Jagun Jagun - The Warrior

Betyg: 3 monument

Fascinerande men smått obegriplig. En inblick i yorubamagin och konflikterna mellan små byar med egna kungar på den afrikanska stäppen. En plats för krigarutbildning står i centrum och en man som kan tala med träden och med vinden. Här finns en ansats till revolution, lakonisk humor och en hel del scener där blodet sprutar. Jag går bort mig i vem som är i strid med vem, men förstår att "krig är smärta" och att människan i alla tider och på alla platser längtar efter frid och välstånd. Men också att det är närmre till förbannelse än välsignelse. Bäst är sången som talar om vad det är de gör och så mössorna föstås!

Ron rör om

Betyg: 4 monument

En film om vänskap, utifrån bibelorden: "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv  för sina vänner." (Joh 15:13) och "inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig" (Ps 23:4). Barney är en av dem som motvilligt går till skolan och än mer motvilligt går ut på rast, en av dem som hellre lägger alla inbjudningskorten till födelsedagen i skåpet än delar ut dem - "då kan de åtminstone inte säga nej". Dessutom har alla på skolan en personlig robot utom Barney (han har istället en georgisk farmor, en get och en frånvarande pappa). Det är inte så konstigt att han är mobbad. Så en dag får han en egen robot - men den är felprogrammerad och istället för att göra honom till en av de andra i skolan blir det tvärtom. Ron är en robot som agerar utanför algoritmerna och trots allt trassel och konflikter blir han den Kristus som befriar dem alla från kommersialismens hot och tvång. Och han är den som är med i de mörkaste stunderna både i ödemarken och i den nedsläckta serverhallen.

Mycket bibliskt, fint gjort och stundtals riktigt roligt - särskilt farmor med sina georgiska eder och farbrodern som betraktades som besatt, men troligen led av nötallergi.

Kvinnan i sanden

Betyg 3 monument

Myrlejon

Sand, sand, sand. Sand överallt, sand som täcker huden, sand i munnen, sand i håret, sand i maten, sand som faller över dig när du sover, sand som begränsar, sand som stänger in, sand som isolerar ... Till denna gudsförgätna plats av sand kommer en lärare från Tokyo för att under några feriedygn samla insekter. Men han missar bussen och blir kvar. Som ett myrlejons offer blir han fast i en sandgrop - stor nog att rymma ett hus, men inte mer.

Det är vackert och poetiskt, men också riktigt otäckt när det går upp för oss hur utstuderat byinnevånarna utnyttjar främlingen och hur han bryts ned efter hand. Sanden tar allt ifrån honom; hans kamplust, hans drömmar, hans identitet. Kvinnan han möter i gropen klarar det bättre trots sina egentligen större förluster. Men hon är ju född där - han är ju från storstaden "där allt är så mycket bättre". Det är fascinerande och välspelat, men alltför långdraget.

Knightriders/MC-riddarna

Betyg: 2 monument

Ett gäng amerikanska hippies turnerar runt i småstäder med en motorcykel-show som i allt utom motorcyklarna är medeltida. Med motorcyklar istället för hästar kör de mot varandra i torneringarna. Vapnen är fejk, rustningarna hemmagjorda och showen är ganska dålig, men filmen handlar inte om det medeltida, utan om deras inbördes relationer, om brottningen mellan ideal och pengar och om makten över gruppen. Lojalitet sätts på prov, makten utmanas, upprättelse sker - dels i fom av våld, dels i form av nedläggande av vapen.

Märklig subkultur med mycket motorcyklar, men alldeles för händelselös och lång. Dessutom är skådespeleriet medlemåttigt överlag. Det talas om det förlorade fåret i Lukasevengeliets 15:e kapitel och vi får plötsligt utan orsak höra Händels musik till det som är psalm 17 i Den svenska psalmboken: "Ge Jesus äran". Roligast är ändå de förinspelade trumpeterna och bäst är publiken som festar loss och inte bryr sig så mycket om det medeltida.

 

The King’s Man

Betyg: 2 monument

Från Boerkriget till Första världskrigets skyttegravar försöker Orlando, Duke of Oxford, med sin pacifism förhindra först krigsutbrottet, sedan att England besegras av Tyskland. Det märkliga är att hotet mot England bara kan avvärjas om USA går med i kriget, men den amerikanske presidenten vill inte. Dvs, pacifisten måste få med fler i kriget. Märklig slusats. Mot sig har han ett band av historiska skurkar, den ene fånigare än en andra: Mata Hari, Gavrilo Princip, Rasputin, Lenin ... Här blir historieskrivningen till ren förfalskning - men det är ju bara en actionkomedi! Till sin hjälp har han dem som i slutscenen bildar den första gruppen av Kingsman. Själv är han Arthur.

Filmen fullkomligt slår knut på sig själv i sitt försök att ta avstånd från våldet och kriget bla med hjälp av Wilfred Owens dikt "Dulce et Decorum Est" och samtidigt glorifiera våldet och kriget. Till detta det som nästan all brittisk film handlar om; klasskamp - men här som personlig vendetta - och en välsignelse som ges först retroaktivt.

De tidigare filmerna är betydligt bättre: Kingsman - The Secret Service och Kingsman - The Golden Circle.

Betjänten

Betyg: 4 monument

Det handlar om klass och om klasskamp på en ganska primitiv nivå - man mot man (kvinnorna är mest tillhyggen i kampen). Den veka överklassynglingen förlorar, han går under och den mer robuste betjänten tar över hans roll som herre i huset. Denna revolution är oerhört skickligt iscensatt och obehaglig. Att Harold Pinter skrivit manus är tydligt, det är enkelt, elegant och drivet. I en till synes vardaglig ton förändras allt långsamt och kastas över ända utan att det tas till några hårda medel.

I grunden en uppgörelse med Jesu ord i Matteusevangeliet: "Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare." Finaste stunden är när de två kontrahenterna Tony och Barrett möts som i ett gammalt äktenskap - innan Tony på allvar detroniseras. Roligast är att Harold Pinter själv är med i en scen, som restauranggäst i bakgrunden.

Breakfast on Pluto

Betyg: 3 monument

Extremt charmig, gulligt och grymt på samma gång - men det håller inte fullt ut som film. Snygga infall, kul idéer, men helheten bär inte. Paddy växer upp som föräldralös och är mer intresserad av syrrans klänningar än att spela fotboll. Som transperson blir hen hånad, men också hårdhudad bakom den väna rösten och de tillgjorda rörelserna. Paddy, numer Kitten (efter ett irländskt helgon?), ger sig av på jakt efter sin mor och hinner sjunga i uselt rockband, vara med i en vaudevilleshow, vara utklädd lekledare på Wimbledon Green, gömma vapen åt IRA, prostituera sig och jobba som strippa på en peep-show. Allt, även polisbrutalitet, mordbrand och avrättningar skildras med en sorts lätthet som ger filmen en känsla av saga. 

Mycket katolskt, en hel del ”galaktisk ensamhet”, mycket snyggt 70-tal, lysande soundtrack och en av de vackraste nattvardsscener jag sett. 

Frankensteins brud

Betyg: 3 monument

Den andra filmen som gjordes om Victor Frankenstein och hans försök att utmana Gud. Här är han dock mer motvillig och tvingas tillbaka till experimenten på grund av utpressning. Monstret överlevde kvarnbranden (du behöver ha sett den första filmen för att förstå) och är om möjligt än mer utstött. Av misstag dödar han dem som kommer i hans väg, förutom en blind man som lever ensam och som lär honom tala och förstå vad vänskap är. Under tiden söker Dr Pretorius upp baron Frankenstein för att han ska skapa en kvinna så att monstren ska kunna ta över världen.

Samma klassiska kulisser, samma hemmagjorda slottssalar, men massor av elektricitet och faktiskt en telefon! Bäst är Dr Pretorius små varelser, särskilt ärkebiskopen som hytter och visslar i visselpipa. Näst bäst är Lord Byron som snabbt för oss rekapitulerar den första filmens händelser. Elsa Lanchester är också fantastisk som den kvinnliga skapelsen.

Attentatorn

Betyg: 4 monument

Det är före skotten i Dallas, men det handlar om ett attentat mot presidenten. På så vis påminner filmen om I skottlinjen men i övrigt skiljer sig filmerna åt. Här är det våldet i sig som står i centrum. Våldet, vapnen och kriget. Vad de gör med männen. En ung krigsänka vägrar låta sitt barn leka med leksaksvapen och betraktas som psykiskt störd på grund av sin tydliga pacifism. Det är hos henne som presidentmördaren gömmer sig. Det som sedan följer är ett kammardrama som ger henne rätt i allt hon sagt om våldet, kriget och vapnen. Att det sedan är hon som avfyrar den laddade pistolen på slutet har vi redan räknar ut och det motsäger inte alls hennes kritik av vapnen, tvärtom! Kanske är det meningen, kanske inte.

Det är snyggt gjort, särskilt manuset i sig och Frank Sinatra som gangster och presidentmördare - han fick också en Oscar för sin roll. Mest udda är kanske tanken på en dejt som innebär att följas åt till kyrkan. Möjligen är det att ses som en oskuldsfull kontrapunkt till våldet. Eller helt enkelt ett uttryck för amerikanskt femtiotal.

Så tuktas ett lejon

Betyg: 3 monument

Det är slutet av 1100-talet, det är kallt, det är juletid och det är teater. Henry II samlar sin hustru (som han hållit inlåst i tio år) och sina tre söner för att under juldagarna utse den som ska ärva riket. Nu är alla de fem inblandade fostrade till intrigmakare och har varsin agenda - eller i några fall flera agendor. Det visar sig också i filmens slut att frågan återstår att lösa. Kanske har något hänt, kanske inte. Men det slår gnistor om det i vilket fall.

Fantastiskt skådespeleri och manus - vilket också premierades vid oscarsgalan 1969. Men särskilt bra film är det inte. Jag har skrivit det förr, god teater behöver inte blir bra film. Men när Katharine Hepburn ömsom gråter, ömsom hånar sin make med knivvassa repliker kan jag inte annat än njuta. Här får vi ta del av sexualitetetens roll i historien, se en helt bortkommen biskop, förstå de tre vise männens rent praktiska problem och höra den vackraste repliken: "barnen är allt vi har".

Intressant är att vi känner redan två av sönerna: Rikard Lejonhjärta och Prins John. Prins John är lika enfaldigt slug och girig som i Disneyversionen av Robin Hood. Rikard är dock inte fullt så ädel.

Lawrence av Arabien

Betyg: 4 monument

En riktig mastodontfilm med stora svepande panoreringar över smärtsamt vackra ökenlandskap, kamelryttare i full galopp, intensiva ordväxlingar, gott skådespeleri och en märklig balansgång mellan kolonialism och anitkolonialism. 

Det börjar där det slutar, med T.E. Lawrence död och begravning och när begravningsdeltagarna sedan ska beskriva honom så visar sig ingen egentligen känna honom fullt ut - sedan börjar berättelsen om denna särling och märkliga arkeolog, officer och äventyrare som tog aktiv del i det arabiska upproret mot det Ottomanska riket under Första världskriget. Det är romantiskt, grymt, ibland lite småroligt - men hela tiden väl berättat och stundtals riktigt spännande. Koranen reciteras och den centrala teologiska tesen om att "allt redan är skrivet" (dvs livet är förutbestämt) som finns i både kristendom (Ps 139) och islam motsägs med emfas.

Vackrast är fanorna i ökenvinden.

I skottlinjen

Betyg: 3 monument

Han var John F Kennedys livvakt, men han kunde inte förhindra det dödande skottet i Dallas. Nu, många år senare, upprepas det hela. Det är spännande och välgjort med Clint Eastwood och John Malkovich i huvudrollerna. Men hur bra John Malkovich än är så är det Clint Eastwoods film. Han åker buss, pratar i telefon, gråter, är förkyld, har feber, spelar piano och visar trots sin hårda yta förvånansvärt mycket ömhet. 

Grundtemat är frågan om en människa kan offra sitt liv för någon annan och i så fall varför. En klassisk kristen tanke. Till den kommer det nyktra konstaterandet att ”Gud varken straffar eller belönar. Alla dör. Några förtjänar det.” Döden står i centrum, också genom citerandet av Alan Seegers dikt från Första världskrigets skyttegravar: ”I have a rendezvous with death” (det hade kunnat vara en alternativ titel). 

Roligast är när presidentens limousin kallas ”public transport”.

Bittert ris

Betyg: 5 monument

En hyllning till solidariteten bland arbetande kvinnor, eller ett triangeldrama med dödlig utgång? Det beror på var du väljer att lägga betoningen. Filmen öppnar fint med en radioreporter som rapporterar om alla de kvinnor som under sommaren tillfälligt arbetar med risskörden på de italienska risfälten. Ett hårt, krävande arbete mellan risfältens kalla vatten och den stekande solen. Det är enbart kvinnor som arbetar med detta (förutom uppsyningsmännen) och de bor alla i sovsalar i en militärkasern. Vi får följa dem i deras arbete och kamp mot chefen och vädret (regn ger mindre betalt), men också i deras glädje över fästmännen, tillfälliga eller etablerade.

I detta arbetskollektiv hamnar en kvinna och en man som just gjort en juvelkupp och behöver gömma sig. Strax tar de befälet över handlingen. Det är snyggt filmat, bra skådespeleri - men en lite krystad gangsterhistoria som pendlar mellan Jesu ord i Lukasevangeliet 10:7 om att "arbetaren är värd sin lön" och det sjunde budet: "Du skall inte stjäla". Bäst är sergeantens ord om att "fängelser skapades av folk som aldrig varit där", men också sångerna i Bella Ciao tradition och hela soundtracket.