Gilbert Grape

Betyg: 4 monument

Om en mors förtvivlade försök att hålla i hop en familj trots ett hopplöst underläge. Om en brors förtvivlade försök att både bryta sig fri och "ta hand om sin bror" (1 Mos 4:9). Om hur dessa krafter samverkar och motverkar varandra. För det handlar om krafter; kraften att stå upp för de sina, kraften att bejaka kärleken, kraften att få vara den man är, kraften i de uttänjda familjebanden.

Skickligt skådespeleri spelat mot en fond av amerikansk småstad där inget händer i en tid då samhället förändras från dåtid till nutid. Snyggast är den långsamt rullande raden av husvagnar och Arnies entusiasm över att de kommer även detta år!

Revansch

Betyg: 4 monument

Mer drama än western, mer hav än prärie, mer talande kvinnor än tysta, mer relation än revolverfight. 

I grunden en historia om lögn, skam och hämnd. Alla ljuger och den fege skäms äver sin feghet medan den lögnaktige skäms över sin lögn och för att hantera lögnen och skammen tar de till hämnden. På så vis en moralitet, men den är komplex - tack vare kvinnornas framträdande roller. Deras lögner är nödvändiga för att rädda relationen och de vänder sig bort från hämnden. 

Det är som en kommentar till Psaltaren 5:7 med i stort sett samma resultat. Dock finns här förlåtelse att få, nåden ryms i det barn som ska födas - även om det nog inte är meningen att tolkas teologiskt. Annars: dans, stora vågor som rullar in - det utspelar sig varken på Prärien eller i Klippiga Bergen utan vid Stilla havskusten, psykologiska porträtt, den obligatoriska bordsbönen, gott skådespeleri och en udda öppningsscen med en bananätande bankrånare.

Chatos land

Betyg: 3 monument

Det kan uppfattas som en film baserad på hämnd, men kan också ses som en film om rasismens konsekvenser. "Halvblodet" Chato (Charles Bronson) dödar den lokale sherifen i självförsvar efter att ha blivit utsatt för grov rasism. Ett uppbåd på 10 män - alla med mer eller mindre sympatier för sydstatssidan i inbördeskriget - sätter efter honom, fast beslutna att hänga honom innan gryningen. Så blir det naturligtvis inte. Han lurar dem längre och längre in i det som de upplever som obebott land, men för honom är just Chatos land. Ett land varifrån ingen av förföljarna kommer tillbaka med livet i behåll. Det är grymt och hårt men ändå på något vis logiskt - de gav sig alla in i detta. När de hade kunnat säga ifrån vågade de inte fullt ut. De vågade inte motstå grymheten och de gick alla under.

Här förekommer glador, hästar, örnar, gamar, prärievargar och skallerormar och det ges tydliga paralleller till Vietnamkriget. Till detta en ensam läst gudstjänst och en uppenbar och ganska rimlig upplevelse av gudsfruktan. Bäst är ändå Charles Bronson i mockasiner, i princip endast mockasiner!

Flykten från New York

Betyg: 2 monument

 

Det är åttiotal så det isar ådrorna. Inte på på grund av de begynnande pudelfrisyrerna. Inte på grund av skitigheten och den råa scenografin. Utan på grund av den totala avsaknaden av medkänsla. Det är till och med så att Snake Plissken, filmens huvudperson, ställer sig just den frågan: ”Finns här inget medlidande.”. Nej, det finns det inte!

Inledningen ger kalla kårar den också, en gummibåt försöker ta sig från Manhattan som numera är ett stängt fängelse - alla livstidsdömda fångar dumpas där och tillåts inte lämna ön. När gummibåten är ute på  East river tvingas den tillbaka med hot om att beskjutas, vilket också sker. Gränsen är stängd, ingen ovälkommen kan komma igenom. Så mycket 2020-tal! Och sedan ett jetplan med Amerikas president  ombord som kapas av en galen vänsterterrorist och kraschar strax nedanför ”Twin Towers”, så mycket 2000-tal! Den livstidsdömde fången Snake Plissken får i uppdrag att rädda presidenten, under förutsättningen att han lyckas inom 24 timmar annars kommer han att dö av de kemikalier de har fyllt hans kropp med.

Mycket våld, mycket lögner och ingen som helst medkänsla någonstans. Dessutom ganska dåliga skådespelarinsatser och en rätt usel story. Det enda roliga är de enorma mobiltelefonerna!

Stalingrad

4 Monument

Det är fasansfullt och grymt, kallt och hårt och långt från  mänsklig värme. Vi år följa några tyska soldater under slaget om Stalingrad och tiden därefter. Det är egentligen ingen berättelse utan mer en känsla som gestaltas; hopplösheten, maktlösheten, uppgivenhet, kyla, hunger och död. Samtidigt som det finns de som tror på den stora segern och på Führern. Absurt mitt i nederlaget och smärtan. 

Ibland, i korta stunder skiner det mänskliga igenom - som ett sorts bevis på att vi trots allt ändå hör samman, men oftast är det grymheten, våldet, smutsen och uppgivenheten som tar kommandot. Kanske är det just det som är poängen, de få stunderna av mänsklighet, musiken, solidariteten, det brutna brödet som delas, upprättelsen som en stund är möjlig... Så faller allt tillbaks igen i död, grymhet och kyla.

Så det spelar ingen roll att det står "Gott mit uns" på de tyska soldaternas bälten - det hjälper inte. Alla går under, kriget kväver all mänsklighet. Det finns ingen kvar för Gud att vara med. En synnerligen effektivt antikrigsfilm.

Dom kallar mig Trinity - djävulens högra hand

Betyg: 2 monument

Mormoner, gangsters, mexikaner, revolvermän, hästar, skäggiga män, syskonrivalitet, whisky, slagsmål, felciterade bibelord och en sheriff med kryckor. Det är ganska fånigt och fördomsfullt och inte särskilt bra, varken som berättelse eller gestaltning.

En grupp mormoner hotas av en lokal gangsterboss och ett gäng mexikaner. Mormonerna vägrar att slå tillbaka av religiösa skäl, men i slutstriden släpper de på principerna. Mycket tveksamt och, som sagt, ganska fånigt. Det roligaste är att hjälten heter Treenighet och att den lokala gangsterbossen ständigt felciterar Bibeln, annars är det inte särdeles roligt.

Hålet

Betyg: 4 monument

Fyra samspelta fångar planerar i detalj sin rymning - så får de en femte cellkamrat. Ett kammarspel i cellen där relationerna mellan de fyra kamraterna och nykomlingen blir avgörande för utgången. Vardagligt, enkelt och utan utvikningar. Rymningen står i centrum, förberedelserna och så själva arbetet: att hugga sig genom betonggolvet. Med fast kamera och i realtid hör vi hur plågsamt hårt det är och hur högt det låter. Det är flera secner där den fasta kameran gör jobbet - både för att skildra slitet i tunnelgrävandet och rörelsen i de mörka källargångarna. 

Allt är avhängigt gemenskapen eller utanförskapet. Blickar, handrörelser, enkla ord. Subtiliteter som skildrar hur en grupp, utan att det egentligen syns, stänger ute den andre från sin gemenskap. Konsekvensrena blir förstås förödande. Tankarna går till Hebreerbrevet: "Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster..."

47 Ronin

Betyg: 3 monument

En sårad pojke rusar genom vackra skogar och hittas av en lokal feodalherre och dennes samurajer. Ingen blir riktigt klok på pojkens historia och han växer upp i  utkanten av samhället som en paria, men är ändå den skickligaste svärdsmannen och kärlek uppstår mellan honom och prinsessan (förstås!). När en ond tölp lyckas slå split mellan Shogunen och feodalherren tvingas den nu vuxne pojken och alla samurajerna i exil. Krig och övergrepp följer och de överlevande samlar sig för att hämnas och utkräva rättvisa. 

Mytologiska väsen och maktkamp i ett svunnet Japan. Vackra miljöer, men en ganska unken moral i en kultur där hedern går före livet. Slutscenens kollektiva harakiri är förfärlig i sin avskalade estetik. Buddhafigurer dyker upp, men mest som estetiska detaljer, liksom anspelningen på bön som aldrig utförs men mest talas om. 

The Dig

Betyg: 3 monument

Det är mer berättat än skildrat. Mer prat än händelser. Mer filosofi än romantik och mer brittiskt än mycket annat. 

Vi får följa historien bakom ett av englands främsta arkeologiska fynd. Spännande på ett sätt, ganska stillsamt och händelselöst på ett annat. Arkeologi gör sig inte särskilt bra på film, det är för små rörelser och för mycket jord. Men det röks mycket piptobak och används cykelklämmor - nog så filmiskt! Och som tur är bryter Andra världkriget ut samtidigt, så det finns en sorts dramatik runtikring utgrävningen. Ändå fint att Basil Brown, den som egentligen låg bakom fyndet men inte fick någon ära, här blir upprättad. 

Här behandlas tankar kring griftefrid och evigt liv, men dock i en sekulär beydelse.