21 oktober 2017

Korparna

Betyg: 2 monument

Arbete, arbete, arbete och saker som går sönder, både kroppar och själar. Det är lätt att uppfatta det som att det är det hårda arbetet som skapar sjukdomen, fast det egentligen är sjukdomen som ger just det förhållningssättet till arbetet. Det räcker inte med vackert foto, eller med uttrycksfulla ansikten. En film kräver dramatik, berättelse och karaktärer. Visst det saknas inte dramatiska händelser, eller karaktärer, men det saknas berättelse och då blir dramatiken och karaktärerna ointressanta eller än värre obegripliga. Synd på vackra bilder över leråkrar i vårvinterljus. Synd på rördromen som inte får betyda något. Synd på en roman som berättar så mycket mer och som också rymmer evangelium, inte bara lag.

Allt är tungt och gråbrunt. Det finns bara kallvatten. Ingenting blommar och fåglarna sitter fast i näten. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter en syrénberså!

Giliap

Betyg: 3 monument

Det inleds med en kall vind, lika kall som det samhälle filmen vill skildra; svenskt sjuttiotal. Det handlar om klass, kollektiv och individualism. En riktig 70-tals film med rökande kockar, röda plastbord och utsvängda jeans. Sorgligt och stillsamt skildras ensamheten i arbetskollektivet på det bedagade hotellet. Och även om här finns en smått obegriplig gangsterhistoria är den minst lika sorglig och solkig som allting annat. Allt är fint filmat med mycket medveten ljus- och färgsättning, särskilt slutscenerna på stranden.

I Johannesevangeliet talas om en "undergångens man" (Joh 17:12) då med tanke på Judas, i filmen talas det om '"undergångsmänniskor". Kanske handlar det om att förråda sitt eget liv? Samtidigt präglas inledningen av filmen av SvPs 249: "Blott en dag, ett ögonblick i sänder", som både spelas och nynnas under de första scenerna. Det är en av de psalmer i Den svenska psalmboken som mest av allt beskriver Guds nåd och omsorg. Men psalmens toner förklingar efterhand...

Det är intressant att det tycks helt naturligt att ha med en psalm i en politisk film 1975. Idag vore det ogörligt.


15 oktober 2017

Thou Wast Mild and Lovely

Betyg: 4 monument

Här finns en tydligt  poetisk ton i berättarrösten, i bildspråket, i de suddiga kameravinklarna och i det något förstärkta ljudet - annars en mycket realistisk skildring av en avlägsen gård någonstans i amerikansk mellanvästern dit en man kommer för att arbeta som dräng hos en pappa och hans vuxna dotter. Bra skådespeleri med oväntat slut.

Både våldsamt och stillsamt i en sorts märklig blandning. En del av stillsamheten ligger i de mycket fina djurskildringarna (hästar, kor, getter, grodor, höns, kaniner, hundar). Djuren står för någon sorts neutralitet i kampen mellan människorna - eller gör de det? I en sekvens tycks det vara kons perspektiv som visas, men jag vet inte om det verkligen var så...




Looper

Betyg: 4 monument

Välspelat, välskrivet manus - men stundtals svårbegripligt. Så är det med film där tidsresan är poängen och en människas historia, nutid och framtid blandas samman. I centrum en yrkesmördare som slåss mot sig själv, en kamp mellan den egoistiska och den altruistiska kärleken - skulle vi kunna säga och valet dem emellan är inte så enkelt eller så tydligt.Stundtals riktigt spännande.

Här finns dessutom en snygg alludering till Judas och de trettio silvermynten (Matt 26:15).

Jätten

Betyg: 3 monument

Det är en intressant blandning av dokumentär realism och drömska fantasylandskap, av mänsklig objektifiering och sann vänskap, av strid för "dessa mina minsta" (Matt 25:40) och rafflande boulepartier. För egentligen är det en film om boule rakt upp och ner, om motsättningarna på bouleklubbens årsmöte, om problemen med uthyrning av boulehallen, om rivalitet inför Nordiska Mästerskapen i Köpenhamn, om kamp och hopp, om blod, svett och tårar. Lägg därtill psykisk sjukdom, arroganta beachvolleyspelare och snygga måsar.

Fin film och egentligen en tolkning av Bo Setterlinds dikt "Döden tänkte jag mig så", om den gamle odalmannen och harpalten. Fint, men alltför romantiskt styckevis.

Crumbs

Betyg: 2 monument

En rostig rymdfarkost hänger över de övergivna skogarna och fälten där tredje generationens nazister livnär sig på att sälja stulna, industritillverkad plastartefakter från 1980-talet. Det blir till en sorts saga skriven i framtiden där små turtlesfigurer bådar lycka, där Chicago Bulls tillbes vid hemmagjorda altaren och där Justin Bieber är en drömfigur och det främsta betalningsmedlet är gamla Michael Jackson vinyler.

Här är jultomten en byråkratisk surgubbe och inte ens en stålmannentröja hjälper mot makterna. Men kärleken segrar till slut även om Jesusbarnet glöms bort på vägen. Istället är det lejonen som blir den bärande frälsningssymbolen. En sorts rastafari science fiction? I vilket fall är filmen etiopisk och mycket märklig! Stundtals genialisk, men bara korta stunder, annars mest långsam.

08 oktober 2017

Forgetting Vietnam

Betyg: 3 monument

Poesi, vatten, lågmäldhet och en estetik som stundtals känns som en power-point presentation. Det är både spännande och långsamt på samma gång. En sorts försök att skildra ett lands själ, dess essens. Ingen talar, här finns ingen berättelse i ord, men en berättelse i bilder som ändå gör att vi kan vi gå därifrån och veta mycket mer om landet Vietnam än vi visste när vi kom. Ho-Chi-Min och Buddha, Mekongdeltat och Hue, Saigon och Hanoi. Personer och geografiska platser som blivit en del av min historia, på samma vis som Bibelns byar, städer och människor. Platser jag aldrig varit på, människor jag aldrig mött men ändå har ett känslomässigt band till.

Några viktiga ord ur filmen: "Miraklet är inte att gå på vattnet eller att gå i luften, utan att gå på den gröna jorden". Någonstans handlar det också om minnet av det som varit i relation till framtiden, att kanske "glömma med värdighet".