31 oktober 2009

Allt flyter




Betyg: 3 monument

Jag hade inga större förväntningar, men blev glatt överraskad. Det är en fin film där manligheten står i centrum, manligheten och misslyckandet. I vår kultur kanske det är så att de hör ihop, den gängse bilden av mannen och misslyckandet? Tål att fundera på...

Innebandylaget förlorar sin träningstid och börjar istället träna konstsim, villket tar dem till VM i Berlin ett halvår senare. Det är naturligtvis ingen enkel väg dit, många tabun måste raseras, som att uppträda helt naturligt i baddräkt eller att inse pedikyrens nödvändighet. Det är förlorarnas historia som berättas, de ensamma männen, de som inte riktigt räknas med och som naturligtvis får en upprättelse på slutet - på så sätt är filmen mycket konventionell. Kvinnorna finns någon annanstans, på en annan planet, vilket gör männen ännu mer ensamma och vilsna. Kanske är det detta som filmen egentligen handlar om, mansrollen som gått förlorad och famlandet efter något annat.

Bästa repliken kommer när den som är sämst i laget vill hoppa av och huvudpersonen säger: "Vi är alla sämst. Det är därför vi tränar" Också ett förhålningssätt till tillvaron. Vi tränar i första hand för att vi är dåliga, inte för att bli bättre. För mig är de orden befriande...

29 oktober 2009

Eastern Promises

Betyg: 4 monumnet
Denna oerhört brutala film utspelar sig i London och kretsar kring den ryska (och östeuropeiska) maffian. Filmen börjar med en "Sweeney Todd"-inspirerad scen, där en man blir mördad av sin barberare...ett smakprov på att detta inte är en film för barn. Vilket det inte är.

Filmen handlar om en kvinnlig sjuksköterska, Anna, som försöker leta reda på familjen till ett nyfött barn vars mamma dött på sjukhuset under förlossningen. Mamman går inte att identifiera, och det enda som hon har en är dagbok på ryska.

Anna försöker spåra mammans historia utifrån dagboken, och hamnar i kontakt med den ryska maffian, och en av dess högt uppsatta "bossar". Först blir hon mycket trevligt bemött, men när hon börjar inse vad dessa gansters har gjort dras hon in i en soppa av hotelser, våld och kidnappning. Hon inleder ett minst sagt komplicerat förhållande med en av maffiabossens hantlangare, Nikolai, som även är en av filmens huvudpersoner. Han spelas för övrigt av Viggo Moternsen, som är mycket bra i denna film.

Den här filmens värde ligger i gestaltningen av den ryska maffian, och relationen mellan maffian och Anna (och hennes familj). Alla ryska accenter är också ett plustecken. En varning dock; det är en mycket obehaglig film. En hel del våld och hemska scener vilka antagligen ska gestalta den ryska maffians brutalhet, och visst är det effektfullt. Man blir verkligen rädd, och arg på Nikolai och hans kumpaner vars kvinnosyn är fruktansvärd. Men samtidigt tycker man igenom hela filmen om just Nikolai, utan att egentligen förstå varför. Mer kan jag inte säga, då det avslöjar för mycket.

28 oktober 2009

I skuggan av Paris

Betyg: 3 monument

I skuggan av Paris är inte en oförglömlig film. Det är egentligen inte en speciellt bra film ö h t. Ändå inns det ett par saker som gör att den är värd tre monument:

För det första är det berättarens (lillebror Jonathans) repliker direkt till betraktaren. Jo, säger han i början när han tittar rakt in i kameran, det är en apostrofering till dig som ser på den här filmen. Och jag är den allseende berättaren. Mycket av det vi sen får uppleva tycks lite skruvat och överdrivet. En del kanske bara sker i den allvetande berättarens fantasi? Bl a förför han unga kvinnor på löpande band och beskriver sig som en fantastisk älskare. De scener vi får se från dessa ”erövringar” stämmer inte heltt överens med hans beskrivning, vilket är ännu en av filmens berättarpoänger. Men det finns en anledning till Jonathans erotiska eskapader denna dag. Han vill genom att berätta om dessa göra sin bror något mindre deprimerad.

Och därmed kommer jag in på den andra anledningen till filmens betyg vilket är skildringen av Pauls depression. Vi får veta något om bakgrunden till den (även om det mesta förblir osagt), hur den ter sig och vad som verkar vara början till ett ljus i mörkret. Jag tycker om skildringen av den mycket depressiva Paul, som håglöst ligger i sängen eller rör sig långsamt i lägenheten. Ingenting av det Jonathan eller deras far gör för att muntra upp honom når liksom fram. Han är innesluten i sin egen bubbla. Men när det i filmen uppenbarar sig ett tillfälle för Paul att få berätta om sin syster och hennes liv, så anas en hoppfullhet. Berättelsen om systerns återkommande sorgsenhet tar bara några minuter, men är en oerhört fin beskrivning av något som skulle kunna kallas ”existentiell sorg”. Det är också en trovärdig skildring av berättandets kraft och av hur en uppmärksam lyssnerska (eller lyssnare) kan ge hjälp ur det svartaste mörker. Kanske en glimt av vad ett terapeutiskt samtal kan innehålla när det är som bäst?

26 oktober 2009

Far from heaven

Betyg: 4 monument

I Todd Haynes "Far from Heaven" (2002) får vi dyka in bakom gardinerna hos familjen Whitaker; Frank som är toppsäljare på framtidsföretaget Megatech och Cathy som är den perfekta hemmafrun och den perfekta värdinnan på sociala tillställningar samt deras två barn. På ytan är familjen Whitaker, både bildligt och bokstavligt, den ultimata affischbilden för den övre medelklassens helylleamerika. (citat från russin.nu)

Men det är bara på ytan. Under ytan finns något helt annat. Förutom att vara en film om yta och dolda djup är "Far from heaven" också en orgie i 50-talsestetik. Inredning, möbler, färger, bilar, klänningar... allt matchar på något sätt och ibland kan det vara svårt att följa med i själva handlingen för kontorsinredning och vardagsrum är så perfekt designat. Det är lite synd, för under ytan finns ett djupt allvar och en sorglig historia där människor inte får möta varandra som människor. Jag såg filmen från vardagsrumssoffan för flera månader sedan, men jag hade hellre sett den på bio.

Aida - Liveopera från the Met

Betyg: 3 monument

Att se på opera på bio låter inte så kul, men att gå på The Met, fast på kvartersbion, är faktiskt en fantastisk upplevelse. Väldigt bra ljud och bild, och så kommer man mycket närmare sångarna än vad som är möjligt på en föreställning "in real life".

Aida är en mycket tragisk historia om kärleken till en annan människa och kärleken till sitt eget land. I centrum står Aida, en etiopisk prinsessa som lever som slavinna hos faraos dotter i Egypten. Hon blir en bricka i ett spel i kriget mellan Etiopien och Egypten, och går under sviken av dem som säger sig älska henne - men utan att hon ser det. Hon behåller en sorts naiv tilltro till de män som utnyttjar hennes kärlek; Radames, den egyptiska härföraren och hennes pappa, Kungen av Etiopien. Det är den stora tragiken, att sedan i princip alla dör gör inte saken bättre. Berättelsen fastnar dock i minnet som en sorts evig historia om kärlek, krig, nationalism, könsroller, avundsjuka, maktbegär...

Det operaaktiga kan jag inte riktigt bedöma. Lite tråkigt ibland med för långa arior, men det är ändå ett uttrycksfullt sätt att berätta en historia - känslorna blir tydliga och stundtals är det vackert och märkligt. Och så kan man fläska på med fantastiska masscener, som vid den välkända triumfmarschen, då soldaterna kommer tillbaka från det etiopiska fälttåget med krigsbyte, fångar och spjut som glänser i strålkastarljuset!

Det är värt en eftermiddag (fyra timmar med pauser), man går därifrån lite mer insatt i det som är vårt kulturarv. Känns bra.

Män som hatar kvinnor


Betyg: 3 monument (när jag precis hade sett den)
2 monument (när jag skriver om den ett par veckor senare)


När jag läste Stieg Larssons Millenium-triologi var jag mycket fascinerad av den. Jag slukade böckerna och levde med Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander. Att nu se den första boken i filmad version är faktiskt lite av en besvikelse. Men det är inte bara av den ofta uttalade "sanningen" att man aldrig ska läsa boken innan man ser filmen, utan också för att en mycket spännande bok blivit en ganska medioker film. Ibland får jag en känsla av att man velat göra en turistreklamfilm för Sverige. Götgatans folkvimmel i motljus, Riddarfjärden och Stadshuset i kvällsljus, x2000 som plöjer genom den svenska landsbygden, först norrut och sedan söderut. Dessa "naturskildringar" kunde utgå och huvudpersonerna hade kunnat få bli något mer komplexa. En hel del intressant information om deras liv får vi aldrig reda på.

Det som fångar mig i filmen är den ofattbara grymhet som några av männen utsätter kvinnor för. Våldsscenerna är riktigt otäcka. Peter Andersson och Peter Haber, som spelar dessa "män som hatar kvinnor", är den största behållningen med filmen. Vid sidan av dem ter sig både Mikael Nyqvists Blomqvist och Noomi Rapaces Salander som tämligen intetsägande.

21 oktober 2009

Recipes for disaster

Betyg: 3 monument

Den här korta dokumentärfilmen handlar om en finsk/engelsk familj i Finland som under ett års tid bantar sina koldioxidutsläpp, för att leva mera klimatsmart. Det är pappan i familjen som kommer med idén och hans fru är allt annat än nöjd. Men som hon säger; "Jag går med på det för att jag älskar dig". Ganska fint.

(Jag utgår ifrån att alla som läser ser kopplingen mellan att minska sina CO2 (koldioxid)-utsläpp och att vara klimatsmart, så jag förklara inte hur det hänger ihop. Igentligen är det ju inte så enkelt...)

De har två söner (9 och 5 år kanske) som tycker det är rätt konstigt, men klarar det bra och tjatar till och med på deras pappa när han gör fel.

Efter ett år har de lyckats att skära ner sina koldioxidutsläpp med 52 %, något som de uppnått genom att;
Sluta köpa saker som är gjorda av plast, eller inbundna i plast
Sluta använda bilen, och åka buss istället
Byta elbolag till ett som använder förnyelsebar el
Göra egen tandkräm, hårgelé mm.
Åka tåg till Italien på semester, istället för att flyga.
mm

Det är tufft, det är jobbigt men också rätt kul (för familjen alltså). Och mamman kommer i slutet fram till att det inte varit så farligt. Dessutom har de, bl.a. genom att åka buss hela tiden istället för att ta bilen, fått mycket mera tid med sina söner.

Filmen är väldigt fin och en riktig Feel-Good-känsla finns, vilket är ovanligt då det är en dokumentär som handlar om klimatförändringar och global uppvärming. Det är ett spännande budskap, att det faktiskt går att minska sina koldioxidutsläpp med 50 %, och ändå leva ett bra liv.

18 oktober 2009

Robin Hood

Betyg: 5 Monument

En riktig klassiker är ju Disneys Robin Hood, eller hur. Idag såg jag den för första gången på engelska, och insåg hur grymt bra den är!

Favoritscenen är när Lady Kluck slåss mot vakterna efter att Robin har vunnit bågskyttetävlingen, men sen blivit avslöjad. Musiken är helt hysterisk och det är filmat som under en match i amerikansk fotboll eller rugby. Lady Kluck mot alla stora noshörningsvakter. Och hon klår dom lätt!

Det var även kul att höra alla sånger på engelska, och jag tror faktiskt att det var mycket länge sedan jag såg hela filmen. Den biten som visas på julafton har jag sett en massa gånge men det är ju så mycket mer.

Bäst av allt är ändå början, när alla huvudkaraktärer pressenteras, och animationerna medans förtexterna är igång är fantastiska. Allt till en free-stylande (scat-ande kanske är bättre) Allan i Dalen.

Jag måste nog se om några andra Disney-klassiker snart.

15 oktober 2009

Burn after reading

Betyg: 4 monument

Kanske är det manligheten som bröderna Cohen försöker ringa in, från CIA-agenter i snygga kostymer som inte begriper någonting, till Brad Pitt som helt utflippad gyminstruktör med George Clooney som ömklig, hypokondrisk otrogen äkta man och John Malkovichs koleriske exagent. Alla är de män som försöker bevisa något, men det går illa. Värst går det för den man som nog är mest eftertänksam och försiktig - när han av kärlek tvingar sig till att bli handlingskraftig går det överstyr. På något sätt är det som om kvinnorna är de som går helskinnade ur denna skruvade "låtsas" agentthriller, även om de är beräknande, kyliga eller enbart besatta av sig själva så når de mer eller mindre sina mål, medan männen knappast ens överlever.

Hur ska man förstå det? En lek med hollywoods könsschabloner? En kritik av den traditionella manligheten? Ett porträtt av en mansroll i upplösning? Jag vet inte, men det är mycket underhållande.

11 oktober 2009

Julie & Julia


Betyg 4 monument

Sedan 25 år tillbaka finns boken Det goda franska köket bland makens och mina kokböcker. Den är inte särdeles flitigt använd, med undantag av receptet på Boeuf Bourguignon, som vi faktiskt lagade ett par gånger innan vi upptäckte att det fanns ett snarlikt och mycket enklare recept i Vår kokbok. Men från och med ikväll kommer den sjuhundra sidor tjocka kokboken med franska recept samlade och nedtecknade av amerikanskan Julia Child att få en mer framträdande position i vårt kök. Tror jag.

Efter att ha sett filmen Julie & Julia inser jag i alla fall att SMÖR är något alldeles oumbärligt om man vill laga god fransk mat i Julia Childs anda. Men filmen är mer än en film om mat. Den beskriver hur två kvinnors liv kan mötas över decennierna. Julia som lär sig allt om den franska kokkonsten i Paris under efterkrigstiden, och Julie som bestämmer sig för att under ett år laga alla 536 recept i Det goda franska köket och börjar blogga om sina erfarenheter.

Filmens två verkliga historier vävs in i varandra. Men det är inte bara maten som har en viktig roll i dessa båda kvinnors liv utan även deras respektive män. De båda parens relationer skildras på ett ömsint och vardagligt sätt, som gör mig glad. Lika glad blir jag av att se filmens kvinnor laga mat för att de tycker så vansinnigt mycket om mat. Både Julia Child och Julie Powell genomför sina matprojekt för sin egen glädjes skull. De gör matlagningen till sina personliga projekt. Precis som många av de senaste årens manliga stjärnkockar gör. Så lite feminism finns det kanske också i den här filmen, även om det inte är det första men tänker på.

Blue Velvet

Betyg 3 monument

Rödhaken är viktig för David Lynch, rödhaken och en trädgårdsslang. (Just rödhaken återkommer i ingressen till "Twin Peaks" om jag inte misstar mig. )Trädgårdsslangen inleder filmen och rödhaken avslutar den. Däremellan ryms sex, död, våld och bilåkande i amerikansk småstad.

Det är märligt att se en kultförklarad film så många år efter att den gjordes. Jag såg den aldrig när den kom, hade tänkt det, men drog mig för det då jag förstod att den var obehaglig. Nu är den fortfarande obehaglig, men också så tidstypisk att den blir komisk. Då tänker jag på de fantastiska åttiotalsfrisyrerna. De har inte åldrats med värdighet! Men här finns ändå drag av "Twin Peaks", dock inte fullt så mystiskt, och utan de skruvade karaktärerna. Kanske är det småstadens tätt åtdragna snara kring personerna som är gemensam - en sorts baksidesrelief av den amerikanska drömmen. Trångt, otäckt och hotfullt på något sätt...

07 oktober 2009

Dream of Life

Betyg 4 monument

Detta är filmen om Patti Smith, filmaren Steven Sebring har följt henne med sin kamera i elva år. Lågmält, stilla har han filmat henne, hon som räknas till de mer radikala, revolutionära och avantgardistiska rockmusikerna - inte lågmäld, inte stilla. Men det har blivit en mycket fin film om ett liv, om konsten, om sorg och saknad "det var på den tiden då alla våra vänner levde" säger hon om det sena sextiotalet; en film om att vara människa. Det är mycket amerikanskt och då i den amerikanska litterära traditionen av upproriska och frihetliga poeter. Mycket poesi, Allen Ginsberg återkommer, hon läser hans "Helig, helig, helig" i Jerusalem, den heliga staden. Blakes och Rimbauds gravar besöks. Hennes egen poesi kommenterar tidens händelser. Det blir vardagligt och eftertänksamt. Finaste scenerna är hemma hos hennes föräldrar, inget märkvärdigt, alldagligt och mycket närvarande. Det är mycket lite av musikfilm, mycket av poesi, melankoli och politik. Vackert och hoppingivande på något sätt...

05 oktober 2009

Keillers Park

Betyg: 3 monument

Såg filmen för ett tag sedan, det har varit svårt att skriva om den. Jag tyckte inte så mycket om den från början, men den har ändå dröjt kvar. Det är en både rörande och brutal film om en homosexuell man som blir ihjälslagen, och hans pojkvän som blir anklagad för mordet. Filmen igenom är vi osäkra på om han gjort det eller inte. Uppbyggnaden är thrillerartad och själva brottet har verklighetsbakgrund. Och det är just att den bygger på "a true story" som gör filmen så hemsk. Men det är inte säkert att den blir bättre för det. Det är en svår genre.

Huvuddelen av filmen handlar om den smärtsamma processen att komma ut som homosexuell. Det blir så tydligt vad våra kärnfamiljer och dess cementerade relationer gör med oss. För mig blir detta filmens starkaste budskap, kärleksrelationen och våldet intresserar mig inte lika mycket.

04 oktober 2009

Porco Rosso



4 monument

Att se Porco Rosso är som att göra en semesterresa till Adriatiska havet. Kameran zoomar in det blå vattnet. Gubbarna på den lokala baren känns autentiska. I den vackra trädgården prunkar blommorna. På nattklubben dricks det färglös sprit och puffröks cigarrer. Det är märkligt när en tecknad film ger så verkliga bilder. Som om man hade varit där, vid Adriatiska havet straxt innan andra världskriget, och upplevt inte bara det vackra landskapet utan också den gryende fascismen.

Hayao Miyazaki, som bl a har gjort Spirited away och Det levande slottet, lyckas blanda verklighet med saga. För det är mycket saga i den här filmen också, där huvudpersonen Marco av någon ej berättad anledning förvandlats till en gris. Men hellre en ren gris än en smutsig fascist. Och som i alla riktigt bra sagor finns här modiga och klipska hjältar och hjältinnor, kärlek, tvekamp och ond bråd död