Frozen Ground

Betyg: 3 monument

Ljuset är blåvitt till en början, sedan brungrått när snön börjar falla. Känslan är ungefär i samma färgskala. Det är otäckt, våldet finns hela tiden närvarande och de utsatta unga kvinnorna har i princip ingenstans att ta vägen. Mördaren jagar dem på gatan, på stripklubbarna och, allra värst till sist, när de är ensamma i skogen. Det är ingen särskilt vänlig bild av Anchorage som ges. Panoramabilderna över vildmarken bryter av mot stripklubbarnas klaustrofobi, frågan är vilket som är otäckast.

Nicolas Cage är som vanligt bra som ångestriden polis - alltid hans bästa roller. Märkligast är ändå älgen som plötsligt bara finns där på en bakgata, till synes helt utan att symbolisera någonting.

Amazons and Gladiators

Betyg: 1 monument

En romersk härförare faller i onåd hos Caesar och förvisas till imperiets norra utkant. Ett gäng krigande kvinnor som kallar sig amasoner utmanar hans makt för att hämnas hans grymheter. De möts till slut på gladiatorarenans blodbestänkta sand. Däremellan agerar de dåligt mot usla kulisser och häver ur sig väl valda New Age floskler om att finna sig själv och skapa sitt eget öde. En sorts feminism utan djup. Lite urkommunism och ännu sämre stridsscener, se där en riktigt dålig film!

Bäst är titelsekvensen där orden i titeln flammar upp och förkolnar för att lämna filmrutan helt svart en kort stund. Det borde ha stannat där.

En bro för mycket

Betyg:3 monument

En riktig storfilm! Så stor att den till och med har en paus inlagd då bilden står still och det bara spelas musik, märkligt ålderdomlig musik dessutom. Vilket tillsammans får filmen att kännas betydligt äldre än från 1977. Nåväl. Andra världskriget går in i sitt slutskede och de allierade planerar för att luftlandsätta stora truppstyrkor bakom tyskarnas linje i Holland. Då blir broarna över Rhen strategiskt nödvändiga att hålla till varje pris. Planen visar sig dock ha alltför stora brister.

Här finns en motssättning mellan arroganta höga officerare och de ensklida soldaterna i stridens mitt. Här finns en motsättning mellan brittiskt understatement och amerikansk gåpåighet. Och här finns en motsättning mellan lojalitet och överlevnad.

Mycket snygga fallskärmsbilder, mycket tanks och pansarbilar, en hel del raserade hus och kulsprutesmatter. Men mest sårade, trötta och förtvivlade soldater. Finast är när Liv Ullman läser Psaltarens 91:a psalm för de döende soldaterna och när de överlevande sedan långsamt sjunger Psalm 275 "Led milda ljus" då de ger upp och låter sig tas till fånga.

Renoir

Betyg: 3 monument

Det prasslar om fötter som springer i gräset, vinden susar i trädkronorna och virvlar upp små sandmoln på vägarna. Sol och skuggor över vattenspegel och ljusets spel i den vackra trädgården. Den sydfranska naturen är ständigt närvarande och det gör tillsammans med det sinnliga matlagandet inne i konstnärens stora hus detta till en vacker film att titta på. Det finns också ett spännande pågående samtal mellan far och son Renoir (dvs Paul-Auguste, 1841-1919, impressionistisk konstnär, se ovan, och Jean, 1894-1979, filmregissör) om att välja konsten eller kriget.

Men sen är det liksom inte så mycket mer. Kvinnan (Catherine Hessling, 1900-1979) som blir Renoir seniors modell och Renoir juniors älskarinna, och troligtvis hade en större inverkan på den här historien än vad som visas i filmen, skildras mest som en fladdrande och nyckfull fjäril. Otaliga är de gånger vi får se hennes bröst, vilket är lika långtråkigt som alla gånger vi tvingas se den åldrade konstnären dutta färg på sina tavlor. Ett plus är däremot att den gamla konstnärens värkbrutna och ledsjuka kropp är så realistiskt skildrad. Skådespelaren heter Michel Bouquet och var 86 år när filmen spelades in.

To End All Wars

Betyg: 3 monument

Är det en film i genren kristen apologetik? Kanske, men nog inte. Korsfästelsescenen i fånglägret är för grym för det. Ernest Gordon tas till fånga under strider mot japanerna under Andra världskriget och överlever flera års fångläger och slavarbete. Erfarenheten formar hans beslut att bli präst. I viss mån är det begripligt. I centrum står krigets grymhet och människans utsatthet när värdigheten tas ifrån henne. Kvar finns den tunna hinnan av mänsklighet, så lätt att trasa sönder, men möjlig att reparera genom förlåtelse och försoning. Stundtals förfärligt, stundtals på gränsen till romantisering av lidandet. "There is suffering before glory - there is a cross before the crown".

Poängen ligger nog ändå i det allmänmänskliga: här är det japaner som står för grymheten, på annan plats i världen var det européer, långt senare i Vietnam var det amerikaner, i sextonhundratalets Nordtyskland var det svenskar... Kriget lockar fram barbari och grymhet. Det finns ingen romantik i det.

Jag tror Ernest Gordon blev en god präst.

Harlock: Space Pirate

Betyg: 2 monument

En sorts manga, delvis animerad, delvis spelfilm. Många rymdskpepp, mycket mörk materia, rymdrök och en död jord. Den döda jorden är avskiljd som en helgad plats av Gaiasamfundet vars valspråk är Fred och Ordning. Mot detta intergalaktiska imperium kämpar rymdpiraten Harlock utifrån sin dröm om Frihet och Sanning.

Det handlar stundtals om människans hemlöshet, om botgöring och längtan. Men det tar aldrig skruv på riktigt. Istället landar den rätt unkna smaken av 80-talets Gaiateori i munnen, teorin som säger att vi inte behöver oroa oss för miljöförstöring, jorden kan sanera sig själv (med eller utan människorna). Jag tror inte på det. Jag tror på människan. Jag tror inte på Kapten Harlock, men än mindre på universums kejsare...

Vicevärden

Betyg: 4 monument

Dansk socialrealism; griniga sjukpensionärer i trist betongförort, obestämd höst eller vår - inget riktigt solljus, misslyckade män med trasiga ryggar och knän som super ner sig i självömkan. Rätt ocharmigt.

Så finner en av dem, Per, en kvinna i en tom lägenhet. Hon är naken och småleende. Utan språk, utan historia småler hon medan han våldtar henne - det otäcka är att han genom det blir helad från sin värkande rygg. Genom att sexuellt utnyttja kvinnan, helas deras kroppar. Mycket bisarrt och otäckt. Till slut sprider det sig i området att det finns en helbrädgagörare och kön av sönderarbetade förortsproletärer ringlar lång i miljonprogramhusets trappuppgång. Alla vill de utnyttja kvinnan och få tillbaka ett värdigt liv.

Så ställs godheten på sin spets. I allas ögon är Per en god människa som låter dem bli friska, men för varje gång plågas han alltmer samtidigt som hans relation till henne blir alltmer ömsint. Hon bara småler och han lider i hennes ställe. Men vem är hon? Knappast en människa. En ängel? En våldtagen ängel. Är det möjligt? Här finns en klang av 1 Mos 19, (berättelsen om Sodom och Gomorra).

Kanske är det en saga, då blir den lättare att fördra. Obehagligt, men bra på något vis.

Whip it

Betyg: 3 monument

Girl Power, eller är det feminism? Vet faktiskt inte. Skulle vilja kalla denna film feministisk, skulle vilja att min trettonåriga dotter - om jag hade någon - såg den. Gillar den genomskådande blicken gentemot kärnfamiljen och blir så besviken när filmen vänder på slutet och blir en sorts feel-good familjedrama. Det var ju inte meningen. Det var ju rock´n roll, med luftgitarr i bilen på väg till det förbjudna Austin...

Men det är i mångt och mycket en amerikansk mainstream-film, dock med feministiska ambitioner. Kanske är det gott nog.

Kul att se lite Roller Derby, har inte tidigare begripit reglerna. Bäst är ändå Bliss' hemstad Bodeen och hennes fantastiska arbete på The Oink Joint - rena skräcken!

Red Tails

Betyg: 3 monument

En hjältesaga mot en mörk botten, eller en romantiserad bild av raskonflikter inom Amerikanska armén under Andra världskriget? Både ock. Skildringen av motståndet mot de afroamerikanska stridsflygarna känns realistisk, både från högre befäl inom flygvapnet och vanliga soldater från andra kompanier. "You´re coloured men in a white army!" Samtidigt är skildring av soldaterna alltför shablonartad - odisciplinerade, charmiga, storsnackande, coola. Inte särskilt realistiskt för stridande soldater. Dessutom är de superskickliga piloter allihop! Till viss del stämmer det, just dessa flygare fick en rad utmärkelser efter kriget, men jag tror inte på den afroamerikanske mannen som en cool snubbe som inte följer order, garvar sig igenom ett krig och vinner till slut.

Ändå spänning, välgjorda flygscener, viss melodram, men med ett tydligt ärende: upprättelse! Ett plus är att tyskarna talar tyska och italienarna italienska.

Take Shelter

Betyg: 3 monument

Redan i påannonserinngen ges filmen gammaltestamentlig tyngd, men jag skulle nog mer hänföra den till apokalyptiken i Uppenbarelseboken, som är sent nytestamentlig: "Och stjärnans namn var Malört. En tredjedel av vattendragen blev till malört, och många människor dog av vattnet, därför att det hade blivit bittert" (Upp 8:11)

Curtis plågas av visionära mardrömmar; en stormvind, en katastrof. I drömmarna vänds de som står honom nära mot honom och han kan till sist inte skilja drömmarna från verklighet. Med just en katastrof som följd!

Det är vackert filmat, vackert spelat och en stilla inblick i amerikanskt vardagsliv för den del av arbetarklassen som har ett fast jobb. Finast är när Curtis tränar teckenspråk med sin döva dotter, en omsorgskännande pappa, mitt i galenskapen.

Riddick

Betyg: 2 monument

Det är något med det gula ljuset. Mystiskt, fascinerande och underligt. Till detta riktigt bra monster, tyvärr bara i tre olika versioner; fågel/ödla, vildhund/zebra, skorpion/ödla vilket gör det hela lite långtråkigt.

Storyn är enkel, Riddick hamnar i onåd och dumpas på en okänd planet (med det fascinerande gula ljuset och de tre varianterna av monster). För att ta sig därifrån tillkallar han ett gäng prisjägare, vars raketer han planerar att stjäla. De däremot planerar att ta med hans huvud i en låda för en saftig belöning, respektive hämnas i största allmänhet. Riddick vinner naturligtvis kampen - han kan kasta svärd med fötterna!

Intressant är den yngste, och mest osäkre av prisjägarna som bär på sin Bibel och befinner sig i historien som en svagare och blekare version av Daniel i Babylonien (Daniels bok i Bibeln). Han får ingen avgörande roll, men överlever och på så vis gensäger han Riddicks kommentar: "Lämna Gud utanför". Det kan helt enkelt inte göras!

X-men The Last Stand

Betyg: 4 monument

Det är något särskilt att se X-men filmerna, särskilt denna, under Pride-veckan. För egentligen handlar de nog om just detta med att komma ut och att få lov att vara den man är och står för det. Finaste scenen är i början när Xavier och Logan besöker en vanlig villa i ett vanligt villaområde och möter helt vanliga föräldrar som inte kan se sitt barns verkliga identitet. Förtvivlat och sammanpressat ber föräldrarna dem att rädda deras barn från sjukdomen - men det är ingen sjukdom, det är en identitet!

Filmens kärna är de olika strategierna i mötet med normsamhället - att bli en motvilligt accepterad del av det, eller att bygga sitt eget samhälle. Revisionism eller revolution!

Hela idén med X-men är så befriande - att alla har en speciell gåva som de måste lära sig att utveckla. Påminner på så vis ganska mycket om Harry Potterfilmerna, här finns ju också en skola som utgångspunkt för identietsbygget hos dem som räknas utanför normen.

The Colony

Betyg: 3 monument

Evig vinter täcker jorden. Små grupper av människor har överlevt under jord. Hoppet finns om att hitta platser där tjälen gått ur jorden och där ett frö kan slå rot.

Det är en otäck film. Inte för att det är särskilt otäckt med den förtätade stämningen i kulverterna när vi inte vet vad som ska dyka upp bak nästa hörn. Inte för att kannibalerna som bryter sig in i de underjordiska samhällena är särskilt läskiga, inte för huvudena som lossnar i striden mot kannibalerna. Utan för att filmen i grunden bygger på människans längtan efter hopp och en sorts värdig tanke kring vad det innebär att vara människa. Det är vad som händer med den längtan och de tankarna som är det otäcka. Riktigt otäckt, faktiskt! Och därför ganska bra.

Alexander

Betyg: 2 monument

"Vid Afrodites ljuva andedräkt" detta är inte en särskilt bra film! Låt oss lämna den historiska diskussionen, låt oss lämna den sexualteoretiska diskussionen, låt oss lämna den kulturhistoriska diskussionen - allt det har diskuterats förut. Låt oss konstatera att det är en ganska tråkig film om män som rider genom oändliga bergsmasiv, diskuterar stolpigt om krigsstrategi och talar illa om kvinnor. Några halvspännande stridsscener hjälper lite grann och själva iscensättningen av staden Babylon är faktiskt riktigt magnifik.

Intressant är Filip, Alexanders far, när han för den unge Alexander betonar att "allt stort föds ur lidande". Ord som förebådar Kristus, sagt av den som enbart skulle visa förakt för den Kristus som  kopplar storhet till svaghet.

X-men Days of Future Past

Betyg: 3 monument

Framtid och dåtid hålls samman, inte enbart genom att framtiden är beroende av dåtiden utan också tvärtom! Wolwerine sänds som en Kristus från framtiden för att rädda mänskligheten och mutanterna då hans uppdrag är att ändra historien. De som lever sina liv 1973 är inte så benägna att ändra sig vare sig de heter Charles Xavier eller Magneto. Korta mockajackor, segrande Nordvietnameser, tunga mustascher och gabardinkostymer räddar en ganska obegriplig berättelse som till råga på allt ändrar förutsättningarna för de X-men filmer vi redan sett! Nu måste de alla göras om i och med att historien har gjorts om. Undrar om producenterna tänkt på det.

Bäst är lavalampan. Först obegriplig sedan klockren!

Laxfiske i Jemen

Betyg: 2 monument

Nej, det duger inte. Eleganta kontor, stiliga kvinnor, nördiga fiskexpert, jihadister, trötta britter, filosofiska araber, snygga krigsveteraner... Det blir ingen bra mix av detta. Den filosofiske araben (med hur mycket pengar som helst), kontaktar via den stiliga kvinnan på det eleganta kontoret den nördige fiskexperten och ber honom att med hjälp av de trötta britterna transportera laxyngel till Jemen för framtida fiske. Mitt i det hela dyker den snygge krigsveteranen upp samt en oerhört bitsk pressekreterare till den brittiske premiärministern (hon är filmens enda behållning!). Samtidigt spränger jihadisterna dammen och allt tycks förstört... Men så det är det naturligtvis inte - det är ju en feel-good komedi!

Filmen lär bygga på en roman, men jag läser betydligt hellre Richard Brautigan´s "Trout Fishing in America"!

Texas Rangers

Betyg: 3 monument

Någon gräver en grav, tre män på häst anländer. Gravgrävaren ser upp och följer motvillig med. Vi får senare se fler gravar grävas. Och män skjutas och hästar skjutas och kvinnor rövas bort och kvinnor skjutas och män hängas och faktiskt också en tiger skjutas och fler män skjutas. Mycket död blir det. Delvis spännande, då det bland de nybildade Texas Rangers - en sorts halvmilitär polisstyrka vars uppgift är att hålla ordning i gränstrakten mot Mexiko- blommar upp konflikter kring rätten att avrätta fångar och strävan efter rättvisa domar. På något vis står rättvisan mot hämnden, men det är inte så självklart vem som vinner. Intressant i sammanhanget är citatet från Jesu Bergspredikan: "Saliga de ödmjuka, de ska ärva landet" (Matt 5:5). I synnerhet som den som säger det gör det med revolvern i hand och lägger till "Någon måste bana väg för dem". Det var nog inte så Jesus menade...

Pacific Rim

Betyg: 2 monument

Som en sorts jättestort TV-spel. Monsters från havsdjupen möter enorma krigsmaskiner i form av Transformersliknande robotar drivna av två piloter i varje som är sammankopplade mentalt. Det visar sig att monstren som skickas upp till ytan med jämna mellanrum är utskickade av en främmande civilisation och har som syfta att utplåna livet på jorden - lite märklig taktik om man kan förgöra jorden, varför inte då göra det på en gång?

Nåväl, det blir inte mer än halvspännande, ibland till och med ganska dumt med nördiga vetenskapsmän och alltför mycket raserade byggnader och tankbåtar som kastas omkring. Berättelsen är alldeles för banal och enkel för att kunna bli spännande på riktigt. Det finns en nerv i idén med de sammankopplade hjärnhalvorna vilket gör att man delar minnen och känslor när man styr de enorma stridsrobotarna, men det är inte tillräckligt utvecklat. Här finns också en antydan till realism i skildringen av stridspiloternas arbete som just arbete, samt en möjlig vinkling mot åldrande och död.

Bäst är anmärkning om matematiken som det enda sanna gudsspråket och några av monstren som är riktigt välgjorda.

Ride with the Devil

Betyg: 4 monument

Ganska tidigt i filmen fälls en replik som ger en sorts tema; det är när Jack Roedel talar om sin far och varför han inte kom på festen: "He´s more comfortable working". En hyllning till vardagen, en längtan efter normalitet mitt i ett kaotiskt inbördeskrig. Grannar anger varandra, skolkamrater slår ihjäl varandra. Vi känner igen det från världens krigszoner, så även under Amerikanska inbördeskriget då filmen utspelar sig. Som vanligt skildras det genom förlorarna, men inte lika entydigt som ofta annars. Jack är en av dem, men han tvivlar på saken och tillsammans med den friköpte slaven Holt fösöker han så gott det går bibehålla sin mänsklighet - det går relativt bra, faktiskt. Han blir till och med både pappa och gift fast det inte är hans barn!

Det är en bra berättelse med flera teman som alienation, klassklyftor, undervisning och demokrati - men de är mer perifera i handlingen. När Holt berättar att hans riktiga namn är Daniel - får vi också det teologiska temat. Att stå för sin övertygelse och att överleva det omöjliga (Daniel 6:1-24).

Långhåriga eleganser, smäckra coltrevolvrar, vackra landskap - men finast är när Jack läser högt ur de beslagtagna breven för Holt. Också det en hyllning till vardagen.

Den store Gatsby

Betyg: 4 monument

"Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren" (Pred 1:1). Det är ett tydligt tema, men så enkelt är det inte. Visst är Jay Gatsbys liv på ett sätt tomt och innehållslöst bakom de glamorösa festernas fasad, men det är drivet av kärlek och drömmen om det som en gång var. Hopplöst, men faktiskt inte tomt.

Eller så handlar det om klass och klassresor, om att tillhöra eller stå utanför. Om smärtan i att inse att tillhörighet är något annat än alla de som vill komma på festen. Vackert är det i vilket fall, teatralt och ytterst välspelat.

Flera gånger växlar sympatierna, det blir svårt att sära ut vem som är ond och god. Det är bra! Men det är svårt att begripa varför Carraway blir så fängslad av Gatsby. Är det för att de delar ett sorts underklassperspektiv? Eller handlar det om fascination för den som så hänsynslöst vågar leva sina drömmar? Eller driver Carraway ut sensationsjournalisterna vid begravning som Jesus drev ut månglarna ur templet, av ren kärlek?

Road to Perdition

Betyg: 4 monument

Det är nog ensamheten som står i centrum. Det ensamma barnet som inleder berättelsen och avslutar den. Ensam, med ryggen  mot kameran vänd ut mot det öppna vattnet. Det finns flera sådana vackra bilder; tidningsläsarrummet i Chicago och det fantastiska ljuset  i rummet där far och son möts efter den sista uppgörelsen - rent Hammershöiskt (därav illustrationen)!

Mike Sullivan är en underhuggare till en av de större gansgsterbossarna - han faller i onåd, eller hur man ska uttrycka det och blir plötsligt själv jagad av lejda mördare. Med sig har han sin tolvårige son som han inte har så mycket kontakt med. Far och son relationen är ett annat tema, liksom bön och rättfärdighet - det är irländska och italienska gangstrar (alltså katoliker). Allt utspelar sig i  trettiotalets gråbruna dysterhet där regnet ständigt öser ned, ackompanjerat av mycket vacker pianomusik. Det är helt enkelt en bra film!

Zulu Dawn

Betyg: 3 monument

Här står påstådd afrikansk brutalitet mot töntigt brittiskt galanteri, imperialism mot ett folks rätt att leva i fred, krig mot människors längtan efter att få bärga sin skörd, kanoner mot spjut, gevär mot oskyddade kroppar, rasism mot en sorts liberal kristendom och död mot död. Engelsmännen som i sina röda uniformsrockar är helt malplacerade i de Sydafrikanska landskapet förlorar slaget vid Isandlwana, ett av den engelska imperialismens största militära nederlag, Förlusten förklaras till stor del av engelsmännens arrogans.

Det är mycket "stiff upper lip" och prydliga engelsmän i mustasch, en del politikerförakt och många hästar. Spännande och oerhört irriterande på samma gång. Zulukrigarna är ytterst schablonartat skildrade - även om de går segrande ur striden - och en tröttnar till slut på officerarnas gnabb och hierarkiska ordning. Ändå gott skådespeleri och intressant att filmen spelades in 100 år efter det verkliga slaget.

Bäst är när zulubudbäraren anländer till de brittiska oficerarna i Natal - en sådan kulturskillnad är det sällan man ser. Engelsmännen framstår som just oerhört töntiga.

Highlander - The Sorcerer

Betyg 2 monument

Den bästa av filmerna hittills. Dels har Christopher Lambert klippt sig, dels utspelar den sig i en sorts nutid - lättare att begripa på så sätt. Här hyllas hantverk och manuellt arbete, smedens skicklighet, arkeologens nyfikenhet och tvätterskans noggrant hängda lakan. På något vis genomsyras filmen av vardagsrealism; trista gator, ett gym, ett mentalsjukhus med sina korridorer... Skulle säga att detta är den lutherska av highlanderfilmerna just på grund av det; hyllningen av arbetet och det vardagliga.

Annars är det samma ståltrappor, samma svärd och nästan samma fiende, men här mer en sorts Djinghis Kahn typ. Bäst är den kedjerökande polisen som har rätt fast helt fel.

Highlander - The Quickening

Betyg 2 monument

Jorden hostas av en miljökatastrof - ozonlagret håller på att slut. Detta lyckas vetenskapsmännen att hindra, men priset blir högt: inget solljus, inga stjärnor. Det är den ena historien. Den andra handlar om en planet där ett uppror sker och upprorsledarna förvisas som odödliga till jorden. Historierna möts i Connor Macleod, the Highlander, både odödlig och framstående forskare. Nu får han slåss både mot onda företag och onda män från hemplaneten. I slutscenen bryter stjärnorna fram!

Ska jag placera filmen teologiskt så får det bli reformert. Här finns en tydlig hänvisning till Gamla Testamentet, ingen egentlig ritual, en betoning av samhällsengagemang och en stark koppling mellan framgång och rättfärdighet (eller snarare är den kopplingen negativ, den orättfärdige förlorar all sin makt och framgång).

Bäst är den flygande skateboarden. Sämt är Sean Connory vars magiska krafter åtföljs av säckpipespel. Gräsligt fånigt! Värst är 80-tals kläderna. Oj, oj, oj...

Highlander - The Source

Betyg: 1 monument

Om det finns något sådant som katolsk heavy metal så har vi det här. Tungt, ganska filosofiskt pretentiöst, kretsande kring de yttersta frågorna om död, liv och evighet samt en mycket populärkulturell inramning. O c h framförallt en ytterst sakramental syn på äktenskapet - det är på gränsen till parodiskt.

Dessutom odödliga krigare, skarpa svärd, grymma kannibaler med östeuropeiskt utseende på motorcyklar (och hästar!), märkliga munkar och tiggande barn. Bäst är ändå soundtracket, tungt och drivande - men i ett annat sammanhang hade jag nog inte gillat det alls. Det finns fler filmer. Så se upp!

Centurion

Betyg: 2 monument

Det är något märkligt med engelsmännens förhållande till den romerska ockupationen och då främst Hadrianus mur. Flera filmer jag sett tar sin utgångspunkt i muren, så också här. Och alla har de romerska ockupanter som hjältar! Visst finns det en sorts grund till förståelse för pikterna som tvingats bort och som kuvas av den romerska övermakten - men de skildras som grymma, hämndlystna och opålitliga och så skapas inga hjältar. Det mest naturliga vore ju att hjältarna var inhemska, som i Braveheart, men inte så när det gäller den romerska tiden.

Nåväl, mycket terränglöpning (nästan mer än i Sagan om ringen), smutsiga och udda klädda fiender, blod som sprutar och avhuggna kroppsdelar. Känns som att jag sett det förut. Likadant med förräderiet i slutscenerna - känns bekant och ganska väntat. Den gode hjälten har inget hem, förutom hos sin älskade.

Teologiskt föregår den sekulariseringen med något årtusende när centurion Quintus Dias konstaterar: "Gudarna har övergett oss. Vi skapar våra egna chanser nu".

Ironclad

Betyg: 3 monument

Till försvar av Magna Charta, det dokument där kungen tvingades avträda delar av sin makt till adeln och prästerskapet och som i viss mån förebådar parlamentarismen. Fördraget är underskrivet, men Kung John ångrar sig och hämnas med hjälp av en armé av danska legoknektar (som pratar obegripligt) på de adelsmän som tvingade honom att skriva på. Det är en grym hämnd av en grym kung och våra hjältar försvarar tappert frihetsidealen mot alla odds då de med knappt tjugo man håller stånd mot en tusenmannahär. Bland hjältarna finns en tempelriddare och ett av filmens teman är huruvida tron förvandlar en människa eller inte. Dvs var Thomas annorlunda innan han blev tempelriddare och om han lämnar orden blir han annorlunda då?

Tunga svärd, massor av kluvna kroppsdelar, svett, blod en del kärlek och några visdomsord som yttras så där i förbifarten efter striden. Teologiskt intressant då den redan 1215 föregriper reformationen med orden: "Rom får säga vad de vill, men Gud tillhör inte dem". Knappast trovärdigt och synnerligen ahistoriskt, liksom hela filmens slutreplik.

Bäst är Paul Giamatti som Kung John, ett truligt, skäggigt barn med livsfarlig makt.

Windtalkers

Betyg: 3 monument

I grunden en historia om plikt och tro - där pliktens dödande skott i en av slutscenerna blir ett Ave Maria och tron segrar. Inte bara en gudstro, utan också en tro på människan och hennes möjligheter. Men det är en dyrköpt tro, där både fiender och kamrater kastas mot en säker död i granateld och kulsprutesmatter. Amerikanska marinkåren får order om att inta en liten japansk ö i Stilla havet för att med den som bas kunna nå Tokyo med bombplan under slutet av Andra världskriget. Striderna är av stort strategiskt värde och all kommunikation sker via krypterade meddelande byggda på Navajo indianernas språk. Dessa radiokommunikatörer får inte komma i fiendens händer, då kan koden avslöjas. Hellre att de dör än tas till fånga. Sergeant Joe Enders uppdrag är att se till att så sker om risk finns...

Seraphim Falls

Betyg: 4 monument

. Jag har varit det på spåren men inte tänkt tanken fullt ut. Riktigt bra western-filmer består av lika delar tystnad som gammeltestamentliga citat framförda av skäggiga män. En del revolverskott förstås, men tystnaden är påtaglig. Den iskalla tystnaden i de snöklädda bergen, de skogklädda sluttningarnas högstämda tystnad, präriens oändliga tystnad, den brännande solens obarmhärtiga ökentystnad och den lika stilla som hotfulla tystnaden kring den sprakande lägerelden. All denna tystnad ryms, däremellan grymtas det en del bibelcitat från Gamla testamentet

Det spännande är att vi snuddar vid den nytestamentliga nåden. Egentligen borde huvudpersonen inte heta Gideon, ett klassiskt gammaltestamentligt namn (Dom 6:1 ff), utan Malaki (eller Manasse om vi läser apokryferna), dvs den sista av de gammaltestamentliga skrifterna som i sig förebådar Kristus och nåden. Här uttalas förlåtelsen, försoningen ses som en möjlighet, men kontrahenterna går åt var sitt håll. Starkt, gripande och lite fånigt!

Bäst är nog är nog ändå den filosofiska indianen som säljer och köper efter en sorts helt egen logik.

Cloud Atlas

Betyg: 2 monument

Är det så att den frihetstörstande människan står i centrum, eller handlar det om en dystopisk syn på mänskligheten som börjar och slutar i kannibalism? Kanske hör de samman. I vilket fall är det ett praktfullt misslyckande.

Sex olika berättelser vävs samman, var och en med sin helt egna karaktär: en historisk berättelse från slaveriets tid - kostymer, stormar, segelskepp, exotiska öar; en brittisk historia om homosexualitet, konstmusik och passion med skarpskurna profiler och bruntonat 30-tal; en amerikansk politisk gangsterhistoria med biljakter, skottlossningar och blekta 70-tals färger; en töntig brittisk berättelse om en rymning från ett ålderdomshem; en science-fiction story med all rekvisita en kan tänka sig från tidigare sf-filmer och slutligen en postapokalyps med patetiskt slut. Tanken är att de ska hänga ihop, men det blir mest förvirrande och ganska fånigt. Intressant nog slutar det i bön och en tydlig Kristus imitation, men innan dess har en nästan hunnit somna.

Camille Claudel 1915

 

Betyg: 4 monument

 

Det här är en film som har stannat kvar i minnet. Trots ett dramatiskt skeende är den stillsam och på gränsen till sömnigt långsam, men med ett mycket vackert bildspråk. Både närbilderna på Camille Claudel (Juliette Binoche)och den karga sydfranska naturen med alen som viner över landskapet. Även den detaljfattiga klostermiljön där hon blir inspärrad som psykiskt sjuk är vacker på filmduken och skådespelarna, med egna psykiska funktionshinder, spelar sina roller med stor trovärdighet. Hos huvudpersonen framkommer en viss paranoia, men filmen ger också bilden av en kraftfull, kvinnlig konstnär som blir illa behandlad av männen och sin samtid, så förföljelsetankarna är kanske relevanta. Många frågor väcks, men faktum kvarstår. Camille Claudel var inlåst på mentalsjukhuset Montdevergues nära Avignon under 30 år, fram till sin död 1943.

 

Läs mer om filmen från 2013 här.

Sahara

Betyg: 2 monument

Västvärldens giftiga avfall lagras i läckande tunnor i öknen i Mali, befolkningen förgiftas och hjältarna som är kopplade till WHO utmanar den arrogante självutnämnde diktatorn.
   Skulle kunna vara en ok samhällstillvänd thriller. Tyvärr finns det fler hjältar som tar mer plats. Några amerikanska äventyrare på jakt efter en försvunnen pansarbåt från inbördeskrigets slutstrid: en nörd, en sidekick och en klassisk hjälte - slår snabbare än någon annan, övlever det mesta, slutar i den vackra läkarens famn (hon, hjälten från WHO, som vi ändå hade lite mer förhoppningar kring).

Någon snygg sanddyn då och då, vackra lerstäder, ett någorlunda hederligt försök att skildra verkliga Malibor istället för schabloner, och i bakgrunden en sorts kritik av den västerländska världsuppfattnigen. Men allvaret döljs av dåliga collegeskämt, orealistiska stridsscener med mycket raketer, dynamit, uråldriga kanoner och en alltför skruvad intrig.

Sämst är ändå soundtracket, bullrig amerikansk rock'n roll utan mening eller innehåll.

The Last Legion

Betyg: 2 monument

Den siste ättlingen till Julius Caesar ser sina föräldrar mördas när gotherna erövrar Rom och blir själv tillfångatagen och hålls fången på Capri. Några trofasta romerska soldater under Aurelius (Colin Firth) ledning ger sig ut för att rädda barnkejsaren och imperiet. Det går ganska bra med det ena, men inte med det andra. Imperiet går förlorat, men den siste med rätt att kalla sig Caesar överlever. Förräderi, flykt och sökandet efter den sista trogna legionen för dem till Hadrianus mur i imperiets utkant. Här vid gränsen mellan England och Skottland prövas lojaliteten och en ny historia kan ta sin början.

Sköna hjältar mot fula fiender, ett oändligt tjat om ödet och en synnerligen träaktig Colin Firth gör även de mest spännande scenerna ganska ointressanta. Allt ödestjat får dock sin förklaring i slutscenen, som faktiskt lyfter hela historien en liten bit ovan marken. Plötsligt står hela berättelsen om kung Arthur och svärdet i stenen i en annan dager.

The League of Extraordinary Gentlemen

Betyg: 1 monument

Föreställ dig Allan Quatermain (hjälte i H Rider Haggards äventyrsromaner från sent 1800-tal), Dorian Gray, Dr Jekyll (och Mr Hyde, förstås), Kapten Nemo, den osynlige mannen, vampyren Mina Harker (från Draculaberättelsen) samt Tom Sawyer som amerikansk hemlig agent - som ett gemensamt team vars uppdrag det är att rädda världen från ett förestående världskrig. Betänk att det är år 1899 i en sorts alternativ historieskildring. Föreställ dig hur bra det kan bli! Nej, det kan du nog inte. För det blir inte alls särskilt bra. Kanske fungerar storyn i en Sf-roman eller som seriealbum, men som film blir det bara töntigt. Högljutt, fånigt och töntigt. Det enda som kan sägas vara av något intresse är antydan till civilisationskritik där moderniteten symboliseras som destruktivitet när pansarvagnarna i öppningsscenen rånar Bank of England. Kunde ha blivit intressant om tanken hölls vid liv.

Bäst är Nemos chaufför (!) när vi möter honom första gången och han presenterar sig med orden: Call me Ishmael (1 Mos 16 - 26)!

Hotell

Betyg: 4 monument

Det här är ett kammardrama, och jag gillar kammardraman. Fem människor ger sig av från sina liv för att möta sig själva och varandra på hotell. Det är smärtsamt och stundtals dråpligt. Och oerhört bra skådespeleri. Egentligen alldeles fantastiskt att det som är den stora smärtan i livet kan bli en så bra, och spännande, film. Bra psykologi, helt enkelt.

Wonder Man

Betyg: 2 monument

Danny Kaye var min barndoms hjälte - de tungvrickande sångerna, leendet och det som jag uppfattade som hans genuina vänlighet slog ann hos mig som tolvåring. Jag har ingen anledning att betvivla mitt val av hjälte, men inser nu att jag söker mer komplexa sammanhang. Danny Kaye i all ära, men detta är ingen särskilt bra film. En entertainer som blir vittne till ett gangstermord mördas av samme gangster, men det visar sig att det finns en förläst tvillingbror som tar hans plats på scenen, ivrigt påhejad av den mördade broderns spöke. Upplagt för förvecklingar som späds ut med en del lättkädda dansnummer. Allt är kvickt och muntert, fördomsfullt och präktigt. Kanske hade jag gillat det som barn...

Bäst är fortfarande sångnumren, tungvrickandet, mängden stavelser som ryms inom kortast möjliga tidsrymd och så det faktum att döden inte alls är otäck och farlig, utan tvärtom något man kan skämta om i godmodig ton.

The Master

Betyg: 4 monument 

Det har skrivits en hel del om Philip Seymor Hoffmans tillbakahållna skådespeleri som ledaren för en kvasireligiös sekt i efterkrigstidens USA. Särskilt i relation till Joaquin Phoenix rolltolkning som den alkoholiserade marinsoldaten som dras in i rörelsen och hamnar på ett märkligt sätt i dess mitt. Det återhållna mot det överspelade. Jag håller inte riktigt med. Jag såg filmen för Philip Seymor Hoffmans skull, men det är Joaquin Phoenix missbrukare som stannar kvar i mig. Svetten och desperationen, den förtärande törsten och den enkla lydnaden. Obehagligt, gripande samtidigt som sektledaren blir en undanglidande och svårfångad gestalt som jag inte alls kan förstå. Det är, i vilket fall, oerhört fint skådespeleri i en märklig historia om mänskliga tillkortakommande.

The Lone ranger

Betyg: 3 monument 

Egentligen handlar det om evangelium. Låt gå för att det är ett Disney-evangelium, likafullt är det en berättelse om den centrala tanken i kristen tro om gemenskap och tillhörighet. Jesus drog hela tiden in människor i gemenskapen. Här handlar det om utanförskapets konsekvenser. Det är alldeles för smart för att bli sockersött, alldeles för spännande för att bli mesigt, alldeles för bra skådespelare för att bli patetiskt. Det skjuts, rids och hoppas på och av tåg stup i kvarten. Mycket våld, men elegant gjort och aldrig för mycket. I centrum står, som i många goda västernfilmer, järnvägen - moderniteten som både ger förutsättning för västerns liv och samtidigt är dess undergång.

De finns säkert mycket att säga om den vita hästen och den vita hatten och om den töntiga indianen. Men bortom det uppenbart töntiga finns en berättelse om tillhörighet och en sorts kärlek.

Frozen (Frost)

Betyg: 3 monument

Det här är en av de bättre 3D-filmer jag sett. En värld täckt av snö och is lämpar sig väl för tekniken och det blir ibland magiskt vackert. Men bäst är den inledande kortfilmen med Musse Pigg och hans vänner, där det gamla svart-vita originalet blandas med ny 3D-teknik. Och plötsligt kommer figurerna ut ur bildrutan och in på biografens scen och gör sina loopar ut i biosalongen.

 

Frost (Rimfrost vore kanske en bättre svensk titel?) är en typisk Disney-film och medan den fortgår undrar jag: Hur stora ögon och hur smal midja kan en prinsessa verkligen ha? Och hur tappad och otvättad kan en ung man av folket bli? Det är onekligen lite tröttsamt och som det brukar vara i Disneys värld så är det huvudpersonernas side-kickar som är behållningen, i det här fallet en ren, Sven, och en snögubbe, Olof.

 

Ett plus dock för berättelsen om prinsessan Elsa som har magiska krafter vilka gör att allt hon tar i blir till is och snö. Hennes ensamhet och isolering från andra människor är både djupt tragisk och lätt att förstå utifrån att hon inte vill göra någon illa. Men det är bara när hon blir tvingad att berätta om sin stora hemlighet som möjligheten till ett annat liv öppnar sig, och det tycker jag är en fin berättelse.

Tvillingsystrar

Betyg: 3 monument

Tvillingsystrar vann publikens pris för bästa film på Göteborgs filmfestival i år och just nu går den att se via svt play. Det är en fin berättelse om tvillingsystrarna från Kina som blir adopterade av varsin familj, en i Fresvik i Norge och en i Sacramento i Californien. De älskar varandra på avstånd och när de träffas blir föräldrarna smärtsamt medvetna om hur lika de båda enäggstvillingarna är varandra, trots deras olika uppväxtmiljöer.

Jag tycker det finns flera problem med den här filmen och har svårt att förstå hur publiken på filmfestivalen kunde välja just den som sin favorit när det fanns 499 andra filmer att välja på. Ett av problemen är att det inte är de båda systrarnas film utan deras föräldrars. Det är föräldrarna som bestämmer över barnens liv och som i mycket för deras talan. Systrarna Mia och Alexandra är 8 år när filmen spelas in och de hade kunnat få ett mycket större utrymme med sina egna ord. Ett annat problem är att filmen så tydligt fokuserar på just likheterna mellan dem, bl a genom att de alltid har lika kläder på sig när de träffas. Med fokus på olikheterna så skulle det blivit en annan, och intressantare film.

Bilden av det idylliska norska sagolandskapet är också ett problem. I lilla Fresvik med drygt 200 invånare är det sannolikt inte så roligt varje dag, vilket Alexandra också klarsynt berättar för oss i början av filmen. Ändå är det just det sagoromantiska skimret som är tydligast i filmen, både i dess bildspråk och i den amerikanska pappans entusiastism över platsen han kommer till. Det är fint och bra att föräldrarna så gärna låter sina döttrar träffas. Men något av det problematiska i själva adoptionsprocessen, som styrs av vuxna i Kina, Norge och USA och lämnar barnen helt utan makt, hade gjort detta till en djupare och i mina ögon mer intressant film.

Country Wedding

Betyg: 2 monument

Två bussar. Isländsk landsbygd. Ett bröllop någonstans, ingen vet riktigt var. Människorna i bussarna bär på sina konflikter, sina historier - alla är de mer eller mindre kopplade till brudparet. Långsamt rör sig bussarna genom ett sterilt landskap på väg mot en kyrka som kanske ligger vid ett berg och möjligtvis har rött tak. Slutligen hittar de fram, många timmar försent, prästen är onykter, konflikterna når sin kulmen, alla slåss, sanningar sägs rakt ut... Bara bröllopsparet håller sams.

Det är en ganska god idé för ett sorts kammardrama utspelat i de två bussarna med passagerare som byter lojaliteter och bussar, men det lossnar aldrig. Kanske är det för många disparata historier, kanske är det för tråkigt skådespeleri. Det saknas täthet och närvaro. Det blir ungefär lika tråkigt som landskapet-

Shirley - visions of reality

Betyg: 3 monument

Hur kommer en på tanken att göra en film utifrån 13 av Edward Hoppers målningar? Och är det ö h t möjligt att göra en sådan film? När den första förälskelsen har lagt sig så tror jag nog att svaret på den andra frågan är nej. Men Gustav Deutsch har i alla fall gjort en märkvärdigt vacker och otroligt långsam film som just utgår ifrån Edward Hoppers välkända tavlor.

Färgerna är klara och likheten med de kända konstverken är inte att ta miste på. De enstaka scenerna är löst sammanfogade till en berättelse som spänner över de mellersta decennierna på 1900-talet. För att sätta scenerna i sitt historiska sammanhang får vi i början av varje scen höra en radioröst som läser telegramnyheter från 1930-, 40-, 50- och 60-tal. Men människorna i filmen saknar liv och de rör sig sakta, sakta, allt för att ljuset och skuggningarna ska falla lika vackert som på målningarna. Det är mer yta än djup och mest levande är faktiskt den kvinnliga skådespelarens röst.

Illiterate (Las analfabetas)

Betyg: 2 monument

Det hade kunnat bli så bra. Filmens spanska originaltiteln Las analfabetas väcker förhoppningar om att det här kan vara en annorlunda och intressant film, som handlar just om hur det är att inte kunna läsa och skriva. Och historien som berättas är spännande i sin enkelhet. En vuxen kvinna som lär sig skriva och läsa med hjälp en yngre kvinna. Upplevelsen av främlingskap och utsatthet i ett samhälle där det mesta utgår från ord och text är fint skildrad i början av filmen. Men den mödosamma vägen till att bli läs- och skrivkunnig som vuxen skildras inte på ett lika inkännande sätt. Här hamnar istället relationen mellan de båda kvinnorna i fokus. Inget fel i det, men så mycket förblir outtalat att jag till sist tappar intresset även för det som filmen handlar om. Att äntligen kunna läsa innehållet i ett gammalt kvarlämnat brev.

Le Week-End

Betyg: 3 monument

Ganska fånigt. Vuxna människor som leker en sorts oansvarig lek, springer från notan på lyxrestauranger, handlar slut på kreditkortet, men allvarligast är ändå att de leker med varandra på ett oansvarigt sätt. Intellektuellt slipade repliker hugger och sårar, ironier haglar, välformulerade elakheter bryts mot varandra. Samtidigt som här också visas en oerhör sårbarhet, en naken längtan, korta ögonblick av närhet och vilja - som strax byts av en ironisk elakhet. Jag blir inte klok på Nick och Meg. Vilka är de egentligen? Vad vill de?

Men ganska roligt är det i alla fall, kvickt och brittiskt även om den roligaste figuren är den amerikanska vännen Morgan (Jeff Goldblum). Fullkomligt överrumplande i sitt aldrig sinande flöde av naiv positivism. Vackra parisbilder är också ett plus.

Before the Rains

Betyg: 2 monument

Indien på 30-talet, den brittiska kolonialismens makt är på väg att avta, den gryende natonalistiska rörelsen samlar anhängare. Mot bakgrund av den politiska situationen skildras en kärleksaffär fylld av svek, otrohet och slutligen mord. Den brittiska överhögheten ställs mot den indiska bygemenskapen, manlig dominans ställs mot kvinnlig klarsyn, modernitet ställs mot tradition, framtid mot historia, våld mot icke-våld. Det byggs en väg i filmen, en väg som ska hålla mot monsunregnen - när allt har rasat; vänskap, kärlek, förtroenden så står ändå vägen kvar trots regnen. Det känns som en ihålig symbolik, vägen håller, men inte de mänskliga relationer som gjort den möjlig. Varför är det så?

Stundtals vackert filmat, men en ganska tråkig och traditionell film utan egentliga överraskningar. Bäst är Jennifer Ehle som den brittiska plantageägarens svikna hustru. Återhållet spelat, värdigt och övertygande.

Le Démantèlement

Betyg: 4 monument

Ibland kan ett landskap och ett ansikte vara filmens huvudsakliga spelplats. Så är det här. De mjuka böljande kullarna, fårflocken i motljus, dammens vattenspegel och de stora vårdträden. Det är Gabys värld, där har han levt hela sitt liv, där har han sett lammen födas, växa upp och gå till slakt, där har han sett sina döttrar växa upp och flytta till stan, där har han sett sin hustru flytta ut och där har han blivit kvar. Hela det strävsamma livet på gården skildras i hans ansikte; arbetet, längtan efter vila, friheten och bundenheten, oron för ekonomin och den hotfulla framtiden. Samtidigt bär ansiktet drag av stolthet över döttrarna och deras val samt en verklig glädje över barnbarnen. Det är ett komplext ansikte! Mer komplext än landskapet. Och så lämnar han också gården, överger det som alla tror är hans enda egentligt möjliga liv - alla utom han själv och troligtvis döttrarna.

Det är mycket vackert, gott skådespeleri och en intressant kommentar till det Fjärde budet "Visa aktning för din far och din mor" (5 Mos 5:16).

Floating Skyscrapers

Betyg: 2 monument

Det är instängt och trångt: simhallens kaklade instängdhet med duschrum och toalettbås, sovrummets kvävande värme, det fullbelamrade köket eller parkeringshusets låga tak. Till och med när de är utomhus begränsas livsutrymmet av vägar, murar eller tunnlar. I detta klaustrofobiska landskap spelas ett drama upp om manlig kärlek, passion, svek, beroende och våld. Men det är inte särskilt dramatiskt, inte särskilt spännande, utan ganska färglöst och tråkigt. Framförallt beror det på att skådespelarna inte förmår leva sina roller, det tar aldrig riktigt tag, vi blir inte delaktiga i det vi ser. Och att bara betrakta denna instängdhet och begränsning blir ointressant i längden.

Kanske blir det efter denna film än mer begripligt varför kristna homosexuella ofta just valt SvPs 90 som favoritpsalm; "Blott i det öppna har du en möjlighet". Här finns inga öppningar och då inte heller några egentliga möjligheter.

Mannen utanför lagen

Betyg: 4 monument

Ofta säger vi att det är segrarna som skriver historien. Men när det gäller Amerikanska inbördeskriget är det tvärtom. I alla de filmer jag sett och historier jag läst är kriget oftast skildrat från sydstatarnas horisont. Så också här. Sydstatarna är småfolket, nordstatarna står för den så förhatliga federalismen och centralstaten. Josey Wales (Clint Eastwood) är en god man, men samtidigt en hämnare som bärs av ett hat mot dem som dödade hans familj. Godheten och den snabba revolvern följs åt. På flykt undan segermakten möter han en brokig skara människor; kvinnor, indianer, äldre - människor som hamnar utanför krigets och våldets värld men påverkas av den. De blir hans folk på en vandring mot det förlovade landet som varken dryper av mjölk eller honung, men där man kan dansa till en ensam fiol och kanske våga säga ordet kärlek. Det är snyggt, spännande och välspelat. Kanske är det just en civilisationskritisk film, en sorts upprättelse av den lilla människan. "I reckon so", skulle Josey Wales sagt.

Märkligaste är berättelsen om pappan som broderade sonens skjortor. En omotiverad queerkommentar. Intressant.

Förälskad i Rom

Betyg: 1 monument

Varför skulle jag ägna en lång, ledig kväll åt att titta på den här dåliga och totalt intetsägande filmen? Det enda försonande är de vackra vyerna från den eviga staden.

Och varför, varför gör Woody Allen en så erbarmligt tråkig och ointressant film? Den är inte ens lite smårolig och absurd, som Midnatt i Paris var, även om inte heller det var en särskilt bra film.

Dagarnas skum

Betyg: 3 monument

Det sprudlar av infall, leker och trollas fram. Maten slår ut i de mest fantastiska färger för att nästa stund sopas ner på golvet och försvinna ut genom en tratt i väggen. Allt är möjligt och det är verkligen så. Lyckan är så stor att kroppen tvinnar sig runt sig själv och kärleken får en lyftkran att bli en svanbåt så att Paris kan ses från himlen. Det är mycket ljus och himmel i den första delen av filmen och mycket jord och lera i den andra. Då har sjukdomen kommit och döden närmar sig. Allt krymper och går sönder, de klara glasen blir smutsiga, gatan växer igen och till slut blir enbart den bara jorden kvar. Sorgen kväver allt. En sorts grym kommentar till 1 Mosebok 2:19 "Jord är du och jord skall du åter bli".

Det är fascinerande men inte riktigt bra. Här saknas en berättelse - det blir mest infall och känslor - och då blir jag inte så engagerad.

Den hemlighetsfulla trädgården

Betyg: 3 monument

Det börjar väldigt bra. Inledningsscenerna i Indien och fortsättningen när Mary som föräldralös anländer till England är vackert och suggestivt filmade. Även det stora slottet på heden med sina viskningar och rop, är till att börja med fantasifullt skrämmande. Men i samma takt som Marys ensamma olycklighet byts mot gemenskapen med Dickon och Colin och den hemlighetsfulla trädgården återfår sitt liv, så är det som om filmen tappar fart. Den är inte längre lika intressant. Livets smärtsamma tillvaro är mycket mer spännande skildrad än det paradisiskt bekymmerslösa liv som följer i och med att trädgården börjar blomstra igen.

Men som en film om vad det egentligen är som gör en familj till en familj är den mycket bra, trots att den delvis känns ganska daterad i sitt filmspråk (utkom 1993).

The Librarian II: Return to King Solomon's Mines

Betyg: 1 monument

Jo, det är faktiskt sant. Det finns en film till om superhjältebibliotekarien! Nu står Bibelns berättelse om kung Salomo i fokus, de omättliga rikedomar som han enligt legenden gömt undan någonstans. Det är mycket diskuterat var gruvorna kan ha legat. Men nog hittar vår hjälte dem, nu med hjälp av en kvinnlig arkeolog som har minst lika många universitetspoäng som han själv men som har en mer fysisk idé om Höga visan. Lika dåligt är det, om inte sämre. Trist, och trots alla äventyr väldigt blekt, inte ens Salomos förmodade rikedomar kan lysa upp - de känns mest futtiga.

Sämst här är nog hela filmen!

The Librarian: Quest for the Spear

Betyg: 2 monument

Tänk dig en superhjälte som inte kan slåss, men som istället kan räkna ut vattenmängden i amazonas på ett par sekunder, som bor hemma hos mamma trots att han fyllt trettio, men kan lära sig alla världens språk, minns allt han lärt sig och som dessutom är bibliotekarie. En antihjälte av stora mått som det skulle gå att utveckla och det skulle kunna bli rätt kul, eller åtminstone annorlunda. Men det är det inte. Det är mest tråkigt och segt. Här finns en hel del möjliga upplägg, men de dör av dåligt skådespeleri, trist och förutsägbar story samt konventionellt filmande. Det är inte ens spännande. Nu är filmen gjord för TV, vilket kanske gör att den borde bedömads i en annan genre, men det är lika dåligt för det.

Sämst är ändå soundtracket som tycks vara hämtat från någons privata samling LP-skivor, valda lite på måfå.

Ängel på prov (The Bishops Wife)

Betyg: 4 monument

Ibland blir det fel vid översättningen av en filmtitel. Så är det i detta fallet. Den engelska titeln sätter biskopinnan mycket riktigt i centrum av handlingen, medan den svenska filmen förutsätter en sorts provtjänstgöring för Cary Grants ängel, något som det inte är tal om. Hans uppgift är att bönhöra biskopen i dennes bön för det katedralbygge han ska genomföra. Men som all bönhörelse blir det inte som biskopen tror, utan ängeln hjälper honom att hitta tillbaka till sig själv och sin familj. Hur det går med katedralen det vet vi faktiskt inte.

Det är vänligt och omtänksamt, vackert filmat och ytterst välspelat. Men vad kan vi annars vänta av Cary Grant, David Niven och Loretta Young? Flirten mellan ängeln och biskopinnan är kanske det prov som den svenska titeln anspelar på, men det är en högst oskyldig flirt, dock en nödvändig krydda i denna stillsamma julbrygd. Finaste scenen är när Cary Grant som ängel sitter på hallgolvet och berättar om hur David skriver Psaltarens 23:e psalm: "Herren är min herde".

Junebug

Betyg: 3 monument

Vem är främmande för vem? Vem har makten och ansvaret för relationen mellan diplomatdottern och hennes svärföräldrar som tillhör en helt annan samhällsklass, lever ett liv långt bortom hennes galleri och delar helt andra värderingar? Eller är de så olika? Madeleine tar till en början ansvaret trots att hon knappast känner sig välkommen, men efterhand svänger relationerna. Den pinsamt naiva Ashley blir det nav kring vilket allting svänger: relationer, minnen, död och förhoppningar. Det är vackert spelat, lite löst sammanhållet, men fint på något sätt.

Som en sorts bihandling finns en mer än lovligt naivistisk lokal konstnär var tavlor har en obegriplig lockelse. Vackrast är annars psalmsången i den lokala frikyrkan, vackraste psalmsången i någon film någonsin!

Ådalen 31

Betyg: 4 monument

Ådalen 1931, strejk, demonstrationer och soldater som skjuter mot obeväpnade arbetare. Fackföreningsfanor som vajar i vinden, sammanbitna ansikten, nervösa ridande militärer och Internationalen spelad av bruksorkestern om och om igen. Och sommaren som står i sin blomning, så vacket filmad. Men det handlar om mycket mer än det! Det handlar om livet, om möjligheterna, om längtan och viljan till något annat - och om allt det som står ivägen: samhällssystemet, föräldrar, fördomar, moral... Egentligen är det en fantastiskt fin illustration av bibelordet ur Femte Mosebok 30:19 "Du skall välja livet". Det är just vad Kjell gör i slutscenen när han inte längre står ut med sorgens förkvävande tystnad, såpbubblornas livsbejakande dans blir det som inte bara utmanar militärens kulor, utan hela tillvarons förutbestämdhet. Där sker revolutionen!

Personporträtten är mycket fina även om en del känns mer teater än film. Masscenerna däremot har inte åldrats särskilt bra. Å andra sidan var det första gången det spelades in masscener i en svensk film - så det må vara förlåtet.