inte alls var det ligger och kommer helt fel. Det känns ganska trovärdigt. Annars uttrycker de en ytterst primitiv kristendom - mest en ordfernissa över den gamla hedendomen. Kanske trovärdigt det med.

The Island

Betyg: 3 monument

Snyggt. Välgjort och snyggt. Men är det så mycket mer? Det är en  klassisk berättelse om framtidsvärldens uppdelning och de öde landskapens monotoni.

Instängda under jord produceras kloner för de rika att använda då de drabbas av åldrande och sjukdomar, en sorts odlade reservdelar. Någon sorts biologisk bugg gör att några av dem faktiskt också ärver minnen och kan på så sätt föreställa sig något annat än dagarnas ständiga upprepning av arbete, träning och kontrollerad kosthållning. Revolten och flykten blir möjlig. Stora summor står på spel om klonernas mänsklighet blir avslöjad, så jakten inbegriper legosoldater, helikoptrar, tungt beväpnade motorcyklar och annat som hör actiongenren till. Ganska trist i längden. Jag saknar det relationella. Ansatser finns, men de blir inget mer än ansatser...

Återstår då en snygg film. Snygg, välgjord och halvspännande.

Hennes majestät Mrs. Brown

Betyg: 3 monument

Det finns en tydlig uppdelning, naturligtvis. Tjänarna i källaren, de kungliga i gemaken. Fattas bara annat! Och så Mr Brown, drottning Victorias handplockade tjänare, som har tillgång till bägge världarna. Det gör honom impopulär både "upstairs" och "downstairs. Man skulle också kunna tänka att han blev impopulär för att han är ganska otrevlig.

Någon sorts vänskap utspelar sig  mellan drottningen och Mr Brown, kärlek säger några. Det vet vi inte. Det vi vet är att Mr Brown är bra på hästar, att han är skotte, att han flätar sitt hår och går barbent året om. Lite trist är det med denna fantastiska skotska stereotyp - hård, rättfram, och enkel. Varför denna manlighetskult kring det skotska, finns det inga kvinnor i Skottland! Visst han går i kjol och flätar håret, men företräder ett manlighetsideal som tycks hämtat från stenåldern.

Bortom denna stereotyp är det vackert spelat, inte särskilt spännande, men hederligt hantverk. Bäst är Anthony Sher som premiärminister Disraeli, lagom arrogant, lagom manlig.

Wrath of the Titans

Betyg: 3 monument

En sorts förhistorisk tid då man stred i bronshjälmar och det var ganska självklart att både gudar och halvgudar vandrade bland människorna. Egentligen handlar det om sekulariseringen, som börjar här. Gudarna har nästintill glömts bort, få tillber dem, få besöker templen och till slut så dör de en efter en - förvandlas till sand och sedan tomhet. Människorna förblir, men gudarna försvinner. Zeus förebådar detta genom att säga till sin son, halvguden Perseus: "Att vara halvt mänsklig gör dig starkare än en Gud". I Kristus går det mönstret igen. Det är Kristus mänsklighet som gör att segern över döden och ondskan är möjlig, inte gudomligheten - i övrigt finns det inget kristuslikt över Perseus.

Man kan se filmen som en allegori över sekulariseringen där det som överlever är en lutherskt färgad, paulinsk kristendom, när Hades (den ende Gud som överlever) konstaterar: "Jag har förlorat all min kraft. Hur mycket starkare är jag inte utan den!" (2 Kor 12:9). Men man kan naturligtvis se den som en god äventyrshistoria med snygga pegaser, läskiga cykloper, omöjliga labyrinter och en magnifik Fader Kronos som kastar magma omkring sig - då hjälper bronshjälmarna föga!