The Dark Knight Rises

Betyg: 5 monument

Jag har skrivit om de grånande herrarna förut (se "Batman Begins"). Nu får de stå tillbaka för barnet.

I centrum står ett barn, Ett barn som Batman måste följa. Vem barnet är visar sig vara ödesdigert. Med tanke på barnets identitet blir jesusorden i Matteusevangeliet intressanta, för de gör något med kategorierna ond/god: "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup". Det är kanske inte medvetet, men havets djup finns där, kvarnstenen också men i form av en neutronbomb (inte helt olik en kvarnsten, faktiskt). Men, vem är då god?

Hela situationen i Gotham med uppror och revolutionsdomstolar komplicerar frågan om just ont/gott. Det gör filmen mycket intressant och mångfasetterad. En läsvärd kommentar ger Slavoj Zizek i New Statesman.

The Dark Knight

Betyg: 5 monument

Kampen står mellan anarki och ordning, mellan kaos och kosmos. Precis som i vår skapelseberättelse. Och nog hänger det ihop. När ordningen segrar sker det på bekostnad av tillhörigheten till det trygga livet. Liksom i Bibelns berättelse om Eva och Adam som måste lämna tryggheten i Edens lustgård för att civilisaionen skall kunna bli möjlig (1 Mos 3:23), måste Batman lämna den samhälleliga gemenskapen för att inte kaosmakterna ska segra. I vilket fall handlar det om grundläggande mänskliga erfarenheter som hopp, oro, mod och en sorts solidaritet mitt i allt våldet och kaoset. Den största triumfen är när Jokerns experiment med de två båtarna som ska spränga varandra inte riktigt faller ut som han tänkt. Den som bara räknar med kaos kan inte tänka sig solidariteten som en möjlighet. Det är också därför hämnden inte är en framkomlig väg.

I övrigt är nog Jokern bland de mest otäcka man kan tänka sig. Lysande, levande skådespeleri av Heath Ledger mot en fyrkantig, tillknäppt Christian Bale. Kaosmaktena har bättre rollfigurer!

Batman Begins

Betyg: 5 monument

"Hämnd är inte rättvisa". Det är en av grunderna för ett humanistiskt rättsväsende. I teologisk tradition ställs ofta en gammaltestamentlig hämndlystnad mot det nya testamentets evangelium. Riktigt så enkla och svart-vita är nu inte Bibelns berättelser, så när Bruce Wayne vägrar att låta Gotham gå under trots all den ondska staden rymmer så är han i gott sällskap med den gammaltestamentlige Abraham när denne förhandlar med Gud om att Sodom ska räddas (1 Mos 18:23-33). Empatin är viktigare än hämnden.

Det är snyggt. Det är politiskt korrekt - vilket i sig är helt underbart! - och det är spännande. Medan bilarna jagar, hjälten flyr över hustaken och slagsmålen snabbt avslutas, så pågår diskussionen om huruvida ändamålen helgar medlen, idealism contra defaitism, ondskans natur och den samhälleliga misärens ursprung. Det är både politiskt och teologiskt intressant.

Men bäst är att de två personer som skapar Batman (betjänten Alfred och ingenjören Lucius Fox), de som gör så att Bruce Wayne kan genomföra sin kamp för ett mänskligare Gotham, är bägge i pesnionsåldern. Här tar åldern ut sin rätt. Heder åt ett sådant ålderstänkande!

Another Earth

Betyg: 3 monument

En "andra jord" närmar sig vår. De undersökningar som görs visar att det rör sig om en planet som inte bara liknar, utan också är vår jord! En kopia, eller en spegelbild? Eller kan det som hänt här få en annan utgång där...? En sorts science-fiction historia där själva "science"-delen egentligen bara finns i bakgrunden som en möjlighet. Rätt bra gjort. Det ger historien en referensram som den inte annars skulle få.

En romantisk historia om skuld, förlåtelse och eventuell försoning. Stilla berättad med grått och brunt som dominerande färger. Sympatiskt, lite tråkigt och alldeles för platt slutscen, men intressant för att den faktiskt skildrar en städerskas arbete ganska ingående (oväntad realism!).

Sherlock Holmes: A Game of Shadows

Betyg: 4 monument

I grunden en kritik av vapenindustrin och de som tjänar ekonomiskt på den katastrof kriget innebär. Sherlock Holmes är mer actionhjälte än tidigare, men med stor charm och för en god sak. Professor Moriartys plan är att påskynda krigsutbrottet och på så vis tjäna stora pengar på sina vapenfabriker. En plan som går i stöpet när både han och Sherlock störtar ner i avgrunden under en fredskonferens i Schweiz. Dessförinnan har damer fallit av tåg, romer hjätemodigt ridit över gränsen, Watson gift sig och tåg exploderat. Egentligen bara yta och spänning, men snygg yta och god spänning - så gott som något!

Bäst alla kategorier är Stephen Fry som Sherlocks bror Mycroft Holmes (se bilden). Udda och än mer exentrisk än sin lillebror.

Psalm 21

Betyg: 3 monument

Filmiskt är det kanske inte så lyckat, stolpig dialog, för mycket otäcka ansikten i mörkret och ödesmättad norrländsk landsbygd. Men teologiskt är filmen intressant. Här möts vad man lite vulgärt kallar en nytestamentlig och gammaltestamentlig gudssyn. Gud som kärleken eller Gud som hämnden. Det märkliga är att de möts i form av två Psaltarpsalmer: Ps 21 och Ps 65, vilket ju innebär att det inte alls handlar om en ny- respektive gammaltestamentlig motsättning, utan en motsättning i bilden av Gud sådan hen framställs i Bibeln överhuvudtaget.

Sedan kan en teolog ju glädjas åt en film där predikan så tydligt står i centrum, och en får väl ha överseende med att prästen lämnar ifrån sig fel symbol på prediksstolen i slutscenen - den lilla plastbiten som vi kallar prästkrage har ingen symbolisk tyngd, han skulle ha lagt ifrån sig stolan.

Det är en otäck film, men Henriks demoner är inte alls så otäcka som verkligheten. Det gör filmen i viss mån otäckare, men viktigare.

Pianisten (The Legend of 1900)

Betyg: 3 monument

Under de första dagarna av år 1900 föds en pojke ombord på atlantångaren the Virginian, troligtvis av immigranter. Men när alla gått i land i New York blir pojken ensam kvar. Han tas om hand av eldarna och uppfostras djupt ner i skeppets maskinrum, nära dess hjärta. 1900 blir hans namn. Märkligt nog är han ett underbarn när det gäller pianospel och blir kvar i fartygsorkestern under resten av skeppets levnad. Omhuldad och beundrad för sitt spel är han ändå en ensam människa, utan släkt, utan historia, utan personbevis - hela livet lever han på båten och går aldrig i land. Istället lever han på andra människors berättelser, som han illustrerar på sitt piano. Det är stillsamt, vackert, men ganska klichéartat. Hans vän trumpetaren i fartygsorkestern berättar historien långt senare, vilket i sin tur spär på den nostalgiska och romantiska känslan.

Den ensamma trumpeten i inledningens pantbank följs senare av det ensamma pianot. Vackert, melankoliskt, men ganska tomt på annat. Här finns en antydan till en diskussion om normalitet, men det blir inget av den tråden. Synd.

Bäst är namngivningsscenen nere i maskinrummet där förslagen på namn haglar från alla håll, oförskämt, rått och hjärtligt.

Prometheus

Betyg: 4 monument

Ett rymdskepp ger sig av för att söka de varelser man tror är människans skapare. Bland forskarna finns både troende och tvivlare - troende och tvivlande på både vetenskapen, uppdraget och något annat än utomjordiska varelser som människans ursprung. Elisabeth Shaw, Noomi Rapace, sticker ut med sitt kors runt halsen och sin tro. Samtidigt är det hon som räddar historien vidare. Kanske just tack vare sin tro.

Det är snygga rymdskeppsinteriörer och läskiga slemdroppande tentakler, utforskade grottgångar och märkliga utomjordiska skulpturer, en direkt obehaglig kirurgimaskin och en sorts orgel som framkallar nya världar... Spännande och ganska otäckt sammantaget, men intressant som en del i debatten om tro och vetenskap.

Bästa citatet: "Landa därborta, för Gud skapar inga räta linjer" - när de på den övergivna planeten ser en sorts spår av civilisation.

Merlin

Betyg: 2 monument

De fula är inte bara fula, utan också elaka. Och det värsta som kan hända är att bli ful. Så skulle man kunna sammanfatta denna trista soppa på en fantastisk berättelse med goda skådespelarnamn. Merlinfiguren är spännande: trollkarlen som hjälper Arthur att dra svärdet ur stenen, en representant för den gamla magiska tron som hjälper en kristen kung att inte bara bli kung utan också att söka Den heliga Graal. Och visst finns det temat med. Så bortsett från skönhetens nödvändighet kan man se filmen som en berättelse om sekularisering, om hur de gamla gudarna tappar makt - inte i första hand till kristendomen utan till individualismen. Intressant i viss mån, men nog relativt ohistoriskt. I vilket fall för långt, för tråkigt, för patetiskt, disneyartat och pastellfärgat.

Värst är att inte ens ålderdomen får finnas, utan den trollas bort på slutet till förmån för den unga människans bildskönhet.

Prinsessan Mononoke

Betyg: 4 monument

En prins på en röd hjort. En prinsessa på en varg. Hon uppfylld av hat och hämnd, han uppfylld av att häva sin förbannelse. De möts mitt i kriget mellan människorna och naturen. Här anfaller vildsvinsguden med sin armé av desperata vildsvin, här försvarar före detta prosituerade sig mot både samurajer och naturväsen. Striderna är oförsonliga, det handlar om att vinna eller försvinna. Mitt i striden försöker prinsen finna någon sorts väg till försoning.

Det är spännande, allvarligt, oväntat och väl skildrat - där ingen är helt igenom ond eller god. Gudar dör, människor dör. Livet fortsätter ändå. Försoningen mellan människan och naturen är inte möjlig fullt ut, men prinsen och prinsessan fortsätter att träffas - dock utan att leva tillsammans. Hoppfullt ändå!