One Hour Photo

Robin Williams gestaltar på ett rörande sätt den enslige fotoaffärsföreståndaren Sy. Även intrigen är rörande på så vis att den bygger på ett fenomen som kanske bara existerade under några decennier - att man lämnade in en filmrulle och fick ut kopior efter en timme. Filmen är från 2002 och nu sju år senare är den marknaden död. Vid ett tillfälle säger Sy att kundernas foton "är små försvar mot tidens gång" - han kunde lika gärna talat om själva filmen.
I början framstår "One Hour Photo" som lite fjomsig, men eftersom Sy sitter i ett förhörsrum och handlingen spelas upp som en tillbakablick ligger dramatiken på lur. Spänningen byggs upp genom skildringen av hur Sy genom åren kommit att bli kär i en familj som tillhör stamkunderna, och hans sätt att närma sig dem, vilket i hans fantasi utspelar sig på ett hjärtevarmt sätt till skillnad från den verkliga händelsutvecklingen.
Den ensamme Sy, vid ett par tillfällen skildrad som en beige man i beige kläder i ett beige rum, är på gränsen att bågna av alla avarter av mänskliga relationer som han sett på sina kunders foton. Men en av filmens tillgångar är att den inte väljer det mest spektakulära våldet för att lämna sitt budskap, och därmed stämmer till eftertanke: att vara rädd om det man har.
Den här filmen hade haft potential för en "De andras liv" om det inte varit för det lätt klichéartade sätt som Hollywood tror att man måste prata till publiken på, till insmickrande musik förstås.

Mitt liv i rosa

Betyg: 4 monument

I grälla färger och med lätt överdrift av villalivets stereotyper berättas den ganska sorgliga historien om 7-årige Ludovic som helst av allt vill bära klänning och, när han en gång blir flicka, ska gifta sig med grannpojken. Nu är Ludovic ingen flicka, vilket han inte bryr sig om, men alla runt honom gör det. Det är ingen som ser honom som den han är, utan enbart som den han borde vara.

Pastellfärgerna, den lätt absurda skildringena av villaförorten och inte minst den goda fén Pam (en fransk Barbiedocka med fantastiska blonda lockar) blir en sorts berikande kontraster till filmens allvarliga tema om könsidentitet och rätten att själv få välja vem man vill vara. Som en barnvariant av "Pensionat Oskar", eller "Edward Scissorhands" fast med könsöverskridande som tema.

Car Wash

Betyg: 5 monument

Car Wash - en film om hur man tvättar bilar och sånt. Behöver man säga mer. Egentligen inte.

Car Wash handlar om just det, en biltvätt, de som jobbar där och de som kommer dit och tvättar sina bilar. Allt inramat med fantastisk musik från 70-talets Los Angeles, California. Handlingen finns egentligen inte, eller rättare sagt, den är så oerhört spridd då man får följa i princip alla karaktärer som jobbar och kommer till biltvätten under en dag. Mycket är väldigt roligt, det mesta är väldigt bra, och en del är lite svårt, obehagligt och sorgligt. Som livet ungerfär...

Bäst är när Lindy (en transvestit) säger till Duane att; "Honey, I'm more man than you'll ever be and more woman than you'll ever get."
Och när Duane förklarar; "My name is Abdullah Mohamed Akbar, alright"

Det här är min första 5:a, tror jag, och det är den här filmen absolut värd!

The Man from Earth

Betyg: 3 monument

Äntligen har jag sett den! Filmen som min kusin berättade om för många månader sedan, under en av de många middagarna med "berätta om dina bästa filmtips"- konversationerna. Redan då blev jag sugen på att se den, och har haft höga förväntningar. Dock blev jag lite besviken. Storyn till filmen är mycket bra och många intressanta tankar förs fram, men resultatet blir rätt mediokert. Ganska tråkigt, helt enkelt.

Filmen handlar om professor John Oldman som hastigt beslutar sig att lämna sitt universitet efter 10 år som professor, utan att förklara varför. När han bjuder hem sina vänner och kollegor för ett sista farväl, märker de tydligt att det är något konstigt på gång. När vännerna tjatat tillräckligt lägger Oldman fram en teori; Tänk er om en förhistorisk människa från 14 000 år sedan var odödlig och lever idag. Hur skulle det fungera, och vem skulle denna människa vara?

Hans vänner, som alla är lärare på uiniverisetet inom olika områden, förkalrar att detta inte är möjligt. Plötsligt säger Oldman att han är denna odödliga "grottmänniska", 14 000 år gammal.

Resten av filmen handlar om hur Oldmans vänner försöker motbevisa honom, utan att lyckas speceillt bra, samt om problemen med att vara odlödlig. Först tror de att han bara driver med honom och blir mest lite irriterade. Men när de börjar diskutera religion och bibeln blir stämmningen plöttlsigt riktigt hotfull. Kan Oldman ha svar på ifall det som står i bibeln är sant? Eller är han bara en bluff, som är påläst i historieböckerna?

Som sagt, en film med en väldigt bra handling, som kunde bli så mycket bättre med en annan inraming.

Vertigo (En studie i brott)

Betyg: 5 monument

Vad skriver man om en Hitchcock-film som inte redan skrivits? Kanske att den kändes oerhört aktuell och som en tydlig partsinlaga i den så infekterade debatten om Kbt-terapin inom psykologin. Allt ska vara Kbt nuförtiden. I filmen prövar Scottie den metoden tre gånger, alla tre gångerna med ödesdigert resultat.

Så alla som är lite trötta och tveksamma till "Kbt-hypen", kan se fram emot en bekräftande filmstund och alla andra kan åtminstone glädjas åt förtexternas suggestiva bildspel och en av filmhistoriens kanske bästa öppningsscener.

Videocracy

Betyg: 5 monument

Det är dokumentärerna som väcker uppmärksamhet i höst men den rätta benämningen på Erik Gandinis skildring av det italienska, Berlusconidominerade medialandskapet är snarast skräckkomedi.

Vi får följa ett antal personligheter som på olika sätt är eller vill vara del av den kändiskult som Silvio Berlusconi gjort till en oerhört lukrativ affärsidé och som fört honom till den politiska makten. Av filmen att döma är det också denna kvasivärld som i stort sett dominerar det offentliga samtalet - åtminstone den del av det som merparten av italienarna tar del av.

Gandini introducerar sina medverkande med ett stadigt och lågmält tonfall. Det är hemmasonen Ricky som med beundransvärd målmedvetenhet försöker arbeta sig fram till det eftertraktade kändisskapet. Om än inte för honom själv så för biopubliken står det klart att han borde satsa på en karriär som ståuppare i stället för som dansare och alldeles särskilt inte som sångare. Fabrizio i sin tur framstår som en karikatyr av en b-filmsmafioso och slår mynt av varje möjlighet till förnedring av andra, till och med personliga tragedier. Hans narcissism är så monumental att han till och med släpper in kameran i duschen, där skönhetsvården ingalunda gör halt vid intimhygienen. Berlusconis vitkklädde kompis tv-agenten är en spindel i den solkiga väven men framstår i sammanhanget som tämligen harmlös tills han halar fram idol-klippet med Mussolini som han har i mobilen. En kvinnlig granne till Berlusconi granne har hittat sin nisch som fotograf. Alla vill gå på festerna i och kring sommarvillan och bilderna har en marknad inte bara i blaskorna utan också för de plåtade som bevis på att de tillhör kändisvärlden. Och så alla dessa unga kvinnor vars karriärväg in i tv-rutan går ut på att åma sig i 30 sekunder kring manliga programledare enligt en plågsamt inövad koreografi.

En ohelig allians mellan medierna och makten, där en enda person dominerar båda. Gandini kallar det för en kulturrevolution, men det man känner att Italien behöver när man fångar upp sin tappade haka efter filmen är precis en sådan.

Margot at the Wedding

Betyg: ? monument

För några år sedan såg jag filmen The Squid and the Whale av Noah Baumbauch och när Margot at the Wedding gick upp på biograferna ville jag väldigt gärna se den också. Så blev det inte. Men häromdagen kom den i brevlådan via den dvd-klubb som maken och jag är med i. Kanske är det så med filmer som man gärna vill se när de var nya, att de inte riktigt står sig efter något år. Kanske är det helt enkelt så att film är bäst på bio.

Men för mig var den här filmen en besvikelse när jag såg den, trots att Nicole Kidman och Zane Pais är otroligt bra i sina roller som Margot "the mother" och Claude "the son". Sedan dess har det som gått några dagar och det märkliga är att filmen trots min besvikelse inte lämnat mig. Något obehagligt dröjer sig kvar. Margot manipulerar inte bara sin son utan hela sin omgivning. När hon åker på sin systers bröllop tror vi först att det är för systerns skull, men i Margots liv är ingen annan människa än hon själv viktig. Långsamt och med obehaget sugande i magen går det upp för oss som ser filmen att Margot inte är den kompetenta och kapabla person hon ger sig ut för att vara. Men egentligen vet vi det redan, för i filmens allra första scen, med Claude och Margot på tåget på väg till bröllopet, får vi se all den frustration Claude bär på.

Så någonstans på vägen mellan själva tittandet och de tankar som kommer efteråt, har jag omvärderat filmen. Det är därför jag inte vet riktigt vilket betyg jag ska ge den. Den osäkerhet som alla som umgås med Margot hamnar i har blivit min.

Den nya Världen

Betyg: 3 monument

Sicilien, tidigt nittonhundratal (1913). Sten, vind och fattigdom. De bär till och med sten i munnen! Amerika lockar, men det är något bortom det begripliga. Hur ska man kunna förstå Amerika när man inte ens vet att man bor i Italien? Resan över havet är förfärlig, trångt och eländigt. Och väl framme blir det värre. Själva filmens idé är att skildra förnedringen vid mottagandet av nyanlända immigranter vid Ellis Island. Oklanderligt korrekta immigrationstjänstemän som med en neutral vänlighet och enkla test skiljer ut vilka som ska få komma in i det nya landet och vilka som ska skickas tillbaka. Riktigt obehaglig social ingengörskonst.

Dock en film med problem. Det episka anslaget är svindlande med stenarna, bergen, vinden, nöden... Till detta en esteticerad filmteknik, alltför snygga vinklar, gärna uppifrån, människorna blir mönster mer än personer, och rent drömska fantasiscener. Det fungerar inte tillsammans, det blir varken eller. Så till en början två monument...

...men sedan ett extra monument tillgat i efterhand, för plötsligt när jag skriver inser jag filmens aktualitet. Den handlar naturligtvis om flyktingmottagande idag. Kanske i synnerhet Italiens förfärliga behandling av människor som söker en ny framtid bortom fattigdom och nöd. För hundra år sedan var det fattiga italienare som drömde om en ny framtid i USA, och knappt släpptes in i landet. Nu är det människor från andra delar av världen - främst Afrika som drömmer om en ny framtid i Europa och som inte släpps in i Italien. Vi människor lär oss så lite av historien...

Kärlek på menyn (eller No reservations)

Betyg: 1 monument

Det finns egentligen bara två skäl till att se Kärlek på menyn, om man nu ö h t ska se denna film. Det ena är de svepande bilderna över New York och det andra är skådespelerskan Abigail Breslin (Little Miss Sunshine) som spelar Zoe. För övrigt är filmen egentligen inget att orda om. Trots att det lagas massor av mat hela tiden blir man ändå inte inspirerad till egna kokkonster. Och knappast ens hungrig.

Kate är kökschef på en flott restaurang. Hon har av sin chef skickats till en terapeut, troligen för att hon skäller ut gästerna efter noter om de får för sig att klaga på hennes mat. Terapeuten bryter ideligen mot de terapeutiska ramarna, men trots det (eller tack vare det?) gör Kate framsteg i sin terapi. Under tiden tvingas hon utan förberedelser ta hand om sin nio-åriga systerdotter Zoe samtidigt som en excentrisk kock gör intrång i hennes revir, dvs restaurangköket. Att denne smått töntige kockman vinner både den yngre och den äldre damens hjärtan förblir obegripligt för mig. Den enda stunden filmen får lite nerv är när jag tror att han har dolda avsikter med sitt flirtande. Vilket han naturligtvis inte har. Ingen konflikt, knappast någon intrig och väldigt träligt.

Mumien: Drakkjesarens grav

Betyg: 3 monument

Det är 40-tal i Kina, men inga referenser till revolutionen eller Mao. Dock spelar terrakotta-armén en central roll. Denna armé är egentligen förtrollad och den som med hjälp av Ungdomens källa, som naturligtvis rinner upp i Shangri-la, kan väcka kejsaren och hans arme till iv igen kan få herraväldet över hela Kina (om det nu inkluderar Mao och Röda armén vet vi inte). En brittisk mumiebekämpare med fru och son är filmens hjältar. Inte så värst spännande, men mycket välgjorda effekter. Särskilt tyckte jag om Snömännen, Yetis, som dyker upp och räddar våra hjältar. Slutstriden med lersoldaterna är också bra gjord. Detta ger filmen bättre betyg än vad den egentligen är värd.

Man kan fundera över varför man i alla filmer måste ha en "sidekick", en tramsig figur som ställer till det och är allmänt korkad, men som ändå klarar sig helskinnad igenom alla äventyr. I det här fallet en svåger till mumiejägaren tillika nattklubbsägare i Shanghai. Kanske är det en del av den eviga dramaturgin med narren/sanningssägaren som kommenterar hjältarnas uppgång och fall. I den här filmen ser vi i så fall blott en ynka spillra av ett så grandiost upplägg.

Transamerica

Betyg: 2 Monument

I en grön bil färdas Bree och hennes 17-årige son tvärs genom Amerika. Problemet är att Bree egentligen heter Stan och ska om ett par dagar genomgå ett könsbyte, och den unge mannen vet inte att den något högdragna damen vid ratten är hans pappa. Innan resan tog sin början visste inte heller Bree att sonen fanns. Upplagt för ett starkt relationsdrama med en del möjligt komiska eller om man vill tragiska förvecklingar om kön och könstillhörighet. Och i viss mån blir det så, men utan egentlig dramtiska nerv, för många snygga soluppgångar, för mycket av komplicerade kisstunder, för mycket dramaqueen-uppträdande från Brees sida.

En intressant teologisk idé är när Bree jämför sig med Kristus och förklarar sitt könsbyte med att han dör som Stan och uppstår som Bree. Könsbytet blir en del i den kristna tanken: genom död till liv. Påskens berättelse i en människa liv. Spännande tanke!

Caramel

Betyg: 3 monument

Att filmen Caramel "för tanken till Almodovar" som det står på dvd-omslaget, är kanske något överdrivet. Men det är i alla fall en fin liten film där temat faktiskt är kvinnlig vänskap, något som inte alls är lika vanligt som filmskildringarna av manlig vänskap. En skönhetssalong (!) i krigets Beirut är tillflyktsort för de fyra kvinnorna som filmen handlar om. En har en gift älskare. En är på väg att gifta sig men men inte med den första mannen i hennes liv. En älskar kvinnor. En försöker med alla medel göra sig yngre än vad hon är. Ingen av dem passar liksom in i den roll som förväntas av dem. Tydligast och otäckast blir det när den blivande bruden rullas in på operationssalen för ett gynekologiskt ingrepp som ska göra henne till oskuld igen. Hennes mobiltelefon ringer och iklädd sterila kläder på operationsbåren säger hon till sin väninna: "hälsa honom att jag är hos skräddaren". Det gör ont. Precis som den alldeles speciella kur för hårborttagning som kvinnorna på skönhetssalongen använder sig av.

För mig var behållningen med filmen att jag fick en inblick i alldeles vanliga människors liv i en stad som jag inte vet något alls om. Jag kommer troligen aldrig komma till Beirut, men efter att ha sett filmen Caramel känns det som jag har varit där. Åtminstone på ett kort besök.

Butch Cassidy and the Sundance Kid

Betyg: 3 monumnet


Butch Cassidy och Sundance Kid är ett radarpar i den amerikanska western. De rånar tåg och banker på löpande band, tills de blir överrumplade av sheriffen och hans män. Nu väntar en lång jakt genom de vackra landskapen i "the Wild West". Kommentaren "who are those guys" sägs mer en en gång av dem båda, när de undrar varför deras fiender aldrig ger upp med att sluta följa efter dem.

Tillslut kommer de på att de kan fly till Bolivia, och tar med sig deras gemensamma (!? ja, det är skumt men de har samma flickvän, som verkar tycka det är helt ok...) flickvän och drar. I Bolivia upptäcker de att det är svårt att råna banker utan att kunna spanska. Då blir plötsligt allt fjantigt och töntigt. Vilket förstör lite.

Den här filmen sägs vara "en av de mest populära westernfilmer som någonsin gjorts", och visst är den bra, men inte så bra. Jag kommer ihåg att jag såg den för länge sen, och såg om den i helgen. Blev lite besviken, trodde den skulle vara bättre.

Jag gillar visserligen dessa två karaktärer och deras relation till varandra, samt ett roligt inslag när en man introducerar sin fantastiska uppfinning; cykeln! Annars är det mest bara western. Och just det; dialogen med en mycket stolt kassaskåpsvakt ombord på ett tåg som de rånar två dagar i rad, är väldigt underhållande.

Couscous

Betyg: 1 monument

Spännande idé, den sydfranska staden Sètes hamnkvarter, mycket skrot, betong, arbetslöshet och hopplöshet. En nyss arbetslös man får en idé: att renovera en gammal lastbåt och öppna en couscous-restaurang på den med hjälp av sin före detta fru och sina barn.

Börjar lysande med en guidad båttur genom skrothamnen med tyngdpunkten lagd på modernt industrifiske. Sedan tar filmen slut, eller snarare den börjar aldrig på riktigt. Långdraget får vi följa turerna kring restaurangen och motsättningarna i familjen, skeptiska tjänstemän som inte vill ge tillstånd eller banklån och välvilliga grannar på ungkarlshotellet. Allt detta filmat nära och inkännande men alldeles på tok för länge - hälften av varje scen hade räckt gott och väl!

Allt slutar i en sorts offer där vi aldrig får veta vad det gav för resultat; stolthet, integritet, hälsa, liv (?) offras - men till vad nytta?

Teologiskt haltar det. Offertanken är ett centralt telogiskt tema som går igen i många filmer, men poängen är att offrandet ger något, att det åstadkommer någon form av förändring, någon form av förvandling. Här får vi inte veta, då blir det bara svårbegripligt och destruktivt. Kanske ska man se hela filmen som en introduktion till det som kommer sedan - det som filmen på något sätt ger sig ut för att handla om - dvs hur går det med restaurangen. Det vore intressant att veta, vi får aldrig reda på det.

The Dish

Betyg: 4 monument

Mitt i en fårhage någonstans långt bort i Australien står en enorm parabol. Genom denna parabol sändes bilderna av den första månlandningen ut till hela världen. The Dish är filmen om de fyra ganska udda forskare som gjorde detta möjligt - OCH om samhället som födde och stödde dem. Mycket udda, mycket nördigt, mycket bra!

Här finns skolorkesterns som spelar helt fel melodi för Amerikas ambassadör, en fantastisk borgmästarhustru som med stor kärlek avlossar sylvassa kommentarer, barn som begriper mer än sina föräldrar om rymdteknik, fullkomligt obegriplig teknisk dialog, en storm som nära nog ödelägger alla drömmar, Twin Peakskänsla och mycket värme.

Själva månlandningen är kanske inte så viktigt, det handlar mer om relationer. Borgmästaren och hans hustru, dottern och hennes friare, de australiska forskarna och NASAs amerikanske representant, borgmästaren och premiärministern, dörrvakten och Neil Armstrong....