Betyg: 4 monument
Ett kammardrama i amerikansk femtiotalsförort, mycket snyggt filmat. Tät berättelse om instängdhet och frihet, drömmar och längtan, uppbrott och svek. Handlar om att bryta sig loss från konventionen, könsstereotyper, borgerligheten.... i vilket fall följs dramat av en psykiskt sjuk sannningssägare som likt kören i en grekisk tragedi återkommande för handlingen framåt. En genial biperson.
Favoritscener; när alla förortsmännen i överrock och handskar och hatt tar bussen till pendeltåget och sedan vidare in till Grand Central Station. Elegant likriktning! Och när kameran mot slutet av filmen sveper över de oklanderligt städade rummen i förortsvillan och de är lika tomma på liv som huvudpersonernas äktenskap. Som tavlor: still leben = nature morte!
En bra film, men obehaglig. Värst är instängdheten, tycker jag. Och att kvinnorollen inte ger den kvinnliga huvudpersonen något handlingsutrymme. Och att det enda handlingsutrymme hon har är destruktivt. Ekonomiskt oberoende och fri abort är helt klart de viktigaste stegen mot jämställdhet mellan könen.
SvaraRaderaSe där, en liten feministisk pamflett framsprungen ur denna utmärkta film.
Jag håller med.
SvaraRaderaMan kan också fundera över barnens roll eller ickeroll i detta drama. De finns, är av central betydelse men syns i princip inte alls och märks ännu mindre - obehagligt frånvarande i sin femtiotalsuppfostran...
Bra film, inte riktigt i min "favvo-kategori", men den var bra ändå. Och obehaglig, men intressant, inte minst med de kommetarer som ni skrivit här i bakhuvudet.
SvaraRaderaJag gillar också att den, trots ett mycket sorligt slut, inger hopp i de sista scenerna.
Tack för lånet!