The Bourne Identity

Betyg: 3 monument

Det vore möjligt att tolka det som en omvänd dopteologi. En kropp hittas i havet, tas ombord av några fiskare och räddas tillbaka till livet, men utan namn, utan minnen, utan relationer. Dopet handlar ju uttryckligen om namn och relation. Så småningom hittar han delar av sin identitet, flera pass under olika namn, en pistol, en mängd pengar. Men framförallt hittar han och hittas av fiender som han inte vet vilka de är. Om dopet ger identitet och trygghet så måste han föstå vem han är och vilka relationer han kan lita på för att kunna skapa sig någon sorts trygghet. Det är vad hela filmserien går ut på. Del två (The Bourne Supremacy) och del tre (The Bourne Ultimatum) såg jag för sexton år sedan och nu förstår jag dem lite bättre. Men kanske är uppstigandet ur havet inte en dopreferens utan en födelse och därav namnet Jason Bourne.

Färgsättningen är densamma i alla filmerna, gråtrist och regntung vilket ger en särskild stämning. Till det ett ganska långsamt berättande som då och då bryts av en intensiv jakt, ett rusande genom korridorer, hoppande från tak, ett kort slagsmål på liv och död. Sedan tar det långsamma vid igen. Intressant är att CIA är de onda och att de är obehagligt välorganiserade, vilket kanske är sant. Roligast är när Jason Bourne tar sig igenom Amerikanska ambassaden i Paris med hjälp av en brandutrymningskarta.

En vacker dag

Betyg: 3 monument

En mycket vardaglig historia om en ung änka som slits mellan arbetet, den tioåriga dottern och den åldrade fadern (en gång lärare i filosofi). In i denna triangel av ansvar dyker makens kamrat upp. En man som tidigare varit en stöttande vän, men nu blir en väg bort från vardagen. Problemet är att han som skådespelare och rollfigur saknar karisma, så vi kan inte riktigt förstå hennes passion för honom. Pappan flyttar in och ut på olika äldreboenden och hans hem med alla böckerna skingras: Goethe, Kafka, Mann, Platon ... 

Välspelat, välfilmat, men ett alltför tunnt manus. Roligast är när dottern och hennes kusiner ska bjuda tomten och hans renar på mjölk, kakor och cornichoner! Bäst är musiken; Schuberts pianosonat nr 20 som ständigt återkommer.  

De älskande på Pont-Neuf

Betyg: 3 monument

Det handlar om socialrealism, hemlösa män som duschas på en offentlig badinrättning, missbruk, sår och smuts men det är inte en realistisk berättelse utan en saga, berättad med en blanding av realism och filmisk poesi. Medan Pont-Neuf renoveras har två hemlösa män tagit den som sitt revir där de kan sova i fred för poliser och väktare. Men en dag tar sig en kvinna dit, en kvinna som varken hör dit eller kan ta sig därifrån. 

Det är vackert stundtals, lite för mycket ibland med självdestruktiva män och kvinnan som på något sätt går oberörd genom deras värld. De är där för henne, men det är egentligen männen som behöver tas om hand. Slutet är sagans klassiska slut: "Så levde de lyckliga i alla sin dagar". Lite synd på en film som hande kunnat berätta något annat.

Jag stal en miljon

Betyg: 4 monument

Det är intressant med brittiska filmer, de är så besatta av språk; språk och klass. En amerikansk film är sällan särskilt språkligt intressant, men här samsas sociolekter med Shakespeare-citat och direkt bildmässiga ordvitsar. Charmerande. Till detta en Alec Guiness som trivs i sin roll som livsnjutande byråkrat. Han arbetar sedan 19 år med samma enformiga syssla, att notera hur många guldtackor som produceras på bankens gjuteri för att sedan följa med i transporten till banken och där notera i liggaren samma siffra som tidigare. Samma rutin dag efter dag, samma leende, samma lunchställe, samma oklanderliga uppträdande - men i alla dessa år har han i hemlighet planerat det perfekta brottet. Det enda han behöver är en medarbetare och några medbrottslingar. Dessa dyker upp på ett ganska oförutsett vis, sedan är det dags... Det går inte helt enligt plan, men tillräckligt bra för att vår hjälte ska kunna unna sig ett par drinkar i baren på playan någonstans i Brasilien.

Slutet är bäst, ytterst elegant men väntat. Roligast är när poliserna jagar rånarna som stulit en polisbil. Genom den bilens polisradio kan de vilseleda de andra patrullbilarna och till sist kör polisbilar överallt och hur som helst utan att någon egentligen vet var den jagade bilen är. Också förstås, när kassaskåpstjuven avbryter sitt arbete mitt i natten för att äta en medhavd smörgås. Även tjuvar behöver en matrast.

Rififi

Betyg: 4 monument

Paris undre värld; kortspel bakom lyckta dörrar, nattklubbar med eskortdamer och hårda gangsters med stort våldskapital. Men också entusiaster, älskare och ett barn som  uppfattar sin egen kidnappning som en lek. En juvelkupp genomförs, förberedelserna är gedigna. Det lyckas, men den mänskliga fåfängan kommer emellan och fel personer får veta för mycket. Det leder till att åtta människor mister livet. Från succé till katastrof på några timmar. Ändå går allt långsamt och stillsamt men obönhörligt mot undergången.  

Elegant gangsterdrama, lågmält och tyslåtet. Själva skildringen av rånet är detaljerad och helt utan tillagd musik. det enda vi hör är de små ljud de gör när de bryter upp golvet, saboterar larmet och tar sig in i kassaskåpet - en halv timmes nervös spänning i tystnad. Det är en relativt tidig sk "heist- film" där just själva inbrottsscenen står i en klass för sig. Vi får även se ett begravningståg helt utan människor, men med massor av blommor, en snygg skuggdans och ett diskret korstecken. Bäst är alla gånger användningen av paraplyet vid själva kuppen, som en sorts hängande skräpkorg.

Mrs Harris Goes to Paris

Betyg: 2 momument

Oförarglig, snäll och ganska menlös. Jag gillar snälla filmer, men de får gärna ha mer innehåll än denna. Mrs Harris, krigsänka, sliter som städerska hos dryga överklassfamiljer, men drömmer om att en gång äga en äkta Dior-klänning. Hon lyckas med tur och hårt arbete skaffa pengar till både resan och klänningen (det är en saga). Väl i Paris får hon sin klänning, räddar modehuset, möter det hon tror är kärleken och leder filmhistoriens kanske kortaste strejk; 35 minuter på sin höjd.

Enkelt och oerhört schablonmässigt; clocharderna är visa män, de unga, snygga fransmännen läser Sartre, brittiska överklassdamer är snorkiga och snåla, franska baroner har god bildning och brittisk arbetarklass är helylle och pålitlig. Alla blir representanter för sin grupp, ingen blir en verklig person. Många klänningar (en del snygga), mycket kulisser och en och annan språklig finess. Bäst är kanske den prydliga sömmerskeateljén hos huset Dior. Men frågan är om just en klänning är det som skapar en människas skönhet. Jesus säger: "Tänk på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem" (Luk 12:27). Skönhet kanske är något annat.

Ninotchka

Betyg: 3 monument

 

Tre fåniga ryssar reser till Paris för att sälja konfiskerade juveler så att de får pengar till bröd åt det svältande folket. Men den grevinna som en gång ägde juvelerna är också i Paris och det trasslar till sig. Till detta en nyanländ politisk kommissarie (Greta Garbo) med uppdrag att hålla ett öga på affären. Denna kommissarie är till en början som en robot och bara intresserad av siffror och nyttigheter - sedan blir hon förälskad och en helt vanlig människa.

En ganska plump drift med sovjetiskt, stelbent tänkande, men ändå ett erkännande av det fattiga folkets rätt att föda massorna med överklassens konfiskerade rikedomar. Det roligaste är kommentaren att kapitalisterna "tjänar miljoner på sina förluster", både en sanning och en missupfattning. Det är också rart att Lenin ler på ett fotografi och att den förälskade borgerlige mannen plötsligt har Karl Marx Kapitalet på nattduksbordet. Till detta en jämförelse med David och Batseba i Andra Samuelsbokens elfte kapitel.

Kameliadamen

Betyg: 3 monument

Greta Grabo är magnifik, men mycket större och elegantare än någon av sina motspelare, vilket gör att filmen kantrar en aning. Bäst är hon när hon är bitsk, sarkastisk och cynisk, sämst när hon är romantisk. Det gör att filmens första del är mycket bättre än den senare. I Paris är hon den cyniska drotningen, allas åtrå och ingens kvinna. Men på landet blir hon förälskad och tappar sin självklarhet. 

Fantastiska dekorer, enorma klänningar, snygga kravatter i en film som kanske i grunden handlar om borgerlig konvenans och dess konsekvenser, men som till synes ställer landsort mot stad (det enkla folkets danser mot den stadens dekadenta balett), rik mot mindre rik (baronens outsinliga kassa mot Armands enkla arv) och till syvende och sist liv mot död. Vi får en ömsint, men nog felriktad välsignelse, höra talas om Guds eventuella ilska och fira en första nattvardsgång.

En berättelse om två städer

Betyg: 3 monument

Det är en bra historia om adelsmannen som i avsmak inför adelns översitteri avsäger sig sitt adelskap för att leva som en fri medborgare, men hamnar i revolutionsdomstolen på grund av sitt namn och döms till giljotinen. Under tiden har han funnit vänner i England som gör allt för att rädda honom ur fängelset, samtidigt som folkets hämnd gentemot adelssläktet med hans namn kräver sitt. Vi får både en förståelse för revolutionen och en kritik av densamma. Inte så spännade dock, det handlar mer om filosofiska resonemang  kring rätten att revoltera och om möjligheten att ställa ett förslösat liv till rätta. Men snygga kostymer och gott skådespeleri - intressant är att de två manliga huvudrollerna (Sydney Carlton/Charles Darnay-St Evrémonde) spelas av samma person, poängen är att de ska vara lika varandra, vilket de ju då naturligtvis är.

Där Den Gode Guden inte kan hjälpa kan kanske Djävulen stå till tjänst, sägs det. Men Djävulen gör aldrig något för någon annan. Det är mer kristuslikt det som sker. Roligast är ropet på vinäger när den unga damen svimmat och märkligast är att de tycks ha fått ett bra pris på sallad inför inspelningen. Det är salladshuvuden i alla torgscener, men nog borde de äta även andra grönsaker.

Les Miserables (1998)

Betyg: 2 monument

Det börjar fint med en tydlig moralisk historia om straffången som blir omvänd - om den onde som blir god och sedan håller sig på den rätta vägen. För Jean Valjean är en verkligt god man, men ganska tråkig. Och det är hela filmens problem, det kretsar för mycket kring Jean Valjean och Javert, hans onda genius, och ger en alldeles för begränsad bild av den stora fresk som berättelsen är. Men Bille August är ingen kollektivberättare. Vi får se julirevolutionen 1830, men begriper den inte då ingen av revolutionärerna får kött och blod. Dessutom sker ingen egentlig utveckling. Polischefen Javert är exakt likadan filmen igenom, liksom Jean när han väl blivit god. Slutscenen blir därför obegriplig.

I grunden en berättelse om gott och ont hos människan. Problemet är att varken den goda eller den onda människan tycks kunna älska fullt ut - de är en sorts känslomässiga krymplingar.

Mina barns far

Betyg: 4 monument

Grégoire leder ett litet filmbolag och har många järn i elden, ständigt ringer hans telefon och han och hans medarbetare får lösa allt från strejkande personal till hotellövernattningar för koreanska filmskapare. Trots detta har han ändå tid att leka med döttrarna en stund när han kommer hem till det vackra hemmet. Men det går inte så bra, filmerna drar över budget och han har redan lånat mer än vad som är tillbörligt. Konkursen står för dörren. Han ger sig av ensam med de obetalda räkningarna och en pistol... 

Det är något med det vardagliga, med Grégoires familj, hans fru och deras tre döttrar som lyfter denna ganska rakt berättade vardagshistoria. Inte självmordet som sådant, det är bara tragiskt, men den fina skildringen av barnen, deras lek och sorg. Det ger filmen en stark känsla av hopp mitt i sorgen och katastrofen. Till det fin musik som förstärker just den känslan.

Aristocats

Betyg: 2 monument

Det kunde varit bra, men storyn är alldeles för svag. En butler råkar överhöra sin matmors testamente där hon vill att hennes förmögenhet ska gå till de älskade katterna i första hand, annars till just betjänten. Han planerar därför att göra sig av med katterna, men misslyckas på grund av allmän klantighet och solidaritet i djurvärlden. Katterna är den alltför älskvärda Duchess och hennes tre ostyriga barn: Toulouse, Marie och Berlioz. Under deras äventyr hamnar de bland annat hos de jazzande katterna under Paris takåsar - klassiskt, men ganska fånigt.

Bäst är de brittiska gässen på turistresa i Frankrike.

Maskulinum - femininum

Betyg: 3 monument

Ett collage av förstärkta vardagsjud, politiska manifestationer, popmusik, sexualitet, filosofiska samtal och märkliga intervjuer. Allt för att skildra sextiotalets Paris så som det upplevs av de unga, de som vill förändring. I femton scener får vi följa en ung man och hans kamrat medan de uppvaktar flickor, diskuterar fackföreningsarbete och tar sig själva på ett oerhört stort allvar. Flera av scenerna avslutas med att en pistol avlossas, en kniv sticks i en kropp eller liknande, utan att det berör någon. Allt bara sker utan egentligt sammanhang. Alla är på ett eller annat sätt alienerade, vietnamkriget pågår och arbetarklassens befrielse är långt borta. Ändå är de kommunistiska pamflettera hoppfulla, men egentligen helt obegripliga, det som har betydelse är relationer och det är de unga männen ganska dåliga på. 

Det är mycket suggestivt med de förstorade vardagsljuden; trafik, dörrar som slår, samtal på avstånd - stadens ljud. Ljudet förstärks av de vardagliga, oerhört tråkiga miljöerna, ett trist café, en sliten lägenhet, trafikerade gator, ett stökigt kontor, halvtomma biosalonger ... Det är snyggt gjort, men för rörigt och rejält daterat. Roligast är när Paul blir arg på den som stör på bion och skriker: "Håll tyst din trotskist!" Den värsta förolämpning han kan komma på.

Till sista andetaget

Betyg: 5 monument

Oh så syggt! Från Michels (Jean-Paul Belmondo) kedjerökning till Patricias (Jean Seeberg) klänningar via bilarna och gatuvyerna från Paris. Men snyggast är när Michel i vit skjorta springer över ängarna i kvällsljuset.

En smågangster (vilket ju filmhistorien kryllar av!) skjuter en trafikpolis för att inte åka fast för fortkörning och måste därför lämna Paris. Men först vill han övertyga sin nya amerikanska flickvän att följa med samt hämta in en större summa pengar. Det blir många frustrerade telefonsamtal, snabba byten av bilar, existentiella samtal om döden och livet samt fruktansvärt många cigaretter. Bästa scenen är nog när Michel i filmens början kör längs en spikrak väg medan han muttrar över de andra bilförarna och småsjunger för sig själv. Kul också att de citerar Faulkner ur "De vilda palmerna", en bok som också citeras i Perfect Days.

Det är enkelt, ungdomligt och nervigt med ett mycket fint kameraarbete där skuggor och ljus ger en elegant kontrastverkan. En ny favoritfilm!

Stulna kyssar

Betyg: 3 monument 

En fristående fortsättning på ”De fyrahundra slagen” - men i en helt annan genre. Antoine har växt upp och vi möter honom när han precis blir avskedad från det militära. Han tar lätt på saken, söker upp sin gamla flickvän och söker arbete. Det är i princip filmens handling; flickvännen som han har en ganska osäker relation till och arbetena som han ständigt blir av med både på grund av slarv och otur. Han arbetar som nattportier, privatdetektiv, skoförsäljare och tv-reparatör. Inget av dem blir långvarigt. Samtidigt märker vi hur hans flickvän förföljs av en man som i slutscenen förklarar henne sin kärlek. Antoine, som sitter på bänken intill när detta sker, ler lite och tar sin flickvän under armen - till synes helt oberörda går det bort i vårsolen och filmen slutar med samma sång som inledde den. 

Lätthet, charm och goda skådespelarinsatser - inte minst i birollerna - gör filmen sevärd, men det är en bagatell till skillnad mot den första filmen om Antoine Doinel. Det äts en del ost, läses Balzac, vi får vara med om en rörpostförsändelses gång genom kloakerna och möta en rådig tandläkare. 

Tag mitt liv

Betyg: 3 monument

Alain bor på ett vårdhem där de försöket bota hans alkoholism, men inte hans depression. Spriten hjälper inte, kvinnorna hjälper inte, framgångarna hjälper inte, vännerna hjälper inte. Livet är tomt för Alain. I ett sista försök att finna meningen ger han sig av till Paris för att söka upp de gamla vännerna, de som var med när livet var lättare att leva. Men de har alla förändrats, blivit äldre, mer självupptagna. Förtvivlat återvänder han stupfull till vårdhemmet. 

Vackrast är Erik Saties musik och gatuscenerna från Paris. Men till det: kläderna, frisyrerna - hur fartvinden blåser i håret, ansiktena i närbild. Naturligtvis förekommer här filosofiska diskussioner (det är ju en fransk prat-film); om thomismen och huruvida erotiken är en produkt av kristendomen, men de är mest utfyllnad. Ansiktena och Alains hjälplöshet är huvudsaken. Märkligast är den unga kvinnan som pratar svenska i telefon i bakgrunden när Alain tvättar sig i ansiktet på toaletten. Exotiskt för fransmän.

Snön på Kilimanjaro

Betyg: 2 monument 

En döende man ligger och minns gamla kärlekar och hur han gjort dem illa. Det speciella är att döendet sker i den afrikanska bushen, där gamarna samlas om dagen - de luktar sig till döden - och hyenorna stryker förbi om natten. Mannen själv är inte rädd för att dö, men hans relativt nyblivna hustru är övertygad om han ska bli räddad  genom att ett flygplan kommer att komma för att hjälpa honom till sjukhuset. 

Det är en fin novell av Ernest Hemingway, men det blir inte bra film. Gregory Peck är för snygg för sin roll och övertygar inte, medan kvinnorna inte riktigt ryms i berättelsen. Den döende författaren Henrys deliriska drömmar blir i filmen för mycket av minnen och allt blir alltför tråkigt. Vi får dock del av en innerlig bön till Maria som faktiskt går i uppfyllelse - annars mest kolonialt, patriarkalt och svårsmält.

The Happy Prince

Betyg: 2 monument

Vi får följa Oscar Wilde under hans sista dagar i livet. Han lever under antaget namn i Paris, gammal (46 År!), sjuk och bortglömd. Några få vänner finns kvar runt honom. Medan döden närmar sig får vi brottstycken från hans liv, minnen, drömmar, längtan uppspelade för oss samtidigt som han berättar sagan om den lycklige prinsen. 

Det är fint och ömsint, men det saknas dramatik i ett så dramatiskt liv. Vi får se en gestaltad dokumentärfilm utan berättelse. Synd, då det finns mycket att berätta 

Finast är hur Oscar beskriver fängelsevistelsen: ”I cellen finns bara Gud och du” och smärtsammast är kanske svaret på var han mött Krisus: "vid Clapham Junction" - då alla människorna spottade på och hånade honom, eller när han med sorg säger: ”Jag är min egen Judas”, samtidigt som han inte gör något åt det. Kanske är det just det han menar med de berömda raderna ur The Ballad of Reading Gaol: "Each man kills the thing he loves, yet each man does not die".

Anteckningar om kläder och städer

Betyg: 2 monument

Det finns en övertro på videokamerans dokumentära känsla hos en del filmare. Wim Wenders är en av dem. Här hyllar han det enkla filmandet med en videokamera där resultatet i mina ögon enbart blir grynigt och suddigt. De scener som är tagna med riktig filmkamera, särskilt stadsvyerna är mycket bättre. Men min kritik handlar nog egentligen inte om filmtekniken utan om berättelsen. Filmen skildrar den japanske modeskaparen Yohji Yamamoto och hur han förbereder sig inför en visning i Paris. Vi får se honom röka, klippa lite med sax, spela biljard, tala filosofiskt om Paris och Tokyo, lägga upp en fåll - men vi får ingen inblick i hur processen ser ut när han skapar. Hur gör han sina kläder? Ingen aning. Vi får inte se hantverket, bara teorierna och de blir ju sällan bra på film!

Yamamoto talar så väl om färgen svart att han nog skulle gilla beskrivningen i Höga visan 1:5.

En rövarhistoria

Betyg: 4 monument

Allt är så charmigt, från de inledande närbilderna till Parisskildringen och de ganska klantiga smågangstrarnas lekfulla relation. De tre vännerna är ständigt i rörelse, byter position, förflyttar sig, springer, kör bil, byter plats ... De rusar genom Louvren på världsrekordtid och de dansar på café.

Roligast är det stundande cocktailpartyt på Albanska ambassaden, den tysta ninuten (verkligen tyst) och den extremt cyniska beskrivningen av äktenskapet. Och att den poetiska berättarrösten egentligen berättar en helt annan historia än den vi får se.