16 maj 2019

Lysande gift

Betyg: 4 monument

Mord, pågående mord och mysterium. Kan det bli mer spännande? San Fransisco och Los Angeles sent trettiotal, svart-vitt med snygg dialog. Ett mord som genomförts utan att offret ännu dött, vilket ger offret möjligheten att hämnas mördaren - om han kan finna honom. En enkel namnteckning som vittne på ett affärskontrakt får oanade konsekvenser och en kamrer visar sig vara något annat än det vi ser. En film som sätter kontoristerna i centrum, bara det är fint. Dessutom spännande. Kanske lite för konventionellt filmat, men en bra story som innehåller den fantastiska repliken "Ni har blivit mördad Mr Bigalow", bara den repliken är värd en film!

Tung jazz, snygga spårvagnar och ordentliga kavajer med höga midjor. Här antyds något om Paulus ord i 1 Kor 13:13, fint på något sätt.

15 maj 2019

Journey´s End (2017)

Betyg: 2 monument

Mycket brittiskt, många understatements och tydliga klasskillnader, men utan kropp, utan närvaro. Som en teaterpjäs vi aldrig riktigt kommer in i. Ett kammardrama om vänskap, manlighet, död och sorg - men det griper aldrig. Trots förtvivlan och mängder av whisky så blir de aldrig riktigt levande för oss, varken de levande eller de döda. Så bygger också filmen på en pjäs från 1928 om det självupplevda skyttegravshelvetet tio år tidigare. Kriget skildras i all sin råhet och förtvivlan; order måste följas, oavsett panikångest eller ren skär skräck - och de döda är inte hjältar utan bara döda, människor att gråta över. Allt skildrat i ett lerbrunt ljus, eller snarare ett lerbrunt mörker.

Här finns en fin passage där de citerar Lewis Carol ”The Walrus and the Carpenter” och i Kapten Stanhope tycker jag mig känna igen Davids förtvivlan över Jonathans död i Andra Samuelsbokens första kapitel.

Love Liza

Betyg: 2 monument

Sorg, översiggiven sorg, naken, förtvivlad sorg. Philip Seymor Hoffman förmår ge den sortens sorg ett ansikte och det gör han som ingen annan, men sedan är det inte så mycket mer. Handlingen känns  konstruerad om en man som flyr in i bensinsniffning och modellplansflygning istället för att öppna fruns självmordsbrev. Visst sorgen skapar kaos, men det enda egentligt trovärdiga är Philip Seymor Hoffman- hans kallsvettiga pannan, hans stripiga bensinångande hår, hans förtvivlan då allting faller och hans misslyckade försök att gång efter gång sätta basketbollen i korgen - ingenting kan han göra, han kan bara gå under. Sorgligt, lite stereotypt och inte alls så bra som det skulle kunna bli med ett bättre manus.

Bäst är nog när hans vän Denny säger åt honom att inte öppna själmordsbrevet på den sjaskiga syltan, det måste öppnas högtidligt när någon är med till exempel "en hund eller en präst"! Måste vara en av filmhistoriens roligaste kommentarer (om du är hund eler präst, vill säga)!


10 maj 2019

Främlingen

Betyg: 4 monument

Skuggor och ljus. Orson Welles specialitet. Men skuggorna och ljuset handlar inte enbart om effekter, eller spänning, utan också om efterkrigstidens jakt på nazistiska krigsförbrytare. Skuggor och ljus, fascism och liberalism. Det är en koncentrerat berättad historia om nazisten som döljer sig bakom historieprofessorn, om kärlekens blindhet, frälsningens begränsning och rättfärdighetens seger. Det är ju ängelns svärd, inte djävulens som fäller avgörandet i klocktornet. Just det, ett klocktorn spelar roll, liksom ett avbrutet pipskaft och en död hund och en fullkomligt fantastisk metod att snitsla en bana.

Det bästa citatet i filmen rimmar väl med filmkritikern Kim Newmans ord:"Flera decennier före David Lynch skapar Welles en folklig småstadsatmosfär och undergräver den med amatörfilosofer som fuskar i damspel och stundentbalsdrottningar som gifter sig med fascister". Och citatet lyder: "Vi har en bundsförvant: hennes undermedvetna". Närmare David Lynch kommer vi knappast 1946!

Decamerone

Betyg: 2 monument

En samling berättelser sammanflätade eller sammanvävda eller än hellre som på en målning av Breugel, sammansatta så att de utspelar sig samtidigt utan att egentligen påverka varandra - ett myller av människor, några träder fram, andra träder tillbaka. Samma märkliga stämning av undergång och lössläppthet. Ibland skymtar ett bekant ansikte i mängden, eller är det bara Pasolinis känsla för casting som spelar oss ett spratt. Det är renässanstid i trakten kring Neapel, dåliga tänder, märkliga byxor, fromma tjuvar, smuts och nakna tiggande barn. Vackert filmat, udda kostymer, men inte så välspelat. Se då heller Canterbury Tales som är uppbyggd på samma sätt men både roligare och bättre.

I övrigt en pudelfrisyr vi knappas glömmer och en omvänd skildring av berättelsen om Herodias dotter som fick Johannes Döparens huvud på ett fat (Matteusevangeliet 14:6-11).

Kärlek på italienska

Betyg: 2 monument

Milano, burgen överklass. Snygga kostymer och klänningar. Överdådiga salonger i den enorma villan men mest känslan av att de bor på hotell. Vi får följa en textilfabrikörsfamilj under knappt ett år. Företaget lämnas över till den yngre generationen som säljer det vidare. Men affärstransaktionerna, liksom textiltillverkningen är ingen egentlig del av berättelsen - för det saknas berättelse. Några människor som tycks vara släkt, till och med familj, möts och vissa konflikter blir delvis synliga, passion uppstår utan att vi förstår riktigt hur eller varför, död, uppbrott, skandal. Jo, det finns spännande ingredienser, men musiken är mer spännande än storyn. Det mesta är förutsägbart, eller obegripligt. Stundtals bryts realismen, men det blir knappast bättre av att det kanske är en drömsekvens. Till det ett oengagerat, men pretentiöst foto.

En symbolisk hårklippning, ryska kyrkan i San Remo och en udda bok om modernistiskt måleri spelar in, men vi vet inte riktigt varför.

27 april 2019

Sameblod

Betyg: 3 monument

Vackert foto, vackra fjäll, fina närbilder - men för mycket visa upp, för lite gestalta. Det blir övertydligt när ärendet skymmer dramatiken. Spänningen försvinner och kvar blir en vackert filmad pamflett. Det är synd för historien som berättas är viktig och rymmer mer än så. Här finns tonårsuppror, längtan bort, klass- och kulturkrockar, rasism, syskonrivalitet, bildningsresa - men framförallt finns här en spänning kring rätten att få vara sig själv, att få göra sina egna val och inte styras av andra. Tydligast illustrerat av klädvalet; kolt eller klänning. Tyvärr skyms dessa teman av själva idén om tillhörighet, rötter och ursprung. För mig blir det en sorts exotism till slut. Mina tankar går till Jesus som bryter alla band när han säger: "Följ mig och låt de döda begrava sina döda" (Matt 8:22).

Värt att notera är att de psalmer som sjungs i filmen, ps 169 "Fädernas kyrka" och 514 "Ett litet fattigt barn jag är" är hämtade från gamla psalmboken (1937 års psalmbok) och räknas alltså inte längre som psalmer i Svenska kyrkan.