Vad är klockan i Paris?

Betyg: 2 monument

Robban Broberg sjöng, i början på 70-talet tror jag, "att ha det taskigt med sig själv i Paris är detsamma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm". Det kan sammanfatta den här filmen om man byter ut Stockholm mot Taipei eller någon annan stad i Taiwan. Hon köper/får en klocka av honom timmarna innan hon reser till Paris. Han blir besatt av Paris - för hennes skull får vi nog anta även om det inte helt framgår - dricker rödvin, ser gamla franska filmer på video och ställer om alla klockor han ser till paristid. Samtidigt försöker han hantera sin egen och sin mammas sorg över den nyligen döde fadern. Hon och han lever en sorts parallella liv där bägge städerna är lika ogästvänliga och kalla.

Det är långsamt, långtråkigt, händelselöst och i viss mån svårbegripligt, trots den groteskt stora, vita akvariefisken och den taoistiske munken med sitt "yinyangvatten" och sina bönefnysningar. Men det handlar nog om sorg och människans obotliga ensamhet och det är ju ganska händelselöst och i viss mån svårbegripligt i sig.

Uppe på Vallmokullen

Betyg: 2 monument

Trots de ibland mycket fina matbilderna på bl a sushi till frukost så kan inte betyget bli högre än en 2:a. Det är en ganska svårbegriplig och lite tråkig historia om kärlek med förhinder mellan två ungdomar på den tiden då "flickor var flickor och pojkar var pojkar", dvs i början av 1960-talet. Det innebär att flickorna i filmen städar, städar och städar och lagar mat medan pojkarna sysslar med tidningsutgivarna, litteratur, filosofi, teater, kemi, astronomi mm. Om flickor gör något intellektuellt ö h t så är det att renskriva gamla skrivningar och tidningsmanus till pojkarna. Mycket förblir oklart i den här filmen, som också är ganska långtråkig. 

 

Varför är flickans mamma frånvarande och hur kommer det sig att hon plötsligt dyker upp? Vem är den kvinnliga läkaren som bor med flickan och hennes mormor, och som utan förklaring försvinner ut ur handlingen? Är de andra i ungdomarna som bor i huset flickans syskon, kusiner eller vänner? Varför presenteras de inte när de ändå finns med genom hela filmen? Och vem är pappa till vem? Och den person som dyker upp i slutet av filmen och berättar "sanningen", vem är egentligen det?

Dom över död man

Betyg: 4 monument

Jag vet inte om det är fotot, eller skådespeleriet eller det befriande faktum att alla skådespelare är äldre eller spelar äldre utan att filmen handlar om åldrande som gör att jag tycker om filmen. Det kan ju knappast vara storyn: äldre borgerlig tidningsman, som rör sig i statsministerkretsar, talar och skriver under kriget alltför kritiskt om Hitler samtidigt som han bryr sig mer om sina hundar än de kvinnor han har en relation med.

Torgny Segerstedt var säkert en kompicerad person, men han blir inte så spännande - istället är det kvinnorna runt honom som är intressanta: hustrun Puste (Ulla Skoog), dottern Ingrid (Johanna Troell) och älskarinnan Maja (Pernilla August). Det är också deras skådespeleri som bär större delen av filmen. Den antifascistiska kampen står i centrum, men det är inte alls det som filmen handlar om. Istället handlar det om relationer, om att stå fri eller leva fri och hur omöjligt det kan vara. Jesus säger:"Sanningen skall göra er fria" (Joh 8:32), så den handlar nog om sanning också...

Laurence anyways (Xavier Dolan)

 

Betyg: 3 monument

 

Jag är ledsen att inte kunna ge den här filmen ett högre betyg, för jag skulle gärna vilja det. Inte minst för att jag tycker att berättelsen är både bra och angelägen. Den är också komplex, vilket jag gillar. Det är inte bara Laurence historia utan lika mycket Freds (dvs kvinnan han levt tillsammans med i många år) och deras gemensamma. Just denna komplexitet i Laurence val att låta kvinnan i honom växa fram skildrar filmen på ett fint sätt. Laurence är alltid Laurence, som filmens titel talar om, men är det så enkelt för de som finns runt omkring? Är vi inte alltid mycket mer än oss själva? Den andra gör oss till t ex? Vi lever och blir till i andras ögon lika mycket som i våra egna. Kan vi helt fritt välja vilka vi vill vara? Så här långt tycker jag alltså att filmen är mycket sevärd.

Men det hakar upp sig. För det första är de här en film som är alldeles för lång. Den hade kunnat kortas en timme utan problem och trailern ovan ger en mycket bra sammanfattning av filmen. FSen är det också så att mycket av det som händer svårt att förstå, t ex vem kvinnan Charlotte är som Laurence lever tillsammans med mot slutet av filmen. Hur har de träffats? Vilken är deras relation? Och framförallt vad får Charlotte ut av relationen? Jag menar inte att hon inte skulle få ut något av att leva tillsammans med Laurence, men jag vill ha en ledtråd till varför hon väljer att göra det, särskilt som det plötsligt visar sig att hon är mycket svartsjuk.

Sevärd är den här filmen ändå. Inte minst för kläderna från sent 80- och 90-tal. Fulast är en ljusblå stickad angoratröja med omöjliga applikationer i osannolika färgkombinationer som Laurence bär med stolthet.

 

PS. Jag har sett två av Xavier Dolans andra filmer. Jag dödade min mamma som jag tyckte mycket om och Hjärtslag, som jag mer betraktar som en bagatell. Tyvärr är det ett par år sedan jag såg dem, så jag minns dem inte så väl att jag kan skriva om dem.

Romance & cigarettes

Betyg: 4 monument

Aldrig förr har väl manligheten skildrats så ömkligt, så skört och ömsint. Särskilt finstämt när alla männen på gatan, från dealarna till soptunnetömmarna brister ut i sång och dans till refrängen: "lonely is a man without love". Så mycket hundögon och stackars, stackars mig att det blir helt underbart! Och kanske uttrycks det bäst när rockabillykusinen Bo erkänner: "Som are afraid of the Lord, I am afraid of women".

New York, arbetarklass, i princip enbart vulgärt språk, fantastiska sång och dansnummer, starka kvinnor, svaga män, en uppsjö högklassiga skådespelarinsatser - till och med Eddie Izzard är helt ok - det är en stor njutning och ganska fånigt.