Himlen är oskyldigt blå

Betyg: 3 monument

Ja, det finns massor med den här filmen som inte är bra. Jag har hela tiden en känsla av att det kan bli en kalkon precis när som helst. Ändå är det några saker som gör att jag trots allt tycker att den är hyfsat bra, eller åtminstone sevärd. En av dem är förstås den snygga 1970-talsmiljön, med kläder, frisyrer, miljöer och gester. Finns det någon idag som stryker undan den långa luggen på det sätt som vi gjorde då?

En annan av de saker jag gillar med den här filmen är musiken. Ted Gärdestad är alltid Ted Gärdestad och när Moto Boy mot slutet sjunger Young love så är det bara att inse att allt definitivt inte var bättre förr. Men det som gör att jag uppskattar den här filmen mer än jag trodde är ändå den tydliga klasskildringen. Huvudpersonen Martins osäkerhet mot rike kompisen Mickes självsäkerhet. De rika och självsäkra föräldrarnas oförståelse för vad de med sin missriktade hjälpsamhet gör med Martin. Och Martins föräldrar i höghuslägenheten, suveränt spelade av Amanda Ooms och Björn Kjellgren, med sin brun-beiga tafatthet.

The Scorpion King - Rise of a Warrior

Betyg: 2 monument

Vad kostade en båtresa til Alexandria under förhistorisk tid? Och hade man verkligen båtbiljetter tillverkade av bränd lera? Det kan man fundera över, men kanske än mer över manligt - kvinnligt i detta hjälteepos som leder ner i underjorden - förvånansvärt lik dödsriket i Pirates of the Caribbean - och avslutas med en kafkaliknande förvandling. Särskilt slutstriden får mig att fundera över Paulus ord i Galaterbrevet: "nu är inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna" (Gal 3:28). Mathayus - huvudpersonen som mest liknar en mycket ung Conan Barbaren - slåss i palatsets tronsal med sin svurne motståndare, medan Layla - mer syster än älskarinna - och Fong - den före detta slaven - räddar staden och mäniskorna. Hade enbart Mathayus segrat blev det ingen hjältesaga, för då var alla mäniskor som skulle ha hyllat honmom döda och om enbart Layla och Fong segrat så levde ondskan kvar och striden måste fortsätta. Det är i den gemensamma segern hjälten skapas - man, kvinna, slav, fri behövs för att skapa en hjälte. Att sedan hjälten är den fria mannen är väl bara att tillskriva det usla genustänkandet i dålig action film.

Melancholia

Betyg: 4 monument

Det är något med det gula ljuset, varmt , vackert och sagolikt. Samtidigt som det är en del av katastrofen. Men katastrofen utlöses inte av det vackra, utan av den ensamhet som ligger så djupt förankrad i rollkaraktärerna att ett bröllop bara blir en ironisk gest, en skrattspegel där ensamheten bryter sig fram i var och en. Katastrofen är kanske ett resultat av det, ensamheten som leder till jordens undergång eller så är det bara är en gestaltning av Justines sammanbrott. Det är en lika stor katastrof i vilket fall, för de inblandade.

Det enda som kan motverka ensamheten är den ynkliga koja av tunna grenar som Justine bygger åt sin systerson. Där kan deras händer mötas, där måste ensmaheten stå utanför. Där föds hoppet om en möjlig värld - mitt i katastrofens centrum. Vackert, tänkvärt, sorgligt, hoppfullt...

Ärans män

Betyg: 2 monument

Det finns en del amerikanska filmer som känns väldigt internt amerikanska. Detta är en av dem, liksom The Alamo. Kanske för att de berör USAs historia, men än mer för att de inte förmår lyfta sig till ett mer allmänmänskligt perspektiv. Berättelsen om det första (?) regementet under Amerikanska inbördeskriget som enbart bestod av svarta soldater (undantaget officerarna), skulle kunna lyfta till ett allmänmänskligt plan, men gör aldrig det riktigt. En scen undantagen, där den piskade menige soldaten vägrar försoningen med sin vite officer och säger nej till att bära regementsfanan - deras samtal berör rasism och våld på ett strukturellt plan, men sedan blir det inte mer. Tyvärr, bär han ändå fanan i slutstriden!

Mycket män som dör i onödan, öppna led som marscherar rakt mot kanoner och gevärseld, samtidigt som ord som ära, viljestyrka och karaktär betonas. Känns djupt omänskligt. Också detta att det är den militära disciplinen som gör män av förlästa poettyper. Så dumt!

Vackrast är den improviserade gudstjänsten kvällen före den ödesmättade slutstriden - bön, vittnesbörd och sång. Tätt, ärligt och att i det sammanhanget anknyta till Noa-berättelsen (1Mos 6:5-8.22) gör den inte bara till en uppståndelseberättelse, utan också revolutionär. Efter stormen byggs det nya.

Märkligt att denna film fått tre Oscar!

The Scorpion King

Betyg: 2 monument

Som att läsa en serietidning, men då en ganska dålig serietidning. Många män med mycket muskler, undersköna kvinnor, en knasig professorstyp, en väluppfostrad dromedar och så den obligatoriska sidekicken som bara är fånig. Det intressanta är varken personteckningen, eller handlingen utan lokalfärgen. Filmen utspelar sig nämligen i staden Gomorra, känd från Bibeln som en av de städer Gud, på grund av dess ondska, lät "ett regn av svavel och eld" falla över (1 Mos 19:24). Varför filmen utspelar sig just i Gomorra, framgår inte. Jag kan inte se några kopplingar till bibelberättelsen. Troligtvis är det bara namnet som ska ge en sorts gammaltestamentlig, katastrofkänsla. Tiden är diffust uråldrig, men naturligtvis har den klurige professorn uppfunnit både krut, kastmaskin och kikare.

Titeln får en förklaring en bit in i filmen, men det är troligtvis i de kommande filmerna (det finns två filmer till om Skorpionkungen) som konsekvenserna blir synliga - dvs att ha skorpiongift flytande i ådrorna. Spännande!! Tveksamt...

Cirque du soleil - Worlds Away

Betyg: 3 monument

Egentligen en filmad nycirkusföreställning där en tunn ramhandling introducerar föreställningen:
en ung kvinna ser en trapetskonstnär falla till marken under en föreställning på en nergången cirkusshow i mellanvästern. Manegen rämnar och hon dras med i fallet ner i en magisk värld där akrobater flyger, simmar, brinner runt om henne. Som en stillsam Orfeus vandrar hon från den ena märkliga miljön till den andra sökande mannen som föll. Världar öppnas, jorden rämnar, vattnet täcker allt, luften fylls av varelser - allt är möjligt även det omöjliga. Till sist finner de varandra och deras flygande dans andas lätthet och djup glädje. Det är vackert, mycket vackert... men lite tråkigt.

Det fantastiska tröttar i längden, det häpnadväckande blir långtråkigt, tyvärr. Framförallt beror det på saknaden av en hållbar story. I den magiska världen avlöser konsterna varandra, medan handlingen går förlorad - föreställningen är också sammansatt av Cirque du Soleils bästa framföranden från en rad olika uppsättningar - det hjälper inte hur fantastiskt det är.

En blandning av balett och TV-spel - där det mest fascinerande är att allt framförs helt utan ansträngning. Ingen anfådd extra andning, inga svettpärlor, utan allt sker så lätt, så lätt...