Armi Lever!

Betyg: 3 monument

En teatergrupp repeterar en pjäs om Armi Ratia - kvinnan som grundade och drev Marimekko. Det är ett effektfullt sätt att skildra en person. Pjäsens scener berättar en sak, skådespelarnas tankar kring pjäsen kompletterar och illusionen är stark så även om det är teatralt med tydlig dekor och samma skådespelare i olika roller så blir känslan nästan dokumentär i alla fall.

Berättelsen om Armi Ratia är en berättelse om kvinnlig ensamhet, kvinnlig solidaritet och företagsamhet. Och en effektiv kommentar till orden ur 1 Kor 14:34 om kvinnors roll i offentlgheten. Filmen vill säga något om kvinnan bakom karriären och alkoholmissbruket och jag tycker att de lyckas. Armi Ratia blir en levande kvinna. Scenografin är lysande, enbart marimekkotyger, liksom att alla skådespelare enbart bär kläder från Marimekko. Snyggt och stilsäkert sammanhållet.

Här har du ditt liv

Betyg: 4 monument

Det börjar med en storspov, bara det! Sedan raddas gräddan av svensk skådespelarelit upp i den ena vadmalsvästen efter den andra. Jag gillar Per Oscarssons anarkist och Allan Edwalls kloka timmerflottare bäst. Fina människoporträtt och en fantastiskt skildring av en tid då solidaritet växte underifrån, sammanhållning var nödvändig och fattigdomen delades av många. Hårt arbete och revolutionsdrömmar, utnyttjande och vänskap, politik och poesi. En kommentar till 1 Tim 5:18 om att "arbetaren är värd sin lön".

Förutom det fina landskapsfotot, så är den genomgående dragspelsmusiken kongenial. Det är riktigt vackert!

Illusionisten

Betyg: 2 monument

Den gamle varietétrollkarlen ser sig utkonkurrerad av moderna rocksångare och beger sig ut på en sista turné. Det är mycket vackert, fantastiska akvareller över Edinburgh och fina personporträtt. Men alltför långsamt, och genomsyrat av en sorts åldrande och nostalgisk syn på modernitet och kvinnor. Inte helt fräscht. Men teckningarna är fantastiska och idén att egentligen inte ha något tal eller någon dialog alls är intressant. Ett och annat utrop förekommer, men annars är det gester och minspel som driver berättelsens framåt, vilket i viss mån bidrar till att det går så långsamt.

Frukost på Tiffany´s

Betyg: 4 monument

Det är förödande snyggt. Lägenheten, gatuvyerna från Greenwich Village är ikoniska liksom klänningarna. Men det är inte bara yta. I grunden handlar det om identitet och jag funderar över vilket namn som står skrivet i Guds händer; "ditt namn är skrivet i mina händer" (Jesaja 49:16). Det är inte Holy Goligthtly, men det är inte heller Lula Mae Barnes, kanske är det precis som med katten att hon också är "a nameless beast". Men än troligare är det att T S Eliot har rätt när han skriver om katters alla namn och att också Holy/Lula Mae har " sitt nattliga, kattliga, evigt ofattliga, allra förtegnaste, egnaste namn". Hennes djupaste identitet är något annat än lyxen eller fattigdomen - det namnet får vi aldrig reda på, men det står skrivet i Guds händer, det är jag övertygad om.

Signs

Betyg: 2 monument

Vad händer när du förlorar din tro? Och vad krävs för att du ska få tillbaka den? En död hustru, en misslyckad lillebror, en lämnad prästtjänst och en attack av utomjordingar. Det är ungefär vad som krävs, plus en astmaattack och en lillgammal lillasyster. Inte så utmanande, eller det är kanske just vad det är? Känns alltför påklistrat och sockersött mitt i tragiken. Dock en intressant referens till Kajsa Bergqvist, äkta foliehattar och ett enormt majsfält som ingen tycks sköta särskilt noga.

Rogue One

Betyg: 3 monument

Å ena sidan hopp, bön, tro, samvete och samvetsfrid. Å andra sidan våld, död, lydnad, martyrskap, hierarkier och makt. Hjältarna rör sig kring dessa olika teologiska begrepp där hoppet nog är det mest centrala. Hopp som grund för allt uppror, det upprepas flera gånger. Men hoppet leder till martyrdöden, tron blir individuell och bönen är kanske i själva verket en sorts självsuggestion. Av de teologiska begrepp som filmen på olika vis snuddar vid är det kanske ändå odödligheten som blir tydligast när vi plötsligt står inför en ung Carrie Fischer, "alive as you and me". Det är fint och de få ord hon säger handlar om hopp.

Annars för lite berättelse, för mycket konventionell markstrid och, för all del intressanta karaktärer, men ganska svaga skådespelarinsatser.

Den unge Zlatan

Betyg: 3 monument

En del fotboll, förstås, men mer om laganda och individualism, om storstaden och ensamheten, om misslyckanden och framgång och om den tunna linje däremellan. Om att mogna kanske, att bli den vi är tänkta att bli, att se vad och hur vi formas och hur vi själva formar, någon mer än andra. Ganska fint porträtt med mycket integritet. Jag lär inte känna personen så mycket mer, men lär mig något om just det ovanstående - hur mycket motsättningar ett liv kan rymma. Något av paulinsk teologi i allt detta, att bli den vi är, att vara både och, att kämpa tydligt för ett mål - och Paulus är den enda bibelförfattaren som överhuvudtaget intresserar sig för sport och idrott.

Men egentligen är Mido, Ajax egyptiske anfallsstjärna intressantare, med den stora framgången och det stora misslyckandet. Han kommenterar Zlatan och deras relation och berör i förbifarten sin egen historia - den bränner till, jag vill veta mer!

Jag Daniel Blake

Betyg: fem monument

En julfilm för vuxna - medkänsla, vänskap och kamp mot det onda, men utan sockersöt avslutning, istället kärv och realistisk.

Daniel är för sjuk för sitt jobb, men för frisk enligt Försäkringskassan för att få ersättning, alltså måste han söka nytt jobb. Den enskilda människan möter en oförstående byråkrati och då byråkratin försöker visa ett mänskligt ansikte korrigeras detta genast. Överklaganden men också vänskap, död men också en sorts personlig upprättelse. Det är inte elaka människor som skapar det onda i tillvaron, det är det så kallade välfärdssystemets motsägelsefulla regler (ganska lika i Storbritannien som här hos oss). Och det är inte ett systemfel som kan åtgärdas, det som krävs är mjuka strukturer, en byråkrati med ett mänskligt ansikte och hjärta.

Men i all denna kyla av kund- och klientkategorier lever verkliga människor som möts, skiljs, gråter, lyssnar, tar på allvar och längtar... Fint skildrade av Ken Loach - som vanligt!

Hugo och Josefin

Betyg: 5 monument

Gud och ensamheten, existensen och identiteten - obönhörligt skildrat ut barnets perspektiv. Det är inte en barndomsskildring, utan en barnskildring. Mästerlig sådan! Fascinerande många bottnar när den ensamma Josefin börjar skolan och möter Hugo, lika ensam som hon bland människorna. Vackrare kan inte sommaren skildras än när Hugo cyklar enhjuling genom jordbrukslandskapet till tonerna av Händel; "unto us a son is given" (Jes 9:6) medan Josefin springer barfota över stengärsgårdarna och hinner ifatt.

I grunden en film om teologi. Den vänligt sorgsne trädgårdsmästaren Gudmarson (fint spelad av Beppe Wolgers och med filmhistoriens snyggaste lastbil) blir en alternativ gudsbild gentemot den frånvarande pappa prästens  kontrollerande gud. Det är också han som vid slutscenens måltid låter Uppenbarelsebokens ord eka i avskedet "och ingen sorg ska finnas mer" (Upp 21:4). Gud som frihet, nåd, tröst och relation vs Gud som kontroll, regler och maktmedel.

Magisk realism, långsamma filmningar, mycket tystnad och en oerhört vacker slutscen där rummet skapas av berättelsen och relationerna.

Välkommen till Marly - Gomont

Betyg 4 monument

Fransk landsbygd. Mycket regn, trist och småskuret. Här hamnar Seyolo som nyutexaminerad läkare med sin familj. Men ingen vill besöka den nya läkaren, barnen mobbas i skolan och de vantrivs alltmer i kylan och regnet. Till sist tvingas Seyolo ta anställning som dräng för att försörja familjen. Vändningen kommer med med ett barn som föds (Luk 2:6-12). En riktig julfilm, alltså (möjligtvis utan avsikt)! Snö, skolspel (un spectacle), psalmsång och godhet. Men också fotboll, extremt häftiga 70-tals kostymer, afrikansk disco, elakhet, konservatism och i viss mån politik. En i högsta grad märklig historia som skildrar en verklig familjs verkliga liv.

Casablanca

Betyg: 4 monument

Klassiskt skådespeleri, bra intrig och förvånansvärt politiskt aktuell med vår tids flyktingströmmar och behovet av antifascistisk kamp. Rättrådigheten segrar över de privata motiven, cynikern visar sig vara en man med principer. När dimmorna samlas kring flygplatsen och snaran dras åt, nog finns där en ljusglimt. Här ekar orden från Psaltarens 112:e psalm: "för de rättrådiga bryter ljus fram i mörkret" (Ps 112:4).

Rivierans Guldgossar

Betyg: 3 monument

Jag är ingen vän av Steve Martin, men Michael Cain räddar det hela med sin aristokratiska humanism. Fast egentligen är det en helt annan person som gör filmen, men det begrep jag inte förrän i slutscenerna. Fördomsfullt, reaktionärt men rätt kul när det börjar handla om en sorts katt och råtta lek där det gäller att lura varandra. Ändå ett förvånande slut som på något vis kompenserar för den fördomsfulla första halvan av filmen. Kanske är allt en kommentar till Ordspråksboken 30:6 "Skatter som vunnits med lögn är flyktig dunst och dödlig snara", eller så är det inte alls så...

Bästa filmer 2016 - Jonas

1. Foxfire (2012)
2. Mannen på taket (1976)
3. Cape Town Cops/Zulu (2013)
4. Dödspolarna/Mean Streets (1973)
5. Järnladyn (2011)
6. Bröllopsbesvär (1964)
7. The Hustler/Fifflaren (1961)
8. L. A. Konfidentiellt (1997)
9. Under Milk Wood (2015)
10. Jag med (2009)

Bästa filmer 2016 - Marie

1. Min pappa Toni Erdmann (2016)

2. Återträffen (2013)
3. Ida (2013)
4. Broken (2012)
5. Kollektivet (2016)
6. Skin (2008)
7. Philomena (2013)
8. Youth (2015)

9. The Danish girl (2015)

10. Speglingar (2016)