30 april 2020

Rush

Betyg: 4 monument

Det är mycket birollernas film. Flickvänner, mekaniker, kollegor, fruar, bröder, journalister, kommentatorer och sjukhuspersonal, alla gör de historien verklig - det som egentligen är för bra för att vara sant: nittonhundrasjuttiosex års VM i Formel 1 och kampen mellan James Hunt och Nikki Lauda. Här framställda som varandras motsatser i allt utom tävlingsinstinkt och envishet. Bägge vet att det kan bara finnas en vinnare, en Mästare.

Snyggt, spännande även för mig som inte vet/visste någonting alls om bilsport. Men det handlar ju inte om bilar, eller om motorer, eller om fart, eller om teknik och minsta möjliga luftmotstånd - det handlar om utveckling, mognad, ansvar och om vänskap som välsignelse eller förbannelse. Dessutom mycket sjuttiotalsmusik. Fint bara det!

27 april 2020

Gösta Berlings saga (1924)

Betyg: 4 monument

Hur blir man en god människa? Genom botgöring - att vandra fattig och hungrig på igenfrusna vägar. Kanske en förenkling, men mycket av filmen går ut på just detta. Genom uppoffringar och genom att lämna den gamla människan bakom sig kan en ny god människa växa fram. Men fallgroparna är många och illviljan hotar från flera håll. Både ren ondska och gammaldags konservatism. Ändå segrar den goda människan till slut och bygden får sin hjälte. Kanske är det en av invändningarna Selma Lagelöf  hade mot denna filmatisering - där Greta Garbo gör sitt genombrott, men Lars Hansson gör den bästa rolltolkningen som Gösta Berling - detta att Gösta blir hjälte. Han är nog en alltför komplicerad människa för att kallas så.

Fantastiskt filmat, expressionistiska scener med oerhört uttrycksfullt skådespeleri och så dessa korta textrader som för handlingen framåt - men det vore inget utan musiken. Makalöst kongenial av Matti Bye. Jag hade inte tänkt att en stumfilm kunde säga så mycket!

Körkarlen (1958)

Betyg: 3 monument

Oklanderliga frälsningsarméuniformer, missbruk, slum och snöglopp. Allt passar mycket bra i svart-vitt. Men det räcker inte med snygga uniformer. Vi måste komma innanför dem också och förstå varför de agerar som de gör, vilka som är deras bevekelsegrunder, vilket som är deras uppdrag. Inte bara höra det, utan förstå det. Tyvärr gör vi inte det. Slumsystrarna är alltför exotiska varelser i en alltför romantisk skildring av Selma Lagerlöfs fantastiska spökhistoria. Så mycket spökskildring är det inte heller.

Skuld, frihet, destruktivitet, mänsklig godhet contra mänsklig ondska, omvändelse... det finns många telogiska trådar att dra i när det gäller Selma Lagerlöf. Tydligast är hon kanske ändå i filmens slutbön:"Gud låt min själ komma till mognad innan den skall skördas".

21 april 2020

Pelle Svanslös (2020)

Betyg: 2 monument

Det börjar i en sorts svensk variant av Studio Ghibli - surrande bin, fåglar  i ett vackert sommarlandskap. Men så fort människorna träder in blir det sämre, och det gör de tyvärr nästan omedelbart. Om det är gestaltningen eller rösterna, eller båda tillsammans, kan jag inte avgöra - men det tappar tempo med en gång. Bättre då med djuren, räven som vi aldrig vet om vi kan lita på, nattfåglarna med röda, lysande ögon, katterna som är mer personliga än människorna och hundarna, särskilt hundarna. Men snyggast är ändå skildringen av Uppsala, fint gjort, känsligt och igenkännligt.

En berättelse om hur snällheten vinner över elakheten, hur vänskap är starkare än sarkasmer och hån och hur rätt Ordspråksboken får med sina ord "den som gräver en grop faller själv däri, den som vältrar upp en sten får den över sig." (Ord 26:27). Ändå så faller mycket på grund av just skildring av Måns och hans ansatser. De känns obegripliga, eller svårbegripliga, en sorts vuxenskämt som knappast fungerar för barn. Bäst är vänskapen med hundarna och räven (som vi inte vet om vi kan lita på).

Porträtt av en kvinna i brand

Betyg: 3 monument

Orfeusmyten står i centrum, där Hades, dödsrikets gud befriar hans älskade Eurydike om han lovar att inte vända sig om när de lämnar underjorden. Det klarar han naturligtvis inte. Det berör även berättelsen om Lots hustru i 1 Mos 19. Hon blir en saltstod då hon vänder sig om mot det förödda Sodom, något hon av Gud blev uppmanad att inte göra.

Gudarna vill inte att vi ser tillbaka, varför inte det? Vari ligger faran i minnet? Eller är det så att vända sig om innebör att ifrågasätta historien, inte lita på den, inte känna tillit till gudarnas uppmaning? Kanske är det ett svar. De två kvinnor som möts under sent 1700-tal upplever en intensiv kärleksrelation, men när den är över ser de inte tillbaka utan lever vidare var för sig. Inte ens i slutscenen då musiken får känslorna att övergå till tårar ser Heloïse tillbaka, utan rakt fram. Sorgligt och hoppfullt på samma gång.

Snyggt komponerat, men alltför teatralt och långsamt. För begränsat på något vis - jag vill veta mer, se mer. Mer landskap, mer sammanhang, mer människor, mer historia. Bäst är kvinnornas sång runt elden och Luàna Bajrami som Sophie - så avstängd och ändå närvarande! Märkligast är porträtten som Marianne målar, så långt från 1700-talskonsten. Synd att de inte haft någon konstvetare med i filmteamet.

16 april 2020

The Nightingale

Betyg: 4 monument

"Rop hörs i Rama, klagan och bitter gråt: Rakel gråter över sina barn. Hon låter inte trösta sig, ty hennes barn finns inte mer" (Jeremia 31:15). Detta är en utgångspunkt för denna sorgesång över grymhet, kolonialism, rasism och mänsklig ondska. Vackert landskap, annorlunda - men så är ju Tasmanien så långt bort jag kan komma! Mycket fågelsång, eller snarare fågelläten, visslingar, rop, härmningar. Och fåglarna är viktiga, de leder på vägen, de tröstar och ger mod och de ryms i människornas sånger. För trots all grymhet, all hämnd, all död, alla övergrepp så är det också en film som ramas in av två människor som sjunger var och en på sitt sätt om fåglar. Det är vackert men märkligt nog inte sentimentalt trots den avslutande soluppgången.

14 april 2020

Machine Gun Kelly

Betyg: 2 monument

Trettiotal, bankrån, maskingevär och en man livrädd för döden. Bakom honom en kvinna med ambitioner, större ambitioner än den rädde mannen. Eller är det så? Ända sedan andra skapelseberättelsens dagar (1 Mos 3:12) - och nog längre tillbaka än så - har mannens tillkortakommande skyllts på kvinnan. Så har det alltid varit, även så här i en amerikansk gangsterhistoria från trettiotalet inspelad 1958. Så även när James Taylor sjunger om "Machine Gun Kelly"
                             Machine Gun Kelly was a simple man
                             but the woman was as hard as hell

Att George Kelly med en illa tillbakahållen ilska hänsynslöst rånar banker och skjuter både poliser, konkurrenter och kumpaner tycks egentligen ha ganska lite med hans snygga fru att göra. Inte heller den kidnapping de sedan blev berömda för är från början hennes idé. Ändå har de gått till historien som en hänsynslös man med en än mer hänysnlös kvinna bakom sig. Det är hur som helst inte så väl utfört, ganska träig dialog med svaga skådespelarinsatser, Charles Bronson är mest sur. Bäst är den stompiga trettiotalsjazzen som ackompanjerar det hela.

13 april 2020

Gänget

Betyg: 4 monument

Detta är de snygga överrockarnas film. Romantik och realism i en fin blandning, med eleganta inslag av arkitektur. En gyllene ängel skulle kunna förändra något eller den starka längtan efter något annat, något större, men ingen gör egentligen något för det. Så, det är en film om dagdriveri, oansvarighet och tristess. Allt blir vid vad det varit och de snygga överrockarna består. Familjen står i centrum, hedern och bortom den passionen. Någonstans står allting på spel, även om ingen låtsas om det. Det är ju ändå snart sextiotal.

Kanske en kommentar till Jesu skarpa ord om äktenskapet i Matteusevangeliet 19:5. Eller överhuvudtaget en kommentar till den katolska äktenskapssynen. I vilket fall snyggt filmat och snyggt spelat. Mest överraskande är referensen till Gunnar Nordahl.

11 april 2020

Weekend (Utflykt i det röda)

Betyg: 4 monument

Ett försök att sammanfatta det sena sextiotalet. Allt för att störa den borgerliga ordningen så mycket som möjligt och då är inget förbjudet: sexuella fantasier, mord, brinnande bilvrak, marxistiska föreläsningar, grovt språk, de förtryckta folkens frihet, skottlossning, gerillakrig, utfall mot kristendomen som "språkets död" (bara det!), kannibalism, trafikstockningar och en mycket märklig pianokonsert med fler traktorer som åhörare än människor. Sammantaget en bisarr historia om det borgerliga paret som tar sig en tur ut på landet över helgen för att mörda hennes far och så komma över ett större arv. Deras leda vid varandra är en del av filmens puls - liksom deras likgiltighet för människors lidande. Allt utfört mot en fond av bilar som brinner eller krockar, eller har just krockat eller står ilsket tutande i en oändlig bilkö (inspirerat av Cortázars novell "Södra motorvägen") och filmat med en lätthet som är helt fascinerande.

Mest udda (om nu något kan vara mer udda i denna film!) är hippiegerillan med namn som "Johnny Guitar" och "Gösta Berling" vilka markerar sina revir med rocktrummisar, och mannen som sjunger i en telefonkiosk.

08 april 2020

Overlord

Betyg: 2 monument

En pluton oerfarna amerikanska fallskärmssoldater släpps ner över ockuperat land för att slå ut den tyska flygledning som bevakar stränderna vid Normandie - allt för att möjliggöra D-Day. Deras plan skjuts ner och de flesta omkommer under de kaotiska uthoppen från det störtande planet. Bara en handfull soldater slutför uppdraget.

Den fege visar sig var hjälte, skitsnackaren visar sig kunna ta hand om de behövande, den alltför närgångne överlever inte. På ett sätt en hyllning av en sorts humanism där ordervägran står i centrum. På ett annat sätt en sorts historierevisionism då de medicinska experiment som vi vet att nazisterna utförde på oskyldiga människor uppförstoras och överdrivs till den grad att det blir fånigt. Resultatet blir bara våld, våld och ännu mer våld.

Allt det otäcka sker i en kyrka, vi får också se brinnande krucifix som en sorts bevis på nazisternas ondska. Som om kristendomen skulle vara en garant mot övergrepp och övermänniskoideal. Jag önskar att det vore så!

06 april 2020

The Wicker Man (Dödlig skörd)

Betyg: 3 monument

En starkt konservativ, kristen poliskomissarie skickas till en isolerad ö någonstans i Skottland för att undersöka omständigheterna kring en försvunnen flicka. Ön är ett brittiskt paradis i miniatyr, med vinrankor, äppelodlingar, vackra berglandskap, mysiga fiskargubbar, musik på puben och vackra unga kvinnor (bl a Anita Ekland). Det udda, förutom allt det paradisiska, är att ön är helt "befriad" från kristen kultur - alla tillber de gudar som fanns före kristendomen. "We are a deeply religious people" är en central replik när poliskomissarien exploderar över de hedniska riterna. Idén är intressant, men också ganska fånig, på gränsen till parodisk med fallosdanser, fruktbarhetsriter och levande grodor istället för medicin. Det hettar till när det visar sig att skörden slagit fel och det enda som kan rädda människorna på ön är att blidka solguden med ett offer - ett människoffer! Poliskomissarien anar att det hänger samman med flickans försvinnande och det visar sig att han har både rätt och fel ...

Det är framförallt musiken som driver filmen framåt, musiken som synkron eller diegetisk, dvs både vi och de agerande i filmen ser och hör musikerna som ständigt dyker upp. Snyggt gjort när deras sång illusterar det som sker. Mycket nakendans, men det hör nog mer sjuttiotalet till (filmen är gjord 1973) än just paganismen. Annars fullmatad med teologi: martyriets logik, uppståndelsen vs reinkarnation, Kristus som världens frälsare, Psaltarens 23:e psalm, Guds straff mm. Frågan som väcks är om det är en i grunden djupt kristen film, eller tvärtom.

Intressant att se hur de använder dansen som skildras i den fantastiska dokumentären Oss, Oss Wee Oss (1953). Klart sevärd bara den!

03 april 2020

Godzilla - King of the Monsters

Betyg: 2 monument

Myter, hittepåvetenskap, kvasifilosofi samt rejäla monster. Men också väldigt mycket teologi; att dö för andra, polyteismens baksida, "vetekornets lag" (Joh 12:24), Guds förbarmande, korstecken, ordlös bön, Uppenbarelseboken 12:9  mm. Det bara understryker det jag alltd hävdat, dåliga amerikanska monster-/superhjältefilmer är bland det mest teologiska vi kan se.

Det handlar om slutet på antropocen, människan som ansvarig för jordens undergång - räddningen står till de uråldriga monstren som förr dyrkades som gudar. Eller? Kan man lita på de gamla gudarna? Godzilla, eldfåglar, trehövdade hydror, mamutar och en enorm fjäril! Märkligt, udda, stundtals spännande dock - men lite för mycket eld, kärnenergi, krashade byggnader, atombomber och föräldrar som desperat söker sina barn. Så börjar det och så slutar det, med de desperata föräldrarna. Familjen är det allra viktigaste - också det en teologisk ståndpunkt.



Penda's Fen

Betyg: 4 monument
                                                           Kung Penda
En udda film om kampen mellan hedendom och kristendom i engelskt 1970-tal. Eller kanske än mer ett försök att upprätta hednatiden. Det går så där bra. Problemet är att vi nu i efterhand vet att varken kristendom eller hedendomen är det som engagerar majoriteten av engelsmännen. På så vis blir det en aning konstruerat, men sjuttiotalet var en annan tid med ett nyvaknat intresse för den äldsta brittiska historien.

Annars en "coming of age" berättelse om den bigotta, starkt konservativt kristne pojken som tycks besatt av renhet, men i slutet av filmen inser att han är en blandning av allt, av olika folkslag, av olika tro, av olika kön. Hans homosexualitet är ett centralt tema, fint skildrat som ett uppvaknande - som vi anar förr än han själv gör det. Realistiskt skildrat med en del drömska inslag, men grunden är en relistiskt berättad historia trots att Penda (606 - 655), den sista ickekristna kungen i England, dyker upp i slutscenen.

Här behandlas manikeismen/gnosticismen, änglar, "undersökande teologi", demoner, Guds röst, Jesus och Marx samt en hel del andra teologiska frågor. Allt till ett mäktigt soundtrack av Edward Elgars musik.