Bästa filmer 2020

En udda samling, dessa årets bästa filmer, men sammantaget är det vad jag tyckt bäst om. Jag gläds särskilt åt de två stumfilmerna från nittonhundratjugotalet.

1. The Last Movie (1971)
2. En kvinnas martyrium (1928)
3. Rashomon - Demonernas port (1950)
4. Paddington 2 (2017)
5. The Other Side of the Wind (2018)
6. Strid på havets botten (1953)
7. Alice i underlandet (1966)
8. Gösta Berlings saga (1924)
9. Weekend (Utflykt i det röda) (1967)
10. Rush (2013)

The Holly and the Ivy

 Betyg: 3 monument

Det är något visst med gamla julfilmer. Denna är dock i en klass för sig då den väcker många existentiella frågor mitt i den vanliga storyn om julen som den lyckliga högtiden. Det är trettiotal och den hemmavarande äldre systern tar hand om pappa kyrkoherden som "inte klarar sig utan henne" (vem som egentligen tycker så är lite oklart). För henne får kärleken stå tillbaka. När de yngre syskonen och några äldre släktingar kommer hem för att fira jul ställs allt på sin spets. Inte bara hennes framtid utan mycket annat också. Allt kommer upp till ytan: kärleken, livets mening, religionskritik, missbruk, gudstro och "tusen gamla predikningar" (som ingen varken är eller har varit intresserad av). Det är en elegant text, ursprungligen en teaterpjäs, men medelmåttigt spelat. Ändå fin julstämning med julkrubba och orgelspel.

En dam försvinner

Betyg: 4 monument

Lite som Tintin och Kung Ottokars spira, ett hittepåland i Centraleuropa bland alptoppar och snötäckta järnvägsspår. Ett tåg ger sig så småningom av och vi har lärt känna några av passagerarna redan kvällen innan. Under tågresan försvinner en äldre dam, men ingen tycks bry sig eller överhuvudtaget erkänna att hon är försvunnen. Spänningen stiger, en bandagerad patient tas ombord, en nunna visar sig bära högklackat och vagnarna leds in på ett stickspår... 

Mycket kulisser och modellbyggen, snygga järnvägsspår och en rivig dialog. Dessutom kricketentusiaster, folkdans, direkt citat av 2 Mos 21:24, oatmeal tweed och en kvinna som i sina relativa ungdomsår gjort allt, t o m "kastat pil med kontraktsprosten". Något nationalistisk, men det är begynnande krigstid (1938), så det må vara förlåtet.

Dick Johnson is dead

 Betyg: 4 monument

En gammal mans resa från levnadsglad psykiatriker i Seattle till glömsk åldring inneboende i dotterns lägenhet i New York. Låter det tungt och tråkigt? Inte alls. Här följer vi Dick och hans dotter, filmaren Kirsten Johnson, från vardag till fantasifullt himmelrike och tillbaka, från nutid till dåtid och tillbaka. På vägen möter vi den högt älskade fadern C Richard Johnson, 86 år ung och en en underbar aktör (han spelar verkligen sig själv) och hans lika högt älskade dotter, som i filmen bearbetar sin fars tilltagande glömska, han har drabbats av Alzheimers sjukdom, och hans kommande död.

Kirsten Johnson går grundligt tillväga och tar livet av sin far på alla upptänkliga sätt. Hon regisserar, lejer stuntmän och teatersminkörer. Hon iscensätter till och med faderns begravning. Allt på ett mycket naturtroget sätt. Det är humor, lekfullhet och glädje blandat med allvar och sorg. Och när den 90 minuter långa filmen är slut känns Dick Johnsson mer levande än någonsin. Det är faktiskt magiskt. Och filmmediet i sin allra bästa form.

The Talented Mr Ripley

 Betyg: 3 monument

En fantastisk historia om mannen som lånar en kavaj och sedan går helt upp i en annan mans liv och slutar som jagad för mordet på sig själv. Snygga interiörer från olika italienska villor och mindre palats, eleganta femtiotalsdressar, skickliga birollsinehavare: Cate Blanchett, Philip Seymour Hoffman och kanske främst Jack Davenport, men en ganska ointressant huvudfigur. Kanske är det meningen, men Tom Ripley blir aldrig en hel människa, han är en kameleont och som sådan utan moral, utan historia och därmed utan framtid. Matt Damon lyckas inte gestalta honom särskilt övertygande.

Det är tillfälligheternas spel som driver berättelsen, sedan bara händer det. Som om människan helt levde utan Gud och utan ansvar för sin nästa. Då blir identiteten svajig och tillfälligheterna styrande.

Love & Mercy

Betyg: 4 monument

Om psykologiska övergrepp, först från fadern, sedan från den privatanställde psykiatrikern. Det är grymt och svårt att förstå, hur en sjuk människa kan behandlas så. För fadern är utgångspunkten Heb 12:6, för Dr Eugene Landy är det nog känslan av att ha ensamrätt till geniet Brian Wilson. Men genom lidandet ljuder en musik som är både spröd, känslig och uttrycksfull.

En historia baserad på Brian Wilsons liv, traditionellt rakt berättad, men vackert spelad av John Cusack och Paul Dano, som bägge gestatar Brian Wilson. Där Paul Dano är snäppet bättre i ungdomens tilltagande sjukdom än Cusack som den vuxne Brian. Mycket Beach Boys-musik, förstås, och fantastiska vyer över Kalifornien från fantastiska villaterasser.

Min sköna tvättomat

Betyg: 3 monument

Allt handlar om pengar, om pengar och tillhörighet. Problemet är gammalt, redan Jesus såg det och sa: "Ingen kan tjäna två herrar" (Matt 6:24). Pengarnas makt påverkar känslan av tillhörighet i Thatcher´s England. Pakis out! vrålar de arbetslösa, de som står utan pengar och den pakistanske marxisten, som lever på sin brors nåder, uttalar sin tydliga besvikelse över den brittiska arbetarklassen. Men hemlandet är inget alternativ, där har de religiösa tagit över.

Mitt i sorgen över alltings tillstånd vandrar Omar fullkomligt oberörd, småleende och oklanderlig. Hans barndomsvän och älskare dyker upp som ledare för en grupp av punkare, fascister och allmänt udda unga män (se bilden). Det är ett omaka par, men kärleken står över kultur- och klasstillhörighet - så tillsammans får de, trots allmänt motstånd, tvättomaten att blomstra. Romantiskt, knappast trovärdigt och halvbra skådespeleri där pappan, den sängliggande marxisten, är klart bäst.

Fåglarna

Betyg: 3 monument

Snyggt filmat, helt okej spelat, men det saknas berättelse. Vi förstår inte varför fåglarna går till attack mot människorna och i filmen tycks anledningen vara ganska ointressant - för bortom fågelattackerna och skräcken för kråkor och måsar handlar det egentligen om relationer, om en ung kvinnas intresse för en ung man. Punkt! Och det har vi sett förut. 

Det ges vissa antydningar till symbolisk förståelse i burfåglarnas fångenskap och kvinnans instängdhet i telefonhytten när fåglarna anfaller. Ombytta roller, men det haltar. Fåglarna är brutala, men inte maktutövande. Människorna utövar makt och det symboliska bär inte och det blir därför inte så kusligt som det skulle kunnat bli.

Här citeras det direkt ur Hesekiel 6 och Jesaja 5 samt förs ett resonemang som går stick i stäv med Paulus tankar i 2 Kor 12:9 "i svagheten blir kraften störst". Snyggast är landskapet, sämst är det alltför cerisröda blodet.

En kvinnas hemlighet

Betyg: 3 monument

 

Det handlar om blickar, blickar som drar människor till varandra, blickar av förakt, blickar av förtvivlan, bortvända blickar, men mest just blickar som förbinder människor - på gott och ont. Och allt handlar om en blind man!

Den blinde översten hittas död och hans hustru anklagas för att ha mördat honom. Gregory Peck tar sig an fallet som försvarsadvokat. Han går in i det med hull och hår. Trots att han är omgiven av smarta kvinnor går han tyvärr helt vilse och går i princip över lik för att få den vackar hustrun frikänd då hans aggresiva förhörsmetod får oanade konsekvenser. Det är snyggt, obehagligt och både sorgligt och spännande på samma gång. Tyvärr brister Gregory Peck i slutet, framgång klarar han galant, men inte att spela i motgång.

Mycket vackra skuggor, ett direkt citat ur Första Korinthierbrevet 15:55 och en snygg cameo av regisören (bärande på en cello) är även det en del av behållningen.

Fåglarna sjunga kl 1.45/Sabotage

Betyg: 3 monument

Det är elegant gjort, snyggt filmat med stor omsorg om detaljerna - men det är något som inte bär. Vi förstår inte vad sabotören och hans kumpaner är ute efter, varför de dragits in i detta. Hur det kan komma sig att en fredlig fågelförsäljare också tillverkar bomber? Varför vill en lokal biografföreståndare sabotera Londons elverk? Kanske hade vi kunnat överse med frågan varför om de hade varit helt övertygande i sitt skådespeleri, men även det brister, tyvärr. Då förblir vi med frågan.

En tidig Hitchcock-film, 1936, med grönsakshandlare i plommonstop, offentlig tandborstning, ett snyggt moraliskt dilemma, en fantastisk queer-kommentar om ostronens sexualliv och i centrum för upplösningen filmen "Bartolomeus Stryparen". I förbifarten en referens till Jesu ord i Markus 1:15 "omvänd er och tro" och en längre utläggning om en "Gudshandling". Spännande, men inte fullt ut.

Sverige åt svenskarna

 Betyg: 2 monument

Från kosmos till kaos. De första ord vi hör är ur skapelseberättelsen i första Mosebok (Allan Edwall läser på tyska!) och det slutar med ett slag där i princip alla dör utom den svenska hären som kommer försent. Däremellan, dans, trams och fånigheter. Det är också filmens öde; en god idé från början med ett katastrofalt resultat. Det lär vara den största filmfloppen i Sveriges historia.

Påhittat fjortonhundratal med parodisk strid om den svenska kronan mellan engelsmän, fransmän, tyskar och svenskar, alla i mer eller mindre hemmagjorda kostymer, obefintlig regi och klumpigt foto. Men med Sveriges absoluta skådespelarelit. Det hjälper inte. Det som möjligen hjälper lite grann är musiken (Carl-Axel Dominique) som fiffigt skildrar respektive land. Vid sidan av musiken är det språkliga rätt kul, med stolpig tyska, svengelska och hittepåfranska. Roligast är nog ändå när den fåniga svenska tronpretendenten ständigt utbrister: "Negativa människor är det värsta jag vet", så fort han blir motsagd. 

Här förekommer också Jungfru Marie offerlamm, doande nunnor, en parafras på den Apostoliska trosbekännelsen och en gestaltning av Herodes möte med de österländska stjärntydarna (Matteus 2). Det mesta annat är värt att glömmas bort.

The Gentlemen

 Betyg: 3 monument

Elegant. Både till form, utförande och tal, kanske särskilt just talet. Men svårtolkad i moralen, vilket nog är meningen. På sätt och vis en sorts klasskampsberättelse placerad i Englands undre värld med narkotikaproduktion (cannabis) och våld. De penningstinna gangstrarna mot förortens kids. Det är ganska underhållande och går inte riktigt som vi tror, men i slutänden hänger frågan i luften om vem som egentligen vann kampen. Det var nog inte kidsen.

Mycket elegant berättat, smart, kul och överraskande i en ständigt eskalerande händelseutveckling. Men bortom de snygga dialekterna och wagyu-stekarna ekar det ganska tomt. Här nämns i allafall församlingsråd, men i samma negativa ton som "grävlingsälskare" - lite udda, men det är det mest teologiska jag kan finna.

Småkryp

 Betyg: 4 monument

En sommaräng, i bakgrunden möjligtvis de franska Alperna. Hundlokor, ängsvädd och... insekter av alla de slag. I blickfånget en nyckelpiga som kommer bort från sin familj, sedan svartmyror på jakt efter det som kan bygga upp myrsamhället. Strax finner de skatten, en hel plåtburk full av sockerbitar! De möter även nyckelpigan. Så hör de samman, svartmyrorna och nyckelpigan. I vått och torrt, i eld och vatten. Det blir en berättelse om riktig vänskap. 

Senare blir de upptäckta av rödmyrorna som vill åt sockret. Flykten blir dramatisk och den trygga hamnen i myrboet är blott en chimär. Rödmyrorna går till anfall med kastmaskiner, murbräckor och giftgas. Allt står på spel och de stridande skyr ingen medel. Men en annan tid kommer, Luk 21:9.

Om krigets konsekvenser och om vänskapens styrka tvärs över ras-/artgränserna. Bäst är att det inte förkeommer något som helst tal i mänsklig mening, men väldigt mycket kommunikation med ljud, rörelser och dans. O c h  förstås musiken, lika uttrycksfull som en fullödig dialog!

Once Upon a Time in China III

 Betyg: 2 monument

Den svagaste av de tre första filmerna i serien. Här tonas konflikten med västerlandet ner och intrigen blir på så vis mindre intressant och svårare att förstå. Men fortfarande bär den på moderniteten som budskap där det centrala citatet är: "Strunta i gamla traditioner". I centrum står drakdansen, där rivaliserande Kung-Fu-skolor möts i en blandning av slagsmål och dans, varje skola med sina färger och sina fantastiska drakar med stora snidade huvuden och ringlande kroppar i skolans färger. Det är ett storartat skådespel, men inte så mycket mer. 

Ibland bryter en mer kristen/västerländsk syn på barmhärtighet igenom - annars innehåller den mindre teologi än de tidigare filmerna.

Once upon a Time in China II

Betyg: 3 monument

Det finns något mycket charmigt över dessa filmer, en humanism som bygger på en mix av västerländsk och kinesisk kultur,  med ganska stor övervikt för det västerländska även om alla pratar kinesiska och vi får ta del av Kinas moderna historia med Boxarupproret och Koumintangs bildande. Men allt inom ramen för de här filmernas egen mytologi. I grunden en historia om modernitet, om att acceptera det som kommer och om avmytologiseringen av världen, det vi kallar sekularisering. 

Här blir det kristna korset ett slagträ, de kinesiska gudarna avslöjas som bluff och inget består. En snygg skildring av Markus 13:22 om hur de falska profeterna försöker vilseföra med tecken och under. Bäst är ändå den något romantiska skildringen av kinesiskt gatuliv från tidigt 1900-tal, rentav breughelskt!

Gatans lag

 Betyg: 4 monument

Chicago i regn, välansade polisonger och musik av Tangerine Dream. Kan det bli bättre? 

En skicklig inbrottstjuv hamnar i maffians händer. Han vill lägga av, men det valet är inte möjligt. Ett existentiellt drama om liv, död och möjlig framtid. Snyggt spelat och framförallt snyggt filmat! Många brinnande bilar, mycket tunga svetsaggregat, men också en utsaga om barnets helighet - som i julnattens evangelium - och ett uns av marxism. Dessutom en schysst termos kaffe och ett par ordentliga brandsläckare. 

Bäst, bortsett från filmvinklarna och musiken, är försvarsadvokaten och domaren - fantastiska figurer!

Apostle

 Betyg: 2 monument

En sekt skapar sig en fristad på en ö i Skottland. En man tar sig olovandes dit för att rädda sin syster. Det är otäckt och grymt, blodigt och våldsamt, men slutar i en sorts försoning. Filmen bygger på The Wicker Man från 1973, vilket nog ändå är en intressantare film. Här finns en hänvisning till Fil 3:10 och Ps 23, men mest handlar det om blod, död och paganism. Kristendomskritiken är nedtonad, passar ett 2000-tal där kristen tro inte är lika självklar för biopubliken. 

De 39 stegen

 Betyg: 3 monument

En man jagas över skotska hedar och dramatiska klippor i dunkelt kvällsljus med lika dramatiska moln, när han väl kommit i säkerhet inser han försent att han är ur askan i elden. En ny flykt, nya turer. Det som räddar livet på honom, åtminstone tillfälligt är, i nämnd ordning: en psalmbok, frälsningsarméns orkester och ett politiskt brandtal han själv tvingas hålla. Vi vet att han är oskyldig, men det är det bara vi som vet. Alla andra måste han försöka övertala, vilket går ganska dåligt. Det är spännande med tågresor genom England och Skottland, varietéartister, misstänksamma bönder och vänliga bondhustrur, knivar i ryggen, skott i natten och mitt i alltihopa en helikopter. Det måste var en av filmhistoriens första helikoptrar, filmen är från 1935, men egentligen är det en autogyro, en föregångare till helikoptern.

Bäst är matlagningen: man tager en plattfisk och lägger den i en stekpanna, strax därpå äter man den med smör och bröd. Lätt som en plätt!

 

Naked Lunch

 Betyg: 3 monument

Egentligen handlar allt om skrivandet. Om skrivandets lycka och vånda, om dess plåga och galenskap - men också om dess förmåga att skapa det otroliga och förleda, men kanske mest om skrivandets fara. Redan i filmens början säger Bill Lee (William Burroughs) till sina författarkumpaner Hank (Jack Kerouac) och Martin (Allen Ginsberg) - Jag slutade skriva när jag var tio år, det vara alldeles för farligt! 

I hallucinationernas och narkotikans värld, i den skamfyllda sexualitetens värld, i beroendets värld är skrivandet extra farligt. Bill erfar det när hans skrivmaskin blir en levande skalbagge och han dras in i en hårdkokt spionhistoria helt utan gränser. Förutom levande skrivmaskiner handlar det bl a om monstersex, meterlånga skalbaggar och storbolags-kapitalism. Stundtals fascinerande, stundtals frånstötande och stundtals mindre lyckat. Bäst är skådespeleriet och de fantastiska färgerna, särskilt de gröna väggar, fönster och dörrar som dyker upp överallt.

Insektsätandet skulle kunna vara bibliskt med tanke på Johannes döparens diet (Mark 1:6), men här handlar det om kackerlackor och tusenfotingar.

Hiss till galgen

 Betyg: 4 monument

En man sitter fast i en hiss en hel natt. En kvinna letar efter honom på Paris gator och nattöppna barer. Regnvåt, nattsvart och gryningsgrå är färgskalan. Det är en tillvaro utan Gud där allt tycks ske som av en tillfällighet, trots att det var så noga planerat. Kärleken, makten, livet, döden - inget tycks ha mening, allt bara händer. Det är vackert filmat, bra berättat och fantastiskt tonsatt av Miles Davis, men sorgligt och ytterst ensamt. Vi får aldrig se kvinnan och mannen tillsammans - det är bara på fotografi lyckan tycks möjlig. 

The Peanut Butter Falcon

 Betyg: 3 monument

Smått romantiskt, godhjärtat och snällt om en ung man med Downs syndrom som drömmer om att bli wrestling-stjärna och rymmer från det ålderdomshem där han bor då han saknar familj. Kanske handlar filmen om vänskap och familjeband. Om rätten att själv välja sin familj när ens familj så tydligt valt bort en. Det ekar av Jesu ord i Matteusevangeliet 12: "Vem är min mor, och vilka är mina bröder?/.../ Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor". Till detta ett dop och en välsignelse utöver det vanliga samt ett uttal av namnet Jesus som vi helyllelutheraner aldrig får till, så blir det till en mer teolgisk film än väntat - dock tränger det småmysiga och gulliga ut teologin.

De infernaliska

 Betyg 2 monument

 

En nästintill obegriplig historia om en kvinnlig organist som förutom att hon spelar orgel kör bil och har hallucinationer. En udda kombination av orgelspel och bilkörning, tomma kyrkinteriörer, ansikten som speglas bilrutor om natten och ett övergivet nöjesfält - som inte har något mer med saken att göra än att det ger snygga kameravinklar och skuggor. För det är filmens behållning, kamera-arbetet: stilsäkert och elegant. 

Wild, Wild, West

 Betyg: 2 monument

Introtexterna är mycket snygga i en perfekt kombination av musik och bild - sedan blir det inte så bra. Det handlar mycket om tåg, om ångmaskiner och uppfinningar - med en ansats om rasism och människans värde. Här skulle en referens till Jakobsbrevet 2:1 vara på plats, men ansatsen tappas bort.

En galen vetenskapsman kidnappar USA:s främsta forskare och tvingar dem att tillverka udda krigsmaskiner så att han tillsammans med historiens förlorare kan återskapa ett USA utan federalism - där de gamla kolonierna tillfaller de land de tillhörde före Förenta Staternas bildande: England, Frankrike, Mexico, Spanien. En ytterst bisarr historia som hyllar enheten i det moderna USA och kunde ha blivit en effektiv anti-Trump-film om den inte visade sig vara ett matinéäventyr för knappt mogna tonårspojkar. 

Det roligaste är det ännu ej färdigbyggda parlamentsbyggnaden Capitolium i Washington DC som skymtar i bakgrunden när vår hjälte söker upp president Ulysses S Grant. En snygg symbolbild, men tyvärr så var byggnaden färdig när Grant blev president.

Vi fara till Sahara

 Betyg: 3 monument

Fånigt, ibland roligt, men mest fånigt om det inte vore för minspelet - det tar udden av alla fånerier. Någonstans i dumheten finns en värdighet. Någonstans i klumpigheten finns en ömhet. En humanism mitt i allt elände. För elände är det. Efter en misslyckad kärleksaffär blir de båda vännerna lurade att ta värvning i Främlingslegionen. Då de enbart skapar kaos och anarki fängslas de för att sedan "arkebuseras i gryningen". Så sker givetvis inte, men döden är ändå en förvånansvärd realitet. 

Mest udda är ångstrykjärnet och naturligtvis slutet utifrån den diskussion de tidigare fört om reinkarnation. Långt från kristen tradition och minst lika långt från hinduisk eller buddhistisk tradition. Fånigt, men rart på något vis. Jag tror allt nog handlar om vänskap, i vått och torrt, i liv och död.

Slow West

 Betyg: 3 monument

En sorts kammardrama, med ett begränsat antal roller som kommer och går - men möts i slutstriden. En historia om kärlek i viss mån, men än mer om grymheten i "det nya landet". Ett land där idealister och tvehågsna inte ryms. Mycket död, för mycket död tycker jag nog och en del vackra landskap. Men på något vis har vi sett allt förut, de fördrivna urinnevånarna, de fåniga gängmedlemmarna, lägereldarna, nybyggarna, prisjägarna ... den ädle skurken och den onde. 

Bäst är de kongolesiska sångarna - som talar franska. För övrigt: stjärnbilderna repeteras, Psaltaren 91:5-6 reciteras och klasskillnader utplånas, i viss mån.

The World´s End

Betyg: 1 monument

Om livslögner, konspirationsteorier och drängfylla. Det är ytterst fånigt, men väcker även ett visst obehag genom sin populism. Samtidigt som det finns en viss charm i fasthållandet vid människans rätt att göra fel. Sex gamla skolkamrater ska, mer eller mindre motvilligt, genomföra den pubrunda de misslyckades med när de var unga. Det var nog inte särskilt kul då, knappast nu heller även om alla förvandlats till någon sorts zombie-robotar. 

Kanske är allt en galen dröm som Gary King drömmer på mentalsjukhuset, eller så är det en oförblommerad sponsring från brittisk bryggerinäring - kanske både ock, eller ingetdera. Kanske bara en gubbig pojkfilm om gammal vänskap och drömmen om ungdomstiden. Hellre Paulus ord: "När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga."(1 Kor 13:11) Det kan också vara en medveten skildring av patetisk manlighet - ok för det.

Kort möte

 Betyg: 3 monument

Kärlek, eller kanske egentligen förälskelse, skam och skuld. Allt utspelat under några veckor på en järnvägsstation mellan två pendeltåg. Regn, dimma, kolrök, trenchcoats, fåniga hattar och ett stort allvar. Det är inte mycket som händer, det mest spännande är att större delen av filmen är en inre monolog, men allvaret, att det är på liv och död griper tag. En gift kvinna möter av en slump en gift man då de väntar på varsitt tåg; kärlek uppstår. Enkelt, men mycket komplicerat. 

Bäst är det fantastiskt rationella sättet att servera te - det dricks mycket te - kringlivet på stationsbaren och att det på något vis finns en koppling till 1 Mos 32:12: ett sandkorn som startar allt.

The Kid

 Betyg: 2 monument

Våld och godhet är oftast en svår kombination. Just så är det här. De goda är de som skjuter flest, de onda är grymma och hotar och slåss - men de dödar inte. De goda däremot, de dödar. Svår moral. Bryter mot 5 Mos 30:19 om att välja livet. I övrigt en alltför tunn story: två barn tvingas på flykt av grymma släktingar, de söker av misstag skydd hos Billy the Kid när han just ska gripas av Pat Garett. Sedan utvecklas hämnden på de grymma släktingarna medan det pratas om livets mening, om livets betydelse och vikten av att stå för den man vill vara. Synd bara att hämnden kommer så högt upp på dagordningen. 

Dock är Dane DeHaan mycket bra som Billy the Kid, en tacksam roll dock. Bäst är leendet och de dåliga tänderna.

The End of the Tour

Betyg: 4 monument

Om skrivandet, om skrivandets ensamhet, om sanning och om falskhet. Men kanske mest om vänskap. David begär att i sin tjänst som praktikant på The Rolling Stone få intervjua författaren David Foster Wallace som just slagit igenom. Han följer med på en uppläsningsturné genom ett fruset vintergrått Mellanvästern och filmen skildrar deras samtal; om skrivande, om missbruk, om livet, om det viktiga och det oviktiga, om hundar, TV-tittande, Amerika, om kärlek och död.

Det är ömsint, stillsamt och mycket välspelat (särskilt Jason Segel som David Foster Wallace), stundtals med en ljuvlig lätthet, stundtals med en besvärande tyngd. Bäst är kanske ändå repliken: ”Baptister kan dansa!” 

The Score

 Betyg: 3 monument

 

Om åldrande skurkar som lierar sig med en ung, kaxig spoling där det till sist visar sig att gammal ändå är äldst. Ganska trist. Hade varit roligare om det slutade tvärtom. Behållning är dock Marlon Brando som gnällig hälare i miljonklassen, några snygga scener med svetsaggregat och ett par vyer över Montreal. 

Kanske går det att se det som en film om att hålla löften, om kärlekens kraft och ungdomens dårskap, om att luras och bli lurad och luras igen och då som en kommentar till 3 Mos 19:11- men mest en film som lever på skådespelarnas namn: Robert De Niro, Angela Basset, Edward Norton och, som jag tidigare nämnt, Marlon Brando. Ganska medelmåttigt spelat av dem alla (Brando undantagen).

White Riot

Betyg: 3 monument

 

Om musik och politik, men nog mest om politik. Om den brittiska vänsterns kamp mot National Front under sent sjuttiotal, kanaliserat genom organisationen Rock Against Racism (RAR) och dess tidskrift Temporary Hoarding. En hel del fina tidsbilder, några bra filmsnuttar, men för mycket om just tidskriften och för lite om människorna. Egentligen ställer filmen fler frågor än den besvarar. Jag vill veta mer om Sham 69 och deras skinhead fans, jag vill veta hur de som var med som fotfolk då ser på tillståndet i landet nu. Jag vill höra vad dagens musiker, svarta som vita ser på de årens musikscen. Jag anar att det var fler än Socialist Workers Party som stod emot NF, men det sägs det inget om. 

Nåväl, en film om brittisk vänster varvad med tung sjuttiotalsmusik är ju inte fy skam! Intressant är att grunden för deras arbete ligger i Jesu ord till synagogföreståndaren i Markus 5:36 "Var inte rädd, tro bara", även om de själva nog inte såg det så. Men det handlar mycket om att stå emot trots rädslan!

The Trip to Greece

Betyg: 3 monument

Som de tidigare filmerna, elegant, stundtals lysande - men samtidigt lite solkigt, lite svårsmält, ganska gubbigt. Det är väl så det är. Äldre herrar på resa i främmande land där de provar gourmet-restauranger - bara upplägget i sig är ganska gubbigt. Men smärtan smyger sig in, döden finns närvarande på telefon, Europas flyktingtragedi berörs (om än pinsamt nonchalant och just därför avslöjande och bra!), åldrandet sätter gränser. Denna blandning av högt och lågt, smakfullt och smaklöst är ibland ljuvlig, ibland bara dum. Bäst är ändå deras snabba repliker och sångerna i bilen, allt från Demis Roussos (med försök till falsettsång) till Bee Gees och Van Gelis. Avväpnande fånigt, värmande och roligt!

Det handlar om komplexa gudar där de följer i Odysseus spår från Troja till Ithaka, om Aristoteles teorier om konst som efterapning, om den största lyckan och om att simma ikapp.

Hiroshima - Min älskade

Betyg: 4 monument

Filmiskt, poetiskt - inte helt begripligt, men mycket vackert. Om minnen, om kriget och vad kriget gör med kärleken, om döden och rätten att gråta. Från början tänkt som en domkumentärfilm, men tack vare Marguerite Duras' manus något helt annat. 

En kvinna befinner sig i Japan för att spela in en film om Hiroshima och möter där en japansk man - det är några år efter krigsslutet. Egentligen söker hon sig själv och sina egna minnen av kriget i kärleksmötet. Så frågorna som reser sig i deras samtal handlar om huruvida man kan leva med krigserfarenheten, vad den gör med livet och möjligheten att älska? Kärleksparet är lika krigsskadat som den värld de kommer från, vilket slutreplikerna bekräftar. Kanske de vackraste slutreplikena i en film någonsin!

Djupt existentiell, men i stort sett helt utan religiösa eller andliga anspelningar. Nog både beroende på tiden (1959) och på manusförfattaren.

In the Heart of the Sea

Betyg: 3 monument

Ett tydligt exempel på skillanden mellan enkel berättelse och gestaltning. En ung författare söker upp den ende överlevande efter en tragisk och märklig olyckshändelse - och i filmen får vi följa den överlevandes berättelse. En berättelse i berättelsen, ett klassiskt grepp. Men nu heter författaren Herman Melville, året är 1850 och det som berättas är berättelsen som sägs ha inspirerat honom att skriva Moby-Dick, en av världslitteraturens främsta romaner. Filmen kan inte jämföras med romanen eller filminspelningar av romanen, i alla fall inte femtitoalsversionen. Det är för platt, för ointresant, för lite existens och allmänmänsklighet.

Men här finns antydningar till klasskonflikt, kamp mellan ära och girighet, samtalsterapi, kritik av kapitalismen och en skepsis inför framtiden. Men inget tas riktigt på allvar, utan bara antyds då det är handlingen och inte idéerna som är det viktiga. Mycket vatten, mycket vågor, mycket segel, mycket valar, men ganska andefattigt ändå.

Diskussionen om människans överhöghet med hänvisning till Första Mosebok (1 Mos 1:28) känns alltför enkel. Jämför med Father Mapples predikan i romanens nionde kapitel!

Beyond Skyline

Betyg: 2 monument

Ett främmande rymdskepp hemsöker Los Angeles och skördar människor som om de vore veteax - särskilt våra hjärnor tycks behaga dessa utomjordingar i sina skalbaggeliknande robotdräkter. I det kaos som uppstår får vi följa en sjukskriven polis (som försöker skydda sin vuxna son), en tågvärd på tunnelbanan och en märklig flicka som föds i hemlighet i rymdskeppets inre. På något vis hamnar de i Laos och slutstriden står bland de gamla templen i djungeln - på samma platser som folket bekämpade de amerikanska inkräktarna. Det finns en viss symbolisk laddning i det!

Annars ett ganska svårbegripligt resonemang om biokemi och DNA, som leder till att de onda blå ljuset förvandlas till det goda röda ljuset.  Rätt fånigt! Teologin kan sägas ligga i tanken att barnet är hoppet - precis som i profetian vi läser i kyrkorna på julafton (Jesaja 9:6), men sonen har blivit en dotter.

Strid på havets botten

Betyg: 4 monument

Som West Side Story, men istället för italienare i New York, grekiska tvättsvampsdykare utanför Floridas västkust. Nog så bra. Mycket hav, mycket technicolor, mycket musik, mycket femtiotal och en hel del stereotyper. Men det är på något vis hederligt hantverk, snällt och godhjärtat trots en del slagsmål och ond bråd död. I botten handlar det om etniska konflikter, men än mer om rädsla. Rädsla för att den älskade inte ska komma hem igen, rädsla för att bli kvar på havets botten, rädsla för de andra.

Speciellt med kombinationen korstecken och cigarr. Det snyggaste är ändå pappans stickade yllemössa som han bär under dykardräkten.

Midway

Betyg: 3 monument

Klassiska stereotyper, den fege som blir modig, den stentuffe som har ett hjärta av guld, akademikern som vågar stå emot, de veliga beslutsfattarna... det som saknas är det sadistiska befälet, men så är det inte en film om rekryter utan om stridspiloter som plötsigt kastas in i kriget då Japan anfaller Pearl Harbor och USA håller på att förlora kontrollen över Stilla Havet. Historiskt korrekt på många sätt, men väldigt vinklat då amerikanerna skildras som vänliga, kamratliga, skojfriska och besutsamma o c h  kärleksfulla medan japanerna enbart lyder order och styrs av pliktkänslan. Annars är nog den återhållna manliga gädjen bäst, när de högsta befälen inom USAs flotta inser att de vunnit striden. Tafatt och nog ganska sanningsenligt.

Förvånansvärt lite teologi för att vara en amerikansk krigsfilm. Det mest intressanta är när skeppspojken frågar varför han ska ställa i ordning som till en kyrka när han inte tror på Gud. Direkt därefter kommer de japanska planen och bombar sönder skeppet de möblerar på. Han överlever, men är bara en bifigur. Kanske ska det inte tolkas?

Under Capricorn

Betyg: 4 monument

Först är det frisyrerna, fantastiskt vågiga och rödlätta. Troligen det mest signifikativa för en irländare under tidigt 1800-tal. Sedan kommer också ett pistolskott med placeboeffekt, en elegant sammansatt spegel och ett gediget trappräcke. Men egentligen handlar det om att offa sig för någon annan, att ta på sig skulden för något du inte gjort. Kärlek och klass lyser igenom denna film som mer nystar upp ett mysterium än avslöjar ett brott. En film där just klassmedvetande både förvånar och är kanske filmens starkaste känsla. Starkare än kärleken. Så citeras också ur Lukasevangeliets liknelse om den rike mannen och Lasaros: det "gapar en klyfta mellan oss och er" (Luk 16:26). Klassklyftan!

En melodram på sitt sätt, men subtil och välspelad och naturligtvis välgjord med Alfred Hitchcock som regissör.

Paradox

Betyg: 2 monument

Motljus och distade gitarrer. Murmeldjursgryta och allmän western-estetik. Skäggiga män och kvinnor i lösa klänningar. Inget sammanhang, inga förklaringar, mest en sorts förlängd musikvideo. Snyggt ibland i motljuset och hjortarna som dyker upp bland träden, men mest fånigt med pojktrams och överdriven manlighet. Kanske är paradoxen i titeln just det, att idén är en sorts progressiv tanke bortom manligt och kvinnligt, medan utförandet är super manschauvinistiskt. Vilket får mig att tänka på Jesu ord i Mateusevangeliet: "Vad ni säger ska var ja eller nej" (Matt 5:37), inte som här både ock på samma gång.

Finast är när Neil Young sjunger "Pocahontas" ensam till gammal, gisten tramporgel.

En kvinnas martyrium

Betyg: 5 monument

Det är något helt annat än Jeanne d´Arc (1948) och troligtvis något helt annat än alla andra filmer som gjorts i ämnet. Skuggor, dagrar, ansikten, rynkor, svettpärlor, tårar - ständigt söker kameran det mänskliga, det fula och vulgära, men i grunden det mänskliga. Teologerna och domarna är grymma, men också rädda, rädda att ha fel, rädda att förlora en själ. Förhöret är på liv och död för alla inblandade och Jeannes kristuslikhet blir mer och mer svårhanterbar för de lärde. Samtidigt understryks ett queerdrag, i det att hon vägrar bära annat än manskläder och det ses som ett stort hot mot både Gud, kyrkan och teologin. Hennes försvar för det får vi aldrig höra, för det är en stumfilm och bara utvalda repliker får vi del av. Sedan lär i princip all dialog vara hämtade från verklighetens förhörsprotokoll.

Vackrast är musiken och ljussättningen och kanske allra vackrast det fantastiska fotot av tortyrmaskinerna. Mest udda är de engelska soldaternas uniformer - som hämtade från det nyss avslutade Första världskriget - och så mannen med glasögon på slutet. Märkligast är teckningen av harpyrian på väggen på vägen in i tortyrkammaren. En bra film är det hur som helst, mycket bra!

Jeanne d´Arc (1948)

Betyg: 3 monument

Mycket teatralt med tjusiga kulisser. Och känslan av inspelad pjäs blir kvar trots den stora stridsscenen med stormningen av Orléans och trots Ingrid Bergmans ansikte i återkommande närbild. Det är något uppställt över scenerna, något styltigt i dialogen som ger känslan av teater mer än film. En ganska ok teater om ett märkligt öde i en våldsam tid. Filmen är i sin tur tydligt märkt av sin egen tid, dvs tidig efterkrigstid med en alltför amerikansk-protestantisk Jeanne i kollision med en maktfullkomlig katolicism. Det är knappast historiskt trovärdigt.

I cetrum står naturligtvis TRON, tron på att det är Guds röst hon hör och att hon måste lyda. Det skulle kunna ge en mer spännande film om tro och lydnad, om ansvar och makt - om problemet med att samtliga stridande slåss med Gud på sin sida. Men det är en partsinlaga från den segrande makten efter fascismens fall om att stå upp för den enkla människan, för sanning och rätt. Det ges inget utrymme för tvivel på saken. Lite patetiskt är det nog.

Da 5 Bloods

Betyg: 4 monument

Vietnamkriget skildrat ur de afroamerikanska infanteristernas perspektiv, men nästan femtio år senare. Fyra gamla stridskamrater kommer tillbaka till Vietnam för att söka efter och ta hem den femte kamratens kvarlevor - o c h för att de vet att där han stupade ligger också en guldskatt begraven. Se där ett rikigt äventyr! Den stupade kamraten var deras befäl och deras politiska ledare som ständigt påminde dem om de svartas rättigheter, fredens nödvändighet och den politiska kampens möjligheter. Alla har de genom livet förhållit sig på olika sätt till den dyrkade, döde kamratens budskap. Den politiska analysen förflyktigas dock när de hittar guldet, liksom sammanhållningen och kamratskapet. Våld, ond bråd död och nya strider skiljer dem från varandra. Ändå lever något av budskapet vidare i slutscenerna.

Det är spännande, välspelat och snyggt kryddat med dokumentära inslag ur USAs historia. Bäst är scenerna från vietnamkriget som dyker upp i deras minnen - allt spelas upp som det hände, men de är gamla män i minnena. Det är vackert gjort. Stundtals roligt, ibland lite väl stereotypt, men då med glimten i ögat, som på dansgolvet i Ho Chi Minh-staden (tidigare Saigon).

Mycket bön, en vådlig hänvisning till 2 Mos 3:5 "du står på helig mark" och den kraftfullaste läsning (mest ett vrål faktiskt) av Psaltarens 23:e psalm jag någonsin hört.

The Vanishing

Betyg: 4 monument

En ö i havet. En fyr på ön. Tre män på fyren. Manlig tystnad. Sedan övergår den till manligt våld och slutar i manlig sorg. En skeppskista med guld är den utlösande faktorn. Vackert, våldsamt och tragiskt. Välspelat, men kanske en inte alltför trovärdig berättelse. I vilket fall så är det så att dessa tre män försvann från ön utanför Yttre Hebriderna år 1900 och ingen vet vad som egentligen hände. Detta är ett försök att skapa dramatik kring det som kallas "The Flannan Isles mystery".

Ett ytterst litet kapell har betydelse, liksom guldets förbannelse uttryckt i Jakobsbrevet: "ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld." (Jak 5:3), men med tanke på att det är vatten och inte eld som förtär kropparna.

Robert the Bruce

Betyg: 2 monument

Det finns något unket i den nationalistiska sagan om "den goda kungen". Kungen som ger folket frihet, kungen som garanten för demokratin (även om det är trettonhundratal som här). Troligen är det en idé som mer hör hemma i artonhundratalets nationalromantik än i den egentliga historien. Och den blir extra unken i vår tid av nationalistiska projekt och antidemokratiska drömmar.

Som berättelse är filmen alltför tunn och varken snön eller det majestästiska landskapet (tydligen Montana - ty det var billigare att filma där) hjälper upp det hela. Mest handlar det om nederlag och förräderi, om vinter och svårläkta sår, om storslagna landskap och få människor, om att hedra sina döda och om Guds vilja. Här finns den mytompsunna berättelsen om Robert Bruce och spindeln med, liksom en bön för maten som tycks vara hämtad från modern frikyrklighet.

Slaget om Alger

Betyg: 4 monument

Det är grovt filmat, enkelt och dokumentärt men oerhört effektivt. Kulsprutepistolerna står för en sanning, tårarna för en annan. Tortyren för en, bombdåden för en annan. Barnen för en och soldaterna för en annan. Det är en grym skildring av Algeriets antikoloniala frihetskamp, om FLNs uppbyggnad och den hårda franska repressionen. Det är tydligt var sympatierna finns, men våldets smärta drabbar alla. Det intressanta är att vi idag skulle tala om terrorism, medan det i filmen handlar om frigörelse. Den politiska agendan har flyttat sig.

Intressant är också kopplingen mellan frigörelse och muslimsk medvetenhet, bönerna följer motståndsmännen, de blir martyrer och modernismen blir en fransk företeelse - popmusiken och kvinnor med kortklippt hår står på förtryckarnas sida.

Alice i Underlandet (1966)

Betyg: 4 monument

Fantastisk filmatisering, satt i den tid då Lewis Caroll skrev berättelsen, men samtidigt fylld av absurd brittisk humor som mer påminner om det sena sextiotalets Monty Python (det går att ana var en del av de mer udda monty-python-figurerna kommer ifrån). Alla djur och märkliga varelser spelas av människor i fåniga teaterkostymer, men ytterst mycket mänskliga och det är nog filmens storhet - människan i all sin skröplighet, människan i all sin inbilskhet, människan i all sin dumhet och enfald skildras på ett enastående sätt. Inte vackert, men roligt! Alice är den enda som tycks normal i en galen värld, samtidigt som hon är den som återkommer med frågan "Vem är jag?" Den människa som inte ställer sig denna grundläggande existentiella fråga är dömd att bli både galen och fånig.

Scenografin är lysande, men mest fantastisk är ändå musiken av Ravi Shankar. 1966 måste den ha tett sig utomordentligt udda!

The Meg

Betyg: 2 monument

Det är något särskilt med väldigt stora djur, särskilt om de är förhistoriska. I en djuphavsgrav utanför Kinas kust har ett forskarteam upptäckt att bottnen troligtvis inte är en solid botten utan ett köldlås för en värld som varit orörd i miljontals år. Naturligtvis har de rätt, naturligtvis bryts låset upp, naturligtvis äts båtar upp, naturligtvis är hjälten ovillig och hjältemodig, naturligtvis är forskarna nördiga och fåniga, naturligtvis är en av dem snygg, naturligtvis finns här en odräglig riskkapitalist ... nej det sista var nog en udda företeelse. Han räddar ingen film, men ger en sorts perspektiv på forskningens beroende av kapital.

Roligast är att hjälten heter Jonas Taylor - med tanke på Jona bok i Bibeln och den stora fisken det berättas om där. Det är också fint att se hur silvertejp kan komma till anvädning i kampen mot ett jättemonster.

Caravaggio

Betyg: 4 monument

Femtonhundratal och renässans, men lika mycket artonhundratal och tidigt nittonhundratal. Scenerierna och kostymerna bryter mellan århundradena, plötsligt en cigarett, en motorcykel, en svart kostym, en man som talar teckenspråk. Det är snyggt gjort, denna lek med tiden och historien!

Egentligen en samling tablåer där händelseförloppet inte är det centrala, utan känslan, relationerna, hur de skiftar - kärleken som vandrar mellan männen, och mellan männen och kvinnan och som ställer till det så illa för dem alla. Vem har makt över vem? Kärlek, död, men också kätteri och sinnlig konst. Men kanske är just konsten en besvikelse. Tablåerna - de uppställda statisterna är fantastiska - men själva tavlorna som målas är inte så bra (i filmen, alltså). Det är svårt att förstå hur kardinaler och biskopar faller i trans över dem, repsektive förfasas.

Vackert är det ändå med ett elegant manus och bra skådespeleri - särskilt Dexter Fletcher som den tonårige Caravaggio är helt oemotståndlig. Roligaste repliken är när kardinalen väcks mitt i natten och  citerar Jesaja 48:22 (men det ska vara i den gamla översättningen): "De ogudaktiga får ingen frid".

Yojimbo - Livvakten

Betyg: 4 monument

Först är det musiken, sedan den snabba och hårdföra dialogen, därefter estetiken, linjerna, mönstren och skuggspelet. Det är både annorlunda och välkänt. Som en Western-film: den lilla staden, de rivaliserande gängen, uppgörelsen på huvudgatan, de onda och de goda, de smarta och de dumma, de prostituerade och dödgrävaren. Men samtidigt helt väsensfrämmande: skarpslipade katanasvärd, kimonos, saké och böngryta. Mycket mer av köpenskap,  mindre av hjältemod, mer intelligens, mindre våld - men samma rättrådighet dock inga gammaltestamentliga referenser.

Intressant är respektlösheten mot överheten, bönetrummorna och helvetesläran.

Kärlek över haven

Betyg: 3 monument

Ensamhet och övergivenhet i relation till kärlek. Mörker i relation till ljus. Liv i relation till död. Och på något vis allt i relation till Gud eller Allah. Mer teologi än väntat, men så är det också en film av Wim Wenders. Ändå blir jag tveksam till hur den muslimska teologin skildras, utan intellektuell kraft - enbart som ett påbud.

Två människor möts av en slump (?) men skiljs strax därefter. Den ene förlorad i öknen och politikens grymhet, den andra  i havets djup. Sorgligt, vackert och någonstans mycket mänskligt. Spännande på sitt eget vis. Det som förenar dem är vatten, livets källa, dopets ursprung. Det som skiljer dem åt är våldet, politiken och vi människors oförmåga att leva tillsammans i fred.

I viss mån udda med en film om en biomatematiker (Alicia Wikander).

The Other Side of the Wind

Betyg: 4 monument

Filmkameror, bandspelare, stillbildskameror och mikrofoner - nästan varje scen innehåller någon form av kamera, eller inspelningsmekanism. Allt ska dokumenteras när den store regissören Jake Hannaford, "filmens Hemingway" (mycket fint spelad av John Huston) bjuder in till fest för att både fira sin sjuttioårsdag och den nya film som snart är klar. Alla är där från statister till filmkritiker. Under festen visar det sig att teamet är bankrutt och huvudrollsinnehavaren har sjappat. Alla svärmar kring Hannaford och hans närmaste "lärjungar", underbara repliker dryper ur munnarna om "ikonografins ontologi" eller "Gud som femininum", eller om sanningskriteriet, politiken, kärleken och vänskapen. Vi vet också, fast vi lätt glömmer bort det, att det är Jake Hannafords sista dag i livet.

Oerhört snyggt filmat, men framförallt snyggt klippt, med snabba klipp och hopp mellan svart-vitt och färg, fantastiska skuggor och dagrar, vackra porträtt, och en känsla av att allt är möjligt, fast allt är i gungning. Filmen spelades till stor del in tidigt sjuttiotal men blev inte klar förrän häromåret.

Vackraste citatet: "Glöm aldrig att ditt hjärta är Guds lilla trädgård".