Hallonbåtsflyktingen

Betyg: 3 monument

För några år sedan läste jag Miika Nousiainens absurda och tragiska roman I lång loppet, som jag också gärna skulle vilja se filmatiserad. Visst finns det en svärta också i Hallonbåtsflyktingen, skriven av samma författare, men jag gissar att en del av den försvunnit när romanen överförts till en film med fokus på det komiska. Det är ändå en sevärd film. Underhållande. Jonas Karlsson är väldigt bra i sin tafatta naivitet. Intressant också att det finländska och det svenska, eller kanske snarare länderna Finland och Sverige, medverkar som relativt självständiga aktörer.

Turist

Betyg: 3 monument

När man inte har lust att stämma in i hyllningskören är det svårt att skriva om en film som fått mycket uppmärksamhet och priser. Visst kan jag också se det estetiska i filmfotot och miljöerna (långt ifrån denna blötsnö-bild i närheten av Brennerpasset) och de goda skådespelarinsatserna. Men det är något mycket obehagligt som dröjer sig kvar och som på något sätt präglar hela min upplevelse av denna film. För mig är det en film om en sårad manlighet, vilket inte intresserar mig särskilt, och först när kvinnan låter mannen vara hjälte kan deras relation återgå till någon slags status quo.

Det pretentiösa slutet, som jag tolkar som en undergångsscen, gör inte filmen och dess relationer mer begripliga. För det är en film som handlar om relationer mellan människor, men med en sån iskyla och lavinfara att jag blir alldeles kall inombords. Ett enda ord på slutet väcker mitt hopp. Och kanske är det så den här filmen ska ses. Men i så fall är det mycket skrik för lite ull.

Ida

 Betyg: 4 monument

Handlar det om världen eller ickevärlden? Nej, så enkelt är det inte. Klostrets stränga avskildhet står emot John Coltranes koncentrerade jazzharmonier. För att kunna hantera livet är båda nödvändiga. Liksom en moster som dricker för att glömma och samtidigt slåss för att minnas.

Jesus säger: "Mitt rike hör inte till denna världen" (Joh 18:36), det gör nog i så fall inte John Coltranes harmonier heller. Och på sitt vis hör nog inte mosterns rike det heller, det hon kämpade för men inte uppnådde. Kanske handlar det om att vi för att kunna stå ut i världen måste ha något annat, något mer?

Det är tungt, stillsamt och oerhört vackert med fantastiska kameravinklar. Svartvitt polskt sextiotal, kan det bli snyggare?

Monsters

Betyg: 3 monument

Någon sorts rymdvarelser, som lägger sina reflekterande "ägg" i barken på vanliga träd, hotar USA:s södra gräns. Delar av Mexico är avstängda, attackplan patrullerar området med giftgas och bomber. Två amerikanska medborgare tvingas ta sig genom den förbjudna zonen...

Från inledningens dokumentära realism till den ganska platta kärlekshistorien är det relativt långt. Det är synd. Här kunde berättas tydligare om illegal invandring till USA, om krigföring som drabbar civilbefolkningen och de rikas självpåtagna rätt att skydda sig - på de fattigas bekostnad. Istället blir det en halvbra monsterfilm med snygga landskap och habilt skådespeleri. Monstren är en sorts gigantiska bläckfiskar som går upprätt och låter som kor. Udda.

Allra bäst är alla skyltar som visar på en förbjudna zonen - en skitig, postmodern estetik.

Intressant är också kristusnärvaron - när det är som läskigast, zoomas ett krucifix in. Är det för att höja spänningen, eller för att invagga oss i trygghet? Jag väljer det senare.

Hobbit: Femhärarslaget

Betyg: 4 monument 

T.S. Eliot skriver i The Waste Land: "Fear death by water". Kanske är det en tolkningsnyckel? Citatet anspelar på en ålderdomlig fruktbarhetsrit där den drunknade guden är central. I viss mån finns det här. Två av de onda gudalika varelserna förgås i vattnet, samtidigt som vattnet inte är att lita på. Döden finns i dess närhet. Det öde landet runt Ensamma berget präglas av död och nog är det filmens stora tema: Döden. Då kan det behövas ett rejält slag med mycket död, både ärorik och feg. Vackrast och sorgligast är de döda alverna, deras odödlighet till trots - men bäst är den galne dvärgakungen på sin stridsgalt!

God underhållning och faktiskt ett seriöst tema bortom de fantastiska scenerierna.

Beasts of the Southern Wild

Betyg: 3 monument

Skakig kamera, lite grynigt foto - väldigt snyggt och levande. En magisk realism som till och med gör misären magisk. Djur, natur och människor bildar en sorts enhet mot det vi vanligtvis kallar civilisation. Fattigdomens stolthet blir friheten från samhället, men resultatet blir barn som får ta vuxenansvar och vuxna som sviker. En sorts dystopi som vore mycket mer förfärlig om inte barnperspektivet var så konsekvent - och hoppfullt trots allt. Här finns ett sammanhang för Hushpuppy, trots att hennes pappa är sjuk,och mamman försvunnen. De fruktansvärda urdjuren kan inte hota henne, hon besegrar dem med orden : "You're my friends, kind of". Sammanhang går som ett tema genom hela berättelsen, från det ekologiska till det sociala. Som människa hör vi samman med något, med någon. Hoppfullt!

Bäst, förutom Quvenzhané Wallis, som Hushpuppy, är pappans matlagning: en kyckling från kylväskan slängd direkt på grillen, punkt slut.