Betyg: 3 monumentI skuggan av Paris är inte en oförglömlig film. Det är egentligen inte en speciellt bra film ö h t. Ändå inns det ett par saker som gör att den är värd tre monument:
För det första är det berättarens (lillebror Jonathans) repliker direkt till betraktaren. Jo, säger han i början när han tittar rakt in i kameran, det är en apostrofering till dig som ser på den här filmen. Och jag är den allseende berättaren. Mycket av det vi sen får uppleva tycks lite skruvat och överdrivet. En del kanske bara sker i den allvetande berättarens fantasi? Bl a förför han unga kvinnor på löpande band och beskriver sig som en fantastisk älskare. De scener vi får se från dessa ”erövringar” stämmer inte heltt överens med hans beskrivning, vilket är ännu en av filmens berättarpoänger. Men det finns en anledning till Jonathans erotiska eskapader denna dag. Han vill genom att berätta om dessa göra sin bror något mindre deprimerad.
Och därmed kommer jag in på den andra anledningen till filmens betyg vilket är skildringen av Pauls depression. Vi får veta något om bakgrunden till den (även om det mesta förblir osagt), hur den ter sig och vad som verkar vara början till ett ljus i mörkret. Jag tycker om skildringen av den mycket depressiva Paul, som håglöst ligger i sängen eller rör sig långsamt i lägenheten. Ingenting av det Jonathan eller deras far gör för att muntra upp honom når liksom fram. Han är innesluten i sin egen bubbla. Men när det i filmen uppenbarar sig ett tillfälle för Paul att få berätta om sin syster och hennes liv, så anas en hoppfullhet. Berättelsen om systerns återkommande sorgsenhet tar bara några minuter, men är en oerhört fin beskrivning av något som skulle kunna kallas ”existentiell sorg”. Det är också en trovärdig skildring av berättandets kraft och av hur en uppmärksam lyssnerska (eller lyssnare) kan ge hjälp ur det svartaste mörker. Kanske en glimt av vad ett terapeutiskt samtal kan innehålla när det är som bäst?
Filmen innehåller också en duett sjungen i två telefoner, inte särskilt vackert, men fint gjort och den får mig att tänka på et tidigt verk av Henrik Teleman, måste vara 1980 eller-81, "Kärlek mellan två telefoner". Det är ett grafiskt blad som utgår från Majakovskijs diktsvit "om det där" och ar ingenting med filmen att göra.
SvaraRaderaJonas
Märkligt hur en fransk film som inte var så där vidare jättebra lockar fram bilden av ett konstverk jag inte sett på 30 år!
Varför kommer det en e-postnotifiering att någon lämnat en kommentar till MITT inlägg I skuggan av Paris (eller vilken film det nu vara må) när jag inte hunnit skriva nåt än? Förvirrande.
SvaraRaderaMen om jag nu ska blanda mig i det här: Det är ju dessvärre inte bara det sköna (alltså bra filmer) som väcker saker till liv inom en... Fast det kanske stör självbilden om en lite dålig film väcker djupa känslor...?
Nej, för min självbild känns det helt ok att en lite dålig film, som den här, väcker djupa känslor. Däremot har vi haft en spännande diskussion om vad det egentligen är som gör en film bra till en bra film. Om en film som är bra i stunden men inte lämnar några djupare spår är mindre bra än en film som är ganska trist att se men som väcker djupa känslor i längden.
SvaraRaderaOm du inte vill ha e-postmeddelande när någon skrivit en kommentar på bloggen (oavsett vem som skrivit inlägget) så kan du ta bort din e-postadress under Inställningar/Kommentarer. Eller vill du att jag gör det?