Dagfjärilen - Belle de jour

Betyg: 3 monument

Det är svårt att bestämma vad det är jag sett; en film om kvinnan (Catherine Deneuve) som madonna och hora, eller en protofeministisk film om en stark kvinna som först kommer till ro när männen är oskadliggjorda. I vilket fall är det filmat genom mannens (Luis Buñuel) blick på kvinnan: benen, vaderna, den nakna ryggen, den genomskinliga slöjan ... 

Det är snyggt, ytterst elegant och tidstypiskt - sent sextiotal - och välspelat. Till svårigheten att bedöma filmen kommer de drömska inslagen som mest är en sorst uttryck för sadomasochism, eller skildrar de kanske manlighetens brutala sidor? Psykoanalysen ligger i bakgrunden och ger sitt bidrag till tolkningen - ett barndomstrauma skapar en oberabetad sexuell neuros. Men det är inte det intressanta. Det intressanta är Catherine Deneuve som hela filmen igenom är likblek, sval och oberörd - en magnifik skådespelarinsats.

En vägran att ta emot nattvarden tycks föregå neurosen - en fråga om renhet/synd? Likaså förvirrande är uttalandet om att "i kyrkan är man ensam med sin själ" i denna så kroppsliga film.

Patton - pansargeneralen

Betyg: 5 monument

Det börjar helt fantastiskt när General Patton stiger upp på scenen mot en jättelik Amerikansk flagga. Det är som om han lösgör sig ur flaggans ränder. Hans tal sedan till soldaterna när USA just gått med i Andra världskriget är lysande retorik där han bla talar om arméns kollektiva väsen, "individualism är bara smörja". Sedan följer en nästan tre timmar lång skildring av en av den amerikanska arméns största individualister - snygg ironi!

Med stenhård disciplin, medeltidspoesi, själavandring och ovårdat språk leder han de bepansrade amerikanska styrkorna; i Nordafrika, på Sicilien och slutligen genom Frankrike på snabb marsch mot Berlin i krigets slutskede. Hans hårda metoder och hans frispråkighet gör att han får pressen och sina överordnade mot sig, trots sina militära segrar.

Det är oerhört snyggt filmat och mycket välspelat. Kanske en av de bästa filmerna om Andra världskriget som gjorts. Här saknas nämligen den sentimentalitet kring manlig vänskap som de ofta präglas av. General Patton är skildrad som den komplexa människa han var utan försköningar. Roligast är hans benhårda tro på själavandring; varje gång någon nämner ett historiskt slag utropar han: "Jag var där!" 

Här belönas den präst som ber om bra väder, Psaltarens 63:e psalm citeras delvis och ryska soldater dansar en fantastisk dans!

My Fair Lady

Betyg: 3 monument

Tänk att det går att göra en hel musikal som egentligen bara bygger på fonetik! Det är märkligt i sig. Annat som är märkligt är klassföraktet, de äldre herrarnas intresse för unga damer och de unga damernas ännu märkligare intresse i de äldre herrarna. Synd att Audrey Hepburn inte får någon värdig motspelare i sin egen ålder.

Fantastiska kulisser, snygga danssteg och klatschiga sångnummer i denna klassiska musikal om den fattiga flickan Eliza som enligt ett vad ska fås att bli en förnäm fröken. Vilket hon naturligtvis blir, men hur ska det går för henne sedan ... Här förekommer en hel del fonografrullar och annan in- och uppspelningsapparatur, bilder och modeller av talorganen, samt naturligtvis Demosthenes praktik, dock med spelkulor istället för kiselstenar. Bäst är scenerna från Ascot med sin koreografi och fascinerande hattar. Vi får höra om risken för att exkommuniceras (om biskopen får vänta) samt rädslan att inte hinna i tid till kyrkan.

Paradistorg

Betyg: 4 monument

Det är sommar, svensk sommar, med inlagd strömming, trädgårdsmöbler, bryggbad, de första jordgubbarna, trädkojor och glasverandor. Allt sommarförstärkt av Georg Riedls musik. Men det är också sjuttiotal med klassklyftor, uppror mot gamla hierarkier, avklädda kroppar, politiska diskussoner, privilegier som nagelfars och "revolutionen som ligger och väntar". 

En kvinnlig läkare samlar varje sommar sin brokiga familj med föräldrar, syskon, syskonbarn och vänner på ett stort, gammalt sommarställe som heter just Paradistorg. Där får vi lära känna dem på lite olika vis, och framförallt se deras tillkortakommanden och brister, den oro och ångest som driver dem. Världen är nära genom de som inte bjuds in att delta i familjeidyllen, både de som lider i krigen i världen och de som räknas som utanförstående i samhället här hemma. Snyggt spelat, vackert foto och ett bra manus som verkligen speglar tidsandan. Kanske är slutets katastrof onödig, men den skildrar just tidens uppfattning att solidariteten med de lidande i världen är på liv och död.

Bäst är barnen och hur deras perspektiv får ta plats och tas på allvar.

En dag kommer allt det här bli ditt

  Betyg: 4 monument

Jag beundrar Andreas Öhman (manus och regi) för hans mod att göra denna film om det allra svåraste som en skruvad komedi. Han balanserar skickligt mellan de pinsamma inslagen när de tecknade seriefigurerna plötsligt börjar sjunga, det kan även vara surströmmingar och potatisar som tar ton, och det stora allvaret. Bakgrunden till filmen är självupplevd. Regissörens syster dog som barn och det är denna familjesorg som utgör bakgrunden till filmen.

Men det vet vi inte när filmen startar hemma hos Lisa (Karin Franz Körlof) i Stockholm. Hon är serietecknare i Aftonbladet, kontrakterad för samtal på bokmässan och med första boken på gång, bara hon kan komma på en titel. Men föräldrarna i de ångermanländska skogarna kallar samman Lisa och hennes två äldre syskon med familjer. Det handlar just om skogen. Familjerelationerna skildras varmt och humoristiskt. Skådespelarinsatserna är överlag goda, inte minst Peter Haber och Suzanne Reuter som de äldre, men ännu inte så gamla, föräldrarna. Min enda invändning är när Lisa ska förklara för sin systerdotter vad en perkulator är: c’est une machine á café pour les retardés.

Skälmarnas marknad

Betyg: 4 monument

En film där allt är upp och ner: Det börjar med slutet, den naive vinner, kvinnorna är sexuellt aktiva och driver männen framför sig, lögnen blir sanning, de döda uppstår … Allt spelat med osedvanligt gott humör av en sällan sedd samling goda skådespelare: Humphrey Bogart, Gina Lollobrigida, Jennifer Jones, Peter Lorre och bäst av alla Robert Morley. Manus av bla Truman Capote.

En samling enfaldiga skurkar är på jakt efter uran i Afrika, men kommer aldrig fram. Båten går inte i tid (något med oljepumpen), taxin till flygplatsen kör över ett stup, kompanjonen är inte helt att lita på och en oväntad polisman dyker upp. Samtidigt är ett ungt brittiskt par på väg till Afrika för att ta hand om en kaffefarm de fått ärva. Kvinnan i paret ljuger med en sannskyldig uppriktighet som ställer till det för alla inblandade. Till detta en stupfull och mycket argsint kapten, en ilsken kortväxt major, några beduiner med laddade gevär och en allvarlig mancold (förkylning i levern). Dessutom en diskussion om syndens problem.

Yamato

Betyg: 2 monument

Som en skolfilm där dokumentära bilder och en undervisande berättarröst varvas med dåligt spelad spelfilm. Tydligen en succé i Japan, men det beror mer på innehållet än kvalitén. Här skildras den japanska kejserliga flottans stolthet, världens största slagskepp, Yamotos undergång i en kamikaze-attack mot den amerikanska flottan under slaget om Okinawa. Kadaverdisciplin, nationalism och vänskap är de bärande beståndsdelarna i detta som knappast är en berättelse, utan mer en skildring av något som hänt. Här finns en ramberättelse, både i nutid och i realtid, men de berättelserna är taffliga och bär inte. 

Ädelmod, körsbärsblom, patetiska tal om framtiden, böner, ett mycket känslosamt farväl till fosterlandet och överlevandets problem. Intressant är att vi aldrig får se fienden, bara som flygplan, bomber och hot, aldrig som människor. 

Once Upon a Time in America

Betyg: 4 monument

Våld, makt och kvinnoförakt. Det kan vara en sammanfattning, eller: vänskap, fattigdom och död. Ett gäng grabbar från de judiska kvarteren i New York utvecklas från småkriminella till riktiga gangsters under förbudstiden. Sedan händer något och vi får först trettio år senare veta vad. 

Vackra interiörer och uppbyggda gatubilder. Snyggt filmat där kameraarbetet stämmer väl överens med Morricones musik. En stor film med stora pretentioner att berätta om 1900-talets New York. Men till skillnad mot Gudfadern-filmerna får vi knappast veta något om samhället utanför berättelsen. Fackföreningsrörelsen och hur den korrumperas är i sig en del av berättelsen, men i övrigt är världen utanför våra huvudpersoners liv mycket frånvarande. Till detta en svårsmält skildring av sexuella övergrepp gör att den tappar i intresse. Ändå, välgjord och mycket välspelad - särskilt Robert De Niro som den gamle Noodles; lågmäld, stillsam och utan hämndbegär. Här citeras ur Höga visan, Pesach firas i bakgrunden - annars rätt lite av judiskt andligt liv. 

Den siste kejsaren

Betyg: 5 monument

                      PuYi - den siste kejsaren av Kina

En i alla hänseenden storartad film: musiken, kostymerna, statisterna, scenografin, kameraarbetet, skådespeleriet ... En skildring av "världens ensammaste pojke", den siste kejsaren av Kina, som när han som barn abdikerat ändå tvingas bo kvar instängd i Den förbjudna staden tillsammans med tusentals tjänare. Livet pågår utanför murarna, förändringar och modernitet, men han kan bara ana och höra det - aldrig se förrän han fördrivs därifrån 1924, 18 år gammal. Sedan följer vi honom dels som dandy i Tianjin, dels som japansk lydkejsare i det ockuperade Manchuriet, och dels som fängslad landsförrädare i revolutionens Kina. Slutligen möter vi honom som en anonym, fri man i Peking.

Människans frigörelse, revolutionens möjligheter och risker, maktens sötma och frihetens pris, människans bundenhet av historien - många teman att vaska fram i denna berättelse. Kanske vill Bertolucci berätta något om människans behov av att frigöra sig från sin egen historia. Kanske är det därför slutet är så helt enastående fantastiskt. Först när den egna historien besegras är du fri, helt fri. 

Det är vackert, stillsamt och fascinerande. Dessutom ganska historiskt korrekt.

En fiende ibland oss

Betyg: 3 monument

En av de ledande IRA-männen i Belfast (Brad Pitt), reser till New York för att köpa vapen till kampen mot den brittiska armén. Han får bo hos en intet ont anande polis av irländsk härkomst (Harrison Ford). På plats finns en stark grupp av sympatisörer även i samhällstoppen, så affären tycks gå i lås. Men någonstans finns en läcka…

Nu handlar filmen inte alls om läckan, utan om katolskt vardagsliv i New York med bordsbön, korstecken, konfirmation, tonårskonflikter och hårda arbetsdagar. Det vanliga livet står i kontrast mot våldet och idealismen. Just scenen med bordsbönen är ett eko från filmens våldsamma inledning. Senare vid biskopens tal till konfirmanderna blir kontrasten så tydlig. Biskopen talar om att följa Kristus, att vara Kristuslik och hela tiden ser vi IRA-mannens ansikte i närbild. Våld, död, skuld, hopp, frihet, förtryck, vänskap - många storord dyker upp mittemellan slagsmålen, skjutningarna, flykterna och misshandeln. 

Saknar det goda skådespeleri som både Brad Pitt (i viss mån) och Harrison Ford kan bjuda på. Värst är att Brad Pitt filmen igenom talar med överdriven irländsk accent. 

Det är intressant att Amerikanska filmer helt oförblommerat försvarar IRA i den nordirländska konflikten. Något liknande stöd åt palestinier vore fullkomligt otänkbart.

Stackars Dennis/Jabberwocky

Betyg: 2 monument

En film ungefär lika dålig som den svenska titeln. Dennis, en tunnbindarlärling under påhittad medeltid, ger sig av hemifrån för att söka lyckan. Dock hemsöks landet av ett hemskt monster vilket gör alla lamslagna av skräck, utom skrårepresentanterna och biskopen som samfällt menar att lite monster är bra för affärerna och fler går i gudtjänst när de är rädda. Dennis lyckas genom ett misstag bli Prinsessans hjärtevän och när han sedan hävdar att han dödat monstret, vilket han inte gjort, är hennes hand honom given. Halva prinsessans hand och hela kungariket, eller hur var det nu... Problemet är att Dennis inte är särskilt intresserad av den vackra prinsessan utan bara vill ha sin älskade Griselda - som en gång gav honom en rutten potatis som minne.

Tja, fånigt och stundtals tarvligt. Dumt och inte alltid roligt. Bäst är ändå kungens härold som till och med får tyst på kungen (Kung Bruno den Tivelaktige). Flaggelanterna är ju alltid kul, men de är mer koncentrerat skildrade i "Monthy Python and The Holy Grail". Att detta är en sorts avknoppning av den filmen är tydligt. Även den extremt korta välsignelsen som biskopen ger är bra. I  övrigt kan filmen glömmas bort.

Avlyssningen

Betyg: 4 monument

Det är jul i San Francisco och Harry Caul arbetar som vanligt med ett avlyssningsupdrag från en privat aktör. Det gäller ett par som promenerar i parken. Något de säger i hemlighet, bortom bruset och avståndet, gör att Harry blir engagerad på ett sätt som han annars aldrig blir. Han är en ensam och trägen rutinmänniska i vanliga fall. Men nu bryter han mot alla sina tidgare koder för att försöka hindra ett brott, eller ...? Vi vet inte. Vi vet lika lite som Harry. Och han har bara sin egenuppfunna avlyssningsapparatur, sina dåliga relationer och sin saxofon. Och i slutet har han bara saxofonen kvar.

Det är en stillsam och vacker film om en ensam människa i en tid då avlyssning börjar bli aktuellt på riktigt = Watergateskandalen (filmen är från 1974). Vackrast är när katoliken Harry börjar genomsöka sin egen lägenhet efter mikrofoner och tvekar en stund inför Madonnan - hon får stå kvar, men sedan faller också hon för hans paranoia. Då brister allt.

Fire and Ice

Betyg 2 Monument

Vackert tecknat, fina landskap och bakgrunder samt välgjorda muskelspel - men ack så tidstypiskt. Tänk dig ett tecknat hårdrocksomslag med stora svärd och lättklädda damer. Skapa ett äventyr utifrån det och fyll på med onda varelser; mörkhyade med gutturala ljud som begår grymheter mot de ljushyade och blonda, vars överlevande krigare blir vår hjälte. Det håller inte. 

Isfolket vill erövra världen med stark magi och en rörlig mur av glaciäris. Mot isen står det sista av människornas kungarike som försvarar sig med drakryttare, eld och lavaströmmar. Iskungen lurar till sig eldkungens lättklädda dotter, som sedan räddas av vår hjälte och hans hemliga medhjälpare Darkwolf. Däremellan förekommer strider med dinosaurier, sjömonster och häxkvinnor. 

Till en del av det tidstypiska hör att här inte fins några gudar, människorna är utelämnade åt sig själva.

The Holdovers

Betyg: 4 monument

Det börjar med citat ur Johannesprologen: ”i begynnelsen fanns ordet” och fortsätter sedan med en berättelse där orden egentligen står i vägen för det som borde sägas. En lärare och en elev blir kvar på internatskolan över julhelgen, bägge av tragiska orsaker. Deras dagar präglas av ordkrig med snabba elaka kommentarer - samtidigt händer det saker som får dem att närma sig varandra och det slutar i en sorts klumpigt erkännande av vänskap där orden inte ryms.

Det är fint om relationer och om klass och hierarkier. Det är dessutom tidigt sjuttiotal och de som går på internatskolan skickas inte till Vietnam. Men kriget gör sig ändå påmint. Jultomten som tillber vid krubban har betydelse liksom gammalgrekiska, peloponnesiska kriget och psykisk sjukdom. Till detta ett fint soundtrack som delvis består av julmusik.

Utsökt

Betyg: 2 monument

Det börjar med pajdeg och slutar med revolution. Om matlagning och klassamhälle på 1700-talet, dagarna innan Franska revolutionen bryter ut. Mycket långsamt med oändliga bilder av träd i höstfärger, ängar i dimma, landskap i motljus (som de där bilderna som dyker upp på Google Chrome). En kock som kan sin sak blir av en nyck avskedad från sin post hos greven och startar eget. Tillsammans med sin revolutionäre son och sin hämndgiriga ”lärling” skapar de världens första restaurang där de ”uppfinner”: menyn, de separata borden, bordsserveringen, kuvertbröd, pommes frites, att servera osten mellan varmrätt och efterrätt … På det hela taget ganska fånigt, men lite kul när de iscensätter den kommande revolutionen i matsalen.

Fräcka frisyrer, finhackad schalottenlök, sparv i vinblad och en mycket tidig politisk vegetarian ”kött föder våld”. Dessutom munkar som inte kan leva utan ost och en frossande präst som talar om frosseri som dödssynd. Tyvärr så skildras historien muntligt istället för att berättas filmiskt vilket gör att det blir matpornografi istället för matkärlek.

Flykten till Havanna

Betyg: 2 monument

En traumatiserad soldat inom den Amerikanska flottan blir efter kriget av en slump chaufför åt en skrupellös gangster i Miami. Tillsammans med gangsterns förvivlade hustru iscensätter han deras gemensamma flykt till Havanna. Men då han plågas av drömmar som är verkliga och minnesluckor i verkligheten så vet varken vi eller han vad som är sant. Vad som egentligen har hänt. Det skulle kunna vara ett spännande trick, men det blir mest svårbegripligt då vi inte förstår hans trauma förrän på slutet.

Skumma kinesiska butiker om natten, nöjeslivet i Havanna före revolutionen, inte tillräckligt snabb bilkörning och en synnerligen obehaglig men välspelande Peter Lorre är det som ökar spänningen. Men det räcker inte då Robert Cummings spelar huvudrollen helt utan uttryck eller liv. Bäst är den klassiska repliken: ”Take me to Havanna”.

Kanske en illustration av Ps 119:21 "Du kväser de fräcka, förbannad är den som viker från dina bud."

En gentleman i London

Betyg: 3 monument

En tidig film med Cary Grant där han som rik arvtagare ingår ett vad med sin läkare om att han ska klara sig själv utan betjänt, utan våningen och utan andra pengar än de han tjänar på eget arbete. Läkaren ingår vadet för att han tror att ett sådant år "ute i verkligheten" skulle kunna bota den melankoli och depression vår unge arvtagare lider av. Och så blir det förstås! Men det är ganska underhållande på vägen dit där vi mer blir uppmärksammade på penningarnas välgörande ändamål än deras förkastlighet - när de används klokt och med omtanke. En kristen humanism i fabiansk anda. Det gör berättelsen bättre, mer trovärdig och mindre moralistisk - knappast moralistisk alls, faktiskt. Mer av Jesu ord att ge till kejsaren det som är hans (Luk 20:25), än om förkastandet av Mammon (Luk 16:13).

Märkliga bildövergångar och en del mindre lyckade dubbelexponeringar talar om att vi befinner oss på trettiotalet. Bäst är tårarana av lycka i slutscenen.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap

Betyg: 2 monument

Om läsandets frihet och läsande som motstånd - om du är en välvillig tittare - annars mest en romantisk och slarvigt gjord film om tyskarnas ockupation av Kanalöarna under Andra världskriget. 

Några guernseybor trotsar ockupationsmakten och bildar en läseklubb som täckmantel för att få träffas - men det innebär också att de faktiskt läser och blir litteraturintresserade. Något år efter krigsslutet kommer de i kontakt med en ung författarinna i London som kommer till Guernsey på besök. Då uppdagas vad som egentligen hände under ockupationstiden. Inte särskilt spännande då varken manus eller kamera-arbete stödjer själva berättelsen. Här finns mycket mer som vore spännade att skildra, men så blir det inte.

En Bibel med emfas placerad på ett nattygsbord visar på en bigott bibelsyn, som dock senare motsägs. Bäst är barnen Eli och Kit och rösterna från litteratursällskapet vi får höra medan rollistan rullar. Där blir filmen relevant - i läsandet.

Bästa filmer 2023

De filmer jag tyckt bäst om under året. Inte så mycket 60-tal som jag hade trott och endast en Hollywoodfilm.

1. Sången om Sibirien (1979)
2. De 400 slagen (1959)
3. Flickorna (1968)
4. Ceasar måste dö (2012)
5. Funny Bones (1995)
6. Bittert ris (1949)
7. Äventyret (1960)
8. Ta fast Carter (1971)
9. if ... (1968)
10. Besöket (1964)