Room at the Top/Plats på toppen

Betyg: 4 monument

En underbar öppningsscen med ett par fötter i strumplästen! Sedan när de nyköpta skorna träs på hör vi svagt hur de knarrar hela vägen genom korridorerna till det nya jobbet. En sorts symbolisk beskrivning av berättelsen om Joe Lampton som kommer från enkel arbetarklass men i en sorts klassrevanschism strävar mot rikedom och makt. Han bestämmer sig vid första ögonkastet att den rikaste flickan i stan han just flyttat till ska bli hans, och så blir det. Men när han i slutscenen står vid altaret i den fullsatta kyrkan och stammar fram sitt vigsellöfte har han insett klassresans pris: han har som Judas sålt sig för pengar och orden från Oscar Wilde om att "each man kills the things he love, yet each man does not die" blir besannade med den skillnaden att Joe Lampton är död invärtes.

Mycket snyggt gjort, fint skådespeleri och en kratfull historia om makt, krigsminnen, klass, pengar och stolthet som bygger på John Braines roman med samma namn (en av "the angry young men").

Gone with the West

Betyg: 2 monument

Musiken är den stora behållning i den här filmen - den har större bärkraft än storyn. En man släpps ut ur fängelset och på vägen till den lilla stad han vill hämnas på möter han en kvinna som är ute i samma ärende. Med hjälp av diverse katapulter och dynamit lyckas de spränga och bränna ner större delen av staden. Ganska ointressant. 

Mycket slagsmål är det, men även en korsfästning och en vacker version av SvPs 189 på originalspråk "Abide with me" samt ett ytterst fånigt slut och en tunn uppvisning av Sammy Davis Jr.

Moby Dick (1998)

Betyg: 2 monument

Det visade sig att jag fick helt rätt när jag skrev om femtiotalsversionen av Moby Dick för knappt tolv år sedan. "Hade filmen varit inspelad i modernare tid tror jag att flera av bottnarna gått förlorade - för här finns de flesta av bottnarna i varje person." Det som är komplexa personer har här blivit typer som inte känns särskilt intressanta. Inga tydliga bottnar, inga dolda djup, ingen existentiell smärta. Mest gräl på ytan och snygga scener till havs. Vid något tillfälle kan det blixtra till som när Kapten Ahab menar att det handlar om känsla istället för tanke, men på det stora hela blir det tråkigt. Kanske beror det på att det egentligen är en miniteveserie.

Inget större skådespeleri, Piripi Waretini spelar över som Queequeg medan de andra mest vrålar order eller talar lågmält om gamla oförrätter. Inte ens Gregory Peck (som hade huvudrollen i femtiotalsfilmen och här är med i sin sista filmroll) som Father Maple lyckas fängsla när han predikar över Noa bok.

Leva sitt liv

Betyg: 4 monument 

Oerhört elegant filmat, mycket närbilder, ibland enbart bakifrån medan huvudpersonen talar med någon som inte syns i bildrutan, ibland i rak profil. Att sedan filmen är indelad i tolv "tablåer" eller kapitel gör den än mer konstfärdig, och till det alla långa referenser, både litterära och cineastiska. Där En kvinnas martyrium sticker ut. Historien har delvis realistiska drag, men det är bara delvis då den unga kvinnan som går ner sig prostitution knappt blir en begriplig person - snarare blir hon en sorts symbol. För vad vet jag inte riktigt, kanske för tiden, moderniteten, allienationen under kapitalismen...

Gitanes och flipperspel förekommer rikligt, vi får till dem en elegant och begriplig beskrivning av existentialismen samt lära oss ett fint sätt att mäta sin längd utan måttband.

Vilden

Betyg: 4 monument

Allt börjar med fågelsång, men slutar med civilisation och svart pedagogik. En pojke hittas i skogen de sista åren på 1700-talet och då han inte talar tas han för att vara dövstum. Dock visar han sig kunna höra alldelse utmärkt när han behöver och så småningom lär han sig tala några ord. Vad som händer sedan vet vi inte, filmen slutar ganska abrupt när han varit hos sin välgörare Dr Jean Itard (spelad av regissören Francois Truffaut) ett par år. Då kan Victor som pojken kallas skilja mellan en sax och en hammare, be om mjölk skriftligen och förstå orättvisa. Det sista gör honom till en moralisk varelse och doktorn är nöjd.

Det fascinerande med filmen är inte berättelsen eller Dr Itards moraliska tankar utan Jean-Pierre Cargol som den (troligtvis) tolvårige vildpojken, Victor. En enastående rollprestation för ett barn! Vid sidan av Victors skådespeleri är det intressant att se de andra barnen på barnhemmet och deras kommunikation med teckenspråk - frågan är om det fanns ett utvecklat teckenspråk så tidigt i Frankrike.

Kolossen på Rhodos

Betyg: 3 monument 

Sergios Leones sista film innan han upptäckte Clint Eastwood. Och visst finns här något som drar åt Western: hårdföra män som tål tortyr, märkliga klippformationer i landskapet och en kampt mot förtryckarna och överheten. Men allt utspelar sig år 225 före Kristus på Rhodos där den kolossala statyn (som är ett av världen sju underverk) fortfarande står och skyddar hamninloppet till den kungliga huvudstaden. Men kungens och tyranniets dagar är räknade, motståndet samlar sig och slutligen faller även kolossen.

Gonggongar ljuder, män i kortkort slåss med svärd lika korta som deras kjortlar medan kvinnorna förråder och lockar. Bäst är ändå scenografin med ohämmad orientalism och märkliga tekniska konstruktioner. En kommentar i förbifarten föregår Jesu liknelse om mannen som bygger sitt hus på sand (Matt 7:24-27).

Överste Redl

Betyg: 3 monument 

Det börjar oerhört elegant med att de första människorna som presenteras, en stins, en kvinna som går över torget, ett barn vid matbordet vänder sig mot kamerna med ett leende och en blinkning. Hur ska vi förstå den här historien efter de öppningsscenerna? Som en ironi? Som en bagatell? Det som sedan följer är något helt annat, en rakt berättad historia om en fattig pojke som fostras till soldat och officer i den österrikiska armén under sent artonhundratal och tidigt nittonhundratal. Han framställs som obrottsligt lojal med kejsaren men anklagas för högförräderi och lämnas ensam på ett hotellrum med en laddad tjänstepistol som enda sällskap i slutscenen. Svårt att få ihop med inledningens leenden.

Ganska långsamt, stundtals vackert och välspelat, men alltför långsamt och lite svårbegripligt. Den österrikiska arméns antisemitism och rädsla för homosexualitet skildras tydligt, liksom officerarns intriger och politiska spel - det spel som ledde fram till Första Världskriget.

Intressant är biskopen som avslutar talet till konfirmanderna med ord om att Gud, Kejsaren och Fosterlandet ska existera i all evighet och att det hemliga kodordet på kasernen är hämtat från Ruts bok andra kapitlet.

Sången om Sibirien

Betyg: 5 monument

Med undertiteln: Ett Poem. Och det är verkligen en sorts dikt, en episk dikt om människorna och naturen i en avlägsen del av Sibirien. Vi får följa två familjer i en liten by från 1800-talets slut till 1960-tal. Varje tidshopp markeras med journalfilmer vilket höjer realismen i det som egentligen är en drömsk och närapå mystisk film. Det är stillsamt och dramatiskt på samma gång. Djuren och naturen har sitt eget liv - ibland i kontrast till och ibland i samklang med människorna - men naturen är hela tiden en större storhet även när världens största kraftverksbygge projekteras. Och naturens krafter samlas hos "Den evige gubben", en fantastisk figur med fåglar i håret och ett korstecken redo när det behövs.

I Sibirien är det nära mellan liv och död - så nära att i filmens slutscen uppstår de döda i ett förklarat ljus - så vackert och så magiskt. Detta är märkvärdigt i och med att filmen spelades in under sovjettiden. Visst finns här scener som är rent socialrealistiska, men den allmänna känslan är en annan.

Söndag , satans söndag

Betyg: 4 monument

Det handlar mycket om telefoner. Telefoner som ringer, telefoner som kopplas, telefoner som det talas i, telefoner där ingen svarar, telefoner som väntar på signaler som inte kommer... Det talas till och med mer i telefon än det röks cigaretter, bara det!

En ung lovande konstnär lever med en manlig och en kvinnlig älskare - de känner till varandra, är en del av samma cirklar och tolererar varandra. Men när konstnären får ett erbjudande att åka till New York så ställs relationerna på sin spets. Ganska alldagligt, men fint spelat om längtan, flykt och den så svårfångade kärleken. Finaste scenen är när de två älskarna i varsin bil en natt möts med blickarna fästa mot den gemensamma älskarens fönster. De ser inte varandra, det är bara vi som ser bilarna mötas. Enkelt och elegant.

Vi får i detalj följa torah-läsningen i synagogan, se märkliga gatubilder med udda människogäng, möta en hund som heter Kenyatta och barn som röker gräs och tycker att kritiken mot deras beteende är borgerlig. Kort sagt: 70-tal.

Blixt Gordon (1980)

Betyg: 2 monument

Det är mer rymdopera än Science-Fiction med alla kostymer och varelser uppställda som i körformation i magnifika salar. Till detta bidrar Queens musik och den allmänna 80-tals känslan som redan känns igen. Dock har handlingen kvar sin förankring 70-talet om rättmätiga uppror mot tyranner och fredligt samförstånd mellan folken. Det är märkligt hur båda denna film och Warlords of Atlantis på samma vis i samma sorts scener visar den yttre rymdens tyranners fascination för Hitler. Hade det varit möjligt idag efter Trump, Bolsonaro och Åkesson?

Kostymer, som sagt, och udda planeter. En del lite taffligt gjorda, men rara på något sätt. Det bästa är att jorden räddas tack vare Talmud och några Beatlessånger. O c h föstås Max von Sydow som Ming, universums härskare. Han lyser bland övriga ganska mediokra skådespelarinsatser.

Lagens våldsamma män

Betyg: 4 monument

Det börjar med fascinerande musik, modern, skrällande och mäktig och sedan följer ett snyggt intro från Marseilles bakgator och hamnkvarter. Strax flyttas vi till Bronx och liknande slitna kvarter. Här arbetar två poliser vid narkotikaroteln med att sätta dit småfifflare och undvika alltför mycket kritik från kollegor och överordnade. Under en vanlig spaning får de upp ett spår på en last kokain som sägs vara på väg in i landet - sedan följer en jakt utan ledtrådar tills den slutgiltiga uppgörelsen i slutet. Spännande, rått och realistiskt. Särskilt realismen ger filmen dess karaktär, de långdragna spaningarna i en kall bil eller en port. de kalla fötterna. Den avbrutna sömnen i sätet. Den dåliga maten. Tydligast när Doyle häller ut sitt nedkylda blaskkaffe i vämjelse när han ser hur den franske gentlemannen han spanar på får in sitt kaffe med dessert och praliner på lyxrestaurangen tvärs över gatan. Men också den rasistiska dialogen och konflikterna mellan poliserna - vilket får ödesdigra konsekvenser. 

Gene Hackman i sin pork pie hat är mycket bra som konstapel Doyle med tydlig adhd-diagnos, men bäst är ändå Fernando Rey som Alain Charnier - hjärnan bakom alltihopa. Så elegant, så belevad, så arrogant och så världsvan både i läderjacka och vinterrock.

Svarta änglar/The Tarnished Angels

Betyg: 4 monument

Om skuld och värdighet, skam och mänsklighet. Det är karneval och flyguppvisning i en liten stad i Louisiana. En av stadens reportrar vill göra ett reportage som går bakom rena fakta och självklarheter och blir vän med en flygbesättning (en flygare, hans fru (fallskärmshoppare), deras nioårige son samt en tekniker). Det ses med oblida ögon av de som betraktar flygarna som ”luftens zigenare”. Och efterhand som whiskykonsumtionen ökar blir redaktionsledningen mer tveksam till reportaget. Relationerna växer och blir mer komplexa allteftersom mer och mer avslöjas om ”flygarna”. Så går det mot katastrof och en sorts katharsis där reporterns slutord på redaktionen är filmens höjdpunkt.

Bygger på en roman av William Faulkner ”Luftcirkus”, men utan romanens uppklippta berättarstil, ångestsvettiga nätter, fattigdom, fylla och småstadsrasism. Dock finns här ett snyggt citat från Psaltarens 23:e psalm som jag inte minns från boken. 

Deadpool

Betyg: 1 monument

Trams och våld och mer våld och ännu mer trams. En del fånerier och våld på det. Sexskämt och våld och trams igen, men så plötsligt dyker ett par Ikea-skämt upp som faktiskt är ganska roliga och vi får se en Ikea-möbel fullkomligt falla samman i sina beståndsdelar. Det blir en kontrast mot de byggnader, bilar och annat som också faller samman i sina beståndsdelar när hjältarna slåss med bovarna.

En ganska misslyckad smågangster får veta att han är döende i cancer. Samtidigt uppvaktas han av en mystisk affärsman som säger sig ha bot för hans sjukdom. Just de scenerna är allt annat än roliga när hans kropp torteras för att ”mutantkraften” ska utvecklas. När han väl tar sig ut ur laboratoriet går resten av filmen ut på att hämnas. Märkligt att så vilja hämnas de som faktiskt botat en från cancer. På så vis är Wade lik en av de 10 spetälska som botas av Jesus men inte återvänder för att tacka honom (Luk 17:11-19).

Roligast, förutom Ikea-skämten, är kampen mellan Wade och hans flickvän Vanessa om vem som haft värst barndom - lånat av Monty Python.

Hedda

Betyg: 3 monument

Sjuttiotalet skiner igenom trots den tidstrogna placeringen av Ibsens pjäs ("Hedda Gabler") i det senare 1800-talet. Men det är något med frisyrerna, kameravinkeln och färgerna som andas sjuttiotal. Filmen följer pjäsen ganska noga, förutom att vi får se de inledande scenerna på ångbåstbryggan som det bara talas om. Pjäsen är fantastisk, men att göra film av den kräver mer än att bara filma en teateruppsättning - om så med lite större svängrum vad gäller scenerna. Det blir lite tråkigt, trots dramats täthet.

 Kanske inte så mycket teologi, mer existentiellt om frihetens yttersta konsekvens: revolverskottet!

En annorlunda värld

Betyg: 3 monument

Vad gör vi med pandemierfarenheten? På vilket sätt får den avtryck i kulturen? Kanske så här: en värld som upptäcker en fantastisk energikälla får problem när den plöstligt tycks sina. Kan det vara någon sorts sjukdom? En udda blandning av människor ger sig av för att lösa uppgiften. Det visar sig sedan inte alls vara som de tror, tvärtom! Och filmens egentliga budskap blir att omställning är möjlig även om den kräver en hel del av oss. Så kanske handlar filmen mer om klimatet än pandemin ändå, trots de magiska scenerierna som skildrar ett medicinskt förlopp, kroppens motståndskraft och livets grundstenar?

Helt fantastiska landskap, ganska fåniga huvudkaraktärer, men ett viktigt budskap i en tid då förnekelse tycks viktigare än klarsyn. Det påminner oss om Jesu ord i Johannesevangeliet: "Sanningen ska göra er fria"

Resan till jordens medelpunkt (1959)

Betyg: 2 monument

Bara namnet Arne Saknussemm sätter fantasin i rörelse. Det är han som vet var nedgången till jordens inre finns och hur man hittar den rätta vägen. Åtskilliga år senare följer den nyligen adlade professor Lindenbrook i hans spår  tillsammans med sin skönsjungande elev (ystert spelad av Pat Boone), en tystlåten islänning samt sin värsta konkurrents änka. 

Det är inte så spännande, stundtals ganska fånigt och i synen på kön och könsroller konservativt. Roligast är namnet på den svenske professor (som inledningsvis dör i cyanidförgiftning) - han heter Göteborg! Det är sedan hans änka som följer med på expeditionen, dvs fru Göteborg. Jag är inte säker på att berättelsen bir bättre för att en kvinna är med, men det ger utrymme för förvånansvärt många små sexuella anspelningar. Förvånande då det är en familjefilm från sent femtiotal.

Bästa filmer 2022

Trots att jag sett i stort sett alla Hitchcocks filmer så kom ingen av dem med på topp 10. Det rör sig om helt andra filmer, mer politik och existens än ren spänning.

1. Gudfadern del II (1974)
2. Mannen med oxpiskan (1973)
3. Vredens druvor (1940)
4. Han som måste dö (1957)
5. Alice (1988)
6. Bomsalva (1978)
7. Allt om Eva (1950)
8. Moonage Daydream (2022)
9. Talk Radio (1988)
10. Apornas planet: Striden (2017)