Av årets 114 filmer är dessa de jag tyckt bäst om. Kanske lite förvånande med fyra filmer från femtiotalet. Annars är jag ganska nöjd med den geografiska spridningen.
1. El Topo (1970)
2. Cabirias nätter (1957)
3. Miraklet i Milano (1951)
4. Scarface (1983)
5. The Father (2020)
6. Gaspoletten (1958)
7. Ubåten (1981)
8. Den vilda flykten (1958)
9. Walkabout (1971)
10. Night of the Kings (2020)
Betyg: 5 monument
En salig blanding av socialism och kristendom, realism och magi,
kollektiv och individ, svek och solidaritet, dröm och verklighet. Eller
helt enkelt en saga om godhetens nödvändighet. Magisk realism när den är som bäst - och en fin tolkning av Kristus (Totò) som de fattigas vän och anden (duvan) som alla goda gåvors givare och himlen (utopin) som de fattigas mål. Den triumfartade slutscenen utanför katedralen ger hopp för mänskligheten: fångvagnarna faller sönder, himlen öppnar sig och tar emot de fördrivna. Det blir till en mycket vacker predikan: Gud är på de fattigas sida! Sällan har väl Jesu ord "Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila" (Matt 11:28) visat sig vara så revolutionära.
Betyg: 2 monument
Vackra landskap, vackra miljöer, men stela och ointressanta skådespelarinsatser. Kanske har regissören varit mer intresserad av masker och kostymer än skådespelarregi? Vi befinner oss i ett sagoitalien där allt kan hända; sniglar läser sagor för att du ska somna, marionetter - med eller utan trådar - lever mer eller mindre självständiga liv, fiskar talar, pojkar förvandlas till åsnor osv. En sagovärld helt enkelt där fattigdom och bristen på mat ändå lyser igenom.
Det är en berättelse om att bli människa. Och för att bli människa på riktigt måste du förstå och uppleva: kunskap, vänskap, girighet, svek, kärlek, död, rädsla, omtanke, arbete, sanning, lögn, rättvisa och orättvisa, grupptryck, mod och tacksamhet. Här snuddar filmen vid Uppenbarelseboken 14:14 och Jesu födelse i Lukas 2:7, i övrigt en starkt moralisk historia.
Betyg: 2 monument
Bästa rollen har Charles Coburn som detektiven Quincy i en film där just rollbesättningen känns rätt lam. I övrigt får vi besöka "den snabbast växande småstaden i Idaho", höra anklagelser om att somna under predikan och ett underkännande av Jesu ord i Bergspredikan (Matt 5:39): "man kan inte vända andra kinden kinden till förrän man får en fälgnyckel i ansiktet".
Betyg: 2 monument
På något sätt en ofärdig film, liksom Lee's sorg är ofärdig. Inte färdig i berättandet, inte färdig i klippningen - för mycket likadana scener med kameran svepande över staden vid havet - inte helt färdig i skådespeleriet även om Casey Affleck som Lee gör en ok roll som den nervige lillebrodern som en gång i förtvivlan lämnat den lilla kuststaden och nu mer eller mindre tvingas tillbaka. Sorgen är huvudtemat, vad sorgen gör med oss, men ganska lite om hur vi kan hantera sorgen och på ett värdigt sätt leva vidare. Det sker ingen egentlig utveckling.
Kustlandskapet är svindlande vackert, men vi får se det lite för mycket. Sorgen sitter i nävarna, i svordomarna, i desperationen - men den kommer aldrig längre. Även om vi får se en oväntad version av hur svärden smids om till plogbillar (Mika 4:3) och får veta att även katoliker är kristna. Finast är kanske ungdomarna med sina tafatta hockeykramar.
3 monument
Det är enkelt filmat utan krusiduller vilket gör det lite långsamt och stillsamt, även om spänningen stiger mot slutet just innan vi får höra tävlingsresultatet. Kanske hade jag velat veta lite mer om bygden än enbart körsångarnas nutida liv, mer historia, mer förståelse för det unika. Men det är vackert. Vackert landskap, vacker sång och ett fantastiskt språk då alla talar walesiska. Även sången är oftast på walesiska, bl a Psaltarens 23 psalm.
Betyg: 4 monument
Det börjar i containerhamnen, i traditionell amerikansk arbetarklassmiljö fortsätter i en klassisk skildring av en skilsmässofamilj sedan händer något helt annat och det blir snabbt oerhört spännande, tätt och otäckt. Dakota Fanings skrik ekar genom scenerna, ett desperat barns dödsskräck. Effektivt och obehagligt. Allt är snyggt gjort, mycket bra skådespeleri, elegant ljussättning och fantastiskt effektiva masscener som känns dokumentära i sin skildring av desperation och skräck. Ett mycket gott filmhantverk av Steven Speilberg och en bra berättelse flyttad till en sorts amerikanskt 90-tal (ungefär 100 framåt i tiden från det att boken skrevs).
Här ställs Guds skaparkraft jämsides med evolutionen - bägge krävs för att besegra hotet från yttre rymden, och så förstås ett präktigt svenskt raketgevär!
Det börjar elegant med kvinnornas småprat kring mahjong-spelet. Ett spel som sedan återkommer som en symbol för de borgerliga livet. Vi befinner oss i Kina under Andra världskrigets inledning och den japanska ockupationen. Koumintang står för det nationalistiska moståndet mot japanerna och en amatörteatergrupp engagerar sig. Men allt är liksom en lek, en pjäs - de inser inte allvaret förrän det blir för sent och då har de ingen utväg. Det är grymt, mycket vackert och välspelat om passion, idealism och cynism hopblandat i en våldsam mix.
Kampsång, teater, motstånd och patriotism - men kanske mest en film om längtan, längtan efter något annat bortom nationen, förräderiet och rädslan. Vackert, som sagt!
Betyg: 4 monument
En oerhört snygg story, välspelad och spännande om vådan av att träda in i en annan människas liv - för en människa rymmer alltid så mycket mer än vi ser. På gott och ont.
Snyggt filmat med starka skuggor och dagrar (mest skuggor): om psykoanalys, Freud, bitterhet och ödesdigra misstag.
Betyg: 4 moument
En snyggt paketerad story om så skilda ämnen som incest och vattenförsörjning. Många säger att detta är Jack Nicholsons eller Fay Dunaways film, men jag vill framhålla John Huston som bästa skådespelare. Nicholson och Dunaway är charmiga, men Huston går under huden. Riktigt otäckt.
Makt, korruption, lögner, våld, dråp och mord samt värre brott än så. Allt under Kaliforniens brännande sol. Här ges inget utrymme för godhet, allt är svartsynt och tragiskt. Svartsyntheten och den grymma ironin understryks av John Hustons karaktärs namn; Noah Cross - Noak som överlever syndafloden och bär mänskligheten vidare (1 Mos 6:5 - 9:19) - nog är det syndigt och nog flödar vatten (eller tvärtom) och nog segrar Noah Cross och nog kan vi läsa av konsekvenserna. Att han dessutom bär ett efternamn som pekar mot Kristus förstärker känslan av att godheten och framtidstron är perverterad i en värld där den starke segrar.
Mest överraskande är Polanski själv i en biroll som gangster med ödesdigert vass stilett!
Betyg: 3 monument
Det är tidigt femtonhundratal och religionsstrider (det sjunde italienska kriget). Georg von Frundsberg leder de protestantiska trupperna och Giovanni (Lodovico) Medici de katolska och handlingen går i korthet ut på att den tappre Giovanni blir dödligt skadskjuten, som en av de första i krigshistorien, av en sk falcon, dvs en primitiv kanon. En del intriger, brev som dikteras och skickas med kurirer, en Kristus utan armar och en sanningssägande, galen präst ingår också. Vi får även höra högläsning ur Machiavellis "Fursten" och en samling lösryckta bibelcitat.
Betyg: 4 monument
Amerikansk noir när den är som bäst. Intelligent intrig, korthuggna repliker, tydliga roller som ändå överraskar och en oviss utgång. Snygga skuggor och dagrar, dimmor och ljussken.
Betyg: 3 monument
En blek gangster och en hård kvinna. Kvinnan har av misstag kommit över hans väska full av dollar. För att behålla den går hon över lik och skaffar sig en ny identitet. Den bleke gangstern klarar varken våldet eller beslutsamheten och går under. Dock finns det andra som är ute efter kvinnan och slutligen faller hon, bokstavligen, från sin höga höjd. Brott lönar sig inte och Bibelns tal om girighetens straff får här sin gestaltning (Ordspråksboken 1:19).
En tät historia med nattliga båtfärder, ständiga knackningar på låsta dörrar och en mystisk främling som inte visar sig vara den han utger sig för. Det är spännande och intressant med en kraftfull kvinna i huvudrollen (naturligtvis en fyrtiotalsfilm), men alla skådespelarprestationer är inte lika bra och slutet blir för svårsmält.
Betyg: 3 monument
En äldre man luras att bli kär i en yngre kvinna. Hon tror att han är en framgångsrik konstnär, medan han bara är en trist tjänsteman i ett urartat äktenskap. Det är plågsamt att se hur han snärjs och snärjer sig mer och mer in i lögnen medan dess konsekvenser blir allt allvarligare. Lögnerna och våldet laddar för den slutgiltiga tragedin.
Det är dystert och i viss mån förutsägbart - ändå kan jag inte värja mig mot tragedin. Att livet så kan kastas omkull på grund av längtan efter kärlek, eller handlar det om att slippa ur grottekvarnen och det hunsade livet ... Kvinnorna är tydliga och kraftfulla, som i många fyrtiotalsfilmer, men de drar det kortaste strået. Det är trots allt männens värld.
Jag kan inte bestämma om det handlar om brott mot det sjätte eller åttonde budet; om äktenskapsbrott eller falskt vittnesbörd. Det blir nog båda.
Betyg: 3 monument
En hjältefilm om Robert Falcon Scott, den brittiske sjöofficeren som alltför illa utrustad förlorade kampen om Sydpolen och både sitt och fyra kamraters liv. En sorts symfonisk dikt om hjältemod, karga vidder, hårda män och hisnande landskap. Det finns en charm i det långsamma tempot, kulisserna, technicolorn (filmen är från 1949) och det strikt brittiska. Men det är nog minst en snöstorm och ett par bistra miner för mycket.
Ändå, ett snyggt kors av avbrutna skidor över en grav, ett fint citat ur Uppenbarelseboken (Upp 7:17) om att alla tårar skall torkas bort och roliga pingviner.
Betyg: 2 monument
Ändå kan de inte helt utesluta de existentiella känslorna. Här handlar det på många sätt om förluster, i viss mån om tro eller tvivel och en antydan till nationsförbrödring, men mest om snabba kulspruteattacker och ordern "Cover me!". Det är i slutet av Andra världskriget och en grupp amerikanska soldater råkar komma på tyskarnas experiment med atombomben. Bara det!
Betyg: 3 monument
I grunden en film om alienation; om den ensamma människan. Att leva är att vara ensam. Ingen hör samman med någon annan, alla går för sig själv och ingen är särskilt kapabel. Gangstern är ganska dålig på att vara gangster, soldaten är ganska dålig på att vara soldat (annars hade han inte deserterat), förmyndaren är ganska dålig på att vara förmyndare och kvinnan - hon är kanske bäst på att vara det hon är; ung kvinna. Det som däremot är bra är dimman, dimman som fyller varje scenbild med en sorts diffus gråhet som ingen undkommer. Sådant är livet just innan Andra världskriget bryter ut (filmen är inspelad 1938).
Det är mycket teater med tydliga kulisser och ganska styltat skådespeleri. Bäst är kanske ändå hunden som bara dyker upp och följer med, den ende som egentligen bryter ensamheten.
Betyg: 5 monument
Det börjar med Fidel Castro och dokumentära bilder från 1980 då man i ett svep tillät tusentals människor lämna Kuba. Fortsätter sedan med en gangsters bildningsresa, eller lärlingsår - från enkla betalda mord, via mutade poliser till förhandlingar med kokainproducenter i Bolivia, tills Tony Montana står på höjden av sin bana - älskad av ingen, fruktad av många.
Det är snyggt gjort och vansinnigt bra spelat av Al Pacino, särskilt hans och hans kumpaners poser. Var de än ställer sig så står de mycket medvetet, lite baklutade, lite nonchalant, med handen på höften, med handen på den dolda pistolen, med öppna händer som om ingen fara fanns - men hela tiden medvetna poser. Snyggt! Men bäst är när Tony och Manny dricker kaffe på syltan de jobbar på och drömmer om framtiden - en fantastiskt koncentrerad scen om framtidsdrömmar och vardagsslit. Annars är scenen när Tony äter upp citronerna i vattnet han ska tvätta händerna i obetalbar. Han gör det helt obesvärat och det kommenteras aldrig, men det säger så mycket!
I grunden en film om vad som händer när mammon blir gud. Antikommunistisk och antikapitalistisk på samma gång.
Betyg: 4 monument
Egentligen en sorts kollektiv skildring av invånarna i en liten by vid den gräns som skiljer det fria Frankrike från det ockuperade. På ena sidan bron har tyskarna total kontroll, på den andra finns friheten för judar, fångar på rymmen och motståndsmän. Men några måste vara kvar och hjälpa de flyende över floden, några som döljer sitt motstånd med fara för livet, särskilt som ett par nitiska Gestapo-officerare kommer till byn i jakt på en brittisk spion, som naturligtvis finns gömd i byn.
Det är grymt när vänner förråder varandra, när du inte vet vem du ska lita på, när hemligheter avslöjas och hämnd utkrävs. Och över allt styr den tyska ockupationsmakten med både silkesvantar och dödligt hot. Just Gestapo-officerarna är ytterst obehagliga som både lismande och grymma. Rädsla, förlorat hopp och frånvaron av nåd genomsyrar filmen som är mycket effektivt filmad just utifrån det.
Här sjungs en strof av Internationalen, men än kraftfullare Marseljäsen som en ren motståndshandling, här ges syndernas förlåtelse utan egentlig bikt samtidigt som det uppmanas till falsk bön.
Betyg: 3 monument
Det börjar med sovande soldater på en blommande äng och slutar eoner av tid senare på samma sätt, men det är endast en soldat som vilar ut på ängen i slutscenen. Då har det gått ett dygn. Ett dygn då den överlevande soldaten med sin kamrat har tagit sig upp ur skyttegraven, igenom leran och de stinkande, uppsvällda liken i ingen-mans-land, stött på vänner som delvis kunnat hjälpa och fiender som måste undvikas. Men till varje pris måste de nå regementet som förbereder sig för strid och stoppa det vansinniga anfallet rätt in i fiendens fälla.
Död, bakhåll, råttor och svärmar av spyflugor, ljusraketer och sprängda broar; allt står i vägen, allt måste besegras. Men livet, körsbärsblommor, citat av Edward Lear, en udda tillsägelse av syndernas förlåtelse, familjeband, spenvarm mjölk och en sorts hedersmoral hjälper på vägen. Kort sagt en film om krigets vansinne, som så många andra, driven framåt av ett jakande svar på Kains fråga: "Ska jag ta hand om min bror?" i 1 Mos 4:9.
Betyg: 3 monument
En film om stölden ur ett filosofiskt perspektiv. Michel, en ung, missnöjd, intellektuell börjar med fickstölder mest som tidsfördriv. Snart blir han fast och hans filosofiska utläggning till försvar för sin gärning i samtalet med poliskommisarien blir filmens tema. Han skyr inga medel och stjäl likaväl från sin döende mor som från andra. Att han dessutom är inblandad i en kärlekshistoria känns inte särskilt trovärdigt. Han är för känslokall.
Elegant slarvigt knutna slipsar, snygga skuggor och fint kamerarbete, särskilt när ficktjuvarna är i gång. Men märkligt stolpig dialog och alltför neutralt spelat. Det är meningen men känns som om det blir ett alldeles för stort avstånd mellan person och handling.
Här är vi med om en vackert sjungen begravningsmässa, flipperspelande och en udda placerad pissoar. Det bästa är alla mäniskor som bär resväskor (detta är långt före rullväskans tid).
Betyg: 3 monument
Det är 1700-tal och på gränsen mellan de franska intressena i nuvarande Kanada och de brittiska i det vi nu kallar USA är marken som billigast, men landet osäkert, så de som bosätter sig där är de fattigaste av kolonisatörerna och därmed de mest utsatta. När de Fransk-Indianska krigen (1754-1763) bryter ut drabbas de hårdast. Det är också där Falköga, Uncas och deras pappa Chingachook befinner sig, de sista av sin stam. I kriget deltar ursprungsbefolkningen på olika sidor i det som egentligen är ett imperialistiskt krig. Huronerna slåss för fransmännen medan mohawkerna slåss för Kung George. Men föraktet för både ursprungsbefolkning och kolonisatörer är tydligt hos de brittiska officerarna i sina oklanderliga uniformer och med sina ålderdomliga stridstaktiker. Här handlar det om gerillakrig och att slåss mot en fiende som oftast har terrängen på sin sida.
Vackra kvinnor, hämnd och hat. Bakhåll i skogarna, strider på klippbranter, mäktiga vattenfall och prickskytte med primitiva gevär. Det är romantiskt, lite grann politiskt, spännande och en bra historia. Genremässigt får den nog räknas som en western även om den utspelas i de östra delarna av kontinenten.
Det vackraste, och sorgligaste är slutorden som så tydligt förmedlar smärtan över att vara just "den siste mohikanen", den siste av sin stam (som kung Og av Bashan i 5 Mos 3:11).
Betyg: 4 monument
Vandringen genom den solstekta staden visar upp hela efterkrigstiden med sina enorma klassklyftor, sin förfärliga fattigdom och sin förnedrande välgörenhet, med sin starka politiska aktivitet, sin stränga katolicism och sitt växande välstånd. Men trots att Antonio bor i en nybyggd, ljus lägenhet i utkanten av staden känns han inte som någon framtidsman. Förutom det att han i slutscenen ändå förlitar sig på sin tioårige son. Och nog är det Bruno som är filmens stora behållning, Bruno och staden Rom.
Bäst är när pappa Antonio för att muntra upp Bruno föreslår att de ska köpa pizza, och sedan när Bruno med skitiga fingrar äter stekt mozzarella (de hade ingen pizza och stekt bröd med ost var det billigaste på menyn).
Betyg: 4 monument
Vi befinner oss i Andra världskrigets slutskede, Mussolini är satt i fängelse, de tyska trupperna och de fascistiska milismännen är på flykt. De gör vägarna farliga, men det gör också de allierade trupperna som rör sig i bergen sydöst om Rom - det område som kallas Ciociara och är en del av filmens italienska originaltitel. I detta kärva landskap som är känt för sin fattigdom bor människorna i grottliknande hus och överlever genom att äta vilda örter och de brödbitar de kan få tag på.
Härifrån kommer Cesira, en stolt nybliven änka som förestår en liten livsmedelsbutik i Rom. Och hit söker hon sig undan de allierades bombningar. Lyckan av att slippa fattgdomen och landet byts mot en sorts trygghet i familjen och de kända traditionerna. Men hon står inte ut särskilt länge, så när kapitulationen är ett faktum ger hon sig hem igen med sin tolvåriga dotter.
Om krigets brutalitet, om hur det alltid är civilbefolkningen som drabbas och då främst kvinnor och barn oavsett vilka de krigförande är. Om delandet av bröd, om kärlekens möjlighet och omöjlighet, om våld och förtvivlan och om döden och livet efter döden så som det berättas i Johannesevangeliet om Lasaros och hans systrar (Joh 11). Vackert filmat, vackert spelat!
Betyg: 4 monument
Det är något med tiden som få mig att tänka på Uppenbarelseboken; den utmätta tiden, tiden som rinner undan, löven som skulle kunna vara till läkedom för folken och människans futila försök att skapa allting nytt - katastrofen och längtan efter frälsaren. Kanske är det en skildring av vår tid. Men utifrån Uppenbarelsebokens slutord får slutscenerna en annan innebörd: "Nåd från Herren Jesus åt alla".
Betyg: 3 monument
Om krigets förlorare, om de franska trupperna i Indokina när kolonialmakten går förlorad. Dien Bien Phu har fallit och en pluton stationerad i Kambodja får order om att överge sin postering och söka sig söderut genom djungeln. Det är regntid med ömsom ösregn ömsom brännade sol då moskiterna och blodiglarna frodas. Ständigt våta, ständigt på flykt bärande sina skadade kamrater tar de sig genom ett kaos av berg, floder, snår och livsfarliga öppna fält. Knappt någon av de som gav sig av kommer fram: "Pluton 317 finns inte mer" är de sista orden som sägs.
Mängder av cigaretter, drömmar om iskall Pernod och ett tydligt förakt för de inhemska kambodjanska soldaterna som slåss på fransmännens sida. De klassiska vienamesiska cyklarna finns med, men även elefanter och de vackraste scenerna är när elefanterna bär de sårade soldaterna högt över djungelvegetationen. En märklighet är att det förkommer ingen som helst religiositet, ingen av de franska soldaterna ber någon bön - inet ens för sina döda kamrater. Åtskillnaden mellan kyrka och stat är stenhård, soldaterna är statens förlängda arm - inget utrymme ges för böner! Så olikt amerikanska och engelska filmer som skildrar samma strider.
Betyg: 4 monument
De tre vännerna från partisanstriderna under Andra världskrigets sista år försöker på olika sätt hitta sina liv i efterkrigstidens Italien. De blir, var och en, representanter för de samhällsgrupper som slåss om makten: de nyrika borgarna (Gianni), de intellektuella (Nicola) och arbetarklassen (Antonio). Alla går de vilse, var och en på sitt vis, i en samhällsutveckling de inte förmår förändra hur gärna de än skulle vilja. Det är snyggt gjort med en elegant växling mellan svart-vitt och färg, välspelat och intressant - men ack så enahanda skildrat ur manligt perspektiv. Kvinnan de alla tre är förälskade i blir bara en sorts katalysator utan egentlig egen roll och den andra kvinnan som skulle kunna vara intresant - Giannis hustru Elide - dör i en bilolycka just när hon skulle kunna åstadkomma något.
Här finns en sorts dialektik i bakgrunden, en kritisk samhällsskildring men också en ganska romantisk bild av historien och kampen för frihet och rätt. Roligast är den taskspelande munken med den fantastiska ramsan "Johannes vinner Antonius förlorar" och Nicolas sarkastiska replik: "Vänskap är en ascocial sammansvärjning".
Betyg: 5 monument
Fantastiska scener med människor överallt som trängs i vart hörn av filmrutan och tomma scener där vi knappt anar en människa. Allt filmat med en sorts poetisk realism fylld av humor. Fattiga och rika, pilgrimer och prostituerade, mirakeltro och helgondyrkan, svek och lögner, vänskap och solidaritet allt ryms i Cabirias nätter. Nätter som i sin tur rymmer oss som de människor vi är.
Betyg: 4 monument
Monsieur Cinéma söker på sin ålders höst någon som kan underhålla honom med hjälp av hans egna minnen. En ung filmvetare söker tjänsten och får den. Hon i sin tur lever med en man med regissörsdrömmar. Det är i grunden storyn. Inte mycket till story, men en fantastisk film som tar oss genom filmens historia i snabba, eleganta och ibland halsbrytande klipp och referenser - här kommer bröderna Lumière nerför trappan med lysande glödlampor fastsydda på kostymerna, här dyker Hanna Shygulla upp som en åldrad vamp med integritet, här spelar Marcello Mastriano ett parti dam medan Riddarfalken från Malta står prydligt i ett hörn.
Varje scen är fylld av filmreferenser: fotografier, saker, repliker, filmaffischer, filmklipp eller händelser ur berömda filmer - som att cykeln blir stulen av en man i sliten italiensk fyrtiotalskostym. Agnès Varda är lekfullare än vanligt och det är underbart att se och vara med om.
Monsieur är rädd för att dö, rädd för att försvinna som död och därför försöker han ständigt betvinga döden - men egentligen handlar filmen om det som inte kan dö. Monsieur Cinéma kan vara lugn, filmen som sådan är odödlig.
Betyg: 3 monument
Det är en bra historia om tyskar som talar perfekt engelska (även om allt tal är dubbat då det är en italiensk film), om vänskap och svek, om död och lojalitet. Spännande, även om vi från början begriper hur det kommer att sluta. Bäst är scenerna med filmfotografen som filmar evakueringen vid Dunkerque och de tyska flygplanens attacker, varvat med autentiska journalfilmer.
Så mycket teologi är det inte, men en illustration av Oscar Wildes ord "Yet each man kills the things he loves..." som i sig är djupt existentiell och därmed teologisk.
Betyg: 2 monument
Det är egentligen inget fel på den här filmen förutom att den är alltför romantisk och ganska tråkig. Prydligt gjord, habila skådespelarinsatser, intressant tema - men nerv och verkligt drama saknas. Trots att det finns i rikligt mått att hämta ur berättelsen om hur den första utgåvan av Oxfords lexikon över det engelska språket kom till. En självlärd språknörd utmanar akademikerna i Oxford och tillsammans med en man som är tvångsintagen inom rättspsykiatrin lyckas de med det som ingen trodde var möjligt.
Det är synd att det språkliga används så lite i filmen, mest blir det närbilder på pennor doppade i bläck, på små papperslappar eller på enorma bokhögar. För att kompensera skapas en romantisk ramhandling som tycks både obegriplig och ganska ointressant. Dock citeras Milton ur "Paradise Lost", samt både Matt 5:5 och Ordspråksboken 27:17.
Betyg: 4 monument
I grunden en motsättning mellan sand och betong, mellan det ursprungliga och det förädlade. Betongen, den imperialistiska civilisationen är hårdför, kantig, tung och lätt att pulverisera. Sanden, det naturliga ursprunget å sin sida, är vacker och smidig, ger med sig och skiftar färg i morgonljuset. När de möts förlorar betongen och järnet som är dess broder. Sanden skiftar en aning och splittrar eller slukar betong och järn. Och solen går upp eller ned och det är vacker så det gör ont.
Det vi får följa är en politisk manöver av stora imperialistiska mått och det gryende motståndet. Vackert, grymt och välgjort. Särskilt de stora svepen över tomma salar och ändlösa öknar. Här råder en välsignad avsaknad av detaljer. Det är stora rena ytor som gäller, sand, betong, järn, himmel. Människorna däremot är mer komplexa, förutom de ondaste av de onda - Harkanens!
Teologiskt handlar det om Jihad, det heliga kriget. Om bön att få leva ett tag till, om kontroll över rädslan och en ödmjukhet inför tillvarons bistra krav.
Betyg: 3 monument
Det är Bergmansymposium på Fårö och Chris och Tony som båda är filmare hyr in sig i en vacker gammal gotländsk gård för att han ska delta i symposiet och hon ska få idéer till sitt nästa filmmanus. Huset de hyr rymmer dubbelsängen från "Scener ur ett äktenskap" och Käbi Lareteis flygel. Så är det hela tiden, varje scen är fylld av bergmaniana eller anspelningar/blinkningar till Bergman-filmer. Både roligt och lite tröttande.
I grunden en film om skapande och skapandets villkor - och kanske inte riktigt så enkel som den till en början tycks vara. Tyvärr håller inte skådesplereiet, det är för tafatt och tråkigt - bortsett från Tim Roth som Tony. Bäst är när det som sker och det som berättas går in i varandra och filmen blir en sorts metaberättelse.Till detta mycket sommarkänsla, många cykelturer och en udda klippning av SvPs 200 som sjunges á capella - vilket nog aldrig sker på det viset i Svenska kyrkan. I övrigt: förvånansvärt mycket humor.
Betyg: 3 monument
På ett vis driver filmen med jämlikhetstanken samtidigt som Mr Easy trots allt vinner i längden och segrar över dumhet och disciplin. Så, driften är kärleksfull och bortom det lite fåniga är det en skildring av bibelordet ur Jakobsbrevet 2:1 "gör inte skillnad på människor".
Duellscenen är en komisk pärla och de sicilianska bovarna är riktigt snygga filmbovar. Men den svenska titeln är helt missvisande - här förekommer inga pirater överhuvudtaget!
Betyg: 2 monument
Det är ganska fånigt och lite tonårstramsigt. Men illa genomfört från storyn till skådespeleriet. På något vis står livet och allt de håller kärt på spel, men det värsta som händer är att mobilen laddar ur. På något vis påminner det om Jesu ord i Matteusevangeliet 24:22 om tiden som förkortas. Eller det motsatta.
Betyg: 3 monument
Det är vackert med fjällen och havet och symboliskt när fåglarna ger sig av. Annars är det en del geoteknik som inte säger så mycket och en hel del klaustrofobiska scener i trånga utrymmen fulla av stigande vatten. När Kristian, geologen som egentligen lämnat jobbet som bergsskredsbevakare, vandrar genom det brinnande och totalt förstörda Geiranger kommer Lewi Pethrus psalm ur Den svenska Psalmboken till mig: "Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna..." (SvPs 254).
Betyg: 3 monument
Under Andra Världskrigets ökenstrider släpps en grupp amerikanska commandosoldater ner någonstans i den nordafrikanska öknen för att erövra och försvara en oas som kontrolleras av italienska styrkor. Alla de amerikanska soldaterna är italienare eller italienskättlingar och ska, efter att ha tagit kontrollen över källan, låtsas vara den italienska ursprungliga styrkan (så det gör inte så mycket att filmen är dubbad på italienska). Ett spännande upplägg om språk och nationslojalitet. Nu går det inte riktigt enligt plan, men det är välgjort och välspelat. Bäst är nog att vi får möta mänskliga tyska soldater och modiga italienare - det blir inte heller så enkelt för oss som tittare var lojaliteten ligger.
Här talas, eller snarare antyds frågor om klass och identitet, här citeras Goethe (ur sorgespelet Egmont) och vi får uppleva PTSD innan diagnosen fanns. Finast är den förbrödring som faktiskt blir möjlig i stridens våldsamma meningslöshet och den respekt som visas de döda. Kanske är det ett försök att leva efter Jesu ord: "Älska din fiende" (Matt 5:44)?
Betyg: 2 monument
En cowboy försvinner, han rider bort genom öknen och säljer både häst och stövlar för att resa hem till mor. En bra början, men vi får aldrig en chans att förstå varför. Nu är han ju ingen riktig cowboy, utan en avdankad B-skådis som fortfarande spelar in dåliga westernfilmer, men i alla fall. Filmbolagets försäkringsagent är honom snart i spåren och det börjar likna Twin Peaks, men det bär inte hela vägen. I staden Butte i Montana möter vår cowboy så en gammal flickvän och deras gemensamma son (som han inte känt till) och fler ur det förflutna. Men det är svårt att ta på allvar, ingen spelar särskilt bra - med undantag av Jessica Lange - och även om det är oerhört snyggt gjort, fint filmat, snygga färger så finns här ingen berättelse. Det känns mest som en trött hälsning till filmen "Paris Texas" med samma manusförfattare och regissör: Sam Shepard och Wim Wenders.
Här får vi en osentimental inblick i en krematoriearbetares vardag och en udda sång om Guds eviga väsen. Och det är nog bäst där, i de korta, glimtarna av absurditet - sedan blir det pretentiöst, snyggt och ointressant igen,
Betyg: 3 monument
Bäst är kröningen som berättas med stor inlevelse för allt tjänstefolk och den fantastiskt uråldrige ryske generalen som genast genomskådar Napoleons taktik, men som förblir ohörd. Och att Sveriges framtida kung Jean Baptiste Bernadotte, dyker upp vid minst två tillfällen. I övrigt kan jag inte avgöra huruvida det är historiskt korrekt, men många timmar och många eleganta kostymer är det i vilket fall.
Här talas franska, italienska, engelska, tyska och ryska men allt inleds med Jes 26:19 på latin.
Betyg: 4 monument
En trappuppgång någonstans i England sent femtiotal. Hyresgästen högst upp har mardrömmar och kan inte få någon värme i det utkylda rummet, han saknar gaspolett. I desperation knackar han på alla dörrar och råkar av misstag slå till en av grannarna, genast kallas polisen in och det blir alltmer dramatiskt kring den stackars frusne och förtvivlat förvirrade mannen i lägenheten högst upp. Brandkåren kommer och fler poliser, t o m med militär kallas in, men också en socialsekreterare.
Det är mellan socialsekreteraren och poliskommisarien dramat utspelar sig; vård eller våld. De liksom dansar fram i trappuppgången, än har den ene övertaget, än den andre - än dragna vapen, än inbjudan till samtal - samtidigt som mannen blir mer och mer desperat och klungan utanför på gatan blir större och allt otåligare och de boende i trappuppgången måste ta ställning; för eller emot. Det är oerhört spännande och välspelat. Och genom natten dånar kyrkklockorna olycksbådande.
Betyg: 4 monument
Vardagen, arbetet, poesin. Vad mer kan vi begära? Adam Paterson kör buss i staden Paterson. Bara det en film i sig! Han skriver vardagsdikter i pauserna på jobbet, går ut med flickvännens fula bulldog och dricker sitt glas öl på den lokala baren varje vardagkväll. Livet är inrutat, men fullt av mysterier, samtal och människor. Det är oerhört fint filmat med en koncentration på detaljerna. Små saker; en tändsticksask, ett ölglas, en glasyrstrut, en poesibok. Det är både lågmält och humoristiskt.
I centrum finns William Carlos Williams, som var läkare i Paterson men också poet. Dessutom är Allen Ginsberg född och uppvuxen i Paterson. Mycket poesi blir det och många bussresor samt en fullkomligt makalös uppvisning av tvillingar så att bibelordet i 1 Mos 25:24 blir mer än levande!
Betyg: 4 monument
Auktoritet och motstånd, förnedring och stolthet, klass och kultur, liv och död - men mest död. Vi får följa en amerikansk stridsvagnsbesättning under Andra Världskrigets sista och mest intensiva strider. Det är stundtals klaustrofobiskt, stundtals motbjudande och stundtals gripande. Men hela tiden med en sorts underliggande och pågående teologisk diskussion. Filmen skulle kunna ses som en undervisningsfilm i kristen etik, och hur den förhåller sig till krigets fasor och krigets grundidé (dvs döda fienden till varje pris, annars dödar fienden dig).
Förutom den underliggande teologin förekommer här Herrens bön och en bordsbön, direktcitat ur både Första Johannes brevet och Jesajas 6:e kapitel samt en intressant frågeställning om skillnaden mellan dop och frälsning. Och en väldig mängd pansargranater, förstås!
Bäst är nog Dons (Brad Pitt) panikångestattack - den bär vi med oss genom hela filmen när han vägrar visa sina känslor. Vi vet att de finns där!
Betyg: 4 monument
En ung aborigin ger sig ut på sin "walkabout", den långa ensamma vandring genom öknen och vildmarken som ska föra in honom i männens gemenskap. Hans väg korsas av en tonårig flicka och hennes lillebror, som flytt från sin våldsamma far ut i ödemarken. Redan här ser vi kontrasten mellan olika manligheter. Vi får följa de tre unga människorna på deras vandring genom ett på människor öde landskap, men rikt på djur och insekter. En annan kontrast mot inledningens scener från storstaden där djurens saknas men människor finns i överflöd. Det blir fler kontraster: liv - död, glädje - sorg, frihet - bundenhet, nytta - nöje, kärlek - förakt ...
En sorts "coming of age"-, eller kanske än mer "coming out of innocence"-berättelse (vilket understryks av A E Housmans dikt som läses i slutscenen) skildrad med en fin poetisk realism och en märkligt suggestiv collageteknik. Vackert, sorgligt och drabbande.
Bäst är alla djur som ständigt dyker upp, större delen av Australiens djurvärld visar upp sig. Just när jag tänkte "de har missat kragödlan", så dök den upp!
Betyg: 5 monument
Trots det inte alls särskilt upplyftande temat - äldre förälder drabbas av minnesproblem som långsamt men tydligt förvärras över tid - så är detta en spännande och ganska upplyftande film. Berättandet bygger på återupprepningar som med bara små, små skiftningar får mig att tvivla på om det jag ser och hör verkligen stämmer. Om det är på riktigt, eller om det bara sker i huvudpersonens eget huvud. Det är enligt min mening filmens verkliga styrka. Den får oss att uppleva tillvaron så som fadern kanske upplever den nu när han har drabbats av en sjukdom (troligtvis demens till följd av Alzheimers sjukdom) som påverkar hans minne och tänkande, ja, hela hans tillvaro. Dottern, och vi som ser på filmen, har bara att följa med och försöka förstå vad som händer när dagen börjar på nytt med den där lilla men ganska skrämmande skiftningen. Kanske är det en av de bästa skildringar som gjorts av hur det kan vara när en inte längre kan lita på sina minnen eller sina sinnen.
Och så är rollprestationerna förstås fantastiska. Främst Anthony Hopkins som spelar fadern Anthony med både livsglädje, förvirring och tomhet i blicken. Så många olika ansikten en människa kan ha! Men också Olivia Colman som helt utan åthävor ändå är full av känslor. I det här dramat är hon inte huvudperson, men all hennes sorg får ändå rymmas i filmen. Det är fint.
Betyg: 4 monument
Det blir mycket action, mycket grottor och mystiska gravvalv, men en förvånansvärt fräsch story om smittspridning, självuppoffring och hur döden blir en förutsättning för fortsatt liv. Det mest intressanta är att fienden är en ond treenighet (Trinity) och att Lara och hennes pappa utbyter samma välsignelsegest som de gammaltroende i Ryssland, (raskolniker), med två fingrar istället för tre. En teologisk markering?
Bästa repliken: "Döden är inget äventyr" och bästa scenen är när de cyklar genom centrala London i en galen cykeltävling. Men det allra bästa är att här förekommer ingen kärleksrelation. Så befriande!
Betyg: 3 monument
Går det att på allvar hävda att Jurassic Park-filmerna är antikapitalistiska? Möjligen utifrån denna ganska sena film (2015) där det tydligt förs fram en stark kritik mot vinstmaximering och där den kommersiella delen av nöjesfältet ”Jurassic World” fullkomligt krossas av de kämpande dinosaurierna. En mer tydlig skildring av slagordet ”Krossa kapitalet” har jag inte sett på film.
Men det är också förutsägbart, med en butter relation som blommar ut och barn som kommer att skrika i hysterisk skräck. Och bortom den kapitalismkritiska idén, en mycket traditionell syn på kön och en hyllning av kärnfamiljen. Dock är dinosaurierna snyggare, mer personliga och vi slipper den tjatiga inflygningen ända till slutscenen. Denna film är varken bättre eller sämre än de andra, det är ungefär samma film än en gång. Helt ok.
2 monument
Ett gäng brottslingar ges i uppdrag av sydstatsarmén, som är hårt trängd och behöver förnödenheter, att stjäla nordstatarnas armékassa på en miljon dollar. Det blir en sorts nihilistisk resa genom inbördeskriget där alla är lika dumma och dör lika lätt. Själva politiken bakom kriget är spårlöst försvunnen, enbart de grå eller blå uniformerna återstår. Och som sagt, alla dör, hela tiden. Ganska charmigt till en början, men så totalt bristande i innehåll att det inte ens är spännande.
Roligast är rökmaskinen och att alla talar italienska. Annars, bara "tomhet".
Betyg: 4monument
Det är märkligt hur en fransk film från sjuttiotalet som helt utgår från den manliga blicken, faktiskt avslöjar densamma genom de kvinnor den väljer att betrakta. Det är kvinnornas film rakt igenom. Männen, eller mannen - för det handlar egentligen bara om en man - är ganska ointressant.
En otrohetshistoria som ska filmas. Problemet är att det är regissörens egen otrohetsaffär som han bearbetar i sin film och vi får följa historieförloppet genom olika filmklipp och nutidens minnen som kommentarer. Det är elegant gjort om filmens relation till verkligheten och vad som händer när manus ändras och hur viktig, eller katastrofal, rollbesättningen kan vara. Dessutom ett slut som, faktiskt, är oväntat.
Teman är skuld, ansvar och frihet i relation till kärleksförhållanden. Ganska franskt, tycker jag nog.
Betyg: 2 monument
Under Andra världskriget samlas de allierade tillfångatagna officerarna i ett särskilt fångläger i norra Italien. Det tycks mycket som ett semesterhem, men den som försöker rymma straffas hårt och omdedelbart. Trots det planeras det för rymningar på olika sätt, men hela tiden lyckas italienarna komma på dem och de som tar sig ut skjuts ner. Det finns en tjallare i lägret!
Det går inte riktigt att ta på allvar då det typiskt fåniga brittiska med excentrisk överklass, bridge- och rugbyspel och ett ständigt inövande av Hamlet förtar känslan av att det faktiskt är på liv och död. Först när den högste officeren släpper på protkollet, berättar något om sitt förflutna och låter titlarna vara så blir det gripande.
Mycket Shakespeare, inga Bibelcitat, men en uppgiven fråga om varför Gud gjorde sanden så tung.
Betyg: 3 monument
En film om en ensam, svag människa, utelämnad åt de andra. I det här fallet sjätteklassarna. Mårtensson är mellanstadielärare och tror inte på auktoriteten. Men han faller dit hela tiden, så många gånger tills han faller och inte längre kan resa sig. Det är förfärligt, men fint skildrat ur ett sorts barn-lärarperspektiv. Vissa scener är filmade utifrån barnens perspektiv, andra utifrån lärarens. Vid sidan av de pedagogiska samtalen förs ett samtal om barn, att ”skaffa barn” eller inte. Så på något sätt står barnen/barnet i centrum. Både den söta lilla flickan på badhuset och den finnige provokatören i klassrummet. Och att som vuxen kunna möta dessa/detta barn. Någonstans i bakgrunden svävar en livslögn, som i så många sextiotalsfilmer.
Bäst är alla malmömiljöerna, malmöitiskan och Lisa Larsson statyetterna som står lite här och där i Mårtenssons lägenhet. Fint sextiotal! Här förekommer också en fantastisk version av SvPs 558 "Herren är min herde god".
Betyg: 4 monument
Håkan Serner är självskriven som den ensamme och av kärleken oförlöste kemiläraren som som ägnar sin tid åt att skriva en symfoni bestående av en mängd udda ljud. Fint filmat och en fin skildring av sjuttiotalet med uttråkade, finniga gymnasister, en längtan efter det som flytt och en rädsla inför det nya. Kanske handlar det om livets mening, konsten och kärleken - men inte särskilt pretentiöst. I vilket fall en film med mycket värme och en fin början i ”havet av hundlokor”.
Titeln är hämtade från en affisch med Snobben, vilken flimrar förbi, som en kommentar till hur livet drabbar oss. Bäst är den gräsligt ängsliga psalmsången (SvPs 176) och den väl placerade lådan med Sidi Brahim i vännens kök (kan det bli mer sjuttiotal än så?).
