Before the Rains

Betyg: 2 monument

Indien på 30-talet, den brittiska kolonialismens makt är på väg att avta, den gryende natonalistiska rörelsen samlar anhängare. Mot bakgrund av den politiska situationen skildras en kärleksaffär fylld av svek, otrohet och slutligen mord. Den brittiska överhögheten ställs mot den indiska bygemenskapen, manlig dominans ställs mot kvinnlig klarsyn, modernitet ställs mot tradition, framtid mot historia, våld mot icke-våld. Det byggs en väg i filmen, en väg som ska hålla mot monsunregnen - när allt har rasat; vänskap, kärlek, förtroenden så står ändå vägen kvar trots regnen. Det känns som en ihålig symbolik, vägen håller, men inte de mänskliga relationer som gjort den möjlig. Varför är det så?

Stundtals vackert filmat, men en ganska tråkig och traditionell film utan egentliga överraskningar. Bäst är Jennifer Ehle som den brittiska plantageägarens svikna hustru. Återhållet spelat, värdigt och övertygande.

Le Démantèlement

Betyg: 4 monument

Ibland kan ett landskap och ett ansikte vara filmens huvudsakliga spelplats. Så är det här. De mjuka böljande kullarna, fårflocken i motljus, dammens vattenspegel och de stora vårdträden. Det är Gabys värld, där har han levt hela sitt liv, där har han sett lammen födas, växa upp och gå till slakt, där har han sett sina döttrar växa upp och flytta till stan, där har han sett sin hustru flytta ut och där har han blivit kvar. Hela det strävsamma livet på gården skildras i hans ansikte; arbetet, längtan efter vila, friheten och bundenheten, oron för ekonomin och den hotfulla framtiden. Samtidigt bär ansiktet drag av stolthet över döttrarna och deras val samt en verklig glädje över barnbarnen. Det är ett komplext ansikte! Mer komplext än landskapet. Och så lämnar han också gården, överger det som alla tror är hans enda egentligt möjliga liv - alla utom han själv och troligtvis döttrarna.

Det är mycket vackert, gott skådespeleri och en intressant kommentar till det Fjärde budet "Visa aktning för din far och din mor" (5 Mos 5:16).

Floating Skyscrapers

Betyg: 2 monument

Det är instängt och trångt: simhallens kaklade instängdhet med duschrum och toalettbås, sovrummets kvävande värme, det fullbelamrade köket eller parkeringshusets låga tak. Till och med när de är utomhus begränsas livsutrymmet av vägar, murar eller tunnlar. I detta klaustrofobiska landskap spelas ett drama upp om manlig kärlek, passion, svek, beroende och våld. Men det är inte särskilt dramatiskt, inte särskilt spännande, utan ganska färglöst och tråkigt. Framförallt beror det på att skådespelarna inte förmår leva sina roller, det tar aldrig riktigt tag, vi blir inte delaktiga i det vi ser. Och att bara betrakta denna instängdhet och begränsning blir ointressant i längden.

Kanske blir det efter denna film än mer begripligt varför kristna homosexuella ofta just valt SvPs 90 som favoritpsalm; "Blott i det öppna har du en möjlighet". Här finns inga öppningar och då inte heller några egentliga möjligheter.

Mannen utanför lagen

Betyg: 4 monument

Ofta säger vi att det är segrarna som skriver historien. Men när det gäller Amerikanska inbördeskriget är det tvärtom. I alla de filmer jag sett och historier jag läst är kriget oftast skildrat från sydstatarnas horisont. Så också här. Sydstatarna är småfolket, nordstatarna står för den så förhatliga federalismen och centralstaten. Josey Wales (Clint Eastwood) är en god man, men samtidigt en hämnare som bärs av ett hat mot dem som dödade hans familj. Godheten och den snabba revolvern följs åt. På flykt undan segermakten möter han en brokig skara människor; kvinnor, indianer, äldre - människor som hamnar utanför krigets och våldets värld men påverkas av den. De blir hans folk på en vandring mot det förlovade landet som varken dryper av mjölk eller honung, men där man kan dansa till en ensam fiol och kanske våga säga ordet kärlek. Det är snyggt, spännande och välspelat. Kanske är det just en civilisationskritisk film, en sorts upprättelse av den lilla människan. "I reckon so", skulle Josey Wales sagt.

Märkligaste är berättelsen om pappan som broderade sonens skjortor. En omotiverad queerkommentar. Intressant.

Förälskad i Rom

Betyg: 1 monument

Varför skulle jag ägna en lång, ledig kväll åt att titta på den här dåliga och totalt intetsägande filmen? Det enda försonande är de vackra vyerna från den eviga staden.

Och varför, varför gör Woody Allen en så erbarmligt tråkig och ointressant film? Den är inte ens lite smårolig och absurd, som Midnatt i Paris var, även om inte heller det var en särskilt bra film.

Dagarnas skum

Betyg: 3 monument

Det sprudlar av infall, leker och trollas fram. Maten slår ut i de mest fantastiska färger för att nästa stund sopas ner på golvet och försvinna ut genom en tratt i väggen. Allt är möjligt och det är verkligen så. Lyckan är så stor att kroppen tvinnar sig runt sig själv och kärleken får en lyftkran att bli en svanbåt så att Paris kan ses från himlen. Det är mycket ljus och himmel i den första delen av filmen och mycket jord och lera i den andra. Då har sjukdomen kommit och döden närmar sig. Allt krymper och går sönder, de klara glasen blir smutsiga, gatan växer igen och till slut blir enbart den bara jorden kvar. Sorgen kväver allt. En sorts grym kommentar till 1 Mosebok 2:19 "Jord är du och jord skall du åter bli".

Det är fascinerande men inte riktigt bra. Här saknas en berättelse - det blir mest infall och känslor - och då blir jag inte så engagerad.

Den hemlighetsfulla trädgården

Betyg: 3 monument

Det börjar väldigt bra. Inledningsscenerna i Indien och fortsättningen när Mary som föräldralös anländer till England är vackert och suggestivt filmade. Även det stora slottet på heden med sina viskningar och rop, är till att börja med fantasifullt skrämmande. Men i samma takt som Marys ensamma olycklighet byts mot gemenskapen med Dickon och Colin och den hemlighetsfulla trädgården återfår sitt liv, så är det som om filmen tappar fart. Den är inte längre lika intressant. Livets smärtsamma tillvaro är mycket mer spännande skildrad än det paradisiskt bekymmerslösa liv som följer i och med att trädgården börjar blomstra igen.

Men som en film om vad det egentligen är som gör en familj till en familj är den mycket bra, trots att den delvis känns ganska daterad i sitt filmspråk (utkom 1993).

The Librarian II: Return to King Solomon's Mines

Betyg: 1 monument

Jo, det är faktiskt sant. Det finns en film till om superhjältebibliotekarien! Nu står Bibelns berättelse om kung Salomo i fokus, de omättliga rikedomar som han enligt legenden gömt undan någonstans. Det är mycket diskuterat var gruvorna kan ha legat. Men nog hittar vår hjälte dem, nu med hjälp av en kvinnlig arkeolog som har minst lika många universitetspoäng som han själv men som har en mer fysisk idé om Höga visan. Lika dåligt är det, om inte sämre. Trist, och trots alla äventyr väldigt blekt, inte ens Salomos förmodade rikedomar kan lysa upp - de känns mest futtiga.

Sämst här är nog hela filmen!

The Librarian: Quest for the Spear

Betyg: 2 monument

Tänk dig en superhjälte som inte kan slåss, men som istället kan räkna ut vattenmängden i amazonas på ett par sekunder, som bor hemma hos mamma trots att han fyllt trettio, men kan lära sig alla världens språk, minns allt han lärt sig och som dessutom är bibliotekarie. En antihjälte av stora mått som det skulle gå att utveckla och det skulle kunna bli rätt kul, eller åtminstone annorlunda. Men det är det inte. Det är mest tråkigt och segt. Här finns en hel del möjliga upplägg, men de dör av dåligt skådespeleri, trist och förutsägbar story samt konventionellt filmande. Det är inte ens spännande. Nu är filmen gjord för TV, vilket kanske gör att den borde bedömads i en annan genre, men det är lika dåligt för det.

Sämst är ändå soundtracket som tycks vara hämtat från någons privata samling LP-skivor, valda lite på måfå.

Ängel på prov (The Bishops Wife)

Betyg: 4 monument

Ibland blir det fel vid översättningen av en filmtitel. Så är det i detta fallet. Den engelska titeln sätter biskopinnan mycket riktigt i centrum av handlingen, medan den svenska filmen förutsätter en sorts provtjänstgöring för Cary Grants ängel, något som det inte är tal om. Hans uppgift är att bönhöra biskopen i dennes bön för det katedralbygge han ska genomföra. Men som all bönhörelse blir det inte som biskopen tror, utan ängeln hjälper honom att hitta tillbaka till sig själv och sin familj. Hur det går med katedralen det vet vi faktiskt inte.

Det är vänligt och omtänksamt, vackert filmat och ytterst välspelat. Men vad kan vi annars vänta av Cary Grant, David Niven och Loretta Young? Flirten mellan ängeln och biskopinnan är kanske det prov som den svenska titeln anspelar på, men det är en högst oskyldig flirt, dock en nödvändig krydda i denna stillsamma julbrygd. Finaste scenen är när Cary Grant som ängel sitter på hallgolvet och berättar om hur David skriver Psaltarens 23:e psalm: "Herren är min herde".

Junebug

Betyg: 3 monument

Vem är främmande för vem? Vem har makten och ansvaret för relationen mellan diplomatdottern och hennes svärföräldrar som tillhör en helt annan samhällsklass, lever ett liv långt bortom hennes galleri och delar helt andra värderingar? Eller är de så olika? Madeleine tar till en början ansvaret trots att hon knappast känner sig välkommen, men efterhand svänger relationerna. Den pinsamt naiva Ashley blir det nav kring vilket allting svänger: relationer, minnen, död och förhoppningar. Det är vackert spelat, lite löst sammanhållet, men fint på något sätt.

Som en sorts bihandling finns en mer än lovligt naivistisk lokal konstnär var tavlor har en obegriplig lockelse. Vackrast är annars psalmsången i den lokala frikyrkan, vackraste psalmsången i någon film någonsin!

Ådalen 31

Betyg: 4 monument

Ådalen 1931, strejk, demonstrationer och soldater som skjuter mot obeväpnade arbetare. Fackföreningsfanor som vajar i vinden, sammanbitna ansikten, nervösa ridande militärer och Internationalen spelad av bruksorkestern om och om igen. Och sommaren som står i sin blomning, så vacket filmad. Men det handlar om mycket mer än det! Det handlar om livet, om möjligheterna, om längtan och viljan till något annat - och om allt det som står ivägen: samhällssystemet, föräldrar, fördomar, moral... Egentligen är det en fantastiskt fin illustration av bibelordet ur Femte Mosebok 30:19 "Du skall välja livet". Det är just vad Kjell gör i slutscenen när han inte längre står ut med sorgens förkvävande tystnad, såpbubblornas livsbejakande dans blir det som inte bara utmanar militärens kulor, utan hela tillvarons förutbestämdhet. Där sker revolutionen!

Personporträtten är mycket fina även om en del känns mer teater än film. Masscenerna däremot har inte åldrats särskilt bra. Å andra sidan var det första gången det spelades in masscener i en svensk film - så det må vara förlåtet.