Yojimbo - Livvakten

Betyg: 4 monument

Först är det musiken, sedan den snabba och hårdföra dialogen, därefter estetiken, linjerna, mönstren och skuggspelet. Det är både annorlunda och välkänt. Som en Western-film: den lilla staden, de rivaliserande gängen, uppgörelsen på huvudgatan, de onda och de goda, de smarta och de dumma, de prostituerade och dödgrävaren. Men samtidigt helt väsensfrämmande: skarpslipade katanasvärd, kimonos, saké och böngryta. Mycket mer av köpenskap,  mindre av hjältemod, mer intelligens, mindre våld - men samma rättrådighet dock inga gammaltestamentliga referenser.

Intressant är respektlösheten mot överheten, bönetrummorna och helvetesläran.

Kärlek över haven

Betyg: 3 monument

Ensamhet och övergivenhet i relation till kärlek. Mörker i relation till ljus. Liv i relation till död. Och på något vis allt i relation till Gud eller Allah. Mer teologi än väntat, men så är det också en film av Wim Wenders. Ändå blir jag tveksam till hur den muslimska teologin skildras, utan intellektuell kraft - enbart som ett påbud.

Två människor möts av en slump (?) men skiljs strax därefter. Den ene förlorad i öknen och politikens grymhet, den andra  i havets djup. Sorgligt, vackert och någonstans mycket mänskligt. Spännande på sitt eget vis. Det som förenar dem är vatten, livets källa, dopets ursprung. Det som skiljer dem åt är våldet, politiken och vi människors oförmåga att leva tillsammans i fred.

I viss mån udda med en film om en biomatematiker (Alicia Wikander).

The Other Side of the Wind

Betyg: 4 monument

Filmkameror, bandspelare, stillbildskameror och mikrofoner - nästan varje scen innehåller någon form av kamera, eller inspelningsmekanism. Allt ska dokumenteras när den store regissören Jake Hannaford, "filmens Hemingway" (mycket fint spelad av John Huston) bjuder in till fest för att både fira sin sjuttioårsdag och den nya film som snart är klar. Alla är där från statister till filmkritiker. Under festen visar det sig att teamet är bankrutt och huvudrollsinnehavaren har sjappat. Alla svärmar kring Hannaford och hans närmaste "lärjungar", underbara repliker dryper ur munnarna om "ikonografins ontologi" eller "Gud som femininum", eller om sanningskriteriet, politiken, kärleken och vänskapen. Vi vet också, fast vi lätt glömmer bort det, att det är Jake Hannafords sista dag i livet.

Oerhört snyggt filmat, men framförallt snyggt klippt, med snabba klipp och hopp mellan svart-vitt och färg, fantastiska skuggor och dagrar, vackra porträtt, och en känsla av att allt är möjligt, fast allt är i gungning. Filmen spelades till stor del in tidigt sjuttiotal men blev inte klar förrän häromåret.

Vackraste citatet: "Glöm aldrig att ditt hjärta är Guds lilla trädgård".

Francofonia

Betyg: 2 monument

Ett sorts collagefilm om konsten och museernas roll i Europas historia med koncentration på Louvren under den tyska ockupationen. Poetisk och pretentiös, realistisk och absurd, men mest svårbegriplig. Vad vill den egentligen säga oss? Nutid blandas med journalfilmer, ett containerskepp går under i stormen i realtid medan kriget ändå skonar Louvrens konstskatter. På mjuk ryska säger berättarrösten: ”Havet och historien känner ingen nåd”. Vad ska vi förstå av det? Att allt kan gå under, eller att allt kan bevaras?

Det är faktiskt ganska trist. Den enda ljusglimten är Napoleon som dyker upp då och då och ställer sig inför en berömd tavla och säger ”C`est moi”. Särskilt roligt är det när han står framför Mona Lisa!

Tillbaka till Yorkshire

Betyg: 2 monument

En odräglig man ligger för döden och hans son kommer hem för att ställa de avgörande frågorna, men pappan vill inte svara. Istället får vi söka svaren i minnesbilder från barn- och ungdomsåren. Det skulle kunna bli bra med Colin Firth som sonen, nyss prisad poet men långt från den lyckade läkare som pappan varit. Men det blir inte bra. Manuset är för svagt och sättet att filma är märkligt med ständigt återkommande speglingar och där övergångarna mellan scenerna mest blir krystade.

Här ges inget utrymme för religiösa grubblerier och det speglar tydligt pappans liv, men Guds skaparord i Första Mosebok 1:3 citeras ändå: "Varde ljus" (i den gamla översättningen).

Kanske är ungdomsåren ändå bäst, med ett vaknande uppror mot faderns arrogans och auktoritet.

Withnail och jag

Betyg: 2 monument

Det är tänkt att vara roligt. Överklassfasoner möter en trist verklighet. Det är nog tänkt som ironi, men det faller platt då det saknas värme. Den ende som bidrar med någon sorts humanism är morbror Monty, excentrisk, homosexuell, beläst och sorglig - men ändå den mest levande människan. Whitnail och hans kamrat är ointressanta i sin egenkärlek och sin brist på förståelse för andra människor. De bidrar med ungefär lika mycket värme som det engelska vädret. Det hjälper inte att citera Shakespeare eller Lord Alfred Tennyson - om orden inte gör något med dig. För att använda johannesprologens bildvärld; orden blir inte kött.

Bäst är kanske ändå den slitna jaguaren och förstås Jimi Hendrix-låtarna som följer bilfärderna. Men de kan du ju lyssna på på annat vis!

Mumien återkomsten

Betyg: 1 monument

Egentligen handlar det om återuppståndelse mer än om nekromanti. Men för genren passar det nekromantiska anslaget bättre - med besvärjelser i heliga böcker och märkliga smycken som lever sitt eget liv - än uppståndelsens trosbekännelse. Vi har nu kommit in i trettiotalet (kamelerna är utbytta mot tåg och flygfarkost) och befinner oss delvis i London, men naturligtvis också i Egypten, både det nya och gamla - för här går vi stundtals mellan tidsåldarna.

Det blir inte bättre för att det är en uppföljare, snarare tvärtom. En tunnare story, där de köttätande skalbaggarna bytts ut mot skorpioner, en fånig blinkning åt den förra filmen och ett barn som på något vis ska komplettera hjälteskaran. Det går inte så bra med det, trots slangbella och en tuff attityd. Den här filmen kunde vi faktiskt vara utan!

Mumien

Betyg: 2 monument

Klassiskt matinéäventyr med mycket pang-pang, exotiska folkslag, 1920-tal, mystik och oändliga skatter. Tyvärr hör även rasism och kvinnoförakt till genren. Här finns alla typer som behövs i en sådan film: hjälten, den fule tjockisen, den lismande betjänten, den fege, den vackra bibliotekarien, den ondskefulle skurken (ondare än vanligt), den mystiske ökenkrigaren, de dryga och självsäkra (och därmed undergångsbestämda) amerikanarna samt ett antal levande mumier. Spännande, javisst! Välgjort, ganska så. Bortsett från skådespeleriet som i stort sett saknas.

Intressant är att de plågor som Gud, genom Mose, låter komma över Farao och det egyptiska folket i 2 Mos 7-12 här återkommer i sin fullhet utan någon som helst referens till den judisk-kristna traditionen, eller til Mose. Mer som att det utspelas i Egypten, alltså använder vi "Eyptens plågor". Det är dålig teologi! Ungefär lika dålig som den stolpiga forn-egyptiskan som talas emellanåt.

Les Vampires

Betyg: 3 monument

Fransk episodfilm i 10 delar från 1915. En förbrytarliga kallad Vampyrerna härjar i Paris, inget mordvapen är dem främmande: tidsinställda bomber, giftigt bläck, gas, kanoner, halshuggning, gifttaggar och dolda pistoler, dessutom hemligt skrift, hypnos, krypteringar och fasadklättring. Alla brott tycks riktade mot societeten och de leds av män vilka är experter på förklädnad och den vackra, livsfarliga Irma Vep. Mot dem står poliskåren handlös om det inte vore för den rättrådige (och rätt triste) journalisten Philipe Guèrande och hans fåniga sidekick Mazamette. Som om Tintin skulle möta brottets Sherlock Holmes - fast som stumfilm.

Fascinerande i sin enkelhet, samma kulisser går igen, men det är ändå spännande. Skurkarna är både samvetslösa och intelligenta och stundtals är det de som blir hjältarna. Intressant filmat, både expressionistiskt och ganska återhållet - inte minst skådespeleriet. Prästerna är bara utklädda, religionen är långt borta från de förnäma salongerna och hotellen, här förekommer varken böner eller Bibelord - ytterst sekulärt, modernt och mondänt. Spännande i sig!

Unicórnio

Betyg: 3 monument

Det sägs ibland att frukten som växte på Kunskapens träd i Bibelns första skapelseberättelse var ett granatäpple. Här tycks så vara fallet, då granatäpplet har just den betydelse som frukten ges i bibelberättelsen: Äter ni den "kommer ni att dö" (1 Mos 3:3). Frukterna växer på ett märkligt sorts sagoträd (inte alls ett granatäppelträd!) i ett fantastiskt sagolandskap i en tid bortom tiden - där allt är så där lagom gammeldags förutom pappans medidcin som han får på det som kanske är ett mentalsjukhus. För det är en udda saga, där vi inte riktigt vet vad som är vad. Är pappan på riktigt, lever han, är han sjuk? Flickan det handlar om möter honom bakom oöverstigliga murar, men de samtalar fritt om Gud och livet.

Fantastiska miljöer, så mättade av färg att de nästan spricker, ett långsamt panorerande foto (se bilden) som arbetar med fokusförskjutningar och till det ett nästintill ständigt fågelkvitter. Det är fascinerande men alltför överlastat med symboler: enhörningar, brunnen som står i centrum, trädet med frukten, flickans blödande händer, herden, vattenkruset ... allt är laddat och du blir rent trött av att inte kunna vila ens i det oerhört långsamma tempot.

Nog en sorts psykoanalytisk skildring av en ung flickas väg från barndom till vuxenblivande, med död, avsked, smärta, blod, och ensamhet som huvudingredienser. Tyvärr väldigt lite av hopp och framtid!

Uppåt väggarna

Betyg: 2 monument

"Åsa-Nisse i konstbranschen" - med Alec Guiness som Åsa-Nisse. Dock med en litterär ambition då det citeras både Shakespeare, Blake och Chesterton. I övrigt, fånig historia om en åldrande, argsint konstnär som går från fängelsevistelse till berömmelse. Alla rolltolkningar är överdrivna i god buskisanda, ganska så tröttsamt. Bibliska muralmålningar står i centrum; "Lasarus uppväckande" (Joh 11) och "Yttersta domen" Upp 1-22, även om motiven nog inte i sig är just så bibliska.

Bäst är nog ändå den modernistiske, burdusa skulptören och Dee Cokers oväntade aftonbön, där hon elegant lyckas uttrycka vad tacksamhet faktiskt går ut på.

Valborgsmässoafton

Betyg: 1 monument

Om sensationsjournalistik och frivillig barnlöshet, bägge ungefär lika skadliga för det goda samhället. Fast den frivilliga barnlösheten är nog värst, så illa är det att den kvinna som väljer att inte vilja vara mor åt direktör Borgs barn går under i olycka och ensamhet. Medan lyckan ler åt den goda kvinna som med glädje föder samme mans barn. En mycket udda moral, svårsmält och unken. Det kan inte hjälpas att Ingrid Bergman här får sitt genombrott, det är varken en historia värd att berätta, särskilt välspelat eller elegant filmat. Snarare tvärtom, ganska taffligt skådespeleri (även av Victor Sjöström) och märkligt klippt med helsvarta partier som en sorts övergångar. Mindre lyckat.

Moralen faller tillbaka på 1 Mos1:28 om att människan ska uppfylla jorden och när hon inte gör det görs det sådana här usla filmer som en sorts sämre pedagogisk version av makarna Myrdals Kris i befolkningsfrågan.