Rushmore

Betyg: 2 monument

Ganska tråkig film om den missanpassade eleven Max som ändå är ordförande i alla skolklubbar, från frimärkssamlarna til fäktklubben och leder all fritidsverksamhet. Så blir han förälskad i en lärare och försöker på alla sätt få hennes uppmärksamhet, det går så där bra. Han blir relegerad och börjar på nytt i en kommunal skola där de inte är intresserade av fäktning. Men han skriver en pjäs till skolteatergruppen och uppsättningen blir en succé. 

Vid ett tillfälle sitter Max vid sin mammas grav (även här förekommer gravar) och då kan den uppmärksamme läsa ett citat på mammans gravsten från den engelske 1700-talspoeten Thomas Gray: "The paths of glory lead but to the grave." Detta är ett grundläggande citat för att förstå Wes Andersons besatthet av de misslyckade och de som aldrig skulle komma på tanke att anträda ärans vägar. Han är ju de deprimerade antihjältarnas skildrare. Men här prövar han sig fram och det blir inte lika bra som i senare filmer.

The Royal Tenenbaums

Betyg: 4 monument

Först blir det för tråkigt och styltat med alla stela rolltolkningar. Alla är exakt likadan hela tiden, lika knäppa och lika upptagna av sig själva. Alla utom Royal Tenenbaum, fadern som lämnat familjen och långsamt går under i sin längtan tillbaka till det han självmant lämnat. Han skyr inga medel; lögn, effektsökeri, mutor, ja vad som helst för att få komma tillbaka till den familjegemenskap som aldrig funnits. Och häri ligger filmens storhet. Det är i strävan efter det som aldrig var som det blir verkligt. På ett, för att vara Wes Anderson, subtilt sätt lyckas Royal få familjen att fungera igen, även om han själv inte får uppleva det. Han blir allas förlossare, en udda kristusgestalt, den som gör ett liv utanför de stela rollerna möjligt. Han som större delen av filmen är en riktig skitstövel. Det är snyggt gjort!

I övrigt mycket starka färger (så klart) en hel del gravar, mänsklig tafflighet, dalmatinermöss och ett mycket bra soundtrack.

Howards End

Betyg: 3 monument

Fina miljöer; England kring 1900, mycket bara skådespelare; Vanessa Redgrave, Emma Thompson, Anthony Hopkins, Helena Bonham Carter mfl. och en riktigt bra historia - ändå blir det en ganska tråkig film då det saknas filmberättande. Filmmediet utnyttjas inte och flera scener återkommer istället för att varieras; Anthony Hopkins tystlåten i bakgrunden utstrålande makt och det fattiga paret Bast i sängen i sin lägenhet som tågen i princip kör tvärs igenom, utstrålande fattigdom.

Men det är en bra historia om huset Howards End som testamenteras vidare enligt ett testamente som inte tas på allvar - samtidigt en historia om kvinnlig frihet och radikalitet under tidigt nittonhundratal. Om frihetens kraft och begränsningar. Men vi får också höra en udda kommentar om att England saknar mytologi; "bara häxor och féer" samt en underförstådd hänsyftning till Jesus ord om de fattiga i Matteus 26:11.

Miss and Mrs Sweden

Betyg: 3 monument

Veckotidning Veckohatten tappar upplaga och den kreative chefredaktören vet att sex alltid säljer så tidningen ordnar med en skönhetstävling. Det som den ytterst klantiga redaktionen inte vet är att evenemanget infiltrerats av en grupp vänsteraktivister, så utgången av tävlingen är mer än oviss.

En mycket fånig, men stundtals också mycket rolig, drift med allt från kungahuset, överklassen, veckotidningsbranschen till vänstern. Men mest är det nog en drift med allt vad män och manlighet heter. Fånigare karlar får man leta efter. Inte ens de hederliga arbetarna klarar sig undan - även de får sin släng av sleven, medan kvinnorna är (oftast) kloka, realistiska och de som - i bakgrunden - får allting att fungera. Manuset är skrivet av Lars Forsell och hela den svenska skådespelareliten är med: Jarl Kulle, Per Oscarsson, Sven Lindberg, Meg Westergren, Kim Anderzon, Gaby Stenberg mfl.

Bäst är inledningsscenens kameraåkning genom den spegelklädda redaktionen och den folklige Per Oscarsson som blir bjuden på dry martini "Vad är det här för skit"?

Giftas på italienska

Betyg: 3 monument

Det är efterkrigstid och bostadsbrist, men den framgångsrike affärsmannen Domenico (Marcello Mastroianni) fixar ändå en bra lägenhet åt sin prostituerade älskarinna Filomena (Sophia Loren) samtidigt som han ständigt är på väg att gifta sig med någon annan. Hon genomskådar honom och låtsas vara döende för att han ska gifta sig med henne, vilket han gör. Äktenskapet ogiltigförklaras dock då hon har ljugit om sitt hälsotillstånd. Filmens poäng är sedan att de gifter sig en gång till, men 20 år senare och även då är det hon som tvingar fram det, eller snarare tvingar fram hans känslor. Han är ytlig och tråkig, hon är ett kraftpaket av både känslor och intelligens och det är svårt att förstå varför hon nödvändigtvis ska gifta sig med just honom. 

Bakom den lite fåniga intrigen kan vi skönja ett tema av klass, kvinnlig försakelse och prostitutionens stigma. Bäst är när Domenicos mamma kräver omflyttningar i julkrubban och när Filomena skriver sin namnteckning. Mycket humoristiskt, annars inte så roligt.

Sanatorium timglaset

Betyg: 4 monument

Det är en märklig film där vi möter en drömsk blandning av chassidisk judendom med skäggiga män som dansar tillsammans, övergivna platser, frimärksalbum, lättklädda damer och uppstoppade fåglar. En man söker sin far som är inlagd på ett sanatorium där de behandlar patienterna genom att förlägga dem en stund efter i tiden. Pappan är egentligen död, men ännu inte så på sanatoriet. 

På något vis handlar det om tillvarons grund, om att vara människa och en dödlig sådan i en värld där allt är i förfall och på väg in i glömskan. Vi möter både citat ur Ps 150:3, Jakobs dröm i 1 Mos 28: 10-12, De tre vise männen från Matt 2 och Holofernes ur Judits bok. 

Filmen bygger på Bruno Schultz novellsamling "Sanatoriet Timglaset", men den boken innehåller många fler färger och stämningar än vad filmen förmedlar. Det är mest murrigt brunt, grått och dammigt. Jag vill ha mer av den röda färgen.

La strada

Betyg: 4 monument

Det är som i en saga, men allt är lite mer solkigt, lite sämre, lite fattigare. Det fantastiska utbrytartricket är ganska dåligt, cirkusen är lite för luggsliten, publiken för fattig. Men det lyser av humanism och en sorts märklig glädje genom Giulietta Masinas roll som Gelsomina. Trots allt hon får stå ut med tycks hon gå filmen igenom helt intakt utan att egentligen påverkas så mycket. Visst, hon blir upprörd och sårad, men strax är hon tillbaka i sitt inåtvända leende, oberörd. Hennes motpart, Anthony Quinn som Zampanó, är det motsatta. Argsint, tvär och ytterst påverkbar. Hans sorg är en av de stora känslorna i filmen.

Lika viktig som relationerna är miljöerna och musiken. Allt utspelar sig i en sorts utkant, i det som varken är stad eller landsbygd, varken landsväg eller gata, varken strand eller hav och till det Nino Rotas musik! 

En förlorad värld (2008)

Betyg: 4 monument

Det är djärvt att göra film på denna fantastiska roman efter tv-serien från 1981 som kanske är en av världens bästa serier. Ändå blir det bra, förvånansvärt bra, men det förutsätter att du läst boken (eller sett tv-serien), annars blir det nog ganska svårt att förstå allt det subtila som sker under ytan. Här är skulden och religiositeten tydligare temata, eller snarare skulden och frälsningen. Just frågan om hur man ska leva ett kristet liv står tydligt i centrum. Och då har sådant som klasskillnader, tidsfärg och krigshot tonats ner. Den förlorade världen känns inte lika förlorad i denna version som i romanen och i tv-serien.

Mycket bra skådespeleri och ytterst välgjort. Intressant är bilden av den helige Sebastian som syns i ett hörn på en målning och att de, naturligtvis, ber Herrens bön på katolskt vis utan doxologi.

Natten

Betyg: 4 monument

Mer djup i ytligheten och mer berättelse i tomheten än i de andra Antonioni-filmerna i samma trilogi: Äventyret och Feber. Men samma elegans, samma snygga fotovinklar och samma fantastiska skuggspel. Denna gång är det Milano som skildras med sina höga hus, sina nybyggda förorter och sina eleganta villor. Men "allt är tomhet, idel tomhet". (Pred 12:8)

Vi får följa en författare som just fått sitt genombrott och hans fru under knappt 24 timmar, från det att de möter sin dödssjuke kamrat på sjukhuset tills han tvingar sig på henne trots hennes nej i de desperata slutscenerna. Som sällskap har de regnet, några tillfälliga förälskelser och sin egen gemensamma tystnad. Det händer inte mycket, men det är vackert skildrat. Roligast är de små italienska bilarna som det är svårt att sitta snyggt i och att de faktiskt serverar champagne på sjukhuset, annars är det väldigt lite som är roligt.

Coplan sauve sa peau/Coplan Saves his Skin

Betyg: 3 monument

Det gjordes en serie franska actionfilmer om agent Coplan som aldrig fick svensk distribution under det sextiotal då det begav sig. Kanske lika bra det. Ändå charmigt med gamla borgar i bergen och korta kjolar, fatala kvinnor och relativt ädla män, grymma skurkar, traditionell turkisk brottning, magdans och en mycket fin skildring av staden Istanbul. 

Agent Coplan anländer till Istanbul för att rädda en dam han känt från förr, men hon försvinner samtidigt som hon antyder ett hot mot mänskligheten. Coplan måste, trots en bruten arm, ta upp kampen mot de onda även om ingen tror på honom och den turkiska polisen vill utvisa honom. Delvis spännande och med en tydlig syftning på Jerikos basuner i Josua 6:16.

Kafka

Betyg: 3 monument

Här ramlar alla Frans Kafkas romaner och noveller över oss på en och samma gång samtidigt som författaren själv är huvudperson där han arbetar som kontorist på försäkringsbolaget. Det blir lite för bra: för mycket mörka, dimfyllda gränder i Prag, för mycket enfaldig byråkrati, för mycket revolutionära anarkister, för mycket av Jeremy Irons (Kafka) ängsliga blick, för mycket av onda doktorer... 

Roligast är svaret på frågan om han skriver på något nytt: "Tja, en liten historia om en man som förvandlas till en insekt". Där kan vi bocka av den titeln också! I övrigt är handlingen svårbegriplig, men den innefattar medicinska experiment, det gåtfulla Slottet (där makten finns), bombfixerad anarkister, besök på bårhus och tradiga dagar på kontoret. 

The Scorpion King 5 - Book of Souls

Betyg 3 monument

Detta är den femte filmen om Skorpionkungen (den fjärde har jag på något vis missat) och faktiskt den bästa av dem. Det handlar om civilisation mot kaos, svärd som tillverkas genom hederligt hantverk eller de som stjäls från bortglömda gravkamrar. Mathayus liknar mer Kristus än den slagskämpe han egentligen är när han talar om att den som visar nåd blir själv visad nåd (fast i kristen etik är det tvärtom) och i hans strävan efter att skapa fred. Däremot illustrerar filmens slutscen nästan lite övertydligt orden i Job 30:19 ”Jag är som stoft och aska”. 

Annars en hel del skorpioner, ormar och gamar och en kaktusvråk (!), hästar, förstås, och några kameler. Men också en golem åtskilliga tusen år innan rabbi Loew i Prag skapade förebilden! Även en shofar används, vilket nog mer ska markera en sorts kulturhistorisk tid än judisk kult. Det kan då tilläggas att den nämnda kaktusvråken är hemmahörande i Nord- och Sydamerika och knappast kan ha existerat i Mellanöstern före vår tideräkning.

Zabriskie Point

Betyg: 3 monument

USA under de sista åren på sextiotalet; unga människor som diskuterar vem som har rätt att kalla sig revolutionär samtidigt som de ockuperar universitetsbyggnaderna, andra unga människor vägrar konformiteten, söker sig bort från staden, älskar i öknen och målar märkliga bilder på det som kommer  i deras väg. Mot dem står etablissemanget i form av nollställda poliser och vinstsökande företagsledare. Staden består mest av reklamaffischer och naturen i dess renaste form som öken tycks vara det enda som är äkta. Så kan kritiken av kapitalismen te sig på sextiotalet. Och naturligtvis till tonerna av Pink Floyd som här gör sin enda filmmusik.

Det är långsamt, vackert, poetiskt och ganska händelselöst - som i alla Antonionis filmer - men det som skiljer denna från de andra är att skådespeleriet är så dåligt. Till detta en alltför löst sammanhållen berättelse som inte berättar särskilt mycket. Märkligast är hur lätt det tycks vara att stjäla ett flygplan och att kunna styra det som man vill. 

Intressant är repressionen, polisens våld och svaret som resulterar i att allt exploderar långsamt och flera gånger - sedan kan vi skönja den nya dagen. Som en illustration av revolutionen eller av Uppenbarelsebokens ord: "Se, jag gör allting nytt." (Upp 21:5)

Den röda öknen

Betyg: 4 monument

En fantastisk användning av mediet färgfilm där varje scen är komponerad färgmässigt för att skildra just den scenens stämning. Från verkmästarens blå overall till den röda färgen på väggen i stugan vännerna eldar upp i ett anfall av lössläppthet. Här finns ingen känsla av historia, inget som hänt förut har någon betydelse utan allt är modernt, metalliskt och mekaniskt. Till och med leksakerna!

En film med kusligt aktuellt tema: miljöförstöring, pest och psykisk sjukdom. Kanske är det så att allt det vi upplever, det ruttnande vattnet, de hotande fabrikshallarna, rören, skortstenarna, kajernas stenläggning, ångan som pyser ut ... allt detta är en skildring av Giulianas ångestfyllda inre. Där den enda motvikten är berättelsen om flickan som simmar i havet som hon berättar för sin son - en motsats så central och tydlig.

Liksom i alla andra av Antonionis tidiga sextiotalsfilmer är det kvinnornas film. Männen är bleka och ointressanta, det är kvinnorna som bär filmen och berättelsen, i den mån här finns en berättelse.

Feber

Betyg: 4 monument

Öppningsscenen är oerhört snygg: kameran rör sig långsamt i ett rum fyllt av böcker och konst, en man och en kvinna är i rummet men de säger inget, allt är tyst. Det är kvinnan vi sedan får följa utan att egentligen veta så mycket om henne. Hon har en mamma som satsar på börsen, hon översätter ibland, hon har olika älskare - men hon tycks aldrig särskilt lycklig. Men lyckan har inget med det moderna livet i sextiotalets Italien att göra. Allt är möjligt, men inget ger glädje.

Annars hamnar mina tankar i akitekturen. Varje scen har fantastiska linjer och ytor: trappor, väggar, fönsternischer, dörrar - alla arkitektoniska detaljer är accentuerade. Det gör filmen utsökt elegant, men då den i princip saknar handling blir den också svår att följa. Ändå är de prosalyriska sista tio minuterna verkningsfulla. Bäst är ändå börsmäklarnas små diskreta korstecken och den tysta minuten på börsen som blir så intensiv då den både föregås och följs av ett extremt skrikande och gestikulerande.

Äventyret

Betyg: 5 monument

Himlen är i uppror - vinden vräker på, havet är i uppror - vågorna slår mot klipporna, jorden är i uppror - stenblock faller ner för branten, men människorna är svala, snygga och mest upptagna med sig själva och sina ihåliga relationer. När en kvinna i sällskapet försvinner letas det halvhjärtat efter henne. Ganska snart är hon glömd. Dock försöker hennes pojkvän och hennes bästa vännina att följa möjliga spår - men deras relation blir till slut det som får henne att blekna bort också för dem. 

Det är en svidande kritik av människans, den rika människans, ytlighet och ett stort ifrågasättande av äktenskapet som institution. Men framförallt är det elegant, så oerhört elegant, både filmat och spelat. Bäst är den fantastiska scenen när Claudia (Monica Vitti) ensam väntar på Annas pojkvän i en liten Siciliansk stad och alla, jag säger a l l a, mäns blickar riktas mot henne. Det är mer avslöjande än obehagligt. Intressant är att Bibeln som hittas i den försvunna kvinnans handväska och tas som ett bevis på att hon inte tagit livet av sig.