26 februari 2019

Angel and the Badman

Betyg: 3 monument

En revovlverman skadas vid en eldstrid och hamnar halvt medvetslös hos en familj med fromma kväkare, eller "vänner" som de kallar sig själva. Konflikten mellan vännernas lugna och genomtänkta pacifism och revolvermannens uppbrusande hämndbegär och våldsamma konfliktlösning är filmens huvudtema och motor. Allt till vännernas fördel. I dagens politiska debatt skulle de förlöjligats som naiva och alltför politiskt korrekta - här skildras de som just så fina och ansvarstagande människor som de är.

Det är ganska stillsamt för att vara en western och skildrar ovanligt ingående kvinnors vardagsliv. Bibeln citeras i många scener, men det centrala bibelordet är Jesu ord i Bergspredikan: "Be för dem som förföljer er" (Matt 5:44), något revolvermannen aldrig riktigt begriper. Här finns också en viss mild humor, inte minst i John Waynes ganska bleka roll som revolverman. Även om han reser sig huvudet högre än alla andra spelas han ut fullkomligt av Gail Russel som Penelope (jo hon heter så i filmen).



24 februari 2019

Det stora äventyret

Betyg: 4 monument

Kanske är det berättarrösten, kanske det svart-vita fotot, eller så är det pojkarnas självklara relation till naturen. Men något är det som ger känslan av svunnen tid. Lite vemodigt, men mycket vackert. En drillsnäppa med ungar och ett sparvvugglepar spelar biroller. Orrarna och tjädertupparna har sin egen storyline och känns mest obefogade medan berättelsen bärs av en fantastisk utter och en ensam överlevande rävunge och i viss mån av ett lodjur som smyger i skymningsskuggorna. "Det enklaste av alla äventyr tar aldrig slut. Det föds på nytt vart år". Och äventyret är på liv och död i en stark berättelse där de vilda djuren kommenterar människornas liv, men med sin egen värdighet i behåll.

Ett lyckligt möte mellan dröm och verklighet där barnen och djuren hör samman och de vuxna mest ses underifrån likt hotfulla skuggor (förutom i kyrkan när de sjunger SvPs 113 "Det är en ros utspungen" - då de för en stund blir individer - var och en med sina grova, allvarsamma drag).

Mest fascinernde är fotot; uttrarnas lek, rävarnas hunger, lodjurets blick - en av de finaste naturfilmer jag sett. Dessutom mestadels inspelad i Södertäljetrakten, med Turinge kyrka i blickfånget då och då.



23 februari 2019

Woman at war


Betyg: 3 monument

Det här är en film som vill mycket, men som kanske inte når lika långt. Men det beror förstås på vad en har för uppfattning om vårt gemensamma ansvar för den värld vi lever i.

Halla (fint spelad av Halldóra Geirharðsdóttir) är miljöaktivisten som kallar sig för "bergskvinnan" och som inte skyr några medel för att försöka rädda sitt älskade Island från det multinationella gruvföretaget Rio Tinto. Kanske har hon många anhängare, men i filmen för hon ett ensamt krig med pilbåge, sprängdeg och Nelson Mandela-mask. Att hon älskar den isländska naturen är lätt att förstå. Vi får se både fantastiska vyer över det storslagna landskapet och fina närbilder på ljung och mossa, när Halla lägger sig ner på marken och hämtar kraft ur moder Jord. Tre musiker ackompanjerar hennes kamp med rytmiska trummor, bastuba som skulle kunna få murarna i Jeriko att falla och klaviatur i skilda former (orgel, pianodragspel, flygel...). Och så dyker tre ukrainska sångerskor i folkdräkter upp. Absurt och mycket vackert på samma gång.

Jag önskar att jag inte hade några invändningar, men det har jag. Främst handlar det om berättandet. Det är en svag historia, där många av Hallas val blir obegripliga och där personer i filmen dyker upp och försvinner utan någon som helst förklaring. Mest obegriplig är den spansktalande cyklande turisten som hela tiden befinner sig i Hallas närhet. Varför är han på Island? Och varför får vi inte veta något om honom när hans betydelse för berättelsen är så stor. Men jag undrar också över kriget och ensamheten - för visst finns det väl fredliga sätt att tillsammans bedriva miljökamp?

16 februari 2019

The Boys in Company C

Betyg: 4 monument

Det är smärtsamt, rått och skitigt. Vietnamkrig, rekryter, cyniska befäl, galna order och död. Cynismen är skriande: det är viktigare att räkna de döda än de levande. Samtidigt är det en film om samarbete, solidaritet, en antydan till klasskamp och genuin vänskap.

En av de första vietnamfilmerna, inspelad bara tre år efter krigsslutet, avslöjande, grym och välspelad utan att några stjärnskådespelare står ivägen för krigets realitet. Stilbildande för en hel genre filmer. Den som sett "Full Metal Jacket" (1987) ser var Stanley Kubrick hämtat sina scener med de färska rekryterna - nästan plagiat!

Psaltarens 23:e psalm (Herren är min herde) spelar roll, men förvanskad. Bäst är kanske ändå Craig Wasson som Brisbee och hans sång Here I am "Uncle Sam, I`m in Vietnam, it´s a djungle, it´s a prison..."

14 februari 2019

Slaget vid Neretva

Betyg: 4 monument

Bortom kampsångerna, bortom bergens blånande linjer, bortom kanonkrevaderna, patronbältena och de skriande hästarna finns både kärlek och vänskap. Vi befinner oss i de jugoslaviska bergen 1943, Titos partisaner angrips från alla håll av tyskar, italienare, Ustasjamilis och långhåriga Tjetniker. Understödda av pansar och bombplan driver de partisanerna mot bron över floden Neretva. Partisanerna har inte bara sina sårade och sitt artilleri att släpa på, även civila, kvinnor och barn följer med upp i bergen medan tyfusen härjar bland soldaterna. Kampen är ojämn från början...

Det är välgjort och spännande med bl a en tysktalande (dubbad) Yul Brunner som kedjerökande ingenjörsbefäl med förmågan att inte bara spränga broar och tanks utan också att hantera ett dragspel. Även Orson Wells dyker upp i en dubbad biroll annars är Hardy Krüger bäst i sin roll som tysk officer - från överlägsen till besegrad.

Anmärkningsvärt är den positiva skildringen av de kommunistiska partisanerna som både humana, bildade och demokratiska - medan Ustasjas fascister och Tjetnikernas rojalister mest framstår som fanatiska (det är de som arkebuserar och avrättar både civila och krigsfångar), de blir också i grunden besegrade. Slutscenerna illustrerar profetorden i Hesekiel 34:16 på ett nästan magiskt sätt.

13 februari 2019

Sista tåget

Betyg: 4 monument

Paris under ockupationen. Alla berörs antingen som medlöpare eller motståndare. Den judiske teaterdirektören Lucas måste fly eller gå under jorden medan hans hustru fortsätter navigera teatern mellan angivarna och motståndet. Mest prat och repetitioner, men spänningen trappas upp medan vi långsamt närmar oss krigsslutet och befrielsen. Hur ska det gå? Hinner ockupationsmakten före befrielsen, finns det någon utväg?

Medlöparen och teaterkritikern Daxiat konstaterar att ”allt är politik” medan teaterregissören Lucas menar att ”allt är teater”. Och nog är det så vi får förstå slutscenen. Som en kommentar till Shakespeares ord ur Som ni behagar: ”All the world´s a stage”.  I övrigt en politisk hårtvätt, ganska många gatuscener med kulisskänsla, för många nazisthattar på ett och samma ställe och en illustration av Psaltaren 64:2.

09 februari 2019

Trädgårdsgatan


Betyg: 2 monument

Barn till föräldrar med missbruk har skildrats på bio förut, och vill du se en film med det temat föreslår jag att du ser, eller ser om, Svinalängorna. För Trädgårdsgatan är en film utan någon riktig berättelse, med stolpig dialog och inte särskilt bra skådespeleri. Undantagen är Nike Ringqvist och Emil Algpeus, som spelar Elin och Eric som barn.

Men min största kritik handlar om bristen på bildberättande. Istället för att låta bilder föra handlingen framåt så återkommer vajande sädesfält och en och samma kustvägs-sträcka (Ystad - Svarte) om och om igen. Och istället för att vara experimentellt nyskapande är de avklippta människokropparna i bildrutorna bara obegripliga. Barnen må vara kortare än de vuxna, men för den skull ser de inte bara upp till midjan. Och barn som blir övergivna ser den vuxnes svek i deras ansikten.

08 februari 2019

Aniara


Betyg: 5 monument

- en liten blåsa i Guds andes glas -
Det är rymdskeppet Aniara som på väg mot Mars förlorar sin kurs och blir en fritt svävande jättesarkofag i rymden. Harry Martinsons rymdepos Aniara är något av det mest sorgliga och mest poetiska som har skrivits om allas våra korta jordeliv. Samtidigt är det en dystopisk berättelse om hur vi människor förstör vårt jordklot, det enda livsrum vi har i universum.

Och det är science fiction. Aniara svävar genom rymden som den glasblåsa hon är. Hastigheten är svindlande, men rymdens oändlighet är miljoner gånger större så hon rör sig inte snabbare än vad en luftblåsa i ett glas gör. Tanken faller fritt. Helt tyngdlös sitter jag i biograffåtöljen. En liten stund känns universums oändlighet helt verklig. Vardagligheten i filmen ger berättelsen en ytterligare dimension. Visst kan en sakna det poetiska språket, men för den som följer Aniaras resa i sin egen kropp så finns poesin där. Inte minst i bildspråket.

05 februari 2019

Flotten

4 Monument

Vi  befinner oss i tidigt sjuttiotal och den mexikanske antropologen Santiago Genovés vill studera hur våldet uppstår, hur det ligger latent i oss och när det bryter fram. Vilka mekanismer finns det bakom våld mellan männsikor? Till sin hjälp har han en flotte utan motor, en resa över Atlanten (från Kanarieöarna till Mexiko) och en handfull frivilliga män och kvinnor från olika länder, kulturer och religioner. Vi får följa dem genom de filmer som togs på flotten, genom Santiagos dagboksanteckningar och, framförallt, genom intervjuer med dem 40 år senare.

Det är mycket elegant gjort, en kopia av flotten är uppbyggd i en studio och de sju som ännu lever samlas där och minns seglatsen, konflikterna, höjdpunkterna, frustrationen och vänskapen. Det blir till ett samtal om livet, om vad vi gör med våra erfarenheter, om makt och motmakt, om frihet och ärlighet. Enkelt och elegant filmat och tillsammans med de dokumentära inslagen från seglatsen över  havet blir det till en spännande och varm film om vad det är att vara människa. Som ett svar på frågan i Psaltaren 8:5 "Vad är då en människa?"

Invasion U.S.A.

Betyg: 3 monument

Är det en hyllning till vardagsamerika, det ganska vulgära Amerika, eller är det en kritik av detsamma? Jag vet faktiskt inte. Chuck Norris slåss mot en invaderande armé av allehanda terrorister (palestinier, kubaner, svarta pantrar, IRA - alla som kan kännas igen på huvusbonad eller hårfärg). Dessa leds av en ryss som är besatt av att besegra det kulturellt undermåliga Amerika och dess ryggradslösa ledare. Problemet är att Chuck Norris inte drivs av någon sorts nationalism, utan enbart av en sorts personlig revansch. Slutsats: ingen försvarar Amerika. Ytterst märkligt. Det gör filmen på något vis intressant som en sorts perverterad bild av en nation i upplösning - och det redan 1985! Idag hade jag mer förstått det.

Många bazookor, många handgranater och annat sprängstoff, tanks och helikoptrar - men också träskbåtar, grodor, alligatorer och bältdjur. Lägg därtill gräsligt 80-tals mode och det faktum att Chuck Norris har ett minspel som är föga mer levande än en träbock.

Filmen inleds med en sorgligt missriktad förtröstan på Guds vägledning, annars mer karatesparkar än teologi.


Harry Munter

Betyg: 4 monument

Sent sextiotal, det gamla rivs och det nya har just börjat byggas. Det är den tiden i Sverige då någon satt nattvak vid dödsbäddar och då höghusen byggdes. Harry vandrar bland resterna av det som varit och delarna av det som skall bli. En brytningstid för landet, en brytingstid för Harry - är han barn eller vuxen, skall han till Amerika eller inte...

I grunden en film om döden - eller om livet - med utgångspunkt i Lukas 17:33 "men den som mister sitt liv skall rädda det" och ett lika viktigt citat från W B Yeats dikt "The stolen child": "For the world´s more full of weeping than you can understand". Harry vandrar som en sorts kristusgestalt bland de bortglömda och föraktade och vänder ryggen åt framgång och konventioner, i allt ensam.

Det är mycket varsamt filmat, vackert och långsamt - stundtals utan dialog, eller vi ser dem som pratar men hör ingenting. Carl-Gustaf Lindstedt är magnifik i rollen som Harrys pappa, full av återhållen förtvivlan.

03 februari 2019

The Favourite

Betyg: 4 monument

Kostymer, peruker, gobelänger, slottskorridorer - extra allt. Vi befinner oss vid det engelska hovet tidigt 1700-tal. Två kvinnor tävlar om drottningens gunst och de skyr inga medel - skrämskott med pistol, gift, baktaleri och lögner - allt är tillåtet. Detta är kvinnornas film. Männen är förpassade till bakgrunden som en sorts löjliga figurer i alltför stora peruker och hårt sminkade ansikten. Allt, även besluten om kriget mot Frankrike, kretsar runt Drottning Anna, Lady Sarah och Abigail. Alla tre huvudpersoner i kampen om makten och inflytandet. Utgången är både oväntad och fullkomligt självklar.

Bortsett från kostymerna, det fantastiska skådespeleriet från minsta kammartjänare till Drottning Anna och de överdådiga scenerierna så är det en tragisk historia med utgångspukt i bibelordet från Jeremia 31:15 och Matteus 2:18 om Rakel som begråter sina döda barn. Både absurdt och vackert!