Fantastic Four

Betyg: 1 monument

Stereotyper är trista, det hjälper inte att de är superhjältar de förblir lika tråkiga för det. Om inte ännu tråkigare, för det tycks som att Fantastiska Fyran genom den DNA-manipulation de råkar ut för, förstärks i sina stereotyper lika mycket som de får superkrafter. Trist och tandlöst och mycket förutsägbart. Här finns ett anslag av seriositet i skildringen av det utanförskap som särskilt Ben Grimm/The Thing upplever. Men det blir inget av det, smärtan känns aldrig äkta - det är för dåligt för att överhuvudtaget engagera. Enda ljusglimten är en kommentar i förbifarten när Ben säger att Gud övergivit honom; "No she hasn´t"! Oväntad feministteologi på en nedgången bar i Brooklyn.

Flickorna i Dagenham (Made in Dagenham)

Betyg: 3 monument

Strejker kan bli bra film, social rättvisa, indignation och kamp som möter hårt motstånd kan vara nog så dramatiskt. Och någonstans finns det här också, men det döljs i glättighet och snygga brittiska accenter. Symaskinsömmerskestrejken i Dagenham 1968 var ett av de avgörande stegen mot en lagstiftning om lika lön för lika arbete för män och kvinnor. Strejken var oerhört lyckad och det är på något sätt det som filmen vill visa. Även motståndet känns glättigt och inte riktigt äkta - det bränner aldrig till, utan är mest småmysigt och kul med kommunistisk fackföreningsretorik på bred dialekt, elaka, lite dumma skurkar och rättrådiga kvinnor. För det handlar om kvinnor, inte flickor som i den svenska titeln!

Intressantaste scenen är när Rita 'O Grady skäller ut sin man för att han vill ha beröm för det som för henne är en självklarhet; trohet, nykterhet och engagemang i barnen. Plöstligt förstår jag mycket bättre vad Jesus menar när han talar om tjänaren som inte ska ha något tack när han "gör vad han är ålagd" (Luk 17:9)

En enkel till Antibes

Betyg: 1 monument

Så tråkigt. Stolpig dialog. Taffligt skådespeleri. Förutsägbar handling. Tråkigt filmat med bl a långa kameraåkningar över höstfagert norrländskt landskap. Inte ens Sven-Bertil Taube kan lyfta den här filmen.

Nej, Rikard Hobert. Eftersom du både skrivit manus och regisserat så föreslår jag att du pensionerar dig och köper en enkel till Antibes. För det verkar ju vara, åtminstone som det framställs i filmen, alla pensionärers dröm.

Äta Sova Dö

Betyg: 4 monument

Äta Sova Dö är en arbetarfilm som handlar om klassamhället Sverige. Det är mycket bra men också ganska märkligt att den vann flera pris på Guldbaggegalan och har fått så stor uppmärksamhet sedan dess, för många i vårt land skulle ö h t aldrig prata om Sverige som ett klassamhälle. Men här får vi se människor som tillhör en arbetarklass i deras jobb på fabriken, när de slänger käft med arbetskamraterna på fikarasten och i den desperation som drabbar dem när uppsägningen är ett faktum. Men jag skulle också vilja beskriva Äta Sova Dö som en "arbete-film", dvs den handlar om att arbeta och arbetets värde.

Jag tycker mycket om vardagligheten i den här filmen, främst i skådespeleriet men också i de småtråkiga miljöerna. Replikerna är lite tafatta och halvkvädna på ett sätt som vi brukar prata med varandra till vardags och skådespelarinsatserna är överlag mycket bra och välregisserade. Förutom huvudrollsinnehavaren Rasa (Nermina Lukac) och hennes pappa (Milan Dragisic) så tycker jag särskilt om Rosi, som spelas av Gabriela Pichlers (författare och regissör) mamma Ruzica Pichler.


Bilden är lånad från den fantastiska sidan Tillträde förbjudet.



Flera scener i filmen utspelar sig på några slagghögar och vid något tillfälle vandrar huvudpersonen och hennes vän bland bland dinosaurieruiner. Den miljön förstår jag mig inte riktigt på, men när jag ska leta efter en bild att illustrera det här inlägget med så söker jag på "slagghögar och Åstorp", eftersom jag läst att filmen är inspelad i skåneorterna Bjuv, Klippan och Åstorp. Sökningen gör att jag får syn på fantastiska bilder från det nedlagda Dinoland på en sida som heter Tillträde förbjudet, där många övergivna och förbjudna miljöer beskrivs. Där är alltså en del av filmen inspelad. Så varsågoda för denna bonuslänk!


Som du ser meg (I belong)

Betyg: 4 monument

 

 

Den norska originaltiteln är på alla sätt en bättre beskrivning av den här filmen än den engelska titeln. Som du ser mig, det är vad allt kretsar kring. Både i filmen och i livet. "Men vi är alla något annat och mer än vad andra kan se", läser jag just i Vibeke Olsons Sågverksungen. Inte sällan är vi också mindre än vad andra kan se, men sällan skildras just den sidan av oss. Som du ser meg är ett lysande undantag.

 

I den här filmen ryms människors satorhet och litenhet. All vår komplexitet skildras genom tre kvinnor som på olika sätt brottas med sin identitet, sin integritet och sitt sökande efter trygghet och frihet. Det går att känna igen sig i dem alla. Framförallt ser jag den som en film att samtala och fundera vidare kring. Det är sällan en film följer med på vägen så som den här gör. Jag har berättat om den i många skilda sammanhang sedan jag såg den för drygt en vecka sedan och jag tänker mycket på hur den ger oss redskap att fortsätta brottas med vår integritet och identitet. Vem är jag? Den du ser mig som?

Shell

Betyg: 3 monument

En sorts ironi att hon heter Shell och bor och arbetar på sin fars bensinmack i en ogästvänlig del av de skotska högländerna. När hon får frågan om det är bensinbolaget som gett henne namnet svarar hon att namnet betyder en vacker sak en kan finna på stranden. Där utspelar sig filmen, mellan Shells längtan efter något annat; värme, skönhet, omtanke, kärlek och den verklighet hon lever i med ensamhet, tristess och tystlåtna män som krampaktigt håller känslorna inom sig. Mest blåser det och vägen utanför macken varken börjar eller slutar. Så skulle det kunna pågå i all evighet, krampen som aldrig släpper, banden till fadern och hans epilepsi som bara dras åt, männen som inte betyder något - om det inte vore för de kvinnor som passerar och stillsamt visar andra möjligheter. Men det krävs ett offer för att vägen ska leda någonannanstans än tillbaka igen. Vetekornets lag; något måste dö för att livet ska bli möjligt (Joh 12:24-25)

Sorgligt, stillsamt, ganska tråkigt men på något vis hoppfullt i alla fall. Jag funderar på vad som skulle hända om filmen hade ett annat soundtrack än enbart vinden och de passerande långtradarnas motorer, till exempel om Mogwai hade lagt sin musik till..? Mindre tråkigt tror jag.

Ghost Rider - The Spirit of Venegance

Betyg: 3 monument

Mycket Bibel, mycket kristendom. Det är ibland amerikanska seriealbum vi hittar de mest bibelsprängda manusförfattarna. Från exorcism till själens nödvändighet, från fallna änglar till nattvardens delande av bröd (och vin - fast det sker långt senare, så den gamla katolska traditionen att bara ge bröd åt församlingen är tydligt levande här).

Kampen står mellan gott och ont, mellan hämnd och rättvisa. Djävulen bär snygg kostym och arbetar genom kontrakt och avtal, Nicolas Cage som Ghost Rider jobbar mer med brinnande kedjor och rykande kranium. De är beroende av varandra och varandras fiender. Mellan dem står ett barn, en pojke. Skall han bli den nya Antikrist eller ska han bli räddad? Det krävs en hel del biljakter, granatgevärsexplosioner och brinnande motorcyklar för att avgöra det. Halvspännande...

Bäst är när Ghost Rider styr den brinnande lyftkranen. Segast är när Ghost Rider äter de ondas själar.

Fill the void

Betyg: 3 monument

Jag tyckte inte om den här filmen när jag såg den och jag tycker inte om den nu heller. Ändå kan jag inte sluta tänka på den, och på något sätt växer den då och blir lite bättre. Det handlar om sorgen efter en älskad storasyster som dör när hon är gravid i nionde månaden. Barnet överlever och för att få ha barnbarnet nära sig försöker mormodern arrangera ett äktenskap mellan barnets far, den nyblivne änklingen, och sin yngre dotter, den döda kvinnans lillasyster. Till saken hör att detta utspelar sig i en ultrortodox judisk familj i Israel där arrangerade äktenskap är helt naturliga. Shira, som är lillasystern, är av förklarliga skäl motvillig till arrangemanget.

Hur det går ska inte avslöjas här, men vägen till filmens slut är kantad av könssegregerade miljöer, svårbegripliga religiösa riter, närbilder på ansikten i vitt skirt ljus och osannolika huvudbonader. Det är sannerligen en resa till en väldigt främmande miljö. Men Shira är en verklig ung kvinna och det finns en scen som uttrycker hennes sorg på ett väldigt fint sätt. Hon spelar dragspel på en förskola. Barnen dansar till en durmelodi. Det är livskraft och glädje i deras rörelser och i musiken från dragspelet. En kvinna kommer fram och beklagar viskande sorgen i Shiras öra. Omärkligt går durspelet över i moll, Shira sluter ögonen och hennes ansiktsuttryck blir allvarsamt och stilla. Barnen stannar upp i sina rörelser och tittar undrande på henne medan hon blundande fortsätter spela i moll. Vackert och oändligt sorgligt.

Comrade Kim Goes Flying

Betyg: 1 monument

Tänk dig en Disneyfilm från tidigt 70-tal, inte en tecknad utan en av de där riktigt dåliga spelfilmerna. Tänk dig då att replikerna inte handlar om familj och moralism utan om arbetarklassen och nationen. Tänk bort de pastellfärgade amerikanska villasamhällena, tänk istället Nordkorea och gruvindustri. MEN samma pastellfärger, samma glättighet, samma grunda människosyn (om inte värre), samma hemmafruar som vattnar blommor med ett leende...

Hur ska det här förstås? Är det ironi eller propaganda? Filmen är den första samproduktionen mellan Nordkorea och västeuropa, så på något sätt är det kanske inte ironi. Men det är så uselt att jag har svårt att tro att det skulle vara på allvar, samtidigt är det så uselt att ironin inte fungerar, om det nu är ironiskt menat...

Handlingen då? Söt gruvarbetare blir cirkusartist, tränar i hemlighet med byggbrigaden och vinner allas hjärtan. Det märkliga är att vid några tillfällen så byts de grälla bilderna ut mot dokumentära bilder från byggen i Pyongyang, då tror en att det blivit något fel på filmen. Verkligheten ryms inte!

Two Lives (Zwei Leben)

Betyg: 4 monument

Vad är egentligen sant när det uppenbarar sig att den en levt tillsammans med ett helt liv plötsligt är en annan än den hon utgivit sig för att vara? Katrine, barnhemsbarn från DDR, vet svaret. Ingenting i hennes liv tillsammans med maken Bjarte, dottern och dotterdottern är lögn, och ändå är hon inte den som hon hela sitt vuxna liv har sagt att hon är. Katrine är stasi-agent i Norge och när muren faller hinner hennes egen historia ikapp henne.

Det här är en spännande film om vad som händer med människor när en livslögn avslöjas. Det är också en fin skildring av människors försök att älska varandra. I Katrines mammas (Liv Ullmans) ansikte kan vi se alla de känslor som väcks -  undran, längtan, ilska, sorg, kärlek. Och det är en vacker film, inspelad i och omkring Bergen i Norge.

Crawl

Betyg: 4 monument

Vattnet. Allt har sitt ursprung i vattnet. Livet genom födelsen, men också genom att där hämtas maten: musslor, snäckor, ostron, fisk. Döden finns där också, liksom friheten och möjligheten. Vattnet som både gränsar av och öppnar upp. Därtill människorna. I sin såriga relationer utnyttjar och utnyttjas de. Liksom vatten står för kaosmakten i Bibelns symbolvärld är livet kaotiskt, särskilt för huvudpersonen Martin. Tills han i filmens slutscen klär av sig den gamla människan och naken närmar sig det barn han är far till, men inte vågat ta ansvar för.

Från kaos till kosmos genom kärleken och vattnet. Handlar det om skapelsen eller kanske om dopet? Det tror jag inte, filmen är alltför socialrealistisk för det, men jag ser den ändå så. För mig blir det en betydligt bättre film då.

A Hijacking

Betyg: 4 monument

En danskregistrerad lastbåt blir kapad av somaliska pirater mitt ute i Indiska oceanen och vi får följa förhandlingarna mellan den danska rederiledningen och kaparna på båten. Det blir en sorts kammardrama om makt och ansvar. Vem har makt över vems liv? Och vem har ansvar för vems liv? Direktionsrummets avskalade danska design kontrasteras mot lastbåtens klaustrofobiska hytter och kök där Mikkel den danska kocken tvingas laga mat åt kaparna. Skitigt, svettigt och under ständigt hot, medan kostymerna knappt skrynklas i direktionsrummet. Ändå är det där den stora dramatiken utspelar sig. Ska kaparna gå med på nästa bud, eller vad svarar de med? Håller telefonlinjen? Var skotten bara hot eller sköt de verkligen en ur besättningen? Hur länge accepterar styrelsen att det drar ut på tiden? Hur länge kan pressen hållas utanför?

Det är oerhört spännande och ytterst välspelat. Det är inte självklart att den som har mest makt har mest ansvar. Alla ansvarar vi för varandra, det blir oerhört smärtsamt tydliggjort just när kapningen går mot sin lyckliga upplösning.

Thursday till sunday

Betyg: 3 monument

Det händer inte så mycket. Och det mesta som händer är ganska obegripligt. Det här är en film om en bilresa som kan komma att få stora konsekvenser för de fyra personerna som färdas genom det vindpinade och ganska trista chilenska landskapet. Eftersom perspektivet är de båda barnens så utspelar den sig till största delen i baksätet på bilen. Föräldrarnas samtal i framsätet ger intryck av att vara avgörande på ett obehagligt sätt, men hur förstår vi inte. Resan fortsätter flera dagar. Ibland stannar de, för att äta eller sova. Barnen kan bara följa med, precis som vi som ser filmen. Och när den är slut är det som stannar kvar en smärtsam medvetenhet om barns beroende och utsatthet. Skickligt gjort eftersom allt är så vardagligt beskrivet och inget dramatiskt egentligen händer. Men det gör också att det är en ganska tråkig film.

Paraden

Betyg: 4 monument

Paraden är en mycket bra film som jag varmt kan rekommendera. Den inleds med textrutor med alla de tillmälen människor på Balkan använder för att beskriva sina medmänniskor i grannländerna, och med det gemensamma tillmäle som används av dem alla för att beskriva människor som är homosexuella. Den avslutas sedan med några korta scener från Belgrads första prideparad i oktober 2010. Paraden bevakades av fem tusen poliser och ungefär lika många genomförde våldsamma motdemonstrationer mot dem som fredligt tågade på stadens gator för att de vill kunna vara visa sin kärlek offentligt. Hundratals skadades och förstörelsen i stadens centrala delar var stor. Detta är en del av vår samtid och den bakgrund filmen ska ses emot.

Däremellan får vi uppleva en absurd och mycket rolig historia som sägs föregå denna första prideparad. Den kretsar kring Radmilo, en godhjärtad veterinär, och Limun, en serbisk gangster som aldrig i hela sitt liv tänkt att han skulle beskydda homosexuella som vill vara öppna med sin kärlek på stadens gator. Men det kommer han att göra. Och vägen dit går genom inte bara på Serbiens vägar utan även Kosovos, Kroatiens och Bosniens. I varje land hämtas en krigsvän till Limun upp, ja, så är det faktiskt, han har vänner från kriget fast de inte stred för samma land. Fördomarna och steroptypierna haglar. Och den manliga vänskapen står som spön i backen. Så till slut är det svårt att skilja gay från stright, och är det egentligen så viktigt? Det var länge sedan jag skrattade så mycket på bio som när jag såg Paraden. Men det är faktiskt också en film att gråta till.

Ett viktigt PS: Det är stor manlig dominans, men ett par starka kvinnor spelar viktiga roller och den klarar faktiskt Bechdel-testet. Det finns minst två namngivna kvinnor i filmen, de pratar med varandra och de pratar om någonting annat än män.