15 mars 2024

Det gröna rummet

Betyg: 3 monument

Det börjar med att vi får möta en förtvivlad man vars älskade hustru just dött. När prästen försöker trösta med sitt tal om uppståndelsen och att ingen döpt är död i reell mening slänger hans vän Julien (Francois Truffaut) ut prästen och Julien ger sin vän sin version av vad döden innebär: Så länge vi minns de döda och håller deras minne levande är de inte döda - då är de hos oss och vi hos dem. Den förtvivlade mannen gifter senare om sig och Julien föraktar honom för att han då förråder sin döda hustru och låter henne dö. Själv lever Julien med sina döda; sin hustru, stridskamraterna från Första Världskrigets skyttegravar, gamla släktingar, grannar, mäniskorna han känt i den lilla staden. Han har en hel uppsjö av döda kring sig, men knappast någon som helst kontakt med de levande. I ett förfallet gravkapell samlar han minnena av de döda och tänder ljus för dem, ljus som han håller ständigt brinnande. Han lever bara för de döda och det kan bara sluta på ett sätt... och det gör det. 

Vackert spelat, men mycket stillsamt och förutsägbart. Det bästa är att mitt i all sorgen får vi ta del av franskt teckenspråk, då Juliens hushållerska har en stum pojke boende hos sig.


14 mars 2024

Alper

Betyg: 2 monument

En färgskala i grått, suddigt foto på det och dessutom filmade scener i dåligt ljus där inget egentligen händer. Lite trist, faktiskt. Det blir inte bättre av att historien är svårbegriplig då det inte ges någon förhistoria och ingen egentlig utveckling sker.

Några människor som regelbundet möts i en gymnastiksal har en sorts affärsidé där de erbjuder sig att ersätta människor som dött genom att spela den döde/döda i deras hemmiljö; exemplevis en tennisspelande dotter, eller en gammal vän som varit sjökapten. Med igenkännbara attribut och inövade repliker vill de fylla ut tomrummet efter de döda. Kanske vällovligt, men vi förstår inte varför. I och med att ingen bakgrund ges får vi inga bevekelsegrunder. Till detta så är det svårt att veta när de spelar roller och när de inte gör det. Är huvudpersonens pappa hennes pappa, eller spelar hon bara hans dotter? Egentligen en film som mest lämnar obehag efter sig, en dålig smak i munnen.

Spegeln

Betyg: 4 monument

På något vis handlar det om ord, språk och minnen. Om saknad och vad förlusten gör med oss människor. En pappa lämnar familjen och det sätter spår hela livet. Ironiskt nog återkommer pappans röst i uppläsningen av sin egen kärlekspoesi - om vi nu ska se filmen självbiografiskt. Mycket talar för att det är meningen. Annars är det en historia som berättas, eller snarare skildras, i fragment blandat med bildpoesi, dokumentära inslag från andra delar av världen, krigsminnen, drömmar och små realistiska scener. Det är vackert, fascinerande och väl sammanhållet, men inte helt begripligt - vilket ju inte behöver vara meningen.

Eld, jord, luft och vatten spelar en tydlig roll, liksom Rysslands särställning i den kristna världen. Till det en illustration av Mose brinnande buske i Andra Moseboks tredje kapitel.

All världens morgnar

Betyg: 3 monument

Vackert, stillsamt - kanske lite väl vackert och stillsamt. Till detta bitterljuv musik på viola da gamba, ett instrument som liknar en cello men mest är släkt med basfiolen. 

Det är sent sextonhundratal som övergår til sjuttonhundratal och kungens musikmästare (Marin Marais) ser tillbaka och minns sin mästare (Saint-Colombe), en man som i sorgen efter hustruns död stängde (i princip bokstavligt) in sig i musiken och vägrade delta i det omgivande samhället. Han menade att musik bara kan skapas av lidande, sorg och behovet att uttrycka sig - ekvilibrism är fullkomligt ointressant. "Jag ser och hör att ni kan spela, men det är i n t e musik jag hör." Snygga peruker och kostymer i en film som nog, förutom att Gerard Depardieu gör en bra roll som den åldrade, yngre mästaren, är bäst som titel. Musikaliteten nämns som Guds gåva och vi får se en fin scen med en korgosse som rituellt släcker ljusen.

12 mars 2024

Till sista andetaget

Betyg: 5 monument

Oh så syggt! Från Michels (Jean-Paul Belmondo) kedjerökning till Patricias (Jean Seeberg) klänningar via bilarna och gatuvyerna från Paris. Men snyggast är när Michel i vit skjorta springer över ängarna i kvällsljuset.

En smågangster (vilket ju filmhistorien kryllar av!) skjuter en trafikpolis för att inte åka fast för fortkörning och måste därför lämna Paris. Men först vill han övertyga sin nya amerikanska flickvän att följa med samt hämta in en större summa pengar. Det blir många frustrerade telefonsamtal, snabba byten av bilar, existentiella samtal om döden och livet samt frunktansvärt många cigaretter. Bästa scenen är nog när Michel i filmens början kör längs en spikrak väg medan han muttrar över de andra bilförarna och småsjunger för sig själv. Kul också att de citerar Faulkner ur "De vilda palmerna", en bok som också citeras i Perfect Days.

Det är enkelt, ungdomligt och nervigt med ett mycket fint kameraarbete där skuggor och ljus ger en elegant kontrastverkan. En ny favoritfilm!

09 mars 2024

Igår, idag, imorgon

 Betyg: 4 monument

En novellfilm som binds ihop av samma skådespelarpar: Sophia Loren och Marcello Mastroianni. Vi får tre berättelser om varsin kvinna från i tur och ordning Neapel, Milano och Rom som sinsemellan inte alls hör ihop. Den första handlar om solidaritet mellan invånarna i ett av Neapels fattigkvarter och deras kamp mot makthavare. Här är Sophia Loren fantastisk som sjubarnsmodern som säljer smuggelcigaretter. Fylld av glädje, triumf och kampvilja. I den andra filmen, den kortaste, får vi följa en överklasskvinna från Milano och hennes älskare på en biltur. Temat är överklassens besatthet av ting före människor. Pessimistisk och smått obehaglig. Den tredje filmen sedan skildrar en mycket ung präst i Rom - mest en pojke - som förälskar sig i en prostituerad kvinna som bor granne och hur han vill lämna prästkallet för hennes skull medan hon vill att han ska fortsätta sin bana. Hennes tro känns betydligt mer genomtänkt och reell än hans. Här är Marcell Mastroianni som älskare fantastiskt enfaldig och komisk.

Det går naturligtvis att tolka De Sicas idé med de tre filmerna och filmens titel på olika sätt. Jag skulle kunna uttrycka det så här: Igår fanns det solidaritet och kärlek mellan människorna, idag är det dött och materiellt och imorgon handlar det om att finna sin väg och följa den. 

Snyggast är när Marcello Mastroianni tappar en låda med apelsiner på en brant gata. Hela gatan fylls av rullande apelsiner, elegant filmat! Roligast är alla barnen.

The Creator

Betyg: 3 monument

Det är lite för tårdrypande och romantiskt om krigets förluster och kampen för en mänsklig värld. Det problematiska, vilket ju är filmens stora poäng, är att i striden mellan människor och robotar så är robotarna de som visar mest omsorg och minst grymhet. Det vi brukar kalla mänskliga egenskaper. Det som robotarna inte kan och inte heller de halvrobotar som ser ut som människor kan är att utföra barmhärtighetsmord. Det ingick tydligen inte i programmeringen.

Vi befinner oss i en framtid, åren efter att en atombomb förintat större delen av Los Angeles. Atombomben skylls på robotar, här kallade AI. Mäniskorna (läs amerikaner) förintar robotarna i USA, men människor i Asien ser inte på robotarna med samma hatiska blick. Så amerikanerna drar ut i krig för mänsklighetens skull mot robotarna i Asien och männsikorna där också förstås. Skildringen av och motiveringen för våldet är en upprepning av Vietnam-kriget. Det förstärks av de små, röda flaggorna som då och då dyker upp i de asiatiska byarna.

Bäst är technobuddan och robotmunkarna, intressant är citatet från 1 Mos 3:20 och talet om den som är helt utan skuld, dvs en ny Kristus.