The father

Betyg: 5 monument

Trots det inte alls särskilt upplyftande temat - äldre förälder drabbas av minnesproblem som långsamt men tydligt förvärras över tid - så är detta en spännande och ganska upplyftande film. Berättandet bygger på återupprepningar som med bara små, små skiftningar får mig att tvivla på om det jag ser och hör verkligen stämmer. Om det är på riktigt, eller om det bara sker i huvudpersonens eget huvud. Det är enligt min mening filmens verkliga styrka. Den får oss att uppleva tillvaron så som fadern kanske upplever den nu när han har drabbats av en sjukdom (troligtvis demens till följd av Alzheimers sjukdom) som påverkar hans minne och tänkande, ja, hela hans tillvaro. Dottern, och vi som ser på filmen, har bara att följa med och försöka förstå vad som händer när dagen börjar på nytt med den där lilla men ganska skrämmande skiftningen. Kanske är det en av de bästa skildringar som gjorts av hur det kan vara när en inte längre kan lita på sina minnen eller sina sinnen.

Och så är rollprestationerna förstås fantastiska. Främst Anthony Hopkins som spelar fadern Anthony med både livsglädje, förvirring och tomhet i blicken. Så många olika ansikten en människa kan ha! Men också Olivia Colman som helt utan åthävor ändå är full av känslor. I det här dramat är hon inte huvudperson, men all hennes sorg får ändå rymmas i filmen. Det är fint.

Tomb Raider (2018)

Betyg: 4 monument

Lara Croft, arvtagare till ett miljardimperium vägrar att ta emot arvet efter fadern då hon inte vill skriva på dödsattesten för honom. Han är försvunnen och hon vill inte vara den som "dödar" honom. Istället lever hon ur hand i mun med sina vänner bland de andra i gig-ekonomins lägre skikt. Men av en händelse får hon upp ett spår efter fadern som tar henne till en av Japans många obebodda småöar. Där skall en gammal blodtörstig kejsarinna ligga begravd. Spåren efter fadern leder till hennes bortglömda grav ...

Det blir mycket action, mycket grottor och mystiska gravvalv, men en förvånansvärt fräsch story om smittspridning, självuppoffring och hur döden blir en förutsättning för fortsatt liv. Det mest intressanta är att fienden är en ond treenighet (Trinity) och att Lara och hennes pappa utbyter samma välsignelsegest som de gammaltroende i Ryssland, (raskolniker), med två fingrar istället för tre. En teologisk markering?

Bästa repliken: "Döden är inget äventyr" och bästa scenen är när de cyklar genom centrala London i en galen cykeltävling. Men det allra bästa är att här förekommer ingen kärleksrelation. Så befriande!

Jurassic World

Betyg: 3 monument

Går det att på allvar hävda att Jurassic Park-filmerna är antikapitalistiska? Möjligen utifrån denna ganska sena film (2015) där det tydligt förs fram en stark kritik mot vinstmaximering och där den kommersiella delen av nöjesfältet ”Jurassic World” fullkomligt krossas av de kämpande dinosaurierna. En mer tydlig skildring av slagordet ”Krossa kapitalet” har jag inte sett på film. 

Men det är också förutsägbart, med en butter relation som blommar ut och barn som kommer att skrika i hysterisk skräck. Och bortom den kapitalismkritiska idén, en mycket traditionell syn på kön och en hyllning av kärnfamiljen. Dock är dinosaurierna snyggare, mer personliga och vi slipper den tjatiga inflygningen ända till slutscenen. Denna film är varken bättre eller sämre än de andra, det är ungefär samma film än en gång. Helt ok. 

Ammazzali tutti e torna solo / Kill them All and Come Back Alone

2 monument 

Det är sällan ett bibelcitat passar så bra som Predikaren 8:10 på denna film: "Sedan såg jag de onda [...] även detta är tomhet." 

Ett gäng brottslingar ges i uppdrag av sydstatsarmén, som är hårt trängd och behöver förnödenheter, att stjäla nordstatarnas armékassa på en miljon dollar. Det blir en sorts nihilistisk resa genom inbördeskriget där alla är lika dumma och dör lika lätt. Själva politiken bakom kriget är spårlöst försvunnen, enbart de grå eller blå uniformerna återstår. Och som sagt, alla dör, hela tiden. Ganska charmigt till en början, men så totalt bristande i innehåll att det inte ens är spännande. 

Roligast är rökmaskinen och att alla talar italienska. Annars, bara "tomhet".

Privat föreställning

Betyg: 4monument

Det är märkligt hur en fransk film från sjuttiotalet som helt utgår från den manliga blicken, faktiskt avslöjar densamma genom de kvinnor den väljer att betrakta. Det är kvinnornas film rakt igenom. Männen, eller mannen - för det handlar egentligen bara om en man - är ganska ointressant. 

En otrohetshistoria som ska filmas. Problemet är att det är regissörens egen otrohetsaffär som han bearbetar i sin film och vi får följa historieförloppet genom olika filmklipp och nutidens minnen som kommentarer. Det är elegant gjort om filmens relation till verkligheten och vad som händer när manus ändras och hur viktig, eller katastrofal, rollbesättningen kan vara. Dessutom ett slut som, faktiskt, är oväntat.

Teman är skuld, ansvar och frihet i relation till kärleksförhållanden. Ganska franskt, tycker jag nog.

Att rymma eller inte rymma

Betyg: 2 monument

Under Andra världskriget samlas de allierade tillfångatagna officerarna i ett särskilt fångläger i norra Italien. Det tycks mycket som ett semesterhem, men den som försöker rymma straffas hårt och omdedelbart. Trots det planeras det för rymningar på olika sätt, men hela tiden lyckas italienarna komma på dem och de som tar sig ut skjuts ner. Det finns en tjallare i lägret!

Det går inte riktigt att ta på allvar då det typiskt fåniga brittiska med excentrisk överklass, bridge- och rugbyspel och ett ständigt inövande av Hamlet förtar känslan av att det faktiskt är på liv och död. Först när den högste officeren släpper på protkollet, berättar något om sitt förflutna och låter titlarna vara så blir det gripande. 

Mycket Shakespeare, inga Bibelcitat, men en uppgiven fråga om varför Gud gjorde sanden så tung.

Ole Dole Doff

Betyg: 3 monument

En film om en ensam, svag människa, utelämnad åt de andra. I det här fallet sjätteklassarna. Mårtensson är mellanstadielärare och tror inte på auktoriteten. Men han faller dit hela tiden, så många gånger tills han faller och inte längre kan resa sig. Det är förfärligt, men fint skildrat ur ett sorts barn-lärarperspektiv. Vissa scener är filmade utifrån barnens perspektiv, andra utifrån lärarens. Vid sidan av de pedagogiska samtalen förs ett samtal om barn, att ”skaffa barn” eller inte. Så på något sätt står barnen/barnet i centrum. Både den söta lilla flickan på badhuset och den finnige provokatören i klassrummet. Och att som vuxen kunna möta dessa/detta barn. Någonstans i bakgrunden svävar en livslögn, som i så många sextiotalsfilmer.

Bäst är alla malmömiljöerna, malmöitiskan och Lisa Larsson statyetterna som står lite här och där i Mårtenssons lägenhet. Fint sextiotal! Här förekommer också en fantastisk version av SvPs 558 "Herren är min herde god".

Bang!

Betyg: 4 monument

Håkan Serner är självskriven som den ensamme och av kärleken oförlöste kemiläraren som som ägnar sin tid åt att skriva en symfoni bestående av en mängd udda ljud. Fint filmat och en fin skildring av sjuttiotalet med uttråkade, finniga gymnasister, en längtan efter det som flytt och en rädsla inför det nya. Kanske handlar det om livets mening, konsten och kärleken - men inte särskilt pretentiöst. I vilket fall en film med mycket värme och en fin början i ”havet av hundlokor”.

Titeln är hämtade från en affisch med Snobben, vilken flimrar förbi, som en kommentar till hur livet drabbar oss. Bäst är den gräsligt ängsliga psalmsången (SvPs 176) och den väl placerade lådan med Sidi Brahim i vännens kök (kan det bli mer sjuttiotal än så?).

Jesus demoner

Betyg: 2 monument

Fördomar och misär. Kanske är misären också en fördom när vi får följa en romsk familj i Frankrike under sent sextiotal. Alkohol, våld och ett genomsexualiserat språk tycks vara poängen. Knappast särskilt intressant. Ändå någon sorts handling som berör relationer och, möjligen, kärlek. Problemet är att Jesus, som själv ständigt återkommer till omgivningens fördomar om romer, uppträder just som en parodi på romsk man. Kanske är det meningen då det är tänkt som en komedi, men humorn i slutet av 1990-talet är inte densamma som i dag, det är inte särskilt roligt med skämt om bögar och svarta och extremt fåniga poliser. Men det var nog inte särskilt roligt då heller.

Bäst är frisyrerna och soundtracket samt att de citerar Galaterbrevet 6:7b. Dessutom är hela filmen ett finger riktat mot arbetslinjen!

The Girl King

Betyg: 2 monument 

Svårbegripligt om svensk historia då drottning Kristina abdikerar och konverterar. Knappast särskilt historiskt, inte särskilt övertygande och, som sagt, svårbegripligt. Mycket märklig skildring av lutherdomen och katolicismen och konflikten däremellan. Och en ännu märkligare skildring av drottningens bevekelsegrunder. Nej, det var nog inte en katolsk komplott. Nej, det var nog inte lesbisk kärlek som avgjorde. Nej Descartes blev nog inte förgiftad. På tal om Descartes så får vi bara se Drottning Kristinas böcker, aldrig att hon läser i dem. Och då filmen handlar om när hon var drottning, blir titeln helt malplacé. Hon blev drottning när hon blev myndig, dvs vuxen och inte flicka!

I övrigt, en del snygga kostymer, men varför måste drottningen vara den enda som har stripigt hår? Roligt med Descartes som flugsmälla, men annars ett historiskt och teologiskt mischmasch.

Hundarna

Betyg: 4 monument

Hunddressyr och politik, eller hunddressyr som politisk aktion. I en välmående fransk småstad har de välbärgade börjat träna och dressera vakthundar: schäfer, dobberman pinscher och grand danois främst. Dessa ska hålla mopedungdomarna och de senegalesiska arbetarna borta från deras kvarter och skydda kvinnorna från en våldtäktsman. En läkare som är ny i stan förundras över alla bitmärken som han tvingas behandla och inser att detta med hundarna inte är så oskyldigt som det kan tyckas. Hundägarna sluter sig samman, tillåter inga motsägelser och tvingar fram sin egen borgmästarkandidat.  Det är ganska otäckt att se hur de tränar sina hundar att attackera människor och de svarta arbetarna går inte längre säkra på gatorna. 

En ganska tidig (1979) allegori över Frankrikes politiska utveckling med tanke på att Front National bildades av Le Pen först 7 år tidigare.

Bäst är de senegalesiska arbetarnas sånger på wolof (ett av många centralafrikanska språk) och slutscenernas uppgörelse som alluderar på Job 18:15 - ett av de få bibelställen i Bibel 2000 där Lilit nämns (Lilit är den nya borgmästarens älsklingshund): "Lilit intar hans hem, svavel sprids över platsen där han bott".