21 juni 2017

3:10 till Yuma (2007)

Betyg: 4 monument

Om en pappa och hans son. Och om boskap, och gevär, och bankrånare, och kineser som bygger järnväg, om revolvermän, fega sheriffer, klassmotsättningar, fattigdomens desperation och en sorts heroisering av våldet.

Men mest teologi, förstås, det är ju en western. Flera direkta citat ur Ordspråksboken  (ex 13:3), eskatologi (paradiset är Dodge City), Guds hämnd som det enda vi kan lita på, om människans inneboende godhet och ett par passande jesusreferenser. Spännande, stundtals tänkvärt kring ont och gott i människan, men ett alltför rättrådigt slut (eller har jag fel? Finns där en utväg? Varför skulle annars hästen följa tåget?)

Mest intressant är de teckningar den fängslade revolvermannen lämnar efter sig, halvbra, men intressant att det överhuvudtaget tecknas i en westernfilm!

The Vessel

Betyg: 3 monument

Sorg, inkapslad sorg. Lika tung som de överallt närvarande vågorna. Så blir plötsligt hoppet synligt, men utanför kyrkans väggar. Kan frälsningen finnas där? Nattvarden hjälper föga, men magin och människornas eget uttryck för Guds närvaro kan göra det.

Det liknar en saga, långsamt berättad och tyngd av sorg. Vackra hus - jag tänker mig Galicien - vackra fårade ansikten, en uppgiven präst, sista smörjelsen och stigmata, rökelse och klockringning, Guds bortvändhet och en mors förlösande kärlek. Först när den bryter fram kan sorgdräkten läggas av, som i Jesaja 61:3.

Vackrast är klädstrecket med böcker och det levande havet som altartavla. Men för stillsamt och lite för mycket katolsk teologi för min smak.

19 juni 2017

The Legend of Tarzan

Betyg: 3 monument

Det börjar i en sorts antikolonialism och slutar i viss mån i en variant av naturens hämnd på människan. Så kan filmen ses radikalt. Men här ryms mycket romantiserad exotism, och en ytterst passiv hjältinna som mest längtar och inte agerar. Så kan filmen ses konserverande.

Teologiskt börjar det i Jeremias kallelse Jer 1:6 och slutar i livets seger över döden, förvånansvärt tydligt illustrerad genom kvinnornas livgivande och männens destruktivitet. Det är bra, men även det lite exotiskt och romantiskt. Snyggt fotografi på det och en skurk som ser ut som en kamrer o c h är utrustad med ett attackradband, bara det är värt en film!

13 juni 2017

Little Boxes

Betyg: 3 monument

Bohemisk New York familj flyttar till amerikansk småstad. Möblerna dröjer, huset möglar och grannarna visar sig vara dolda rasister. Eller är det inte riktigt så? Fint vardagsdrama om den svåra konsten att leva tillsammans. Mycket bra skådespeleri, särskilt elvaåringarna - just så där dryga och mittemellan som barn i den åldern är. Lite mycket pappa-son relation, men det får å andra sidan sin förklaring i grälet som till slut rensar upp.

Grundtanken att varje människa är en individ och inte en representant för sin "grupp" har ytterst sitt ursprung i Genesis 1:27.

Hunter Gatherer

Betyg: 2 monument

En sydafrikansk vardagsskildring, troligtvis tänkt som en lågmäld komedi. Mer fånig än rolig dock. Och lite sorglig. Det finaste är Jeremys relation till sin farfar och att han varje natt sover på golvet nedanför farfaderns säng på sjukhemmet (troligtvis utan tillstånd). Jag funderar en del över kvinnorna - starka, åtråvärda och betydligt smartare än männen. Ändå är de bara bifigurer, synd.

Intressant början med en parafras på  Luk 14:15-24 (liknelsen om festen), men det blir inte mer än en rätt ok idé. Segt och ganska förutsägbart, förutom det som mest känns ologiskt. Här förekommer också en hel del uttjänta kylskåp.

07 juni 2017

Midnight Special

Betyg: 3 monument


Mycket utspelar sig i mörkret, annat i mycket intensivt ljus. Det handlar om parallella världar, om en far som bär sitt lillgamla barn genom natten, FBI, religiös sektgemenskap och tungotal. Just tungotalet ges en rätt intressant vinkling (jämför 1Kor 14:28 om nödvändigheten av rätt tolkning). Här får vi se gräsliga sektfrisyrer, en hel del ologiska samband och obegripligheter men också mycket snygg arkitektur i den alternativa världen.

Metalhead

Betyg: 3 monument

Sorg, inkapslad sorg, dold i metalmusik. Lite udda tema, men här finns också mjölkkor och traditionellt isländskt byliv. En kyrka som brinner och byggs upp igen. Ensamhet och gemenskap, heavy-metal-teologi och stekt fisk. Men tyvärr så övertygar inte Hera, varken i sin sorg eller i sin metalkult.

Då jag såg Aniara häromkvällen kan jag inte annat än se filmen som en kommentar till några av Harry Martinssons mest centrala ord:

Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet runt men glömde fara -
ty jag satt fånge här i Aniara.

Eller så är det en illustration till ett par ord i en av Den svenska kyrkohandbokens begravningsböner: "Lär oss att leva för de levande". Svårt, men nödvändigt.