Brokeback Mountain

Betyg: 4 monument

Vad gör den här filmen så bra? Berättelsen? Sceneriet? Skådespelarna? Tja, kanske allt sammantaget, men egentligen något helt annat: det vardagliga! Det är en berättelse om vardaglighet, arbetets monotoni och stunderna av lycka när arbetets ansvar kan glömmas bort. Korta stunder, men laddade av kärlek och längtan. Men också vardagligheten i karaktärerna där deras roll som just arbetande är central, och de vardagliga familjesituationerna. Kanske reser sig bergslandskapen över det vardagliga, men här skildras också trista småstäder och ensamma gårdar på prärien.
   Budskapet, berättelsen om den i tiden omöjliga kärleken mellan två män, är i sig inte alls vardaglig, men genom hur den skildras så blir den också det och det tror jag är behållningen med filmen. Det är inget märkvärdigt, det är en del av vardagen. Sådan är också kärleken.

Att det sedan är utomordentligt skådespeleri, fantastiskt filmat och en bra story talar inte emot det vardagliga.

The Rum Diary

Betyg 3 monument

I grunden är detta en mycket politsk film, problemet är bara att Johnny Depp inte spelar politiskt övertygande. Han kan dricka rom, umgås med vackra damer och bli upprörd å personliga vägnar, men det blir inte politik av det. Kanske var Hunter S Thompson inte heller särskilt politisk, men berättelsen i sig ger utrymme för politik: det fattiga Puerto Rico i kontrast till de överviktiga amerikanska turisterna som inte ser fattigdomen - som inte överhuvudtaget ser något annat än bowling och hotellpoolen, cyniska affärsmän som ser möjligheter att exploatera det oexploaterade och fega journalister som blundar för verklighetens orättvisor.

Paul Kemp (Johnny Depp/Hunter S Thompson) kommer till en avdankad amerikansk tidning på Puerto Rico under tidigt sextiotal. Snabbt ser han cynismen, dubelmoralen och fegheten och vill nog egentligen göra något åt det, men handlingen kommer försent och det blir för lamt...

Bäst är följande citat: "Beasts of obesity. Asses that wouldn't feel an arrow. The great whites. Probably the most dangerous creatures on earth." - om de amerikanska turisterna.

Skyfall

Betyg: 4 monument

Det finns mycket att gilla med den senaste James Bond-filmen. Blinkningarna till de tidigare filmerna, komplexiteten i relationerna och den otäcka, onda skurkens karaktär (jag kommer aldrig att kunna se Javier Bardem igen utan att rysa) och sist men inte minst det outgrundliga temat Åldrande. För är det inte egentligen det allting handlar om? M:s påtvingade pensionering och suspendering, som hon naturligtvis inte låter ske, och James Bonds avtackling som delvis kanske beror på en skada men förstås också handlar om hans eget åldrande och den egna livshistorien som hinner ikapp honom. Här blir Silvas (Javier Bardems) ondska så förödande för han delar samma historia men använder den på ett helt annat sätt. Den verkliga spänningen handlar inte om vem som har mest muskelmakt och intelligens utan om vansinne eller klokskap ska få råda. Och i den här filmen är förlåtelsen en del av klokskapen. Mycket intressant, och dessutom spännande och snyggt gjort.

Harry Potter och Fenixorden

Betyg: 3 monument

Det viktigaste är Harrys slutreplik när de som vilka ungdomar som helst lämnar skolan för sommaren: "Vi har i alla fall något att kämpa för". Vänskap, gemenskap, omsorg, omtanke, kärlek... Voldemort är ganska dålig på detta, vilket ju också är hans svaghet. Ondskan kan inte segra över omtanken, vänskapen och kärleken. Det går helt enkelt inte, även om världen ser ut som den gör. Det är god skapelseteologi, dvs det finns något gott i världen, något vi fått i och med att vi är mäniskor och som är värt att kämpa för. Det är långt från en asketisk kristendom som gör tydlig skillnad på den syndfulla jorden och den goda himlen.

Kanske skulle man kunna säga att Harry Potter är ireneisk (Irenéus, tidig kyrkfader) eller kanske rent av wingrensk (Gustav Wingren, svensk 1900-tals teolog) . Jag tror inte Gustav Wingren skulle misstycka.

Nu är kanske inte filmen i sig ett inlägg i den kyrliga och teologiska diskussionen, men som sådan kan den också ses. Men nog mest som en ganska spännande film om några ungdomar som är just väldigt mycket ungdomar. Bra så.