Betyg: 3 monument
Filmen är smart, personerna är det inte. Det är en av idéerna, som en "Dum, dummare", fast politisk. Fyra självmordsbombare i en förort till London, de planerar något stort och målet blir London Marathon. Det går inte så bra. Komiskt till en början, tragiskt efterhand. Orden förvrängs, "ordning" betyder kaos, "låt bli" betyder genomför, liv betyder död... det blir obehagligt. Obehagligast är scenerna från Omars - självmordscellens självskrivna ledare - idylliska hem med en vacker fru och en beundrande son, som bägge i pastellfärger uppmuntrar hans martyrskap. Absurdt, obehagligt - men effektivt som kontrast till verkligheten.
Det är i mina ögon inte någon komedi, snarare en katastroffilm där vad det innebär att vara människa ställs på sin spets. Är man mer människa om man med sin död även dödar andra? Martyrskapets absurditet.
29 augusti 2011
24 augusti 2011
Mitt Afrika
Betyg: 3 monument
Vackra landskap, snygga inredningar, en kämpande kvinna, buffliga karlar, engelska imperietjänstemän, svindlande berg... och ständigt dessa tjänare och plantagearbetare utan egentliga namn, utan egentlig historia. De finns bara i relation till Karen som äger kaffefarmen, utan henne har de inget existensberättigande och inte heller någon plats att bo på. En märklig människosyn, så snäv och europeisk. Men samtidigt en fin skildring av en kvinna som kämpar för sin rätt i en mycket mansdominerad värld, och en kvinna som faktiskt betydligt mer än de andra ser sina arbetare och tjänare. Ändå förblir de namnlösa, stafflagefigurer i sitt eget land, i det som kunde vara deras egna historia.
22 augusti 2011
The Trip
Betyg: 4 monument
En bilresa. Två medelålders brittiska komiker. Små portioner lyxmat. Vårvinter. Engelskt landskap. Men det är egentligen ointressant, det som är intressant är samtalet, bitterheten, konkurrensen de två herrarna emellan, rädslan att bli bortglömd, ömsintheten som gömmer sig bakom ironierna, sångfragmenten, elakheterna och desperationen uppblandat med Cooleridge och Wordsworth-citat. Elegant och mycket underhållande.
Det blir en särskild närvaro där deras samtal hela tiden är det centrala, maten som serveras känns ointressant, landskapet hade lika gärna kunnat vara något annat, de vackert belägna byarna lockar inte - det som lockar är driften att samtala. Även om mycket av samtalen är upprepningar känns de äkta, det blir på liv och död att någon finns att tala med, även om desperationen döljs bakom gliringar och ironier.
Vackrast är när de sjunger Abba i baren: "The winner takes it all"
En bilresa. Två medelålders brittiska komiker. Små portioner lyxmat. Vårvinter. Engelskt landskap. Men det är egentligen ointressant, det som är intressant är samtalet, bitterheten, konkurrensen de två herrarna emellan, rädslan att bli bortglömd, ömsintheten som gömmer sig bakom ironierna, sångfragmenten, elakheterna och desperationen uppblandat med Cooleridge och Wordsworth-citat. Elegant och mycket underhållande.
Det blir en särskild närvaro där deras samtal hela tiden är det centrala, maten som serveras känns ointressant, landskapet hade lika gärna kunnat vara något annat, de vackert belägna byarna lockar inte - det som lockar är driften att samtala. Även om mycket av samtalen är upprepningar känns de äkta, det blir på liv och död att någon finns att tala med, även om desperationen döljs bakom gliringar och ironier.
Vackrast är när de sjunger Abba i baren: "The winner takes it all"
17 augusti 2011
Stroszek
Betyg: 4 monument
Det är kallt, det är 70-tal och solen bryter aldrig igenom. Inte i Berlins slitna invandrarkvarter, inte på prärien i Wisconsin. Från fängelsecellens gemenskap föds Bruno S in i världen - en värld han inte förstår och som inte förstår honom. Naiv och ytterst vänlig står han utanför den civilisation som frågar människan efter hennes ekonomiska framgång och inte efter vem hon egentligen är. I Berlin var det dragspelet som följde honom på bakgårdarna, i mellanvästerns småstäder är det geväret som blir följeslagaren. Bruno S förblir densamme, naiv och ytterst vänlig - men ytterligt ensam. Bilden av den instängda, ryckigt dansande kycklingen blir ändå inte en bild av honom, utan en bild av alla oss andra. Vi som räknar oss till civilisationen.
Kanske är det en film om en värld utan Gud, eller så är det en film om Guds närvaro i världen. Jag väljer det senare.
Det är kallt, det är 70-tal och solen bryter aldrig igenom. Inte i Berlins slitna invandrarkvarter, inte på prärien i Wisconsin. Från fängelsecellens gemenskap föds Bruno S in i världen - en värld han inte förstår och som inte förstår honom. Naiv och ytterst vänlig står han utanför den civilisation som frågar människan efter hennes ekonomiska framgång och inte efter vem hon egentligen är. I Berlin var det dragspelet som följde honom på bakgårdarna, i mellanvästerns småstäder är det geväret som blir följeslagaren. Bruno S förblir densamme, naiv och ytterst vänlig - men ytterligt ensam. Bilden av den instängda, ryckigt dansande kycklingen blir ändå inte en bild av honom, utan en bild av alla oss andra. Vi som räknar oss till civilisationen.
Kanske är det en film om en värld utan Gud, eller så är det en film om Guds närvaro i världen. Jag väljer det senare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)