Hell Boy (2019)

Betyg: 2 monument

En av de första filmer vi skrev om på junofilm för precis tusen filmer sedan var Hellboy (2004). Sedan dess har det gjorts fler Hellboy-filmer, dock ingen i klass med den första. Den här gången är det en ganska unken soppa kokad på rockmusik, sagor, bibelberättelser (Första Mosebok och Uppenbarelseboken), action, splatter och enfaldig dialog. Det går att se den som en förespråkare för Trumps nationella fascism, eller som en förespråkare för demokrati och människokärlek. Det beror på hur du väljer att tolka våldet, utanförskapet och trovärdigheten i kärleken. Men Hellboy är god, det är själva poängen trots allt. Och själva uppgörelsen säger att människan är starkare än profetian, människan äger sitt eget öde. Kanske skulle president Trump säga samma sak!

Här förekommer trappistmunkar, korstecken, syndare som begravs i vigd jord, svärd som "smids om till sångtävlingar" och en elak kommentar om filistéerna (det folk som Goliat tilhörde) - så det saknas inte teologiska referenser. Synd att det då saknas skådespelartalang.

Den första kärleken

Betyg: 4 monument

Jazzmusik, Frankrikes nederlag i Indokina, alltför närgångna präster och filmhistoriens snabbaste frukost. Men allra mest handlar det om kärleken och då inte vilken kärlek som helst utan om Eros, den romantiska eller ska vi säga köttsliga kärleken. Femtonårige Laurent pendlar mellan att vara barn och vuxen i sitt utforskande av den egna sexualiteten. Det är både bitterljuvt, finstämt, svårsmält och dunkelt, särskilt oidipus-historien som lämnar en märklig smak i munnen efteråt. Men det i vilket fall mycket väl utfört, både framför och bakom kameran, med ett bra manus där den högborgerliga familjen både kläds av och glorifieras - eller hur vi nu skall tolka slutscenens gapskratt. Vänligt eller hånfullt? Det är nog mest vänligt.

Damen i svart

Betyg: 1 monument

Våldsam död och larvigt småprat i gammal svensk bruksmiljö. Mycket fånigt när privatdetektivparet John och Kajsa Hillman under sin semester hamnar mitt i en röra av svartsjuka, mord, pengar, hämnd och lösa anklagelser. Att så goda svenska skådespelare; Annalisa Ericsson, Anita Björk, Sven Lindberg, Isa Quensel och Sif Ruud mfl kan spela så illa är i sig en märkvärdighet. Ingen nerv, mest förvirring och fåniga repliker. Bäst är sommarnatten som spelar sig själv.

I grunden en skildring av den åttonde budet: "Du skall inte vittna falskt mot din nästa" 5 Mos 5:20.

Vinterkriget

Betyg: 3 monument

Det handlar om att skildra ett nationellt trauma, mer än att berätta en berättelse. Drama och nerv saknas inte, men dramaturgi och driv saknas. En välkommen skildring av krigets helvete, av förvirring och kaos och det ständiga behovet av och bristen på information. Men det bär inte hela vägen, det blir för långt och utdraget, för lite drama i gruppen, för lite politik, för lite av klasskillnader, för lite av individualitet - det som bar filmatiseringarna av Väinö Linnas roman Okänd soldat.

Här finns en mycket stark scen när de firar nattvard strax före avfärden mot fronten och soldaterna låter gevären och renslarna falla för att knäfallande ta emot bröd och vin. Riten går före vapnen! Liksom att läsa julevangeliet (Lukas 2:1-20) i skyttegravarna och psalmsången som sedan ljuder över ingenmansland under den iskalla vintersolen. Psalm 125 i Den svenska psalmboken. Dessa är ändå, mitt i kaoset, hoppfulla stunder av mänsklig värdighet.

Beats

Betyg: 3 monument

Det är charmigt och  välspelat, men ack så melodramatiskt. Tänk dig "Grease" fast på skotska utspelad i mitten av 90-talet, mitt i rave-kulturen. I ett ungdomligt uppror mot allt som luktar auktoritet, från storebröder till poliser, försöker vännerna Johnno och Spanner förgäves hålla kvar vid varandra. En sista kväll innan Johnnos familj ska flytta från den nedgångna delen av staden till ett nybyggt radhus ger de sig av på en vild resa genom natten till ett stort rave-party som slutar i kaos, men också en i en sorts uppvaknande.

Vackert filmat, en ganska vriden variant av uppståndelsen, men kanske ändå mer en påminnelse om vänskapen mellan David och Jonathan i Första Samuelsboken.

Amazing Grace

Betyg: 5 monument

Lovsång, bön, evangelium och välsignelse. Allt genom musiken: gripande, omskakande och innerligt. Egentligen två konsertkvällar inspelade i New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles, men lika mycket en gudstjänst. Det är svårt att sära ut vad det är som gör det så bra, kanske närvaron och just detta att det samtidigt både är gudstjänst, dvs helt utan tanke på publik och konsert med medvetna låtval. Publiken är lika mycket församling - med undantag för Mick Jagger längts bak andra kvällen - med spontan dans och fantastiska uttryck för bön och delaktighet. Bara detta att halvvägs resa sig ur stolen, eller att peka vilt med armarna som för att understryka betoningar i sången, i Aretha Franklins sång!

Men kanske tycker jag allra mest om sättet det är filmat, rakt på, utan krusiduller med alla medverkande tydligt i blickfånget, elektrikern som lägger ut extra sladd, kameramännen, assistenten som flyttar grejer, den gamla damen som svimmar... Det känns verkligen som om jag var med!

MIn lycka

Betyg: 2 monument

Vackert. Intensiva färger, snygga klipp, fantastisk musik. Men en svårtolkad historia. En till synes lycklig familj i en lycklig vardagsmiljö går sönder, men lyckan lever vidare i alla fall - eller gör den det? Finns det något i de senapsgula stickade tröjorna, i skogens höstfärger som säger nåot annat, i musiken? Jag vet faktiskt inte. Jag skulle vilja att det var så, men jag vet faktiskt inte.

En sorts ironisk kommentar till Ordspråksboken 18:22. Inte så bra skådespeleri förutom barnen, särskilt den inte särskilt stora storasystern.

Cléo från 5 till 7

Betyg: 4 monument

Snyggt, stilfullt och drabbande. Liv och sjukdom, hopp och förtvivlan. Den eleganta Cleo misstänker att hon har cancer, hennes ytliga liv med älskare, skivinspelningar och klädköp blir ointressant. Vänskapen prövas, men inte heller den håller. Det blir en främling, lika främmande som hon i livet och lika ensam, som kan bryta vallen och nå bakom masken. Han på väg till kriget i Algeriet, hon på väg till sjukhuset för provsvar och cancerbesked. Två männsikor som möts. Så enkelt, men så svårt att skildra - men Agnès Varda gör det utan sentimentalitet och utan romantik. Just enkelt och rättframt och kanske just därför drabbande.

På något vis är det en illustration av Lukas 11:8, om den påträngande gästen som får vad han behöver. Antoine är just så påträngande.

Okänd soldat (1985)

Betyg: 4 monument

Det gestalas genom sången; psalmsången inför den första striden - först trevande sedan allt kraftfullare och starkare "Vår Gud är oss en väldig borg", rödgardistsången där bara första versen sjungs, officerarnas fascistiska tyska sånger... Finlands 1900-talshistoria skildrad genom sångerna. Annars tyckte jag mer om den äldre filmatiseringen från 1955, tydligare skådespeleri, snyggare kameravinklar. Men här skildras kriget mer realistiskt, med rörig och suddig kamera och hårt ljud  - allt mycket mer obarmhärtigt, särskilt återtåget.

Bästa repliken "religionen blev kvar i skriftskolan". Det är inte så ofta konfirmationsundervisning nämns i en storfilm!