The Last station

Betyg: 4 monument

Björkar, ånglok, vackra interiörer och inbjudande landskap. Men i grunden handlar det om kärlek. Kärlek och åldrande, kärlek och idealism, kärlek och frihet, kärlek och död. Vi får följa Leo Tolstojs nyblivna sekreterare under den sista tiden i Tolstojs liv. Intrigerna kring honom, den tolstojanska rörelsen och Tolstojs hustru Sofia Andrejevna är det som driver berättelsen framåt och bortsett från en del anakronismer är filmen vacker och ömsint och politiskt viktig. Den tolstojanska rörelsen skildras med en viss skepsis, färgat av våra dagars kritik av alltför totalitära rörelser, men känns ändå intressant. Här förebådas den Ryska revolutionen, framförallt i ideologins kompromisslöshet

Jag visste inget om tolstojanerna förut och vet väl egentligen inte så mycket mer nu, mer än att de faktiskt fanns som en kristen anarkistisk rörelse kring sekleskiftet i Ryssland. Spännande!

Nowhere boy

Betyg: 2 monument

Det lär handla om John Lennon, men kvinnorna står i förgrunden. Julia och Mimi är de nav kring vilka filmen kretsar. De är systrar, men mycket olika. Den ena är Johns biologiska mamma, den andra den kvinna han växt upp med. John röker cigaretter och lär sig spela gitarr, men han fastnar inte i minnet - de två systrarna är de som stannar kvar och frågan som de väcker; Vem är modern - den som fött barnet eller den som fostrat det? Redan i Bibeln väcks frågan som sedan lever vidare i Brechts "Den Kaukasiska kritcirkeln". På så sätt blir filmen intressant, men som skildring av en ungdomstid och ett blivande konstnärsskap är den alltför tam och alltför teatral med prydliga kulisser och anspelningar på blivande beatlesmelodier - ganska tröttsamt.

Bäst är Thomas Sangster som femtonårig Paul Mcartney - liten, tunn, blek och betydligt bättre på gitarr.

Bright star

Betyg: 2 monument

Det hjälper inte hur jag än försöker, jag tycker inte om den här filmen. Jag är besviken över att jag inte gör det, för jag trodde att jag skulle tycka om den. Men Bright star är långt ifrån Jane Campions Pianot. För mig är den här filmen bara en kuliss eller yta. Bilderna är vackra och de blommande sommarängarna förföriska. Fanny Brawne skapar de mest fantastiska klädkreationer och det är vackert att se när hennes händer arbetar. Men när den romantiske poeten John Keats kommer in i hennes liv slutar hon att sy och blir istället föremålet för hans ömma skrivarlåga. Poesi deklameras, händer hålls och blickar möts. Men det stannar därvid. I vackra bilder. Precis som Keats dikter mest består av vackra ord utan något egentligt liv. Tycker jag, som aldrig hållt den romantiska diktningen särskilt högt. Jag saknar en berättelse i den här filmen. Det finns inget innan, inget efter, bara bilden av det som är just nu. Jag undrar vad som skulle hänt med filmen om Fannys bror eller syster hade fått berätta den. Att den trots allt får 2 monument beror bara på de vackert blommande vårängarna.

Sherlock Holmes

Betyg: 3 monument

Teknik möter magi. Ovan jord konstrueras det nya samhället, med Tower Bridge som sitt signum. Under jord samlas de som tror på magi, riter och det övernaturliga med sina pentagram och levande döda. Moderniteten tvingar dem under jord. Det gör dem inte mindre farliga. Sherlock Holmes, lite väl orakad och bohemisk, leder kampen mot det gamla, för framtiden men han gör det med en sorts vemod. Till framtiden hör också vännen Watsons bröllop och ett modernt äktenskap med en kvinna som kan tänkas ställa krav på sin make. Vänskapen hotas.

Det är smart gjort. Snyggt filmat, särskilt färgsättningen. Bra underhållning, men lite vek i storyn.

Gainsbourg (ett legendariskt liv)

Betyg: 4 monument

De tecknade serierna, bilderna han så flyhänt tecknar - gärna på lättklädda damer - hjälper den unge Lucien att hantera barndomens judiska utanförskap och fara under andra världskriget. De följer honom sedan in i framgången som Serge Gainsbourg, då alla kvinnor faller för honom och han skapar rätt usel, men ytterst framgångsrik popmusik. Nu med den skillnaden att seriefiguren han skapade för att överleva som barn förföljer honom och lägger sig i hans liv. Det ger filmen en lätt absurd känsla som väl möter den mer dokumentära berättelsen. Berättelsen om ett konstnärskap, om framgång och missbruk, om kompromisser och kompromisslöshet och om den person som mer än någon annan personifierar popkulturen i Frankrike.

Överhuvudtaget är det en mycket välgjord film. Snygg, välspelad och med ett, trots allt, rätt underhållande soundtrack.

Bäst är barndomsskildringen och de sjungande dvärgarna(!) som ger honom hans artistnamn. För värmen och absurditetens skull.